lördag 14 oktober 2017

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar av Robert A. Heinlein


Jag har länge ansett att Robert A. Heinlein är en av de bästa författarna inom Science Fiction. Hans böcker må vara lite ålderstigna vid det här laget, men jag njuter fortfarande lika mycket när jag hittar något ”nytt” att läsa.
 
Den här gången handlar det faktiskt om två böcker, en novellsamling med tre noveller som heter Revolt år 2100, och en riktig klassiker vid namn Metusalems arvingar. Jag rekommenderar att ni läser Revolt 2100 först, eftersom den ger en ganska bra bakgrundsbild till Metusalems Arvingar. Så om vi börjar från början:

Den första historien i Revolt år 2100 beskriver ett diktatoriskt religiöst USA, där den Store Profeten är allenarådande och omvärlden är något skrämmande, barbariskt och förlorat. Befolkningen lever i tron att deras Profet utsetts av Gud för att skydda dem och bekämpa all ondska i världen. Det är en värld där oliktänkande förtrycks, individualism fördöms och underkastelse uppmuntras. Naturligtvis finns det motståndsgrupper, men vem kan stå emot någon som kontrollerar hela USAs befolkning med massuggestion och vapenmakt?

Jag tänker lämna Revolt här, och istället gå över till Metusalems arvingar, där vi får följa de långlivade Howardfamiljerna och deras öden och äventyr i ett samhälle som inte vill tro på att gener kan vara anledningen till ett långt liv. Det måste ju helt enkelt finnas någon hemlighet som Howardfamiljerna sitter inne med, som dom inte vill dela med sig av till resten av världen.
Naturligtvis leder detta till en häxjakt och rena tortyrsekvenser för att få reda på ”hemligheten”, vilket leder till en påtvingad landsflykt för våra stackars åldringar.

Båda böckerna är ganska korta och lätta att ta till sig, de är förvisso inte lika lättsamma som vissa av Heinleins tidigare böcker, till och från kan de vara direkt obehagliga. Men det lyfts en del viktiga aspekter som i fortfarande idag behöver tänka på, även om fokuset för dessa tankar kanske har ändrats. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att reflektera över den poäng som författaren vill få fram, och i Heinleins fall är det aldrig svårt. Jag skulle kunna fortsätta filosofera i ett par timmar, men jag lämnar er med en rekommendation: Har du inte läst Heinlein tidigare, så är det kanske dags nu.

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar finns att låna på huvudbiblioteket, i vårt magasin. 


/Andreas

Eftersom böcker finns i vårt magasin går de inte att beställa på nätet (om de inte råkar vara utlånade). Prata med bibliotekets personal för att få tag på dem.
Se på vår hemsida om Revolt år 2100 är utlånad.

onsdag 11 oktober 2017

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Hyllad, prisad och rekommenderad av Yukiko Duke. Förväntningarna var höga på Den underjordiska järnvägen. Jag drog mig länge för att börja läsa… Tänk om jag inte skulle tycka om den, hade för höga förväntningar! När lånetiden närmade sig slutet så öppnade jag den. Mmm jag bara flöt in i berättelsen. Tre läskvällar så var den slut. Afrikaner som fångas in, säljs, skeppas över Atlanten, säljs och sliter för sina ägare. Cora är huvudperson men jag får även ta del av andra slavars historier som hennes mormors, mors och många av slavarnas på plantagen där hon bor. Hierarkierna slavarna emellan beskrivs, hur de behandlas av ägare och förmän. Slitet, skräcken, misshandeln men också de  glädjeämnen som kan finnas. När Caesar kommer till plantagen frågar han snart Cora om hon vill fly med honom. Så klart inte. Men han frågar fler gånger och diverse händelser gör att hon till slut säger ja. Det är då jag också för höra talas om de som hjälper slavarna att fly.

Till en början läser jag det bara som en berättelse. En berättelse om Coras liv, hennes flyktförsök och om hon ska klara det eller inte. Men Cora är en tjej som iakttar, tänker och funderar. Det tillsammans med författarens sätt att berätta sätter berättelsen som Cora i ett större sammanhang. För vi följer inte bara Cora utan även han som jagar henne. Slavjägaren som bara SKA ha tag i henne, Ridgeway. Kommer hon någonsin att vara säker från honom. Kan hon få ro och leva fri? Flykten för henne från delstat till delstat. Till trygghet eller snarare skenbar trygghet. Vilka får hon hjälp av, men det stora frågan är väl mer varför de hjälper henne. Ärligt, av omtanke, av motstånd mot slaveriet eller med en baktanke… Jag blir både berörd, äcklad och arg under läsandet. Jag funderar över historien, över slaveriet, över människorna och deras handlingar. Jag hoppas Cora ska finna sin frihet med det kommer bakslag på bakslag. Orkar hon med dem? Orkar hon fortsätta kämpa? Får hon någonsin sin frihet.

/Liselott


lördag 7 oktober 2017

Barmark av Malin Nord

Barmark är en bok med eftertanke, en att läsa långsamt, grunna över ensam och med andra. Vad handlar den om egentligen? Texten är en berättelse men den innehåller så mycket mer.

Berättaren är Anja. Hon har ett gott förhållande till sin mormor Signe men inte till sin mamma. Mormor och mamma funkar heller inte ihop. Det är svårt, taggigt. Det är mycket de inte pratar om kvinnorna i släkten. Anja får höra mormors berättelse för att i sin tur kunna berätta den för sin mamma den dagen hon vill lyssna. Mormors berättelse är sorglig och drabbande. Svår att berätta i korta drag.

Utgångspunkten är Anja och hennes dotter som bor på en gård närmre gränsen mot Norge, någonstans utanför Östersund. Men snart får de inte vara kvar längre. Släkten vill ha tillbaka sin gård. Det är nu när Anja måste lämna gården som hon funderar och oroar sig för nuet och tänker tillbaka på det som varit.  Hur hon och dotter Hanne hamnat där, hur de har det idag. Anja tänker mycket på sin mormor och läser det hon lämnat efter sig i form av brev och dagböcker. Mormor som engagerade sig i motståndsrörelsen när nazisterna invaderade hennes hemland Norge. Hennes man tillfångatogs. Mormor flydde höggravid, men lämnade kvar sin son. Han skulle snart komma efter. Så blev det inte. Det är fascinerande att läsa Signes berättelse. Anjas är tyngre. Kanske för att den är i nutid? Men det är kvinnornas berättelse. Deras män, papporna till barnen är frånvarande på olika sätt. Det handlar om graviditet och barn, oro, ensamhet och rädslor. Vad och vem går att kontrollera, skydda? Det är en tung berättelse, ibland undrar jag om det ens finns hopp. Men här finns kampen för att hitta sin ro. Den är olika för alla kvinnorna.

Det finns ett driv i berättelsen som samtidigt är trög och tung. Ibland är det otydligt vem som berättar. Vem är jag och vilka är vi. Den enas berättelse flyter över i nästas. Anja och Signe om vartannat. Den skulle säkert passa som bokcirkelbok. Tidigare har författaren skrivit boken Stilla havet.

/Liselott


onsdag 4 oktober 2017

En sista semester av Michael Zadoorian

Vilken fantastiskt rörande liten pärla! Det är något varmt och trösterikt i att läsa om två gamlingars trots mot både barn och läkare, när de mot allt bättre vetande gör något ganska huvudlöst – och ändå självklart. Varför skulle man INTE få bestämma själv hur man vill leva sin sista tid på jorden, även om man som gammal, sjuk och skröplig antagligen blir ännu sämre av ett äventyr på gamla dar… Det är i alla fall vad Ella och John gör. Och – i ärlighetens namn – så är det Ellas trots det handlar om; John har alzheimer och gör bara vad Ella säger till honom att göra. Ella däremot är inne i en av de slutgiltigare faserna av sin cancer och hennes tid är utmätt.

Så vad de ger sig ut på är alltså deras sista semester. De tar sin husbil ”The Leisure Seeker”, som de gjort så oändligt många gånger tidigare i sitt liv, och ska köra den gamla klassiska Route 66 från Chicago till LA. Hon vill återuppleva gamla semesterplatser en sista gång, se havet en sista gång, och gå på Disneyland en sista gång. De vuxna, oroliga barnen lämnar de därhän i Detroit – de rymmer helt enkelt - och trotsar hot om polispådrag, hämtningar m.m. Trots att John är så pass dement som han är – vissa stunder vet han knappt vem Ella är – så lyckas han köra och köra, mil efter mil, och det går väl sådär… Många gånger sitter jag med hjärtat i halsgropen; tänk om han kör ifrån henne, tänk om de blir rånade, tänk om han kör på någon… Många gånger är det mer tur än skicklighet (jag kan ju förstå deras barns hysteriska oro) som gör att allt ändå löper på ganska friktionsfritt, men många gånger håller det också på att ta en ände med förskräckelse.
På många vis återupplever de sitt liv, sina gamla minnen - dels genom att färdas genom platser de varit på med sina barn eller med sina vänner, men de återupplivar minnena också genom att spänna upp ett lakan mot husbilen och titta på gamla diabilder från sitt gemensamma, lyckliga liv. Men resan är inte en sista räkmacka – Ella kämpar med sina smärtor och tabletter, käppen kontra rollatorn, Johns ljusa stunder då han är som han alltid varit kontra stunder när han är nedpissad och smutsig… det är ingen lätt resa de gör. Men de gör det tillsammans, och de gör det för att det är det sista hon vill innan båda går in i dimman…

Boken skrevs redan 2009 men har översatts först nu – kanske beroende på en just släppt filmatisering med Helen Mirren och Donald Sutherland? Den måste jag bara se… Boken är i alla fall synnerligen läsvärd av många olika anledningar!

/Tuija

lördag 30 september 2017

Yxmannen av Ray Celestin

Äntligen blev det av att jag läste Yxmannen. Har sneglat på denna ganska tjocka deckare med sitt fascinerande bokomslag. Nu är det en ny på gång så dags att läsa den första. Berättelsen utspelar sig i New Orelans 1919 och musiken flödar över gatorna. Men också rädslan. För någon mördar folk. Brutalt med yxa, smiter in och ut genom låsta dörrar! Han kallas Yxmannen. Kriminalinspektören Michael Talbot får ansvaret för utredningen. Men den går knappt framåt. Inte hjälper det att resten av poliskåren ser ner på honom för att han satte dit en kollega. Nog för att kollegan var korrumperad men vilken polis är inte det? 

Kollegan i fråga, Lucas, har precis släppts ur fängelset. Han vandrar sakta in mot New Orleans. Hur ska hans liv nu te sig? I brist på pengar söker Lucas sig till sina gamla vänner i den lokala italienska maffian. Han får ett uppdrag. Ta reda på vem yxmannen är! 

En tredje person söker också efter Yxmannen. Den unga Ida som drömmer om att bli detektiv. Hon jobbar förvisso på Pinkertons detektivbyrå, men som kontorist. I hemlighet börjar hon leta efter Yxmannen. 

Ledtrådar leder alla tre hit och dit. Rassegregation, maffia och hemligheter ryms i denna mustiga och spännande berättelse. Allt till tonerna av jazz… Bonus är att vi får följa Lewis, musikern som är Idas vän. Hans porträtt verkar bygga på en verklig person. Vem får du luska ut medan du läser… 

/Liselott 

onsdag 27 september 2017

Höstdåd av Anders de la Motte

Slängde mig över bibliotekskatalogen när jag fick nys om att de la Mottes senaste bok var utgiven. Vi hade den som e-bok så det var bara att ladda ner och börja läsa. Ja, den var lika bra som den förra! Huvudperson är Anna som flyr Stockholm och sin arbetsplats inom länskriminalen. Hon utreds internt för något brott som jag vet ytterst lite om. I sitt öra hör hon sin exmakes röst. Berätta, berätta för Agnes. Agnes är deras gemensamma dotter. Hon sitter i baksätet med sin lilla hund i knät försjunken i sin telefon. Det är inte mycket de säger varandra mor och dotter. 

Det blir inte lätt för Anna när hon börjar sitt nya jobb som chef på en mindre polisstation i närheten av Klippan och Helsingborg. Hon tar över efter en man som länge varit polischef, har goda kontakter och är omtyckt av de anställda. Ganska snart har en man dött och Anna försöker ta reda på om det var självmord eller mord. Det verkar ha kopplingar till en ung man som dog för 20 år sedan. Den hon efterträder, Morell, utövar påtryckningar mot henne. Resten av de anställda verkar han ha med sig. Hon är ju utbölingen. Vilken roll ska hon ta? 

Parallellt med utredningen i nutid följer vi de fem kompisar som för 20 år sedan skulle campa en sista gång vid det gamla stenbrottet. Något händer under kvällen och en av dem hittas död. Då fick ingen reda på vad som skett. Anna tittar på den utredning som skedde då. Hon kan inte låta bli att fundera över vad som egentligen skedde. Bit för bit berättas den historien omväxlande med utredningen i nutid av den döde mannen och Annas brott. Vad är det hon ska berätta för sin dotter? Intressant, klurigt och på slutet blir det riktigt spännande!

/Liselott



lördag 23 september 2017

Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe

Hon har gett ut flera böcker tillsammans med sin syster Åsa Träff men jag har inte läst en enda. Hon har skrivit tre ihop med Paul Leander Engström och jag har läst den första. Den tredje kom nyligen. För ett par år sedan kom den hon skrivit helt själv, Älskaren från huvudkontoret. Många beställde den då och jag hade förutfattade meningar om dess innehåll och läste den inte.  Inte förrän nu när det kommer en fristående fortsättning, ,Husdjuret. Jag läste om den i vår inköpsvägledning och den fick riktigt bra kritik. Hmm då kanske jag ska läsa den första…  Den fanns inne på biblioteket så jag tog hem ”Älskaren” och började läsa. Den var inte alls som jag förväntade mig. Inte fullt så förutsägbar – underbart. Dessutom en udda huvudperson i ”polisgänget”, psykologen Hanne. Hon har arbetat ihop med polisen tidigare. Men det var 10 år sedan och sedan dess har hon drabbats av begynnande demens… Något hon gör allt för att dölja. Det kan jag ju förstå – men att hon tackar ja när de behöver hjälp för att lösa ett mord. Är människan riktigt klok… Hur vågar hon!

En av de personer jag som läsare får följa är förutom Hanne polisen Peter. Dessa två var på väg att flytta ihop men han drog sig ur utan vettig förklaring. Nu blir de arbetskamrater!  Sedan är det Emma. Den tjej som jobbar i en klädbutik och skaffar sig en älskare från huvudkontoret.

Det vindlar hit och dit. En haltande askungesaga är Emmas liv. En tjej att ta till sitt hjärta. Hanne likaså. Peter är en som inte vågar älska utan ställer sig utanför. En att bli irriterad på. Men vad gör en människa till den hon är. Vilka sidor visar man och vad döljs. Hur är de egentligen? Och det är ju ett plus när jag inte vet hur det ska sluta förrän just på slutet!

/Liselott


onsdag 20 september 2017

Spikklubban av Jan Groth

En synnerligen annorlunda bok, som förefaller vara självupplevd om man ska tro författarens förord. Många år efter händelseförloppet som boken beskriver, har han satt sig ned och rannsakat sitt minne – vad var det egentligen som hände där i Indien, och hur ska jag få folk att tro och förstå vad jag fick utstå?

Resultatet blev romanen om Lars Leonard, som inledningsvis får ett dödsbud om att hans trettiosexåriga bror Sebastian, som bosatt sig i en avlägsen trakt i Himalaya, har dött. Han reser dit, först för att identifiera sin bror och få honom kremerad i New Delhi, och därefter norrut till byn där brodern bott för att strö askan i floden där. Vad han inledningsvis inte vet, men anar och får alltfler bekräftelser på, är att den officiella dödsorsaken antagligen inte stämmer, eftersom fler västerlänningar dött i närtid, med samma diagnos. Vad som känns än mer illavarslande är just det faktum att ett antal andra västerlänningar också dött, dessutom under lite märkliga omständigheter. Vad är det som pågår?

Förvisso vet han att brodern brukat droger i ganska stor omfattning under en längre tid – vad han inte inser vidden av till en början är hur han finansierat detta, och att den omfattande heroinsmuggling som pågår i denna del av Indien, som bevakas av klaner, utnyttjats av globala byggkoncerner för att kunna fortsätta med sina projekt ifred. Ju fler frågor han ställer, desto obekvämare blir han, för somliga. Med livet som insats fortsätter han enträget, med en dåres envishet, att försöka luska vidare i omständigheterna kring sin bror död, tills han tangerar vansinnets gränser.


Inledningsvis är detta en bok om broderskap och sorg, och en önskan att förstå. Succesivt blir det istället en thriller om lögner och maktmissbruk, droger och vanföreställningar. Redan från början varvas kapitlen kring Sebastians död med kapitel som utspelar sig senare i tid, inifrån en psykiatrisk avdelning, där Lars Leonard behandlas. Först förstår man, som läsare, ingenting utav detta, men efter hand klarnar det och man inser att under/efter Indienresan inträffade något som föranlett ett omhändertagande. Och vägen till detta tillstånd är otäck läsning, spänningsfaktorn blir allt högre ju längre in i boken man kommer. Själv förfasas jag över varför han så envetet fortsätter att gräva i något som bevisligen utsätter honom för sådan fara – han borde ju fatta att ingenting kommer att förändras av att han vet hur saker och ting hänger ihop, och Sebastian får han ju ändå aldrig tillbaka. Men det är en svindlande vacker plats alla hemskheter händer på, och den emellanåt isande kylan däruppe får även mig att frysa – dessvärre är det inte många asiater man kommer nära, trots den geografiska kulissen, utan det är mest västerlänningar av olika nationaliteter som figurerar, ofta avdankade, övervintrande hippies. Och kan man bortse från en hel del korrekturbrister så är det en både ovanlig och förfärande bok, som dessutom verkar ha hänt på riktigt! Och spännande är det, när boken väl fått lite styrfart!

/Tuija

lördag 16 september 2017

Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan

Först tänker jag vad är detta för rörig framställning! Först utdrag från Mrs Tillings dagbok, sedan ett brev från Ewina Paltry till hennes syster, så en ny dagbok från en ung flicka (Kitty), återigen ett brev från Venetia (Kittys storasyster) till en saknad väninna och så fortsätter det. Njä vad är det här? Håller detta? Skrev människor dagbok på detta beskrivande sätt? Boken hade jag sett flera gånger på biblioteket och blivit nyfiken på, så läste en kompis den och talade väl om den så förväntningarna var höga när jag lånade hem den. Så jag höll ut lite till och till slut tog jag dessa kvinnor till mitt hjärta och sträckläste boken till slutet.

Vi träffar betydligt fler än dessa fyra, gemensamt för dem är att de bor i den lilla byn Chilbury i södra England. Året är 1940. De flesta makar och söner är ute i krig. Tyskarnas plan hörs snart över byn. Nu har det gått så långt att kyrkoherden bestämt att lägga ner kyrkokören – de har inga män kvar som kan sjunga tenor och bas! Då flyttar Prim till byn. Hon är  musiklärare och undervisar vid universitetet och hon startar en kvinnokör! Men hon gör mer än det. Hennes initiativ och inställning till livet tillsammans med avsaknaden av män börjar förändra livet för dessa kvinnor och även för andra i byn. De får ta plats, göra sådant männen alltid gjorde förr och vågar förändra sig. Berättelsen utvecklar sig till en go feelgood-roman. Dock innehållandes en del mysterier, bedrägerier och dominanta män (som givetvis tas ner på jorden) som extra krydda. Därtill följer vi kvinnornas liv i sorg och glädje.

/Liselott


onsdag 13 september 2017

Gänget av Katarina Wennstam

Återigen en angelägen bok om en av samhällets smutsiga bykar - här fenomenet kring gruppvåldtäkt - av mästarinnan bakom många starka böcker, ofta kring mäns våld mot kvinnor i en eller annan form.

Alldeles nyss läste jag hennes debut för ungdomar ”Flickan på hotellet”, som jag skrev om på tonårstipsbloggen Boksnack – ett välbehövligt deckarinslag för tonåringar, som också handlade om hennes hjärtefrågor. Tyvärr känns det litegrann som att hon börjar bli lite väl övertydlig i att gå sina egna ärenden i sina spänningsromaner, Wennstam tenderar att plantera sina egna åsikter hos sina karaktärer, så att man nästan hör henne själv säga dem… Men bortsett från det, och bortsett från oväntade korrekturfel, och ibland lite väl tillrättalagda skeenden, är det återigen ett starkt och viktigt inslag i samhällsdebatten, i romanens form, som hon levererar. Och det är bra. Hennes röst behövs.

Historien då… ja, den cirkulerar kring ett gäng medelålders män, i olika lägen i livet, som har något smutsigt med sig i bagaget från tonåren, något så smutsigt som får en utav dem att plötsligt och oväntat ta sitt liv. Några år senare mördas en annan utav dem. Detta ger övriga en smula kalla fötter… vad är det som händer?

Kommissarie Charlotta Lugn får vi återigen träffa, och hon får lite oväntat fallet rakt ned i sitt eget knä. Vi får också – återigen - träffa advokaten Shirin Nouri, som tidigare hette Sundin som gift, och följa hennes märkliga turer in i dramat, som visar sig ha somliga kopplingar till henne privat. Vi får också till viss del följa männen det egentligen handlar om, hur de gemensamt förgrep sig på en neddrogad tjej de kände i övre tonåren. Ett övergrepp som förföljt dem på olika sätt genom skuld och skam, förträngning och försök till botgöring. Vilket ju förstås inte går. Aldrig någonsin. Detta driver igång ett händelseförlopp de aldrig trodde skulle ske, och allt de försökt dölja riskerar att komma upp i ljuset, och med det riskerar de allt i de liv de skapat åt sig. Som välanpassade män. Bakom vilka det döljer sig män som är kapabla att göra det som grupptrycket kräver av dem, även om det sker på bekostnad av en annan medmänniskas framtid.
Mycket läsvärt som vanligt!

/Tuija

lördag 9 september 2017

Nära dig av Lucie Whitehouse

Härligt med thrillers som börjar på ett sätt och vindlar sig fram till att överraska totalt. En nervig sådan men detaljer och vindlingar hit och dit är Lucie Whithehouse Nära dig. Rowan och hennes bästa väninna Marianne skiljdes i ovänskap och har inte pratat sedan dess. 10 år går och de utvecklas åt olika håll. Men Rowan har alltid saknat Marianne och hennes famlij som hon var en del av under flera år. En familj som gav henne trygghet när hennes egen far var frånvarande. Nu har Marianne tagit livet av sig genom ett fall från taket på sitt hus. Men vad gjorde hon så nära kanten – hon var extremt höjdrädd. Var det ett fall eller ett mord? Hur såg hennes liv ut innan hon dog?

Det dyker upp ett vykort från Marianne i Rowans brevlåda några dagar efter dödsfallet. Jag måste prata med dig står där. Begravningen för Rowan närmare familjen igen och hon tar på sig att bo i huset med baktanke att forska vidare i det påstådda självmordet. Vad menar Marianne med meningen på vykortet? Det vindlar och far hit och dit, hon söker upp människor i Mariannes omgivning, ställer frågor och får svar. Hur ska det sluta? Inte som jag tänk mig i alla fall!


/Liselott

onsdag 6 september 2017

Svart vatten av Louise Doughty

En titel som anspelar på flera olika vatten som döljer minnen av både det ena och det andra! Det här är onekligen en intressant thriller, som utspelar sig dels i det pågående nuet som är 1998, främst på Bali, och dels i det förflutna - från efterkrigstiden till 1965 - i USA, Holland och Indonesien. Vi får en rejäl dos av Indonesiens ganska blodiga nutidshistoria då man framför allt jagade kommunister – i vilket John Harper hade en ganska obetydligt del i, men för honom och hans samvete desto större.

Vi får veta att Harper, som från början hette Nicolaas, föddes i ett lerigt flyktingläger på Sulawesi i början av 1940-talet, son till holländsk mamma och med en pappa – hälften indones, hälften holländare – som halshöggs av japanerna i lägret. Efter krigsslutet skickas de hem till Holland, men emigrerar kort därefter till USA, där mamman träffar en svart, Michael, vars föräldrar kommer att bli oerhört betydelsefulla för honom genom livet. Han får en liten lillebror, Bud, men både mamman och Michael överlämnar dem i farföräldrarnas vård av olika skäl, men Harpers uppväxt präglas ändå för första gången av stabilitet, värme och kärlek till den lite udda familjen som på olika sätt konfronteras med den amerikanska rasåtskillnadspolitiken. Men efter en förfärlig tragedi tvingas Harper att återförenas med sin mamma i Holland i tonåren, och blir så småningom någon form av agent/kurir åt en organisation som hjälper multinationella företag att etablera sig i länder med oroligt politiskt läge.

Under 1960-talet placeras han i Indonesiens huvudstad Jakarta, med en dödslista på kommunister, och blir ordentligt traumatiserad under uppdraget. Långt senare, 1998, sluts cirkeln igen och han återplaceras i Jakarta under de blodiga upploppen, ställer återigen till det för sig och evakueras till Bali där han gömmer sig undan dem han tror är efter honom. I Ubud möter han västerländska Rita som jobbar där som lärare, och upplever kanske för första gången starkare känslor för en kvinna – dock lika rotlös som han, och även hon med tunga hemligheter i bagaget. Med henne rådbråkar han sina mörka minnen och återigen aktualiseras frågorna om skuld och ansvar när det förflutna kommer ikapp.

En synnerligen läsvärd historia - inte egentligen för sitt thrillervärde, för tempot är inte det kanske förväntade - utan för allt det andra man får på köpet.
Boken finns också på engelska, antingen att läsa eller lyssna på.

/Tuija

lördag 2 september 2017

Chocken efter fallet av Nathan Filer

Vad formar en människa? Varför blir hon som hon blir. Matt är ett ängsligt barn redan från starten. Tar åt sig. Hans storerbror Simon har downs syndrom. På en semester på en camping när Matt är nio år händer det många avgörande saker. Matt ramlar och slår sig när han här på ett ställe där han inte får vara. Hans bror bär honom tillbaka till mamma och pappa. De är jättearga. Mamma är långsint något Matt känner av. Någon dag senare blir Matt utskälld av en flicka som spionerar på honom. Ytterligare någon dag senare är storebror död. Vad hände? Vems är felet. 

Efter det blir livet ännu konstigare för Matt. Han förstår aldrig varför. Ett tu tre har han hemundervisning, mamma släpar med honom till läkaren stup i kvarten. Matt tycker att mamma mest är konstigt. I nutid sitter han på en psykiatrisk klinik och skriver sin minnesbilder. Är det för att får ordning på sina minnen? För att inte glömma Simon? För att förstå eller bara för att skriva. Men vad gör han på en psykiatrisk klinik bara 19 år. Varför är han som han är? Vem är det mest synd om? Det handlar även om en familjs sorgearbete. Om att förstå vad som hänt. 

Jag ömkar med alla när jag läser men ibland blir jag bara förvirrad och undrar varför jag läser vidare. Det är lite virrigt. Jag är lite osäker på i vilken ordning saker skett. Men det är också väldigt fascinerande och känslosamt. Jag fortsätter för något fänglsar mig i berättelsen. Beskrivningen av hur en människa med psykisk sjukdom kan känna det. På slutet trillar tårarna. Det påminner mig om när jag läste Torey Haydens böcker för länge sedan. Om kvinnan som hjälpte barn som var inneslutna i sig själva. Detta är Nathan Filers debutroman och han gör det bra.

/Liselott

Beställ boken på bibliotekets hemsida. Den finns även att läsa direkt som e-bok.

onsdag 30 augusti 2017

Vecka 36 av Sofie Sarenbrant

Om ni gillar deckare har säkerligen har ni, precis som jag, fått tipset att läsa böckerna skrivna av Sofie Sarenbrant. Hennes nyaste bok; Bakom din rygg, är det långa reservationsköer på här på biblioteket. När det blir ett sådant tryck på en bok blir jag alltid lite extra nyfiken, men då det kommer dröja ett tag innan jag får den kände jag att kunde testa hennes första bok. Jag blev inte besviken!
Boken inleds med två familjer som har valt att semestra tillsammans i fiskeläget Brantevik. Kvinnorna i respektive familj, Johanna och Agnes, är bästa vänner och båda två höggravida. Stämningen är lite tryckt, framför allt mellan Agnes och hennes man. Sista kvällen bestämmer de sig ändå för att göra något kul och väljer den lokala hamnkrogen där det ska sjungas karaoke. Det blir dock inte kul och Anges går därifrån tidigt. Det är inte förrän dagen efter som övriga i sällskapet upptäcker att hon är försvunnen.
Boken är fängslande och stundom obehaglig, speciellt om man har varit/är gravid. Karaktärerna är de som driver en att fortsätta läsa och även de man tycker illa om är intressanta. Handlingen är dock lite för avslöjande och jag tror nog att ni kommer kunna lista ut vem som är skyldig innan det är meningen att man ska göra det. I mitt fall var jag trotts detta redan så inne i karaktärerna att jag ändå inte kunde sluta. När jag läst färdigt sista sidan kände jag mig inte klar med karaktärerna, det var för många frågor som lämnades obesvarade. Till min lättnad såg jag att den efterföljande boken; I stället för dig, är en fortsättning. Jag kan ju erkänna att den redan hamnat på nattduksbordet där hemma.

/Veronica

lördag 26 augusti 2017

Följ alltid med mig av Karma Brown

Det är väl märkligt att något sorgligt och egentligen tungt, kan upplevas nästan som feelgood och lättsmält sommarläsning! Ändå är det så det känns när jag läser den här debutboken om hur Tegan och Gabes liv vänds på ända när de är som allra lyckligast – Gabe tappar kontrollen över deras bil, som kraschar in i en lyktstolpe - och Tegan förlorar barnet hon väntar.
Sorgen förlamar henne fullständigt och hon vill ingenting mer. Allt togs ifrån henne – hennes lycka, barnet hon väntade, hennes framtid som mamma… för möjligheten att få fler barn krossades också. Hon både älskar och hatar Gabe för vad han ställde till med. Men för att försöka komma vidare lyckas Gabe övertala henne att de ska göra de där resorna som de länge har drömt om, för att skapa lite nya, fina minnen och en nystart. Så ur deras gemensamma önskeburk drar de lapparna ”Möta målande elefanter i Thailand”, ”Gå en matlagningskurs i Italien” och ”Surfa på Hawaii” och verkställer drömmarna.

Det blir resor av helande ur det mörkaste mörker, ur hat och sorg, mot hopp och försoning kring att livet inte blev som man tänkt sig… utan blev på ett annat sätt. Och att det går, det också. Och en intressant twist på slutet är att Tegan i sin sorg lurar inte bara sig själv utan även mig som läsare!

/Tuija