fredag 30 december 2011

Den röda öknen

















Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!

Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.

Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.

Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.

Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!

I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.

Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv. 

onsdag 28 december 2011

Vilken bladvändare!

När jag hörde Rikard Wolff läsa Dorian Grays porträtt fascinerades jag av hans röst. Tyvärr har jag inte hittat fler ljudböcker som han läst in. Ingen kunde väl undgå honom i filmen Änglagård. Jag har hört honom sjunga i radio och sett klipp från hans föreställningar. Senast såg jag honom på tv i Vem tror du att du är, där han sökte sin släkts historia. Jag fick en person bakom den offentliga och det var bara positivt.
När nu Rickard Wolffs självbiografi Rikitikitavi kom ut, och jag hörde att den skulle vara bra, lånade jag hem den. Den låg i bokhögen över en vecka. Men när jag började läsa blev den utläst på två dagar! Vid varje bladvädning gladdes jag av bokens lysande röda sidor.
Vill ni veta mer om mannen bakom rösten så måste ni läsa denna bok. Han berättar om sina föräldrar och far-och morföräldrar, om sin uppväxt, svårigheter, kärlekar, möten och slitet som skådespelare. Den går kronologiskt fram till sommaren 2011, med infällda kommentarer från nutidens Rikard lite då och då. Det är så bra.
Vill ni höra honom själv läsa boken så finns den som ljudbok. Att jag inte tänkte på det innan!
/Liselott

tisdag 27 december 2011

Ett angenämt möte med Tranströmer

Jag råkade höra ett utdrag av Tomas Tranströmers självbiografiska bok Minnena ser mig på bilradion. Och jag var fast. Jag ville veta mer. Hur gick det sen?
Som tur var fanns boken inne på biblioteket, så jag kunde börja direkt. Ett angenämt möte.
Tomas Tranströmer ser sina minnen som en kometformad ljustrimma. Starkast och mest förtätat i början, i barndomen. Glesare och bredare senare i livet. Han tar oss med till den mest förtätade delen – till barndomen...
Han skriver själv om sina första centrala minnen:

"Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden."
Vi hör om hans nära vänskap med sin morfar, som gett honom en nära relation till de senaste 150 årens svenska historia. Vi träffar pojken Tomas i skolan, där han av alla krafter söker att dölja att han är annorlunda än de andra barnen. Vi träffar honom efter skolan, på loven då han äntligen kan ägna sig åt någonting ”riktigt”. Han samlar insekter och företar långa expeditioner där trakten kring morföräldrarnas stuga i skärgården förvandlas till det okända Afrika….
Minnena ser mig är en trevlig liten bok som man hinner läsa till en kopp kaffe på eftermiddagen, men som ändå finns kvar i medvetandet. Och som jag gärna tar fram igen och läser om.
/Tine
Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 21 december 2011

Lättsamt men spännande!

Vilken småmysig berättelse hon skrivit, Maria Gustavsdotter. En för mig okänd författare fram till de senaste åren då jag upprepade gånger satt upp hennes böcker på biblioteket. Dessutom har låntagare frågat efter hennes serie Fem pärlor till jungfruns krona.
När hon nu skrivit en deckare, Flickan på kyrkogården, passade jag på att läsa den. Deckare har jag en förkärlek till och den här utspelar sig dessutom i historisk miljö, vilket är ett extra plus. Den var bitvis riktigt nervpirrande och det var länge oklart vem som var skyldig till vad… Men till största del påminner boken mig om Sigge Starks böcker. Det vill säga familjeliv, kärlek, intriger och vardagsliv men med en deckargåta på köpet.
Det hela utspelar sig i Uddevall 1824. En grosshandlarfamilj med tjänstefolk och vänner är i centrum. Jag tror författarinnan ger en ganska sann bild av hur folk levde i Sverige vid denna tid och hur rollerna var mellan olika samhällsskikt.
En del karaktärer är lite väl förutsägbara till en början. Den vackra, lite dumma och bortskämda dottern i huset, den inte fullt så vackra men smartare fattiga släktingen som lever där på nåder, med flera. Men personerna utvecklar sig till det bättre ju längre berättelsen varar.
Med tanke på slutet kommer det säkerligen en fortsättning med förändrade förutsättningar för den fattiga släktingen… För det är den fattiga släktingen Aurora som berättar. Hon hittar en flicka mördad, har troligen sett mördaren och snart sker ännu ett mord. Efter det första fyndet snurrar berättelsen allt närmare Aurora och hennes släktingar.
Behöver ni något lättsamt men spännande att läsa tror jag denna kan passa riktigt bra!
/Liselott

fredag 16 december 2011

Svängig eftertänksamhet































”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

onsdag 14 december 2011

Snart på tv!

Jag läste tio sidor och det skedde ett bankrån och en gisslansituation! Tre sidor till och ett mord begicks! Undra om den nya miniserien börjar på samma sätt?
Arne Dahl (alias Jan Arnald) har skrivit en deckarserie om A-gruppen, en specialenhet inom polisen. Såg i veckan att några av dessa böcker har filmats. Den första, Misterioso, visas på svt1 under mellandagarna. Jag läste några av hans böcker för några år sedan och tyckte om dem. Misterioso hade jag inte läst men det blev av nu. Dock har jag ett litet dilemma. Ska jag läsa ut hela boken och veta hur den slutar innan jag ser den på tv eller vänta tills efter?
Medverkande, och kanske en kommande stjärna (?) på skådespelarhimmlen, är Magnus Samuelsson. Kanske mer bekant som världens starkaste man. Jag såg honom i en liten roll i Göta kanal 3 och undrar hur hans skådespelarinsats kan tänkas vara? Jag tror jag vet vilken av poliserna han ska gestalta. Om det följer boken sjunger han i kör… På svts hemsida kommenterar författaren filmatiseringen: på det stora hela är det oväntat nära böckerna. Boken skrevs 1999 och det har ju hänt en del i samhället sedan dess. Ska bli spännande att se hur mycket boken anpassats till nutiden i filmen.
Om ni vill lyssna på den låt som gett boken sin titel kan ni göra det här. Misterioso beskrivs ingående i boken och jag sitter och lyssnar på den nu när skriver det här. Gillar den mer och mer!
Så långt jag läst hitintills i boken är det bra. Gillar att författaren förutom polisarbete får med personernas tankar och känslor. Än så länge mest Paul Hjelm, som är inblandad i gisslansitutionen.
/Liselott

måndag 12 december 2011

Mord i juletid

I tonåren plöjde jag Agatha Christies böcker om Hercule Poirot och Miss Marple, och det är inte ofta jag stöter på titlar som jag inte har läst. Därför blev jag glad när jag hittade Hercule Poirots jul i magasinet på Bräkne-Hoby bibliotek.

Boken är tillägnad Christies svåger James som önskade att morden i böckerna skulle bli lite våldsammare och blodigare och inte så "anemiska". Han fick som han ville, kan man som läsare konstatera.

Simeon Lee är rik som ett troll och elak som få. Julen närmar sig och han har bjudit in alla sina barn med respektive för att fira. Ingen tycker om honom, stämningen är tryckt och Lee spelar ut alla mot varandra för sitt egna höga nöjes skull. Alla har alltså motiv för att döda den gamle och på julafton hittas han mördad på ett brutalt sätt. Hercule Poirot råkar vara i närheten och kopplas in på fallet.

Även om jag inte längre känner samma fascination för Christies skrivande som i tonåren är det roligt att läsa hennes böcker igen. Fast om man letar efter julstämning ska man nog välja annan läsning.

/Jenny

fredag 9 december 2011

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

torsdag 8 december 2011

Att återse gamla bekanta

Det var med spänning jag började läsa Jed Rubenfelds nya bok Dödsdriften. Hans förra bok skriver jag om här. Det hela börjar med att det den 16 september 1920 exploderar en bomb på Wall Street i New York. En terrorattack! Så mycket är historiskt sant, men vem som låg bakom vet man fortfarande inte. Men Rubenfelds bok leder så småningom fram till en möjlig(?) förklaring. 

På plats finns två gamla bekanta – läkaren Stratham Younger och poliskommissarien James Littlemore. I deras sällskap finns en ung dam som senare samma dag blir kidnappad. Dessutom vet jag som läsare att någon förföljer henne! Hänger dessa tre händelser ihop på något sätt eller är det tre separata gåtor som ska lösas? Herrarna dras på olika sätt in i händelseförloppet.

Som i förra boken blandas verkliga händelser in i denna fiktiva berättelse. Jag gillar det och lockas till att lära mig mer om olika historiska händelser. Visste ni till exempel att lastbilar med röntgenutrustning körde runt bland fältsjukhusen under första världskriget? Som i förra boken är Sigmund Freud med, och får sällskap av Marie Curie. Ni som kan er Freud kan härleda bokens titel till hans upptäckter. Händelser från första världskriget återberättas och har betydelse för bland annat Youngers personlighet. Kanske är det därför jag inte känner igen honom eller så läste jag slutet i förra boken för fort för att minnas alla detaljer… Det senare låter väldigt troligt.

Desto trevligare att få träffa Littelmore och hans familj igen. Synd att det inte är mer fokus på hans liv. Där verkar hända mycket som hade varit kul att läsa mer om. Men helheten är en spännande och väldigt händelserik berättelse. Om än något krånglig emellanåt. Men jag tycker slutet öppnar för en fortsättning.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 5 december 2011

Skräck, säger du?

På utsidan av Hanna von Corswants roman Barnflickan står det att det är en skräckroman. Omslaget ger mystiska vibbar.

Det börjar med att svenska Karin kommer till ett mindre gods på den franska landsbygden för att arbeta som barnflicka. Hon har en jobbig tid med familjeproblem bakom sig, anar man. Resan ska fungera som en nystart. Men när hon är på plats menar familjen att Karin aldrig har varit menad som barnflicka hos dem. Barnet som tidigare fanns i familjen har dött genom en olyckshändelse, och de har letat efter en hushållerska, inget annat. Trots den något förbryllande starten, och Karins aningar om att något inte står rätt till i hushållet, bestämmer hon sig för att stanna.

Halvvägs in i boken väntar jag fortfarande på att det ska komma lite skräck. Allt är lite mystiskt och klaustrofobiskt, ja, men det är knappast så att jag biter på naglarna. Jag funderar mest över när boken utspelar sig. Man kommunicerar via telefon eller brev, inga datorer eller mobiltelefoner nämns. Vissa tidsmarkörer nämns, Karin ser Mandomsprovet på bio och lyssnar på Beatles. Till slut får man det bekräftat, det är 60-tal.

Och visst blir det obehagligt i andra halvan av boken men jag har ändå svårt att kalla det skräck. Rysare kanske? Eller är det jag som har fel uppfattning om vad skräck är? Slutet kommer ganska hastigt och lämnar mig med en hel mängd obesvarade frågor. Barnflickan är von Corswants debut.

/Jenny

fredag 2 december 2011

Sömnlöst på Manhattan

När natten faller, Michael Cunninghams senaste roman, handlar om Peter Harris, fyrtiofyraårig gallerist på Manhattan. Materialistiskt lyckad men existentiellt krisande. Äktenskapet med Rebecca tycks tröttkört och i sin jakt på konstnärliga halleluljaögonblick famlar Peter allt mer i blindo.

Så anländer Missen, Rebeccas struliga och betydligt yngre bror. Han är förvillande lik en skulptur av Rodin, och har den goda smaken att spatsera runt köket i bara födelsedagsdräkten. Särskilt om natten, när Peter är sömnlös och behöver lite vodka…

Ni förstår vartåt det barkar. Tematiken är en uppenbar pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, och romanen ännu ett exempel på Cunninghams fäbless för hämningslöst återbruk av litteraturhistorien. Vid varje bladvändning står någon gammal bekant europé på lur; en Madame Bovary, en Jane Austen-fröken, en Dante, en Hans Castorp, en Galatea. I romanens mest laddade scen får Peter spela både den smyglyssnande Polonius och Hamlets spökfar.

Minns ni när Horace Engdahl, då fortfarande ständig sekreterare, lade ut texten om att amerikansk litteratur är isolerad och trångsynt? Cunningham verkar inte ha glömt. Man föreställer sig att han tagit som livsuppgift att motbevisa denna fördom. Ett företag som dock ter sig allt mer riskabelt. I den pulitzerbelönade och framgångsrikt filmatiserade romanen Timmarna hade återvinningen något av nyhetens behag. Nu riskerar den istället att kännas krystad och övertydlig. Som ett klassiskt fall av kvarglömd byggnadsställning.

Men när boken börjar ta slut har min irritation över detta upphört. Istället betraktar jag det hysteriska namedropandet som kongenialt med Peters krissymtom, med hans desperata sökande efter meningsfullhet. Samtidigt har hans person djupnat och nyanserats. Jag har blivit fäst vid honom, och gått igång på romanens nogsamt utlaggda tanketrådar kring konst, konstmarknad, skönhet och erotik.

I sina bästa stunder framstår Cunningham som en amerikansk, queerare Ian McEwan, tänker jag. Han bemästrar nog ett oerhört subtilt och välavvägt romansnickeri. Liksom i smyg, bakom den där skräpiga byggnadsställningen.

/Martin

P.S. Hur ofta använder ni er av ordet diminutiv? Michael Cunningham gör det, enligt hans översättare, väldigt ofta. Fyra gånger under första hälften av romanen, och sedan flera gånger till. Är detta ett medvetet stilgrepp? Eller rör det sig om provisoriska lösningar; den stressade översättarens tyvärr missade påminnelser till sig själv om att här och var hitta på lämpliga beskrivningar av litenhet (alltså diminutiv)? Kanske ett tecken på översättabranschens allt mer ansträngda arbetsförhållanden.

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 30 november 2011

Första delen i Håkan Andersons trilogi

Ja, Breven var lika bra som jag trodde efter att ha läst några sidor! Den första boken i Håkan Andersons trilogi där jag återigen får träffa Constanza. Här är hon dock bara en av de människor som befolkar berättelsen och inte ens någon huvudperson. Men jag lär känna henne desto bättre här tycker jag. Även hennes bror figurerar nämligen och jag får en annan bild av familjens liv genom hans ögon.

Berättelsen är skriven på ett av mina favoritsätt. Där vi följer än den ena och än den andra personen. Hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Men där det ändå hänger samman. Håkan Anderson gör det skickligt och jag förstår knappt hur han får ihop det. Hemliga sällskap, tempelriddare, mystiska brev, kärlekshistorier och minst en försvunnen man. Mellankrigstid, andra världskriget, Pragvåren och övervakning av medborgare i Östtyskland och Tjeckoslovakien – flera historiska händelser finns med i berättelsen. Alltid i beröring med huvudpersonernas liv så att jag kan förstå hur ”vanliga människor” påverkades. Han beskriver även väl hur människorna känner, tänker, reflekterar och resonerar över vilka de är, vad de vill vara och möjligen kan förändra. Likaså rör vi oss i de mest skiftande landskap som Englands regniga kullar, Rügen i Tyskland, alperna och Egyptens öken. Böckerna har även svensk anknytning genom några av huvudpersonerna. Som ni förstår rymmer den otroligt mycket. Det här är en bok du måste läsa för att riktigt få grepp om den.

En central gestalt är Ernst Weber. Han var med även i Ansatsernas bok. Vi träffar honom i nutid som gammal man, men även från mitten av 30-talet och fram till och över andra världskriget. Han lockas in i en katt- och råttalek med hjälp av några mystiska brev och får vara med om mycket. Lite kul är att han är litteraturforskare. Det är inget stillsamt eller tråkigt liv han lever… Kanske någon parallell till alla dessa historiker etc som befolkar böcker och filmer och råkar ut för de mest hårresande äventyr i jakt på någon artefakt eller hemlighet.

Jag är väldigt nöjd att jag började med Ansatserna bok. Nu har jag lånat hem nästa del i trilogin Om en ensamstående herre. Den är upplagd som en encyklopedi! Undra just hur den blir att läsa. Dessutom verkar den handla om författaren själv. Då är kanske inte någon av mina gamla bekanta med? Men nu har jag en alldeles för stor hög med böcker hemma. Får se vad jag hinner läsa fram över…

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

måndag 28 november 2011

Glasklart

Så är de då tillbaka, Claes Claesson och Veronika Lundborg, polis respektive läkare i Oskarshamn. Karin Wahlbergs nya deckare heter Glasklart. Det är valborgmässoafton och Claes och Veronika ser fram emot en trevlig kväll i goda vänners sällskap. Men trivseln framför majbrasan byts mot fasa när man upptäcker att det ligger en människokropp mitt i lågorna.

Hilda Glas är ny AT-läkare på Oskarshamns sjukhus. Hennes mamma är död sedan länge och när Hilda plötsligt får möjligheten att läsa hennes journal förstår hon att det låg mer bakom dödsfallet än hon kunnat ana.

Sjuksköterskan som försvann spårlöst i förra boken, Matthandlare Olssons död, är fortfarande borta. De flesta är säkra på att hennes man har tagit henne av daga, men inga bevis finns. Jag har svårt att komma ihåg den delen av historien och det stör mig i min läsning.

Det är en ordrik historia. Flera sidor fakta om glasbruken i Småland maskerad som dialog känns lite krystad och ibland blir det lite för detaljerat i beskrivningen av medicinska ingrepp. Trots detta vill jag ju veta hur det går, och spänningen är det inget fel på!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 25 november 2011

Trean

Förmodligen behöver man de senaste åren ha levt med huvudet i en enbuske för att inte tycka att självcentreringen i Karl-Ove Knausgårds Min kamp ligger i tiden.

Men samtidigt finns det något så kännbart otidsenligt med dessa ohejdade minnesströmmar. Strängt taget bryter Knausgård mot två grundregler, vilka sedan länge ses som närmast naturgivna inom allt litterärt berättande: ”Kill your darlings” och ”Show it, don’t tell it”.

På bokmässan i Göteborg var Knausgård själv inne på detta, under ett intellektuellt högoktanigt samtal med Aris Fioretos. Den spränglärde eleganten Fioretos bollade tillbaka några jämförelser med barockens konstnärliga ideal. Barocken var bland mycket annat självbespeglingens era. Men också den rika ornamentikens.

Somliga misstänker att livet inte är så mycket mer än ornamentik. Hur det än ligger till med den saken så är det genom att fokusera på just utanpåverkets överdåd som Knausgård försöker ge livet litterär form.

I Min kamp 3 lyser såväl lager-på-lager-experimenterandet som de kontroversiella essäinslagen med sin frånvaro (vilket i och för sig är lite synd). Hyfsat linjärt frambesvärjs författarens barndom – från familjens flytt till småhusområdet på Tromsøya till Karl-Oves första år på högstadiet. Den namnlöse faderns demoniska tyranni skildras med plågsam intensitet, vilket ger en förklarande bakgrund till den första delens rituella utdrivning. Likaså kastar den unge Karl-Oves erfarenheter av att bli kallad ”femi” ljus över den andra delens babyrytmik-förnedring.

Men det är detaljexecesserna i sig, alltså ornamentiken om man så vill, som firar de största triumferna. Gnisslet av regnvåt galon, lukterna hemma hos kompisar, exalteringen kring en ask tändstickor.

Bladvändarkvaliteterna i Min kamp hänger tätt samman med det trösterika i denna metod. Med sina barocka drag visar Knausgård att vi faktiskt kan leva i nuet. Om än retroaktivt.

/Martin

onsdag 23 november 2011

Var detta en berättelse?

Jag blev nyfiken på en bok från i år som tar sin början i 30-talets Tyskland. Jag har ju läst och skrivit om några andra böcker det senaste året som utspelar sig kring världskrigen. Men denna hoppades jag skulle skilja sig från övriga för huvudpersonen är tyska och bor i Ostfriesenland. Jag undrar nu i efterhand hur många andra tyskar hon kan representera? För hon är kritisk och ironisk i sina beskrivningar av de förändringar som sker i Tyskland från 1934 och framåt i och med ”den lille mannens” maktövertagande. 

Det är en mycket intressant bok. Hon funderar mycket Constanza von Esslin över allt som sker runtomkring henne och de människor hon möter. Hon har fallit (som sin far) för det engelska språket och litteraturen. Speciellt tre författarinnor som hon räknar som sina systrar: Emily Brontë, Elizabeth Barret Browning och Virginia Woolf. Hänvisningar till dessa systrar och flera andra engelska författares böcker får mig att vilja läsa dem. Constanza känner igen sig i systrarnas levnadsöden. Själv är hon sjuk i en muskelsjukdom som tidvis begränsar hennes liv. Förutom litteratur förkommer mycket musik i boken.

Samtidigt är det en ytterst konstig och svår bok. Själva titeln Ansatsernas bok säger mycket varför. Hon skriver ansatser till texter, inget färdigt. Hon ställer många frågor till sig själv eller kanske mig som läser. Undra om hon besvarade dem alla? Vissa skrämmande händelser i sitt liv kan hon inte skriva om utan antyder bara vad som hänt. Det tog lång tid att få något som helst grepp om henne. Det är på intet sätt någon sammanhållen berättelse eller jo, kanske lite. För hon kan inte avhålla sig från några daterade dagboksanteckningar som följer händelseutvecklingen i Tyskland och samtidigt för boken framåt i tiden.

Men jag är ytterligt glad att jag läste denna bok av Håkan Anderson. På baksidan står att Constanza figurerat i författarens tidigare böcker. En trilogi som tog sin början i Breven utgiven 2003. När jag tittat i några recensioner fick jag leta upp boken i biblioteket. Oj, så tjock! Med tanke på hur annorlunda boken jag nyss läst var tvekade jag verkligen att låna hem den. Men jag måste läsa några sidor i alla fall… Så glad jag var att jag gjorde det! Tror det blir nästa veckas blogginlägg!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 21 november 2011

Kaffekokarkokboken

Årets mest skruvade kokbok måste väl ändå vara Kaffekokarkokboken? Katja Wulff började laga mat i sin kaffekokare när hon bodde i studentkorridor och inte orkade ta sig ut i köket. Eftersom hon inte tyckte att det var kul att laga mat på det vanliga sättet utvecklade hon så småningom sin kaffekokarkokkonst. Det blev ett experiment som blev en blogg som blev en bok.

I boken får läsaren recept på allt från soppa till grisfötter till prinsesstårta. Allt lagat med kaffekokaren. Tricket är att använda plattan som en liten stekplåt. All mat är alltså inte kokad.

Allt ser inte jättegott ut i ärlighetens namn, men upplägget är roligt och det är verkligen en kokbok som sticker ut!

/Jenny

fredag 18 november 2011

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

onsdag 16 november 2011

Möt isländsk kyla och piskande snö...

De har klarat ett dopp i iskallt vatten och en snöstorm på berget med livet i behåll. Livsviljan är stark. Men ska de klara hela postturen. Snön ligger i tjocka lager och täcker husen och gårdarna. Inga vägar finns att följa. Det faller än mer snö, vinden viner och pinar. Vad göms där i snöyran? Vad är det för gestalter de skymtar? Är de levande eller döda?

Jens och pojken är ute på postturen på nordvästra Island. Det är i början av förra seklet. Tillsammans kämpar det sig fram. Den store och starke postkuriren Jens som riskerar sitt liv för små pengar. Fadern och systern finns hemma på gården. Jens drömmer om sin älskade som tjänar som piga. Kommer det att kunna skapa ett liv tillsammans? Pojken sörjer sin döde vän men det finns ändå plats för bultande hjärtan och tankarna letar sig ofta till handlarens dotter Ragnheid. Men snart reser hon till Danmark.

Änglarnas sorg är andra delen i en trilogi skriven av Jón Kalman Stefánsson. Pojken har tagit sin tillflykt till Köpingen och hamnat hos Helga och Geirtrud. Han lämnade fiskeläget där han bodde och arbetade när hans vän dog. Det handlar den första boken Himmel och helvete om. 

Stefánsson berättar med ett ömsint, vackert och poetiskt språk men också korthugget och hårt, som människorna vi möter. De som bor i Köpingen, deras närmaste och folk de möter i vardagen. Som sliter för att överleva på denna karga ö utlämnade till vädrets nycker. Hur klarade de det? Det handlar om de som fastnat i vardagens slit och de som drömmer om förändring och kanske gör något åt det. "...ödet delar ut lycka och olycka, rättvisa har inget med saken att göra, och sen är det människans uppgift att försöka förändra det som går att förändra."

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 11 november 2011

Engdahl i fragment





















Bitterhet är en underskattad egenskap. Utan den formuleringsiver som lite för mycket galla kan åstadkomma hade vi haft det betydligt tråkigare.

Ta den här onelinern till exempel: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”

Den är hämtad från en intervju med forne ständige sekreteraren Horace Engdahl, gjord med anledning av hans nyutkomna Cigaretten efteråt. Boken är en samling miniessäer, eller fragment som Engdahl själv kallar dem, nedplitade under långa sittningar på anrika kaféer i Berlin.

Bitterhet är kanske ett starkt ord, men en misströstan inför svenskarnas låga intellektuella ambitioner genomsyrar såväl fragmenten som Engdahls framträdanden i samband med lanseringen. Han beklagar att hans klassiska bildning tycks ha blivit omodern; att han förvandlats till en krumelur. Dessutom vägrar folk förstå hur hans förnamn ska uttalas. Han heter Håröss (typ), faktiskt.

Samtidigt är vi ju många som högaktar karln, som går i gång på hans knivskarpa blick för kulturhistoriens väsentligheter, trots det akuta bildningskomplex den framkallar. Essäsamlingen Ärret efter drömmen från i förfjol är omöjlig att helt lägga bakom sig, och Cigaretten efteråt är även den en guldgruva, naturligtvis.

Engdahls fragment är sällan längre än en sida, ibland bara en rad eller två. De avhandlar humor, kärlek, vänskap, utanförskap, åldrande, utopier, misslyckanden, och författarens klädsamt gubbiga konservatism. Allt under en ständig, och för Engdahl så självklar, dialog med litteraturhistorien. Han levererar få nya rön. Styrkan ligger istället i de avklarnade formuleringarnas förmåga att, likt Tranströmers, ”ge oss ny tillgång till det verkliga”.  

Men viktigare än den enskildes ordvändningar är – enligt Engdahl – samtalet. ”’Nu har du varit ensam och fått tid att fundera’, är alltså en enfaldig formulering”, förklarar han efter att effektivt ha slaktat myterna om såväl Virginia Woolfs som Muminpappans ensamhet.

Och ett gott samtal utgörs i grunden av påståenden snarare än bergfasta åsikter. ”Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån”, förklarar Engdahl. Läsaren gör kanske kopplingar till 80-talet, postmodernistisk värderelativism och Engdahls medverkan i den legendariskt svårbegripliga tidskriften Kris. En association som dock stöter på patrull: ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ’Stoppa Öresundsbron!’”, fastslås vid ett tillfälle. 

Denna självdistans, som tycks vara vidhäftad ovan nämnda bitterhet, uppvisar boken många tydligare exempel på. Och kanske känns den mer framtvingad än avslappnad. Engdahl verkar vilja föregå belackaren, och exempelvis aforismerna om aforismens begränsningar utgör de mindre engagerande delarna av boken.

Bäst blir det trots allt när Engdahl blottar strupen och ger sig hän. När han träder fram som vår tids mest inspirerande läsare. För som han själv förklarar: ”Seriösa resonemang om konstverk åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen.”

/Martin

Foto: Sara Mac Key

onsdag 9 november 2011

Nyutgåva av deckarklassiker!


En rad vackra böcker fångade mitt intresse tidigt i somras. Det var Dorothy Sayers deckarsvit om lord Peter Wimsey och Harriet Vane som jag fått ögonen på. Sviten består av fyra böcker som skrevs under 30-talet. Den är nyutgiven i en oavkortad utgåva och nu har jag hunnit läsa den första, Oskuld och arsenik.

Boken inleds i en domstol. Miss Vane står åtalad för mordet på sin fd älskare. Lord Wimsey blir förälskad i henne och nyfiken på fallet, eller om det är tvärt om...  Han är säker på att hon är oskyldig till mordet: "Vi måste få henne fri, och jag vet att det är möjligt." Självsäker är han då verkligen! Men det ser länge mörkt ut och lord Wimsey klarar inte av det på egen hand. Hans vänner och kontakter spelar en stor roll i arbetet med att försöka bevisa att miss Vane är oskyldig till mordet.

När jag läser om Sayers i Alex författarlexikon får jag veta att "Dorothy Sayers är en av de stora klassikerna inom engelsk deckarlitteratur. Hennes romaner anses genomgående hålla hög litterär kvalité med god miljöskildring och spirituell dialog. De mestadels spännande och psykologiskt välkonstruerade kriminalfallen innehåller också en hel del humor."

Underhållande var den jag läste, men jag fick intrycket att lord Wimsey mest vimsade runt och försökte övertala miss Vane att hon skulle gifta sig med honom. Men så var han ju förälskad... Vissa partier, som när de ska leta reda på ett testamente, är dock desto bättre. Jag får läsa någon till i sviten och se om jag ändrar uppfattning om lorden.

Dessutom står det i författarlexikonet att böckerna Mördande reklam och De nio målarna som inte ingår i sviten ska vara hennes bästa böcker. Undra om jag inte måste läsa dem också…

Har du läst någon av Sayers böcker och kan säga vad du tycker om dem?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog 

måndag 7 november 2011

Spelreglerna

Vad skulle du göra om du en dag fick en räkning på en ofattbar summa, från ett företag du aldrig hört talas om, och det var ytterst oklart vad det var du skulle betala för? Precis detta händer en man i Fakturan som ingår i Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna. Det visar sig att det nu är dags att betala för alla känslor, upplevelser och intryck han haft. Det är ett pris på hans liv helt enkelt. Då företaget bedömer att han levt ett ganska behagligt liv blir det ett mångmiljonbelopp. När mannen försöker få det nedräknat tar saken en vändning som han inte alls räknat med.

I novellen Presenten eskalerar ett från början oskyldigt utbyte av gåvor grannar emellan till ett regelrätt krig. Inte ens döden hindrar viljan att överglänsa.

Den första novellen, Utgången, skildrar en skådespelare som glömmer bort sin allra första replik i en pjäs. När han försöker fly scenen upptäcker han att den svävar i luften. Enda utvägen är genom publiken, men de är arga efter hans fiasko...

Dessa tre noveller är de bästa enligt mitt tycke. Ingen kommer direkt upp i klass med Rummet, som fanns med i förra samlingen men alla är mycket läsvärda.

/Jenny


Alla novellerna finns dessutom att ladda ner som e-böcker via bibliotekets hemsida.

fredag 4 november 2011

En film från förr































Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog