onsdag 29 december 2010

Sälkvinnan

Kathryn Harrisons författarskap rör sig ofta i gränsland. Ibland mellan självbiografi och fiktion, ibland mellan journalistik och fiktion. I fjolårets lysande Medan de sov kombinerar hon på ett intressant sätt samtliga dessa genrer. Sälkvinnan från 2003 visar däremot prov på en mer klassisk romanform, om än en mycket stramt hållen sådan.

Handlingen kretsar kring tjugosexårige Bidgelow Green, som år 1915 beger sig till Alaska på uppdrag av den amerikanska vädertjänsten. Väl på plats fylls han av insikten om att ha begått ett misstag: ”Misstaget att förutsätta att hans resmål är någonstans istället för detta ingenstans.”

Trots de karga levnadsförhållandena lyckas Green inrätta sin tillvaro och påbörja sitt projekt, det vill säga att medelst väderdrake belägga tesen om att luften ovanför polerna är varm. Per omgående inleder han också ett förhållande med en av traktens aleutiska kvinnor, ett förhållande med få motsvarigheter i litteraturhistorien. Green saknar fullständigt kanaler för att kunna kommunicera med kvinnan, och relationen lyckas på intet sätt ta sig några språkliga uttryck.

Sälkvinnan kan läsas som en kritik av kolonialismens obarmhärtiga trångsynthet, av det västerländska förnuftets behov av att dra tydliga gränser gentemot det avvikande och exotiskt otämjbara. Samtidigt kan man kanske betrakta Greens och den så kallade sälkvinnans relation ur ett mer hoppingivande perspektiv. För vad är det som händer när alla möjligheter till kommunikation saknas? Kanske är det så att maktförhållanden får svårt att hitta fäste, och istället lämnar plats åt ett i högsta grad ärligt och jämlikt möte mellan två likvärdiga människor.

Vad vet jag. Sälkvinnan är, som man brukar säga, en bok som ställer många frågor, men ger betydligt färre svar.     

tisdag 28 december 2010

Jag läste en Augustprisvinnare

Så mycket känsla. Det drabbar mig från första sidan. Mycket smärtsamt genom skildringen av hur Maja lyckas såga av sig yttersta spetsen på tummen. Det bultar i mig men samtidigt skrattar jag – kanske för att det gör för ont i mig eller för att det är så bra skildrat. Men det är mer än en ett ömmande sår som värker i Maja.

Majas mamma är inte som andra mammor. För det första är hon inte mamma utan Jana, som Maja bor hos varannan helg. Jana som inte kramar spontant utan där Maja får beställa kramar, en när hon kommer med tåget och en när hon åker igen – för då brukar folk kramas. Men det är kramar utan känsla, utan värme. Nu svara inte Jana när Maja och hennes pappa ringer. De ringer och ringer, lämnar meddelanden om vad som hänt. Jana ringer inte tillbaka.

När Maja hoppar av tåget väntar inte Jana på perrongen och huset är tomt och tyst. Var är hon? Diskhon är belamrad med smutsdisk – väldigt olikt henne. Ingen lapp som förklarar. Mobilen är kvar hemma. Ingen verkar veta vart Jana tagit vägen. Maja vet inte vad hon ska göra. Man ska inte läsa andras mejl men Maja har gjort det till en vana. Det kanske till och med är rätt att göra det? För att få reda på saker och ting som till exempel vad pappa gör när han är ensam varannan helg. Men det Maja får reda på sänker henne till bottenlös förtvivlan och det känns även i mig. Tar hon sig ur det? 


Men den tid vi följer Maja är inte bara nattsvart. Hon har sin kompis Enzo och mitt under våndan och undran över sin försvunna mamma möter hon Debbie och Justin. Oväntade möten som sker precis när det behövs. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är sorlig, rolig, känslosam och tänkvärd och så bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 27 december 2010

Valda verk av T. S. Spivet

Detta är en konstig berättelse. En av de konstigaste berättelser jag läst på länge. Berättaren, Tecumseh Sparrow Spivet, är en pojke på tolv år. Han bor på Coppertop farm i den amerikanska mellanvästern. Platsen är noga markerad på flera av hans omsorgsfullt ritade kartor, som finns med i boken. T. S. ritar kartor över allting: platser, ljud, ansiktsuttryck, ja vadsomhelst, i ett försök att förstå världen omkring sig.

Och man följer honom gärna på hans fysiska resa genom USA, och på hans inre resa genom sin familjs historia. Som reskamrat har man hans kartor; vackra, tänkvärda och underfundiga.

Och visst kan man behöva kartor för att förstå sig på livet! Särskild om man som T.S. har en mamma som är forskare, en pappa som är farmare, en lillebror som är död och en syster som längtar bort.

Även vi med mer alldagliga liv än T.S.:s kan berika oss med kartor och illustrationer. Trevliga små tankepauser i vardagen. Och just på detta sätt fungerar illustrationerna i boken: följ de tunna linjerna och läs och njut!

Biblioteket har även boken på originalspråk: The selected works of T. S. Spivet

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 22 december 2010

Jul med Hylinger

God litteratur antar inte sällan en undanglidande karaktär. Hemma i läsfåtöljen tycker man sig vara något stort på spåret, något som man inte riktigt lyckas få korn på.

Göteborgaren Claes Hylingers författarskap är ett bra exempel på detta. ”Är han en dilettant eller en slipad yrkesförfattare? Är han pekoralist eller språkvirtuos? Humorist eller allvarsman?”, frågade sig Olof Lagercrantz i DN när Hylinger debuterade under tidigt sjuttiotal. Sedan dess är det många som förgäves försökt sätta fingret på vad hans storhet egentligen består av.

Hylingers reseskildringar och små romaner är alla förrädiskt lättlästa. Man anstränger sig för att inte läsa för snabbt. Även i den simplaste anekdot kan filosofiska bråddjup nämligen skönjas. Det inser man snart. Och Hylingers styrka ligger kanske just i det förbund som hans berättelser knyter med läsaren, det aldrig uttalade samförståndet om något magisk och stillsamt lustframkallande i vardagens alla små detaljer. Såväl bland sufier i Istanbul som under regntunga skyar i Göteborg. Bemöter man bara livet med Hylingers underfundiga tillförsikt så finns det nog ett äventyr bakom varje gathörn, tänker man.

Den mer eller mindre självbiografiska nittiotalsromanen Kvällarna på Pärlan, som alltid med gåtfullt omslag av Lennart Aschenbrenner, är min personliga favorit. Den har många gånger fått mig på rätt köl igen, och är en bra ingång till Hylingers författarskap. Framförallt är det julskildringen på sidorna 53-61 som jag ofta återkommer till, särskilt så här års. Att försöka förklara närmare är dömt att misslyckas, men berättarens mammas grötrim säger förmodligen en del:

Gröt och mjölk i mild förening
ger en vink om livets mening.

God jul!

tisdag 21 december 2010

Julklappstips i sista minuten?

Jag vet inte vad jag tycker om mannen i fråga, Per Morberg. Jag har sett något avsnitt av hans matlagningsprogram i tv, någon film och tv-serier han är med i. Ofta spelar han obehaglig skurk på ett alldeles utmärkt sätt. Han kör verkligen sin stil. Därför var jag lite extra nyfiken på denna bok, Morberg jagar och lagar, där han själv skriver texten.

Boken är av den typen att jag läser ett par kapitel, lägger den ifrån mig och fortsätter ett par dagar eller en vecka senare. Det passar den perfekt för. Han skriver själv att boken innehåller hans upplevelser av jakt och recept som passar där till. Jag har en bra känsla när jag läst färdigt den.

Morberg skriver givetvis om jakt, men det handlar väldigt mycket om naturupplevelsen, vad han funderar på där ute i skogen och anekdoter från hans liv. Humor och allvar blandas. Vi är i Sverige men reser med honom till England och Afrika. Språket är inte alltid det bästa men jag gillar helheten. Det känns som honom. Att boken dessutom
är fylld med vackra bilder och recept är extra trevligt!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog
.

måndag 20 december 2010

Ni har kanske läst om Ya-Yaflickorna?

Jag har hållit i hennes tidigare bok Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter men inte lockats till att läsa den. Jag har i alla fall sett en snutt av filmen på tv men aldrig hela. När en ny bok av Rebecca Wells översatts till svenska var jag lite skeptisk. Men så läste jag att det hela var en berättelse om en familj, vänskap, förlust och kärlek. Det temat lockade, boken jag läste hemma var ändå ingen höjdare. Jag lånade hem Calla Lily Ponders magiska händer och började läsa. Vilken tur! Den var riktigt bra!

Jag började läsa om Calla Lily, boende i La Luna i Louisiana i den amerikanska södern. En småstad där alla känner alla och där hon föds 1953. Efter en introduktion av Calla Lily och hennes familj kommer första korta inblicken i hennes liv. Året är 1961 och jag läser om när hon och hennes väninna Renée för första gången träffar Sukey. Nästa kapitel utspelar sig 1962 då pojken Tucker anländer. Dessa tre är intensivt sammanflätade med Calla Lilys fortsatta liv och utveckling. Vänskapen dem emellan sätts bitvis på hårda prov under åren fram till 1984 då boken tyvärr slutar. Vi följer Calla Lily genom glädje, djup sorg och de val hon gör. Jag kan inte låta bli att känna med henne. Ibland får jag stanna kvar hos henne en längre tid, ibland bara några sidor. Ett kanske lite upphackat och ojämnt sätt att berätta men det passar berättelsen.

Rebecca Wells skriver riktigt bra. Beskrivningarna av människor och miljö gör att jag känner mig närvarande under de heta dagarna hemma i La Luna, i hennes förtvivlan, i New Orleans myllrande stadsliv eller vad hon nu befinner sig. Wells snuddar vid rasfrågan men jag önskar hon utvecklat den lite till. Calla Lily får i New Orleans möta något hon inte ens hört talas om hemma i La Luna: karlar som klär sig i kvinnokläder och homosexuella. Mode och frisyrer är en stor del av Calla Lilys liv och det märks i boken. Det känns som en bit av USA:s nutidshistoria. Jag kanske skulle läsa hennes första bok också…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 16 december 2010

Ingenting är utelämnat!

Det finns en viss typ av böcker, filmer och skivor som är mer stimulerande att gå och tänka på än att utsätta sig för. Andy Warhols 485 minuter långa film Empire kan till exempel vara kul och givande att referera till, men besitter ett underhållningsvärde i klass med en nymålad lagårdsvägg.

Robert Crumbs tecknade serieversion av Första Moseboken, Genesis betraktade jag länge som ett annat exempel på samma fenomen. Crumb är sedan slutet av 60-talet den stora giganten inom den alternativa seriegenren, sprungen ur San Fransiscos allmänt revolterande hippiekultur. Han har inspirerat flera generationer av serieskapare och illustratörer, däribland den förhållandevis rumsrene Jan Lööf.

Det var för något år sedan som jag för första gången läste om projektet. Den ständigt provocerande Crumb hade tänkt sig att göra en parodi på historien om Adam och Eva, men blev så fängslad av Bibelns språk att han i stället gav sig på en bokstavlig tolkning av Första Mosebokens samtliga kapitel. Jag tyckte att det lät som en fantastisk idé, men utgick från att resultatet skulle bli vulgärt, överlastat, och ironiskt pretentiöst. Självklart intressant, men samtidigt oläsligt.

När jag nu håller den svenska utgåvan i min hand kan jag konstatera att jag misstog mig. Efter bara någon minuts bläddrande är jag fast. Renons på teologiska och religiösa uppsåt har Crumb sopat bort alla utanpåverk, och helt sonika fokuserat på själva berättelserna per se. Illustrationerna är som väntat mustigt explicita, men förhåller sig hela tiden sakligt till texten. När Lot blir förförd av sina döttrar, eller när Hamor och Shekem går bärsärkargång, är det inga detaljer som utelämnas. Samtidigt är det heller ingenting som läggs till. Crumb är hela tiden sin King James-bibel trogen.

Efter några timmar av djup försjunkenhet märker jag att Crumbs bibelversion är en effektiv ögonöppnare. För första gången har jag på allvar insett att Bibeln, som litteratur betraktad, är ytterst fascinerade. En klassiker, i begreppets rätta bemärkelse.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 14 december 2010

En käftsmäll

Varför pratar ingen längre om Maja Ekelöf? För det gjorde man väl då, när det begav sig? Själv är jag alldeles för ung för att ha varit med. Dock inbillar jag mig att hennes dagbok, Rapport från en skurhink från 1970, var precis vad tidens samhällsdebatt suktade efter. Det vill säga en genuin arbetarkvinna som helt på egen hand kunde vittna om sina erfarenheter, dessutom ur ett tydligt vänsterperspektiv.

Att idag, fyrtio år senare, ta sig an Rapport från en skurhink är en drabbande upplevelse. Till en början slås man så klart av tidsmarkörerna. Maja Ekelöfs fem barn heter saker som Lars, Stig och Jan. De sågar ved, drar på sig bottiner och är ständigt inblandade i olika trafikolyckor. Man kan inte låta bli att le åt det uppgivna accepterandet av den exploderande privatbilismens följder.

De nostalgiska dimslöjorna skingras dock av Ekelöfs precisa språkhantering. Den ironiska och lätt cyniska tonen känns helt tidlös, och det är uppenbart att författaren skriver enkom för sig själv. Dagboksanteckningarna tycks aldrig vända sig till någon framtida läsare, och som sådan svävar man på flera punkter i ovisshet. Man blandar ihop barnen och får aldrig någon tillfredsställande förklaring till varför Ekelöf är ensamstående. Som yrkesskildring är boken samtidigt förvånansvärd nedtonad. Att Ekelöf skulle ge röst åt en hel kår av nedbrutna städerskor är inget som hon drar några växlar på.

I gengäld får man en käftsmäll av ren autenticitet. Ekelöf skriver för att hon måste, utan några andra agendor. Hon suger märgen ur livets få ljuspunkter, som en skidtur med en väninna, eller en kopp kaffe med åldringarna på vårdhemmet. Hon bekymrar sig över sina svårkonverserade barn och över pengarna som aldrig vill räcka till. Men framför allt bävar hon inför en allt mer skräckinjagande omvärld.

Det är vietnamkrig, kallt krig, palestinakonflikt, tjeckoslovakienelände och julhelvete. En ström av misär forsar konstant ur radio, teve och tidningar. Maja Ekelöf kan inte värja sig och suger åt sig som en svamp. Hon läser kopiösa mängder böcker och går på den ena kvällskursen efter den andra. Stundtals framstår hon som den folkbildande bibliotekariens våta dröm, samtidigt som all ny kunskap bara förstärker hennes tro på att allt egentligen är dödsdömt. Till och med tankarna på att få bli utgiven, som smyger sig in mot slutet, riskerar att få katastrofala följder:

”Varför skulle den tokiga idén rinna upp i mitt huvud. Jag städar på ett bibliotek och ser hur översvämmad bokmarknaden redan är. Om bokutgivningen fortsätter i samma takt som nu orkar inte jorden bära vikten av böckerna.”

/Martin

måndag 13 december 2010

Spåren efter brott...

Jag har läst Patricia D. Cornwells böcker om rättsläkaren Scarpetta och några andra författare som skrivit deckare om rättsläkare. När Elias Palm introducerades som den första svenska deckarförfattaren som själv arbetar som rättsläkare kunde jag inte låta bli att låna hem boken Corpus delicti. Undrar om jag var färgad av denna vetskap. För början av boken tyckte jag var lite väl undervisande om hur arbetet går till. Men det gjordes ändå på ett intressant sätt. Huvudpersonen Ella Andersson blir nästan lite löjlig när hon som arbetat flera år i sitt yrke ändå förklara alla detaljer. Lite som i tv-serien CSI om ni sett dem.

Jag började även fundera. En 34-årig manlig författare, kanske var han bara 33 när han skrev boken. Vad fick honom att välja en 40-årig kvinnlig huvudperson? När jag läste Karin Alvtegens nya bok En sannolik historia vet jag att jag reagerade över samma sak, fast tvärt om. För den första person jag mötte i boken var en man. Men där kom snart en kvinnlig huvudperson in i handlingen och allt var som det skulle… I min favoritförfattare Stephen Booths serie finns både en manlig och kvinnlig huvudperson. Där har jag aldrig funderat över det. Men i Elias Palms bok slog det mig och det var kul att fundera på varför författaren valde en person av motsatt kön som huvudperson. Undra hur andra författare väljer?

Hur var boken då? Bortsett från den lätt undervisande tonen så var den riktig bra. Jag läste den alldeles för fort. När boken väl var slut gick jag och längtade tillbaka till den. Varför kunde jag inte pausat lite mer och hängett mig åt funderingar över vem som mördat vem, hur de lyckades med det, vem den mystiske inbrottsmannen var och hur beräknande och kalla kan människor vara. Ella Anderssons släktingar är inte sådana jag skulle vilja vara släkt med men de utgör ett underbart persongalleri i denna deckare. Hoppas Elias Palm snart kommer med en uppföljare.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 10 december 2010

Inte bara bio

I Inte bara bio, Nils Petter Sundgren nyss utkomna självbiografi, berättar filmnestorn om ett tidigt möte med kulturpersonlighetskollegan Harry Schein. ”När du blir så gammal som jag är du också trött på film, ska den då trettiotreårige Schein ha sagt till den då tjugosjuårige Sundgren. Med Inte bara bio som facit är det uppenbart att så inte blev fallet.

Nils Petter Sundgren har alltid varit svår att placera i ett fack. I ena stunden har han ansetts vara en snobbig ivrare för smal obegriplig film, för att i den andra reta upp kultureliten genom att insisterade på att Åsa-Nissefilmerna trots allt har sina goda sidor. Filmkrönikan anklagades stundtals för att bara vara en storbolagsstyrd repertoarguide på tomgång, samtidigt som dess evige programledare kunde publicera långa initierade reportage om exempelvis den västafrikanska filmhistorien.

Den röda tråden genom denna djungel av paradoxer stavas nyfikenhet, en egenskap som trots att Sundgren nu är betydligt äldre än trettiotre tycks bestå. Sprungen ur denna nyfikenhet framträder dessutom en stark tro på filmens egenvärde. Likaså en luttrad skepsis inför varjehanda krafter som vill göra filmen till instrument, såväl TV2-maoism som TV4-kommersialism.

Sundgren har varit tjugo gånger i Venedig och fyrtio i Cannes. Han har hängt med folk som Gunnar Ekelöf, Lauren Bacall, Catherine Deneuve och Buster Keaton. Badat jacuzzi med en jazztobaksrökande Peter Fonda och hört Bo Widerberg skrika ”Ta bort kärringen” när Alice Timander råkat gå i vägen för Pia Degermark. Han har haft förtroliga samtal med Ingemar Bergman och anser att Olof Palme var en minst av allt stilren tennisspelare.

En gång i tiden var karln dessutom lärare till Sven-Bertil Taube, och att Nils Petter Sundgren är hemskt gammal är naturligtvis en starkt bidragande orsak till Inte bara bios höga läsvärde. Han har ett allt mer unikt perspektiv på såväl den internationella filmhistorienden, den svenska tevehistorien som historien i största allmänhet.

Inte bara bio alltså. Men nästan.

Så här kunde det förresten gå till när man pratade film på 70-talet:

onsdag 8 december 2010

Nytt från Minotaur

Ett förlag som presenterar många lysande författare i deckargenren är Minotaur. Förlaget är specialiserat på kriminallitteratur och jag har läst flertalet av deras utgivna böcker. En författare de ger ut är Stephen Booth. Nu har hans tionde boken om poliserna Ben Cooper och Diane Fry kommit: Flickan i floden.

Cooper en man som följer sin intuition och känsla när han löser fall och han blir lätt för engagerad i människorna som drabbats. Inget han blir omtyckt för av Fry som gör det mesta enligt regelboken. Cooper och Fry förstår sig inte på varandra men i denna del i serien kan jag ana en förändring på den punkten. De är människor med mycket i bagaget men framstår allt klarare för mig. Speciellt får jag veta mer om Frys bakgrund. Hon ser sig själv i ett annat ljus när hon tvingas åka tillbaka till barndomsstaden Birmingham. Relationerna till och synen på systern och fosterföräldrarna prövas och ändras.
Hur ska framtiden se ut för Fry och Cooper, i vilken riktning utvecklar de sina personligheter genom de val de gör i olika situationer. För Coopers del slutar det i en riktig om än inte thrillerartad cliffhanger.

I denna bok blev jag även mer medveten om beskrivningarna av naturen i Peak District där poliserna bor och arbetar. Likaså skildringarna av Birminghams förändringar under Frys bortavaro vad gäller arkitektur, inflytting av invandrare och gängen som härskar i staden väcker mitt intresse. Det är sådant jag ofta ögnar igenom för att jag vill veta hur historien fortsätter. Men denna gång dröjer jag mig kvar vid dem.

Givetvis finns det även ett par fall att lösa. Är det mord då en flicka har hittats död i floden? Massor av människor finns runt omkring men ingen har sett vad som hänt. Cooper försöker få rätsida på vad som hänt. Fry tvingas ta tjänstledigt då en gruppvåldtäkt tas upp på nytt. Hon är offret och dna-analys knutit några män till brottet. Ska hon få reda på vilka som våldtog henne och kan de dömas? Det är lika bra skrivet som alltid.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Böckerna i serien om Cooper och Fry i bibliotekets katalog.


tisdag 7 december 2010

Axolotl


Det kan vara roande att reflektera över inledningar. Förslagsvis kan man försöka erinra sig några klassiska exempel, som: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv”, ”Jag trodde du va i Mellerud”... 

Min favorit i sammanhanget är hämtad från den argentinska författaren Julio Cortázars mästerligt förtätade novell Axolotl:

”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin de Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”

Citatet är väl egentligen lite för långt för att platsa bland de ovan bemälda, men samtidigt ett fulländat koncentrat. Dels av novellen i fråga, dels av det som gör Cortázar till en av de största. Benar vi i stycket kan följande noteras:

Omedelbart drar en trygg berättarröst in oss i historien, stabilt förankrad i ett fullt realistiskt sammanhang, det vill säga Jardin de Plantes. Enligt den andra meningen tycks berättaren vara en ganska gemytlig herre, som regelbundet tar sig tid att flanera runt i Paris botaniska trädgård. Han får våra sympatier. Det märkliga ordet axolotl har samtidigt skapat nyfikenhet, blivit till en gåta som väckt vårt engagemang. Med den tredje meningen störtar vi plötsligt handlöst ut i metafysikens gungfly, dock med det realistiska tonläget intakt: "Numera är jag själv en axolotl."

Även fortsättningsvis är novellen sakligt och nyktert berättad, och det är detta som man uppskattar så hos Cortázar, det vill säga förmågan att i tvära kast kunna redogöra för ytterst surrealistiska upplevelser utan att för den skull tappa fotfästet i vardagen. Resultatet blir alltid drabbande.

I en gammal pressinformation på Sveriges Radios hemsida försöker Gösta Ekman (d.y.) förklara sin beundran. ”Jaget rör sig i berättelsen på ett fantastiskt, väldigt fascinerande sätt”, menar han. Pressinfomationen är tyvärr det enda spår jag hittar efter Ekmans radiouppläsning av just Axolotl. Jag minns den som en höjdare.


måndag 6 december 2010

En sannolik historia


Det var länge sedan jag läste något av Karin Alvtegen. Då var det en spännande psykologisk thrillerartad historia. Nu handlar det om människor som inte vet vilken väg de ska gå, vem de är, om möten, förändringar och om att komma till insikt: En sannolik historia. En alldeles lagom mysig historia som var svår att lägga ifrån sig och gick snabbt att läsa.

Helena drivs av en längtan till barndomens lycka som hon vill ge sin dotter. Det blir till ett projekt tillsammans med maken. De köper en gård i norrland och bygger om den till hotell, flyttar från Stockholm och börjar kämpa. Tre år senare har han lämnat henne. Hon är säker på att anledningen är en affär med en hotellgäst. Han säger hon aldrig lyssnat på honom, om hans längtan tillbaka till Stockholm. Helena kan inte förlåta. Dottern 13 år stannar hos mamma - men de kan inte prata med varandra.

Anders 47 år börjar ifrågasätta vilka val i livet som egentligen varit hans. Han är alldeles för rik och har slutat jobba. Men känner ingen mening med livet och försöker trösta sig genom att bli en samlare. Han har nu fått nys om en raritet som finns hos en kufisk man som bor i skogen. Han tar sig dit, blir kvar i byn och hjälper inkognito till på hotellet, Helenas hotell.

Andra personer i dramat är Anna-Karin, Helens barndomsvän i byn. Hon är en kvinna som är missnöjd med sitt liv, dyker det upp ”en liten bit elände gällde det att grabba tag ordentligt så att juvelen inte slank ur händerna”. Anna-Karins bror och hans fru, vilka hon ständigt träter med, och så den kufiske mannen. Vem är han egentligen?


Min kollega Mia har också läst boken och tycker som följer: Nu har Karin skrivit en roman med samma psykologiska skärpa som de tidigare deckarna. Detta är en bok om kantstötta människor, om relationer och om hur vi bemöter varandra i olika livssituationer. Ja, jag tyckte denna bok var riktigt bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

torsdag 2 december 2010

Jokern i leken

Ed Kennedy är en nolla. I alla fall om man frågar honom själv. Han är nitton och bor i ett gammalt ruckel tillsammans med den mycket gamla hunden Portvakten. Ed har dålig kontakt med sin familj och träffar mest sina tre vänner, förutom de kunder han kör olagligt i sin taxi. Livet ser inte ut att ha mycket mening, särskilt inte eftersom bästa vännen Audrey inte är intresserad av Ed mer än som vän.

Men plötsligt kommer vändpunkten. Ed lyckas mer eller mindre av en slump att förhindra ett bankrån och får uppmärksamhet i samhället där han bor. En tid efter kommer ett brev med ett spelkort i. Det är ruter ess, och på kortet står skrivet tre adresser och klockslag. Utan vidare instruktioner förstår Ed att han måste hjälpa de som bor på adresserna med någonting. Frågan är bara vad? Och vem är det som har skickat kortet till honom?

Spänningen i boken ligger naturligt i att få veta vem som skickat korten, men för mig är den stora behållningen att följa hur Ed utvecklas i takt med att han får fler kort. Slutet påminner lite om Jostein Gaarders Sofies värld, men det gör alls ingenting. Det är fint så.

Jokern är en ungdomsbok, men kan lika gärna läsas av vuxna. Markus Zusak, författare till Boktjuven, har skrivit den.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 1 december 2010

En riktig kärleksroman

Jag har precis läst ut Rosornas arv av Leila Leacham, en författare som jag aldrig hade hört talas om. Det var det blommiga omslaget jag fastnade för och humöret var inställt på något underhållande. Boken kan närmast beskrivas som ett mellanting mellan Borta med vinden och dagens såpoperor på TV.

Boken börjar med att huvudpersonen Mary Toliver sitter som gammal och tänker tillbaka på sitt liv och de val hon har gjort. Historien utspelar sig från 1916 till mittten av 1980-talet och rör sig runt ättlingarna till de tre släkter som grundade staden Howbutker i Texas. De blir kära i fel personer, gifter sig med andra och får barn med oklart vilken. Till slut undrar man om inte alla är släkt med varandra på något sätt.

Precis som i såpoperornas värld är det stora känslor och felaktiga beslut som ställer till det. Dessutom ligger det en gammal släktfejd och gnager i bagaget och det är där rosorna kommer in. En röd ros ber om förlåtelse medan en vit ros talar om att du blivit förlåten. Som läsare kan man rätt snart gissa sig till hur det ska sluta och man känner igen alla de klassiska misstag som huvudpersonerna gör sig skyldiga till. Ändå kan jag inte sluta läsa, för jag vill få reda på hur författaren ska lyckas ordna upp allting.

En bok som gav underhållning med skratt, irritation eller en tår i ögonvrån, men den kommer nog inte att sätta några djupare spår i mitt minne. Gillar du romantiska släktsagor ska du absolut läsa denna.

/Anneli



Frosseri i sagans värld

Ni som gillar sagor kan verkligen få ert lystmäte här. Corenlia Funke är mästerlig på att skapa sagolika världar. I sin nya bok Reckless har hon lyckats igen.

En fader är försvunnen och hans arbetsrum med en oerhört vacker spegel står orört kvar. Äldste sonen Jakob hittar i rummet en lapp med texten: spegeln öppnar sig bara för den som inte ser sig själv. Han löser gåtan, spegeln öppnar sig och Jakob går in i en annan värld. Världen är bara hans tills han 12 år senare brister i uppmärksamhet vid passagen genom spegeln och hans lillebror Will hittar dit. Ett misstag som gör att Will skadas och håller på att förvandlas till en stenvarelse - en goyl.

Vi kommer till ett land i krig. Goylerna har bott nere i marken men efter att ha enats under en kung vill de ta över människornas land. Det har gått så långt att kejsarinnan i landet börjat förhandla om fred. I detta farliga läge måste Jakob ut på jakt för att om möjligt finna ett sätt att rädda sin bror.

Féer, bord duka dig, häxans pepperkaks hus, hamnskiftare, loreley, törnrosas slott - folksagornas ingredienser finns här i överflöd. Det är så bra ihopknåpat att jag blir imponerad. Det kan inte vara en tillfällighet att brödernas namn är Jakob och Will, de samma som de sagosamlande bröderna Grimm. Dessutom är författarinnan tyska. Undra när jag har tid att läsa bröderna Grimms sagor - det är inte utan att jag blir sugen på att läsa dem igen.

/Liselott




tisdag 30 november 2010

Glöm inte Sten Broman!

Den som av någon anledning skriver in sökorden ”Sten Broman” i Ronneby biblioteks katalog kan tyvärr bara förvänta sig en enda träff: Carlhåkan Larséns biografi Sten Broman : en man med många kostymer från 2002. Boken är placerad i magasinet och lever, på grund av ett långvarigt hyllvärmande, under ständigt gallringshot. För den som, likt undertecknad, när en skräckblandad förtjusning för gamla folkhemsexcentriker är detta verk dock omistligt.

Larsén kopplar ett helhetsgrepp på den minst sagt mångfacetterade violinisten, kompositören, kritikern, pedagogen, kläddesignern, lundaspexaren, teveprofilen och påstådda dragspelshataren Sten Broman. Med stadig hand lotsas läsaren genom hela Bromans levnadsbana, tidigt präglad av rastlös bildningstörst och bergfasta värderingar, inte sällan med provokativt elitistiska förtecken. De grälla slipsarna och vågade färgmatchningarna var inte det enda som stack i ögonen på omgivningen, vilket bland annat föranledde Bromans indelning av mänskligheten i följande fyra kategorier: banditer, lymlar, fähundar och idioter.

Många av belackarna föll dock till föga inför Bromans allt mer lysande karriär som teveprogramledare. Med frågesporten Musikfrågan Kontrapunkt intog han rollen som klassisk folkbildare. I dagens medieklimat känns det närmast surrealistiskt att tänka sig den typen av kunskpsteve, det vill säga ett programformat som släpper den paniska rädslan för att råka skriva någon på näsan och som faktiskt bemödar sig om att försöka vidga tittarnas vyer. På bästa sändningstid. Men kanske vore det trots allt värt att prova igen. Musikfrågan Kontrapunkt lockade mot slutet runt tolv miljoner tittare.

De otaliga anekdoterna kring citatmaskinen Sten Broman kan nästan sägas vara en egen genre i sig. Larsén är dock ganska sparsam på den punkten, trots att han som Bromans efterträdare som musikanmälare på Sydsvenskan borde ha en guldgruva att ösa ur.

En av de mest talande anekdoterna finns i alla fall med. Som liten påg skall Sten Broman tillsammans med en jämnårig kamrat ha funderat kring kommande karriärer. Kamratens stora dröm var att bli berömd och hoppades få höra ”Se, där går landshövding Wickman!”, när han i framtiden flanerade på stadens gator. Sten menade dock att det skulle slå mycket högre ifall det om honom helt enkelt bara sades: ”Se, där går Sten Broman!”

/Martin

fredag 26 november 2010

Bländande

Michael Beard, protagonist i Ian McEwans senaste roman Hetta, är en minst sagt vedervärdig person. Som nobelpristagare i fysik lever han sedan länge på gamla meriter, med fokus inställt på konsumtion. Hans korpulenta kroppshydda vittnar om ett ohämmat vältrande i mat och alkohol, och trots sina många yttre tillkortakommanden är han en lyckosam kvinnojägare.

Som läsare håller man sig till en början distanserat avvaktande, övertygad om att man tar del av en allegorisk satir, en lättsam mellanbok från den vanligtvis så nyanserande McEwan. Med endimensionella karaktärer och fabelartade intriger låter han kanske denna gång komplexiteten stå tillbaka, till förmån för något annat? Och den som vanligt oerhört påläste McEwan gör med Hetta naturligtvis ett inlägg i klimatdebatten, där Beard får stå som symbol för hela vår självutplånande civilisation.

Smygande kommer dock insikten om att boken är mer än så. Författaren kan inte låta bli att blåsa liv i Beard, och genom en sedvanlig detaljskärpa dröjer det inte länge förrän man känner en motvillig sympati för den gamle professorns tragiska liv. När han oavsiktligt hämnas på sin frus älskare, och genom det dras in i kampen för att rädda vår krisande planet, är det omöjligt att inte engagera sig. Hetta är således både en allegorisk satir och en klassiskt McEwansk djupborrning i mänsklig komplexitet.

Laborerandet med dessa båda plan resulterar i en och annan berättarteknisk piruett. Jag tänker exempelvis på den förväxlingshumoristiska episoden med chipspåsen, en bit in i romanen. När jag läste partiet i fråga kändes episoden påtagligt bekant. Jag drog mig till minnes denna Galenskaparna & After Shave-sketch, byggd på samma grundidé, och accepterade greppet som McEwans återanvändning av en uråldrig humorarketyp, allt för att markera den satiriska distansen.

Men naturligtvis kom det mer. Strax efter chipsepisoden återberättar Beard händelsen för en narrativforskare och får genast höra att han ljuger. Med ett överlägset leende menar forskaren att händelsen omöjligen är självupplevd. Istället har Beard mycket riktigt bara återberättat en vandrande myt, en rolig historia som florerat sedan hedenhös. Beard känner sig förolämpad och framstår som ett offer, i dubbel bemärkelse. Dels på grund av forskarens besserwisserkommentarer, dels på grund av McEwans bryska förflyttningar av Beard, mellan själva romanbyggets båda plan...

Vad jag vill ha sagt är att Hetta helt enkelt är ännu ett bevis på Ian McEwans bländande hantverksskicklighet.

/Martin

torsdag 25 november 2010

En röd soffa


Jag kände nog igen stilen på boken, liten men inte pocket, pärm i blank kartong. När jag tittade efter såg jag att det var samma förlag som favoritboken Igelkottens elegans (Barbery) givits ut på: Sekwa. Ett litet förlag som ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Samtida, kvinnliga författare har företräde enligt deras hemsida. Vi har flera av deras böcker.

Boken jag får i min hand är Den röda soffan av Michéle Lesbre.
Berättare är Anne, frilansjournalist, på väg från Paris till Bajkalsjön i Ryssland. Hennes gamla kärlek har flyttat dit och nu har breven slutat komma. Vad kan ha hänt? Hon sitter på lokaltåget som följer transibiriska järnvägen. Språkar på knagglig ryska med sina medpassagerare, funderar över deras och sitt eget liv och läser sina medhavda böcker. Vi följer hennes tankar.

Till stor del kretsar de kring Clémence, damen i den röda soffan. De är grannar. Av en slump börjar de träffas regelbundet. Anne läser högt för Clémence och berättar om starka, rebelliska kvinnor. Clémence minns sitt liv och sina män. Hon har börjat gå vilse i sina minnen men lever upp under samtalen med Anne.

Boken är finstämd med målande beskrivningar. Det känns som jag åker med på tåget. Genom Anne möter jag den ryska kulturen, människor som förmedlar den och kulturkrockarna som lätt uppstår. Det handlar mycket om saknad och längtan men också om att leva nu.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 24 november 2010

Förvirrad språkförbistring?

Om du som jag blir lätt förvirrad över ordspråk från andra länder kan den här boken roa dig: Kosta skjortan eller bli bar om rumpan. Kerstin Johansson har samlat ihop olika svenska uttryck och hittat motsvarigheter på andra språk. Ibland är idiomen väldigt lika på flera språk och ibland förstår man inte riktigt vad de menar.

Det går inte att slå upp något som man undrar över i boken, utan man läser den mest för skojs skull. Alla uttrycken står i svensk översättning, och på de sista sidorna står de engelska uttrycken både på engelska och svenska.

Vad skulle du tro om någon sa att du har hår på tänderna?  Eller sa: "du har inga njurar!" Vad kan du förvänta dig när du får en inbjudan till en holländsk bjudning?
Spanjorerna har ett uttryck som säger: "att göra sig svensk", som kanske kan vara bra att använda någon gång. Vad det betyder? Låna boken och ta reda på det.

Författaren har tidigare givit ut You lucky dog! och Holy smoke! med liknande innehåll.

/Anneli

tisdag 23 november 2010

2010 års Augustpristagare

Här presenterar vi årets vinnare av Svenska förläggareföreningens pris. Motiveringarna är hämtade från Augusprisets hemsida.


Årets svenska skönlitterära bok

Vad är fakta och vad är fiktion i Sigrid Combüchens roman Spill och vem har tolkningsföreträde? Den ”verkliga” Hedvig, som i brev berättar för författaren om sitt unga liv på 30-talet, eller Hedda, den skapade gestalten? Författarjaget försjunker i decenniets dofter och detaljer och låter damromanen handla såväl om sömnad och torftiga inackorderingsrum som om förtryck och frigörelse, medan den ”verkliga” Hedvig vill leva i nuet och inte se sitt liv som förspillt.
Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften, som ger henne möjlighet både att berätta underhållande om ett människoliv och att med intellektuell stringens reflektera kring det egna skrivandet.

2010 års Augustpris för Årets svenska fackbok
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Genom att använda både traditionella historiska källor och privata brev, intervjuer och personliga minnen förvandlar Yvonne Hirdman sin personliga längtan efter mammas livshistoria till något allmängiltigt. Boken ger ett oförglömligt porträtt av en charmfull och begåvad kvinna och en färgstark bild av mellankrigstidens Europa.



2010 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket.









Svenska Förläggareföreningens Lilla Augustpris 2010

Kalla hjärtans dag av Christer El-Mochantaf, Vara
Smart, skruvad och underhållande är några av de epitet som kan fästas vid ”Kalla hjärtans” dag av Christer El-Mochantaf. Det är en betraktelse med glimten i ögat av en första generationens svensk mer än en andra generationens invandrare. Detta är dock ingen lek med perspektiv eller ironiska blinkningar utan en allvarlig uppmaning i en kall tid.


/Liselott

Reservera Spill i bibliotekets katalog

Reservera Den röda grevinnan i bibliotekets katalog

Reservera Här ligger jag och blöder i bibliotekets katalog


måndag 22 november 2010

Nostradamus försvunna profetior

Nostradamus försvunna profetior av Mario Reading. En kittlande titel. Visseligen är boken klassad som spänning och har kanske inte riktigt bakgrund i verkligheten, men ändå???

Nostradamus och hans profetior från 1500-talet har länge fascinerad mig. Förutspådde de verkligen Hitler och andra värdskriget, eller är det vår tids tolkningar som får dem att verka kusligt träffsäkra?

Nog om det. Boken läste jag. Man virvlas in i ett sökande efter Nostardamus sista strofer. Det sägs att han skrev 1000 strofer. Bara 942 har återfunnits. Sökandet går, via skrivna ord från 1500-talet, från plats till plats i Frankrike. Känns det bekant? Visst känner vi igen element från Dan Brown. Även här är huvudpersonerna jagade av både polisen och en hänsynslös mördande galning. Men ganska spännande.

Det som gör boken till mer än bara en spänningsroman för mig är att flera av huvudpersonerna är romer. En stor del av handlingen utspelar sig i romsk miljö och vi får en inblick i denna folkgrupps tankesätt och traditioner som känns ganska äkta. Extra intressant med tanke på romernas ställning i Frankrike idag.

fredag 19 november 2010

Laurie Anderson

Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.

Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.

Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Hur långt skulle du gå för att bli vacker?

I denna ungdomstrilogi av Scott Westerfeld har man i framtidens samhälle bestämt en norm för vad som är vackert. Staden är uppdelad i Fulingstan och Snyggingstan. Du föds som fuling, vid ca 7-års ålder flyttas du från dina föräldrar till elevhemmet där du blir kvar tills du fyller 16. Då är du gammal nog att få göra en snyggingoperation och får sedan flytta till Snyggingstan och Partytornen. Livet leker, alla är vackra och hightech sköter det mesta.

Fördelarna är att det inte finns någon avundsjuka längre, att du inte behöver bli gammal, att det inte finns några krig. Du behöver inte ha några bekymmer och alla är perfekta. Men något mer verkar hända under operationen, de flesta verkar få en annorlunda personlighet efteråt.

Tally Youngblood har längtat efter sin 16-årsdag och snyggingoperationen så länge hon kan minnas. Men strax innan det är dags träffar hon på jämnåriga Shay. Shay vill inte alls bli opererad utan rymmer ut i vildmarken. Där visar det sig finnas ett hemligt samhälle för de som vill fortsätta se ut som när de föddes, dvs som fulingar. Ur denna vänskap växer tankar och diskussioner fram om vad som är rätt och vad som är fel. Vilka är det egentligen som bestämmer och varför verkar alla andra bara göra som de blir tillsagda? Är det ingen som tänker själv längre?

Serien börjar med Ful, fortsätter med Ful eller snygg? och avslutas med De rätta. Tally förändras och mognar under seriens gång. När den börjar är hon som alla andra och har helt godtagit vad som händer runt henne, men efterhand börjar hon ifrågasätta mer och kämpa för vad hon tycker är rätt.

Det är en spännande och smått skrämmande historia som berättas. Det får mig att fundera över de skönhetsideal som veckotidningarna visar upp och hur långt man kan gå för att passa in. Hur långt har ”myndigheterna” rätt att bestämma över privatpersonen.

Okej, ju längre serien kommer desto mer overkligt blir det, men det är riktigt spännande. Man vet ju faktiskt inte vad som kommer att ske i framtiden men jag hoppas att vi aldrig behöver se denna version som verklighet.

Låt dig inte luras av att böckerna står bland ungdomsböckerna, de passar lika bra för vuxna läsare.

/Anneli

torsdag 18 november 2010

Bokcafé Ängeln 17/11

Nya böcker, gamla klassiker, deckare, kärleksromaner, biografier, filmstjärnor, USA, Ryssland, Frankrike, Sverige, Storbritannien, från 1800-talet in i framtiden. Vi mötte unga och gamla, fula och snygga, mindes tillbaka, diskuterade vilka val gör vi i livet, vad de grundar sig på, hur de formar oss och om det skrivs några positiva framtidsskildringar.

Anna-Greta pratade om boken hon aldrig glömmer: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Märta Tikkanens Emma och Uno - om att älska men ändå inte kunna leva tilsammans.
Första boken i Erik Erikssons tetralogi - Det brinnande havet.



Vad Anneli och Liselott pratade om presenteras de närmaste veckorna här i bloggen.

Synnerligen trevligt hade vi på Bokcaféet på Hjorthöjdens bibliotek.
Välkomna till Eringsboda bibliotek onsdagen den 24 november och delta du också.

/Liselott

onsdag 17 november 2010

För dig som älskar böcker


Tidskriften Vi läser vänder sig just till dig som älskar böcker. Det blev med en gång min favorittidskrift när vi började prenumerera på den.

Här möter vi författare, små notiser, längre reportage, fenomen och böcker, böcker, böcker. Ett perfekt ställe att bli nyfiken på böcker och författare jag inte känner till så mycket om. I senaste numret läser vi bland annat om en litteraturfestival i Wales, Margaret Atwood och tre svenska kvinnliga författare.

Senaste numret kan du avnjuta på Ronneby bibliotek, övriga får du låna hem på en vecka. Nästa nummer ska dyka upp runt den 19 november.

/Liselott

Reservera de olika numren av Vi läser i bibliotekets katalog.

måndag 15 november 2010

Ägget är löst!

I helgen såg jag om Hans Alfredsons film Ägget är löst!, en ytterst märklig slapstick-dystopi från Svenska ords guldålder. Tvärt emot vad jag mindes så är handlingen genomgående nattsvart. Det grovt tillyxade persongalleriet genomgår ett slags oidipusdrama med komplikationer, där Sonen, spelad av Gösta Ekman, lägrar Modern, spelad av Birgitta Andersson, efter det att han trott sig ha mördat Fadern, en hänsynslöst kapitalistisk fabriksdirektör spelad av Max von Sydow.

Filmen är känd för sitt utdragna mittparti, som med rätta kvalar in bland svensk filmhistorias mer säregna höjdpunkter. Den högst levande direktören hämnas på sin ej simkunnige son genom att dumpa honom i en liten skogstjärn. Sonen trasslar in sig i undervattensvegetationen och blir genast oförmögen att ta sig upp på bryggan igen. Han blir dock stående på bottnen, med näsan strax ovanför vattenytan.

På ett närmast chockartat sätt skiftar filmen här både tempo och formspråk. Allt stannar upp, Gösta Ekmans voiceover tar över berättandet, och det hela förvandlas till meditativ naturmockumentär. Ingående beskrivs hur sonen successivt anpassar sig till ett liv i vatten. Han ingår snart symbios med en ål, samt börjar sila plankton genom sjögräs. Ett heltäckande lager med slem skyddar honom mot de växlande årstidernas olika prövningar.

I Klas Gustafsons mycket trevliga biografi Gösta Ekman : farbrorn som inte ville va’ stor antyds i flera passager hur ett lätt självdestruktivt drag präglat flera av Gösta Ekmans skådespelarprestationer. Det mest tydliga exemplet är inspelningen av Jönssonligan dyker upp igen, där en mathiss plötsligt förvandlades till en veritabel dödsfälla för den nyseparerade och djupt olycklige Gösta Ekman. Hans förkylande blötläggning i Ägget är löst! tycks bottna i samma dödsföraktande sinnelag, även om vissa av tjärnscenerna ska vara filmade i en inomhusbassäng. Själv minns Gösta Ekman inspelningen så här:

”Vi improviserade en hel del och gav oss ut i både mentala och fysiska landskap där man inte brukar befinna sig.”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog
Reservera filmen i bibliotekets katalog

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.