fredag 12 november 2010

1053 sidor 2666

Chilenaren Roberto Bolaños böcker är väldigt, väldigt bra. De tillhör mina absoluta favoriter.

Att närma sig en bok av Roberto Bolaño är som att mitt i natten sakta gå in för landning över en slumpvist vald latinamerikansk mångmiljonstad. Det första som möter en är de pulserande ljusen, tecken på ett konstant myllrande liv. Sedan tycker man sig höra ljuden: ett gytter av tjutande bildäck, kacklande hönor och tequiladränkta röster. Väl på plats kan man skönja brottstycken av livsöden, anekdoter och snåriga litteraturdiskussioner. De strömmar emot en från gathörn, barer, gallerier och nattöppna apotek, och fyller en med en desperat känsla av att inte kunna snappa upp allt.

Med förebilder som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar kan Bolaño beskrivas som en självklar arvtagare till 1960-talets sydamerikanska boom, varur Mario Vargas Llosa nyligen tilldelades nobelpriset i litteratur. Bolaño hade varit en mer självklar nobelpriskanidat, om det inte varit för ett stort problem: 2003 avled han, femtio år gammal, medan han förgäves väntade på en ny lever.

Begreppen kvalitet och kvantitet är aldrig några motpoler hos Bolaño. Han tycks ha haft en outsinlig källa att ösa ur, och blev bara bättre ju fler sidor han beredde ut sig över. Den 1053 sidor långa 2666 är Bolaños främsta mästerverk, och hans ofullbordade svanesång (enligt författarens familj och förläggare är den dock i princip färdigskriven). I likhet med genombrottsromanen De vilda detektiverna är bokens labyrintiska och till synes fallfärdiga konstruktion omöjlig att överblicka, omöjlig att helt få grepp om. Samtidigt hisnande förförisk.

Bokens fem delar är genremässigt olika och saknar genomgående intrig. Dock kretsar de alla kring den mexikanska ökenstaden Santa Teresa, starkt präglad av en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits och mördats, utan att de skyldiga gripits. Fyra litteraturvetare, en orolig far och en journalist dras alla av olika anledningar till denna dödens plats, ett slags symbol för den västerländska civilisationens svarta historia.

Ibland tycker man sig ana deckargenrens språk och konventioner, men den läsare som väntar på upplösning och försoning lär bli besviken. Santa Teresa har en verklig motsvarighet i den snabbt växande mexikanska staden Ciudad Juarez, där de senaste årens mord på runt 400 unga kvinnor ännu är ett ouppklarat mysterium.

2666 är den tredje av Bolanos dussintalet romaner som kommit ut på svenska, och bakom de heroiska översättningarna står Lena E. Heyman. Jag hoppas att hon har fler på gång, trots känslan av att 2666 kan utgöra läsning för en hel livstid.

/Martin

5 kommentarer:

  1. Måste medge att jag blir nyfiken efter en sådan presentation. Kanske kan julen ge tid till att läsa den.

    SvaraRadera
  2. Det där om kvalitet och kvantitet stämmer nog... Håll med om att Om natten i Chile inte är lika bra som Detektiverna.

    SvaraRadera
  3. Nja. Jag tycker reservationslöst att allt som Bolaño skrivit är bra. Dock kan jag hålla med om att Om natten i Chile skiljer ut sig. Den är ju stramare hållen, och mer symbolmättad. Därmed kanske inte riktigt samma omedelbara läsfest.
    /Martin

    SvaraRadera
  4. Såg ett reportage om honom på teve igår (Babel). Blev ännu mer lässugen, men eftersom jag hade läst detta inlägget innan så var det ju inget nytt under solen. Mycket inspirerande skrivit!

    SvaraRadera
  5. Tackar! Såg också reportaget, som ju var riktigt snyggt gjort.
    /Martin

    SvaraRadera