onsdag 29 december 2010

Sälkvinnan

Kathryn Harrisons författarskap rör sig ofta i gränsland. Ibland mellan självbiografi och fiktion, ibland mellan journalistik och fiktion. I fjolårets lysande Medan de sov kombinerar hon på ett intressant sätt samtliga dessa genrer. Sälkvinnan från 2003 visar däremot prov på en mer klassisk romanform, om än en mycket stramt hållen sådan.

Handlingen kretsar kring tjugosexårige Bidgelow Green, som år 1915 beger sig till Alaska på uppdrag av den amerikanska vädertjänsten. Väl på plats fylls han av insikten om att ha begått ett misstag: ”Misstaget att förutsätta att hans resmål är någonstans istället för detta ingenstans.”

Trots de karga levnadsförhållandena lyckas Green inrätta sin tillvaro och påbörja sitt projekt, det vill säga att medelst väderdrake belägga tesen om att luften ovanför polerna är varm. Per omgående inleder han också ett förhållande med en av traktens aleutiska kvinnor, ett förhållande med få motsvarigheter i litteraturhistorien. Green saknar fullständigt kanaler för att kunna kommunicera med kvinnan, och relationen lyckas på intet sätt ta sig några språkliga uttryck.

Sälkvinnan kan läsas som en kritik av kolonialismens obarmhärtiga trångsynthet, av det västerländska förnuftets behov av att dra tydliga gränser gentemot det avvikande och exotiskt otämjbara. Samtidigt kan man kanske betrakta Greens och den så kallade sälkvinnans relation ur ett mer hoppingivande perspektiv. För vad är det som händer när alla möjligheter till kommunikation saknas? Kanske är det så att maktförhållanden får svårt att hitta fäste, och istället lämnar plats åt ett i högsta grad ärligt och jämlikt möte mellan två likvärdiga människor.

Vad vet jag. Sälkvinnan är, som man brukar säga, en bok som ställer många frågor, men ger betydligt färre svar.     

tisdag 28 december 2010

Jag läste en Augustprisvinnare

Så mycket känsla. Det drabbar mig från första sidan. Mycket smärtsamt genom skildringen av hur Maja lyckas såga av sig yttersta spetsen på tummen. Det bultar i mig men samtidigt skrattar jag – kanske för att det gör för ont i mig eller för att det är så bra skildrat. Men det är mer än en ett ömmande sår som värker i Maja.

Majas mamma är inte som andra mammor. För det första är hon inte mamma utan Jana, som Maja bor hos varannan helg. Jana som inte kramar spontant utan där Maja får beställa kramar, en när hon kommer med tåget och en när hon åker igen – för då brukar folk kramas. Men det är kramar utan känsla, utan värme. Nu svara inte Jana när Maja och hennes pappa ringer. De ringer och ringer, lämnar meddelanden om vad som hänt. Jana ringer inte tillbaka.

När Maja hoppar av tåget väntar inte Jana på perrongen och huset är tomt och tyst. Var är hon? Diskhon är belamrad med smutsdisk – väldigt olikt henne. Ingen lapp som förklarar. Mobilen är kvar hemma. Ingen verkar veta vart Jana tagit vägen. Maja vet inte vad hon ska göra. Man ska inte läsa andras mejl men Maja har gjort det till en vana. Det kanske till och med är rätt att göra det? För att få reda på saker och ting som till exempel vad pappa gör när han är ensam varannan helg. Men det Maja får reda på sänker henne till bottenlös förtvivlan och det känns även i mig. Tar hon sig ur det? 


Men den tid vi följer Maja är inte bara nattsvart. Hon har sin kompis Enzo och mitt under våndan och undran över sin försvunna mamma möter hon Debbie och Justin. Oväntade möten som sker precis när det behövs. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är sorlig, rolig, känslosam och tänkvärd och så bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 27 december 2010

Valda verk av T. S. Spivet

Detta är en konstig berättelse. En av de konstigaste berättelser jag läst på länge. Berättaren, Tecumseh Sparrow Spivet, är en pojke på tolv år. Han bor på Coppertop farm i den amerikanska mellanvästern. Platsen är noga markerad på flera av hans omsorgsfullt ritade kartor, som finns med i boken. T. S. ritar kartor över allting: platser, ljud, ansiktsuttryck, ja vadsomhelst, i ett försök att förstå världen omkring sig.

Och man följer honom gärna på hans fysiska resa genom USA, och på hans inre resa genom sin familjs historia. Som reskamrat har man hans kartor; vackra, tänkvärda och underfundiga.

Och visst kan man behöva kartor för att förstå sig på livet! Särskild om man som T.S. har en mamma som är forskare, en pappa som är farmare, en lillebror som är död och en syster som längtar bort.

Även vi med mer alldagliga liv än T.S.:s kan berika oss med kartor och illustrationer. Trevliga små tankepauser i vardagen. Och just på detta sätt fungerar illustrationerna i boken: följ de tunna linjerna och läs och njut!

Biblioteket har även boken på originalspråk: The selected works of T. S. Spivet

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 22 december 2010

Jul med Hylinger

God litteratur antar inte sällan en undanglidande karaktär. Hemma i läsfåtöljen tycker man sig vara något stort på spåret, något som man inte riktigt lyckas få korn på.

Göteborgaren Claes Hylingers författarskap är ett bra exempel på detta. ”Är han en dilettant eller en slipad yrkesförfattare? Är han pekoralist eller språkvirtuos? Humorist eller allvarsman?”, frågade sig Olof Lagercrantz i DN när Hylinger debuterade under tidigt sjuttiotal. Sedan dess är det många som förgäves försökt sätta fingret på vad hans storhet egentligen består av.

Hylingers reseskildringar och små romaner är alla förrädiskt lättlästa. Man anstränger sig för att inte läsa för snabbt. Även i den simplaste anekdot kan filosofiska bråddjup nämligen skönjas. Det inser man snart. Och Hylingers styrka ligger kanske just i det förbund som hans berättelser knyter med läsaren, det aldrig uttalade samförståndet om något magisk och stillsamt lustframkallande i vardagens alla små detaljer. Såväl bland sufier i Istanbul som under regntunga skyar i Göteborg. Bemöter man bara livet med Hylingers underfundiga tillförsikt så finns det nog ett äventyr bakom varje gathörn, tänker man.

Den mer eller mindre självbiografiska nittiotalsromanen Kvällarna på Pärlan, som alltid med gåtfullt omslag av Lennart Aschenbrenner, är min personliga favorit. Den har många gånger fått mig på rätt köl igen, och är en bra ingång till Hylingers författarskap. Framförallt är det julskildringen på sidorna 53-61 som jag ofta återkommer till, särskilt så här års. Att försöka förklara närmare är dömt att misslyckas, men berättarens mammas grötrim säger förmodligen en del:

Gröt och mjölk i mild förening
ger en vink om livets mening.

God jul!

tisdag 21 december 2010

Julklappstips i sista minuten?

Jag vet inte vad jag tycker om mannen i fråga, Per Morberg. Jag har sett något avsnitt av hans matlagningsprogram i tv, någon film och tv-serier han är med i. Ofta spelar han obehaglig skurk på ett alldeles utmärkt sätt. Han kör verkligen sin stil. Därför var jag lite extra nyfiken på denna bok, Morberg jagar och lagar, där han själv skriver texten.

Boken är av den typen att jag läser ett par kapitel, lägger den ifrån mig och fortsätter ett par dagar eller en vecka senare. Det passar den perfekt för. Han skriver själv att boken innehåller hans upplevelser av jakt och recept som passar där till. Jag har en bra känsla när jag läst färdigt den.

Morberg skriver givetvis om jakt, men det handlar väldigt mycket om naturupplevelsen, vad han funderar på där ute i skogen och anekdoter från hans liv. Humor och allvar blandas. Vi är i Sverige men reser med honom till England och Afrika. Språket är inte alltid det bästa men jag gillar helheten. Det känns som honom. Att boken dessutom
är fylld med vackra bilder och recept är extra trevligt!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog
.

måndag 20 december 2010

Ni har kanske läst om Ya-Yaflickorna?

Jag har hållit i hennes tidigare bok Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter men inte lockats till att läsa den. Jag har i alla fall sett en snutt av filmen på tv men aldrig hela. När en ny bok av Rebecca Wells översatts till svenska var jag lite skeptisk. Men så läste jag att det hela var en berättelse om en familj, vänskap, förlust och kärlek. Det temat lockade, boken jag läste hemma var ändå ingen höjdare. Jag lånade hem Calla Lily Ponders magiska händer och började läsa. Vilken tur! Den var riktigt bra!

Jag började läsa om Calla Lily, boende i La Luna i Louisiana i den amerikanska södern. En småstad där alla känner alla och där hon föds 1953. Efter en introduktion av Calla Lily och hennes familj kommer första korta inblicken i hennes liv. Året är 1961 och jag läser om när hon och hennes väninna Renée för första gången träffar Sukey. Nästa kapitel utspelar sig 1962 då pojken Tucker anländer. Dessa tre är intensivt sammanflätade med Calla Lilys fortsatta liv och utveckling. Vänskapen dem emellan sätts bitvis på hårda prov under åren fram till 1984 då boken tyvärr slutar. Vi följer Calla Lily genom glädje, djup sorg och de val hon gör. Jag kan inte låta bli att känna med henne. Ibland får jag stanna kvar hos henne en längre tid, ibland bara några sidor. Ett kanske lite upphackat och ojämnt sätt att berätta men det passar berättelsen.

Rebecca Wells skriver riktigt bra. Beskrivningarna av människor och miljö gör att jag känner mig närvarande under de heta dagarna hemma i La Luna, i hennes förtvivlan, i New Orleans myllrande stadsliv eller vad hon nu befinner sig. Wells snuddar vid rasfrågan men jag önskar hon utvecklat den lite till. Calla Lily får i New Orleans möta något hon inte ens hört talas om hemma i La Luna: karlar som klär sig i kvinnokläder och homosexuella. Mode och frisyrer är en stor del av Calla Lilys liv och det märks i boken. Det känns som en bit av USA:s nutidshistoria. Jag kanske skulle läsa hennes första bok också…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 16 december 2010

Ingenting är utelämnat!

Det finns en viss typ av böcker, filmer och skivor som är mer stimulerande att gå och tänka på än att utsätta sig för. Andy Warhols 485 minuter långa film Empire kan till exempel vara kul och givande att referera till, men besitter ett underhållningsvärde i klass med en nymålad lagårdsvägg.

Robert Crumbs tecknade serieversion av Första Moseboken, Genesis betraktade jag länge som ett annat exempel på samma fenomen. Crumb är sedan slutet av 60-talet den stora giganten inom den alternativa seriegenren, sprungen ur San Fransiscos allmänt revolterande hippiekultur. Han har inspirerat flera generationer av serieskapare och illustratörer, däribland den förhållandevis rumsrene Jan Lööf.

Det var för något år sedan som jag för första gången läste om projektet. Den ständigt provocerande Crumb hade tänkt sig att göra en parodi på historien om Adam och Eva, men blev så fängslad av Bibelns språk att han i stället gav sig på en bokstavlig tolkning av Första Mosebokens samtliga kapitel. Jag tyckte att det lät som en fantastisk idé, men utgick från att resultatet skulle bli vulgärt, överlastat, och ironiskt pretentiöst. Självklart intressant, men samtidigt oläsligt.

När jag nu håller den svenska utgåvan i min hand kan jag konstatera att jag misstog mig. Efter bara någon minuts bläddrande är jag fast. Renons på teologiska och religiösa uppsåt har Crumb sopat bort alla utanpåverk, och helt sonika fokuserat på själva berättelserna per se. Illustrationerna är som väntat mustigt explicita, men förhåller sig hela tiden sakligt till texten. När Lot blir förförd av sina döttrar, eller när Hamor och Shekem går bärsärkargång, är det inga detaljer som utelämnas. Samtidigt är det heller ingenting som läggs till. Crumb är hela tiden sin King James-bibel trogen.

Efter några timmar av djup försjunkenhet märker jag att Crumbs bibelversion är en effektiv ögonöppnare. För första gången har jag på allvar insett att Bibeln, som litteratur betraktad, är ytterst fascinerade. En klassiker, i begreppets rätta bemärkelse.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 14 december 2010

En käftsmäll

Varför pratar ingen längre om Maja Ekelöf? För det gjorde man väl då, när det begav sig? Själv är jag alldeles för ung för att ha varit med. Dock inbillar jag mig att hennes dagbok, Rapport från en skurhink från 1970, var precis vad tidens samhällsdebatt suktade efter. Det vill säga en genuin arbetarkvinna som helt på egen hand kunde vittna om sina erfarenheter, dessutom ur ett tydligt vänsterperspektiv.

Att idag, fyrtio år senare, ta sig an Rapport från en skurhink är en drabbande upplevelse. Till en början slås man så klart av tidsmarkörerna. Maja Ekelöfs fem barn heter saker som Lars, Stig och Jan. De sågar ved, drar på sig bottiner och är ständigt inblandade i olika trafikolyckor. Man kan inte låta bli att le åt det uppgivna accepterandet av den exploderande privatbilismens följder.

De nostalgiska dimslöjorna skingras dock av Ekelöfs precisa språkhantering. Den ironiska och lätt cyniska tonen känns helt tidlös, och det är uppenbart att författaren skriver enkom för sig själv. Dagboksanteckningarna tycks aldrig vända sig till någon framtida läsare, och som sådan svävar man på flera punkter i ovisshet. Man blandar ihop barnen och får aldrig någon tillfredsställande förklaring till varför Ekelöf är ensamstående. Som yrkesskildring är boken samtidigt förvånansvärd nedtonad. Att Ekelöf skulle ge röst åt en hel kår av nedbrutna städerskor är inget som hon drar några växlar på.

I gengäld får man en käftsmäll av ren autenticitet. Ekelöf skriver för att hon måste, utan några andra agendor. Hon suger märgen ur livets få ljuspunkter, som en skidtur med en väninna, eller en kopp kaffe med åldringarna på vårdhemmet. Hon bekymrar sig över sina svårkonverserade barn och över pengarna som aldrig vill räcka till. Men framför allt bävar hon inför en allt mer skräckinjagande omvärld.

Det är vietnamkrig, kallt krig, palestinakonflikt, tjeckoslovakienelände och julhelvete. En ström av misär forsar konstant ur radio, teve och tidningar. Maja Ekelöf kan inte värja sig och suger åt sig som en svamp. Hon läser kopiösa mängder böcker och går på den ena kvällskursen efter den andra. Stundtals framstår hon som den folkbildande bibliotekariens våta dröm, samtidigt som all ny kunskap bara förstärker hennes tro på att allt egentligen är dödsdömt. Till och med tankarna på att få bli utgiven, som smyger sig in mot slutet, riskerar att få katastrofala följder:

”Varför skulle den tokiga idén rinna upp i mitt huvud. Jag städar på ett bibliotek och ser hur översvämmad bokmarknaden redan är. Om bokutgivningen fortsätter i samma takt som nu orkar inte jorden bära vikten av böckerna.”

/Martin

måndag 13 december 2010

Spåren efter brott...

Jag har läst Patricia D. Cornwells böcker om rättsläkaren Scarpetta och några andra författare som skrivit deckare om rättsläkare. När Elias Palm introducerades som den första svenska deckarförfattaren som själv arbetar som rättsläkare kunde jag inte låta bli att låna hem boken Corpus delicti. Undrar om jag var färgad av denna vetskap. För början av boken tyckte jag var lite väl undervisande om hur arbetet går till. Men det gjordes ändå på ett intressant sätt. Huvudpersonen Ella Andersson blir nästan lite löjlig när hon som arbetat flera år i sitt yrke ändå förklara alla detaljer. Lite som i tv-serien CSI om ni sett dem.

Jag började även fundera. En 34-årig manlig författare, kanske var han bara 33 när han skrev boken. Vad fick honom att välja en 40-årig kvinnlig huvudperson? När jag läste Karin Alvtegens nya bok En sannolik historia vet jag att jag reagerade över samma sak, fast tvärt om. För den första person jag mötte i boken var en man. Men där kom snart en kvinnlig huvudperson in i handlingen och allt var som det skulle… I min favoritförfattare Stephen Booths serie finns både en manlig och kvinnlig huvudperson. Där har jag aldrig funderat över det. Men i Elias Palms bok slog det mig och det var kul att fundera på varför författaren valde en person av motsatt kön som huvudperson. Undra hur andra författare väljer?

Hur var boken då? Bortsett från den lätt undervisande tonen så var den riktig bra. Jag läste den alldeles för fort. När boken väl var slut gick jag och längtade tillbaka till den. Varför kunde jag inte pausat lite mer och hängett mig åt funderingar över vem som mördat vem, hur de lyckades med det, vem den mystiske inbrottsmannen var och hur beräknande och kalla kan människor vara. Ella Anderssons släktingar är inte sådana jag skulle vilja vara släkt med men de utgör ett underbart persongalleri i denna deckare. Hoppas Elias Palm snart kommer med en uppföljare.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 10 december 2010

Inte bara bio

I Inte bara bio, Nils Petter Sundgren nyss utkomna självbiografi, berättar filmnestorn om ett tidigt möte med kulturpersonlighetskollegan Harry Schein. ”När du blir så gammal som jag är du också trött på film, ska den då trettiotreårige Schein ha sagt till den då tjugosjuårige Sundgren. Med Inte bara bio som facit är det uppenbart att så inte blev fallet.

Nils Petter Sundgren har alltid varit svår att placera i ett fack. I ena stunden har han ansetts vara en snobbig ivrare för smal obegriplig film, för att i den andra reta upp kultureliten genom att insisterade på att Åsa-Nissefilmerna trots allt har sina goda sidor. Filmkrönikan anklagades stundtals för att bara vara en storbolagsstyrd repertoarguide på tomgång, samtidigt som dess evige programledare kunde publicera långa initierade reportage om exempelvis den västafrikanska filmhistorien.

Den röda tråden genom denna djungel av paradoxer stavas nyfikenhet, en egenskap som trots att Sundgren nu är betydligt äldre än trettiotre tycks bestå. Sprungen ur denna nyfikenhet framträder dessutom en stark tro på filmens egenvärde. Likaså en luttrad skepsis inför varjehanda krafter som vill göra filmen till instrument, såväl TV2-maoism som TV4-kommersialism.

Sundgren har varit tjugo gånger i Venedig och fyrtio i Cannes. Han har hängt med folk som Gunnar Ekelöf, Lauren Bacall, Catherine Deneuve och Buster Keaton. Badat jacuzzi med en jazztobaksrökande Peter Fonda och hört Bo Widerberg skrika ”Ta bort kärringen” när Alice Timander råkat gå i vägen för Pia Degermark. Han har haft förtroliga samtal med Ingemar Bergman och anser att Olof Palme var en minst av allt stilren tennisspelare.

En gång i tiden var karln dessutom lärare till Sven-Bertil Taube, och att Nils Petter Sundgren är hemskt gammal är naturligtvis en starkt bidragande orsak till Inte bara bios höga läsvärde. Han har ett allt mer unikt perspektiv på såväl den internationella filmhistorienden, den svenska tevehistorien som historien i största allmänhet.

Inte bara bio alltså. Men nästan.

Så här kunde det förresten gå till när man pratade film på 70-talet:

onsdag 8 december 2010

Nytt från Minotaur

Ett förlag som presenterar många lysande författare i deckargenren är Minotaur. Förlaget är specialiserat på kriminallitteratur och jag har läst flertalet av deras utgivna böcker. En författare de ger ut är Stephen Booth. Nu har hans tionde boken om poliserna Ben Cooper och Diane Fry kommit: Flickan i floden.

Cooper en man som följer sin intuition och känsla när han löser fall och han blir lätt för engagerad i människorna som drabbats. Inget han blir omtyckt för av Fry som gör det mesta enligt regelboken. Cooper och Fry förstår sig inte på varandra men i denna del i serien kan jag ana en förändring på den punkten. De är människor med mycket i bagaget men framstår allt klarare för mig. Speciellt får jag veta mer om Frys bakgrund. Hon ser sig själv i ett annat ljus när hon tvingas åka tillbaka till barndomsstaden Birmingham. Relationerna till och synen på systern och fosterföräldrarna prövas och ändras.
Hur ska framtiden se ut för Fry och Cooper, i vilken riktning utvecklar de sina personligheter genom de val de gör i olika situationer. För Coopers del slutar det i en riktig om än inte thrillerartad cliffhanger.

I denna bok blev jag även mer medveten om beskrivningarna av naturen i Peak District där poliserna bor och arbetar. Likaså skildringarna av Birminghams förändringar under Frys bortavaro vad gäller arkitektur, inflytting av invandrare och gängen som härskar i staden väcker mitt intresse. Det är sådant jag ofta ögnar igenom för att jag vill veta hur historien fortsätter. Men denna gång dröjer jag mig kvar vid dem.

Givetvis finns det även ett par fall att lösa. Är det mord då en flicka har hittats död i floden? Massor av människor finns runt omkring men ingen har sett vad som hänt. Cooper försöker få rätsida på vad som hänt. Fry tvingas ta tjänstledigt då en gruppvåldtäkt tas upp på nytt. Hon är offret och dna-analys knutit några män till brottet. Ska hon få reda på vilka som våldtog henne och kan de dömas? Det är lika bra skrivet som alltid.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Böckerna i serien om Cooper och Fry i bibliotekets katalog.


tisdag 7 december 2010

Axolotl


Det kan vara roande att reflektera över inledningar. Förslagsvis kan man försöka erinra sig några klassiska exempel, som: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv”, ”Jag trodde du va i Mellerud”... 

Min favorit i sammanhanget är hämtad från den argentinska författaren Julio Cortázars mästerligt förtätade novell Axolotl:

”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin de Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”

Citatet är väl egentligen lite för långt för att platsa bland de ovan bemälda, men samtidigt ett fulländat koncentrat. Dels av novellen i fråga, dels av det som gör Cortázar till en av de största. Benar vi i stycket kan följande noteras:

Omedelbart drar en trygg berättarröst in oss i historien, stabilt förankrad i ett fullt realistiskt sammanhang, det vill säga Jardin de Plantes. Enligt den andra meningen tycks berättaren vara en ganska gemytlig herre, som regelbundet tar sig tid att flanera runt i Paris botaniska trädgård. Han får våra sympatier. Det märkliga ordet axolotl har samtidigt skapat nyfikenhet, blivit till en gåta som väckt vårt engagemang. Med den tredje meningen störtar vi plötsligt handlöst ut i metafysikens gungfly, dock med det realistiska tonläget intakt: "Numera är jag själv en axolotl."

Även fortsättningsvis är novellen sakligt och nyktert berättad, och det är detta som man uppskattar så hos Cortázar, det vill säga förmågan att i tvära kast kunna redogöra för ytterst surrealistiska upplevelser utan att för den skull tappa fotfästet i vardagen. Resultatet blir alltid drabbande.

I en gammal pressinformation på Sveriges Radios hemsida försöker Gösta Ekman (d.y.) förklara sin beundran. ”Jaget rör sig i berättelsen på ett fantastiskt, väldigt fascinerande sätt”, menar han. Pressinfomationen är tyvärr det enda spår jag hittar efter Ekmans radiouppläsning av just Axolotl. Jag minns den som en höjdare.


måndag 6 december 2010

En sannolik historia


Det var länge sedan jag läste något av Karin Alvtegen. Då var det en spännande psykologisk thrillerartad historia. Nu handlar det om människor som inte vet vilken väg de ska gå, vem de är, om möten, förändringar och om att komma till insikt: En sannolik historia. En alldeles lagom mysig historia som var svår att lägga ifrån sig och gick snabbt att läsa.

Helena drivs av en längtan till barndomens lycka som hon vill ge sin dotter. Det blir till ett projekt tillsammans med maken. De köper en gård i norrland och bygger om den till hotell, flyttar från Stockholm och börjar kämpa. Tre år senare har han lämnat henne. Hon är säker på att anledningen är en affär med en hotellgäst. Han säger hon aldrig lyssnat på honom, om hans längtan tillbaka till Stockholm. Helena kan inte förlåta. Dottern 13 år stannar hos mamma - men de kan inte prata med varandra.

Anders 47 år börjar ifrågasätta vilka val i livet som egentligen varit hans. Han är alldeles för rik och har slutat jobba. Men känner ingen mening med livet och försöker trösta sig genom att bli en samlare. Han har nu fått nys om en raritet som finns hos en kufisk man som bor i skogen. Han tar sig dit, blir kvar i byn och hjälper inkognito till på hotellet, Helenas hotell.

Andra personer i dramat är Anna-Karin, Helens barndomsvän i byn. Hon är en kvinna som är missnöjd med sitt liv, dyker det upp ”en liten bit elände gällde det att grabba tag ordentligt så att juvelen inte slank ur händerna”. Anna-Karins bror och hans fru, vilka hon ständigt träter med, och så den kufiske mannen. Vem är han egentligen?


Min kollega Mia har också läst boken och tycker som följer: Nu har Karin skrivit en roman med samma psykologiska skärpa som de tidigare deckarna. Detta är en bok om kantstötta människor, om relationer och om hur vi bemöter varandra i olika livssituationer. Ja, jag tyckte denna bok var riktigt bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

torsdag 2 december 2010

Jokern i leken

Ed Kennedy är en nolla. I alla fall om man frågar honom själv. Han är nitton och bor i ett gammalt ruckel tillsammans med den mycket gamla hunden Portvakten. Ed har dålig kontakt med sin familj och träffar mest sina tre vänner, förutom de kunder han kör olagligt i sin taxi. Livet ser inte ut att ha mycket mening, särskilt inte eftersom bästa vännen Audrey inte är intresserad av Ed mer än som vän.

Men plötsligt kommer vändpunkten. Ed lyckas mer eller mindre av en slump att förhindra ett bankrån och får uppmärksamhet i samhället där han bor. En tid efter kommer ett brev med ett spelkort i. Det är ruter ess, och på kortet står skrivet tre adresser och klockslag. Utan vidare instruktioner förstår Ed att han måste hjälpa de som bor på adresserna med någonting. Frågan är bara vad? Och vem är det som har skickat kortet till honom?

Spänningen i boken ligger naturligt i att få veta vem som skickat korten, men för mig är den stora behållningen att följa hur Ed utvecklas i takt med att han får fler kort. Slutet påminner lite om Jostein Gaarders Sofies värld, men det gör alls ingenting. Det är fint så.

Jokern är en ungdomsbok, men kan lika gärna läsas av vuxna. Markus Zusak, författare till Boktjuven, har skrivit den.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 1 december 2010

En riktig kärleksroman

Jag har precis läst ut Rosornas arv av Leila Leacham, en författare som jag aldrig hade hört talas om. Det var det blommiga omslaget jag fastnade för och humöret var inställt på något underhållande. Boken kan närmast beskrivas som ett mellanting mellan Borta med vinden och dagens såpoperor på TV.

Boken börjar med att huvudpersonen Mary Toliver sitter som gammal och tänker tillbaka på sitt liv och de val hon har gjort. Historien utspelar sig från 1916 till mittten av 1980-talet och rör sig runt ättlingarna till de tre släkter som grundade staden Howbutker i Texas. De blir kära i fel personer, gifter sig med andra och får barn med oklart vilken. Till slut undrar man om inte alla är släkt med varandra på något sätt.

Precis som i såpoperornas värld är det stora känslor och felaktiga beslut som ställer till det. Dessutom ligger det en gammal släktfejd och gnager i bagaget och det är där rosorna kommer in. En röd ros ber om förlåtelse medan en vit ros talar om att du blivit förlåten. Som läsare kan man rätt snart gissa sig till hur det ska sluta och man känner igen alla de klassiska misstag som huvudpersonerna gör sig skyldiga till. Ändå kan jag inte sluta läsa, för jag vill få reda på hur författaren ska lyckas ordna upp allting.

En bok som gav underhållning med skratt, irritation eller en tår i ögonvrån, men den kommer nog inte att sätta några djupare spår i mitt minne. Gillar du romantiska släktsagor ska du absolut läsa denna.

/Anneli



Frosseri i sagans värld

Ni som gillar sagor kan verkligen få ert lystmäte här. Corenlia Funke är mästerlig på att skapa sagolika världar. I sin nya bok Reckless har hon lyckats igen.

En fader är försvunnen och hans arbetsrum med en oerhört vacker spegel står orört kvar. Äldste sonen Jakob hittar i rummet en lapp med texten: spegeln öppnar sig bara för den som inte ser sig själv. Han löser gåtan, spegeln öppnar sig och Jakob går in i en annan värld. Världen är bara hans tills han 12 år senare brister i uppmärksamhet vid passagen genom spegeln och hans lillebror Will hittar dit. Ett misstag som gör att Will skadas och håller på att förvandlas till en stenvarelse - en goyl.

Vi kommer till ett land i krig. Goylerna har bott nere i marken men efter att ha enats under en kung vill de ta över människornas land. Det har gått så långt att kejsarinnan i landet börjat förhandla om fred. I detta farliga läge måste Jakob ut på jakt för att om möjligt finna ett sätt att rädda sin bror.

Féer, bord duka dig, häxans pepperkaks hus, hamnskiftare, loreley, törnrosas slott - folksagornas ingredienser finns här i överflöd. Det är så bra ihopknåpat att jag blir imponerad. Det kan inte vara en tillfällighet att brödernas namn är Jakob och Will, de samma som de sagosamlande bröderna Grimm. Dessutom är författarinnan tyska. Undra när jag har tid att läsa bröderna Grimms sagor - det är inte utan att jag blir sugen på att läsa dem igen.

/Liselott