måndag 31 januari 2011

Glasbruket

Egentligen behöver inte Arnaldur Indriðason någon mer reklam, det är många som redan har hittat honom. Den isländska deckarförfattaren har blivit mer och mer populär, men hur många vet att en av hans böcker också har blivit filmad? Än så länge gäller det bara Glasbruket – som i filmversion heter Brottsplats Jar City.
En äldre man hittas mördad i sin källarvåning och i jakten på hans mördare kryper gömda hemligheter fram, en efter en. Motiven går långt tillbaka i tiden och det verkar som om gamla poliser är inblandade.
Filmen följer bok rätt bra. Man har tagit bort en liten bihistoria, och ordningen är något omkastad, men annars stämmer det. Det är intressant att se den isländska miljön, som skiljer sig en hel del från det man är vad vid. Det är bara en sak jag ogillar, kriminalpolis Erlandurs vana att äta fårhuvud till lunch och kvällsmat. Önskar han kunde hitta något annat, för det ser inget vidare ut…
För den som vill läsa mer av Indriðason finns det sex titlar till. De flesta finns också som ljudböcker, om du hellre vill lyssna.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog
Reservera filmen i bibliotekets katalog

fredag 28 januari 2011

Sonja Åkesson på skiva


Jag lever ett lugnt liv
På Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.


Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

torsdag 27 januari 2011

Åh så spännande!

De inledande kapitlen i fångade mig med en gång. En gata i Paris beskrivs så att jag vill åka dit. Jag möter en sorgsen kvinna som inte vet om hon vill leva eller dö och det fortsätter med en lysande beskrivning av en riktigt otäck händelse. Det är som att en film spelas upp för mina ögon.

Journalisten Diane Harpmann behöver skriva ett repotage för att få inte lite pengar. Hon följer med ett bröllopsfölje in på den mycket speciella kinesiska restarangen Bombyx. Den äktenskapliga lyckan vara inte länge då det plötsligt utbryter en eldstrid. Hon överlever mirakulöst och har samtidigt fångat gärningsmännen på bild. Jakten kan börja, jakten på henne och jakten på sanningen. En sanning som inte är så lätt att fånga som jag som läsare kan tro. Det är riktigt invecklat. Skuggor i natten, mystiska möten, inbrott och avslöjanden. Alla skyller på alla: kinesiska triader, rysk maffia, amerikanarna. Samtidigt avslöjas hennes liv och sorg bit för bit.

Som vanligt när det är riktigt bra så läser jag alldeles för snabbt för att hinna med i alla detaljer. Vad är det egentligen som ligger bakom skottlossningen? Jag får gå tillbaka och läsa om. Upplösningen är lika rafflande som inledningen. Jag beställer genast nästa bok av Anne Rambach om Diane Harpmann. Undra om den är lika bra?

/Liselott

onsdag 26 januari 2011

Är gräset grönare i hallonbåtarnas förlovade land?

Johanna Koljonen sa nyligen i TV att finnländarna skäms så hiskeligt över sitt land. Det hade jag behövt höra innan jag började läsa Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Jag tror att min läsning hade blivit annorlunda då. För visst förstod jag att det var någon slags ironi men inte riktigt vad författaren ville med sin historia.

Såhär börjar det: Mikko Virtanen har gillat Sverige sedan han var liten pojke. Gillat är för svagt, dyrkat är nog ett bättre ord. Runt allt kring Sverige; Palme, Kungen och samförståndsandan finns en oemotståndlighet som skimrar långt mer än det Finland som Mikko tvingas växa upp i. På sin första resa till Sverige köper han hallonbåtar för hela slanten och äter tills han storknar. Sådant godis finns inte hemma i Finland, bara en sån sak. Som vuxen ökar vurmen och nu har Mikko ett sverige-altare hemma, han kan allt om Per-Albin Hansson och ABBA och längtar oupphörligt efter att få trampa svensk jord, gärna för alltid, Mikko kallar sej "nationalitetstransvestit". Tyvärr får han inte bli svensk medborgare. Mikko gör nu allt för att bli en riktig svensk, han byter identitet med en man från Göteborg och tar lektioner för att slipa bort allt finskt. Han träffar en svensk kvinna och för att upprätthålla fasaden tvingas han börja förhållandet med att ljuga. Det blir värre...

Under resans gång passar Mikko på att ge finnländarna grova slängar av sleven. Finland är ordknapphetens land, i Sverige vet man allt om att samtala och konsensus. Och om jante råder i Sverige så är det inget emot hur läget är i grannlandet. Inte förrän alldeles i slutet tonar bokens idé fram. Sverige är inte det drömland Mikko trott. Palme och Anna Lindh är döda, Drottning Silvia är ansiktslyft, villaföreningen upplöses eftersom individualismens tid har avlöst den solidariska tanken. Sakta börjar den skimrande ytan krackelera..

Kari Hotakainen och Arto Paasilinna är två lite äldre finska författarkollegor till Nousiainen som också tagit hjälp av skruvade historier för att skildra sitt Finland. Hotakainens Löpgravsvägen berättar om hur den finske mannen Matti nästan sliter sönder sej för att bygga en frontmannavilla och därigenom försöka återvinna sin fru. Löpgravsvägen kommenterar mansrollen, fastighetsmarknaden och familjens villkor. Många dråpliga situationer kantar läsningen och ger upphov till ett och annat fnitter.

Paasilinna känner många till. Han skriver vilda skrönor om skiftande karaktärer i Finlands städer och landsbygd. Min största Paasilinna-upplevelse var när jag hörde Tomas Laustiolas fina uppläsning av Den ljuva giftkokerskan på finlandssvenska. En underbar historia om en en proper gammal dam vars syskonbarn terroriserar hennes hem och vill åt hennes pengar. Harens år är en annan bok och ett måste för den som aldrig tidigare läst Paasilinna men är nyfiken på honom. Ja efter att ha läst de här tre herrarna undrar jag hur nutida finska kvinnliga författare beskriver sitt hemlands kynne. Jag misstänker att det är annorlunda. Eller vad tänker du? Har du läst något som du kan rekommendera?

tisdag 25 januari 2011

En hårdkokt FBI-agent

Än så länge finns det två böcker översatta till svenska av Cody McFadyen om Smoky Barret. På engelska finns det ytterligare två och jag väntar spänt på att de ska översättas. Jag har läst både debutromanen Shadowman och uppföljaren Dödens ansikte, det är den sista som har fastnat i minnet.

Huvudpersonen är FBI-agenten Smoky Barrett och hennes specialteam av udda personligheter. Deras fall handlar ungefär om socialpsykologisk beteendevetenskap, dvs de har hand om fall som begås av psykologiskt sjuka personer. Varje medlem i teamet har sitt eget specialområde och privat är de alla ärrade av händelser i det förflutna. Smoky själv har blivit våldtagen och torterad av mannen som mördade hennes make och dotter. Första boken Shadowman handlar om det brottet. I Dödens ansikte finns det fortgående konsekvenser men Smoky är tillbaka i arbetet och börjar så smått få ordning på livet.

Denna gång handlar fallet om en 16-årig flicka som verkar ha en otursam inverkan på människor i sin närhet, alla dör. Hon begär att få tala med Smoky Barret som hon har läst om i en tidningsartikel och berättar en fantastisk historia. Ända sedan hennes riktiga föräldrar mördares när hon var 8 år har hon varit förföljd av en man som dödar de personer hon bryr sig om. Smokys team börjar en undersökning och frågan är om tjejen talar sanning eller om hon själv är inblandad i morden.

Det är en spännande kriminalroman med all sin skrämmande grymhet. Jag förundras över att man kan hitta på så mycket djävulskap över huvudtaget. Fördelen är att man i böckernas värld oftast får ett något sånär lyckligt slut.

/Anneli

måndag 24 januari 2011

Ångest i Reykjavik

Den litterära katten kan fylla olika funktioner. Den kan signalera pelargonprydd hemtrevnad, hjälpa till att lösa kriminalfall i antikvitetshandlarmiljö, eller vara djävulen själv. Aldrig blir man klok på vad en katt tänker när den betraktar en med sin lugna blick, och inte sällan görs den till en melankolisk påminnelse om att vi alla egentligen är ganska ensamma.

Romanen Kvinnor är skriven av Steinar Bragi, enligt kännarna en av Islands just nu intressantaste författare. Den handlar om Eva Einarsdóttir som just flyttat hem till Reykjavik efter att ha bott några år i New York. Hon får låna en stor, lyxig lägenhet och lovar i gengäld att vattna blommorna samt mata katten. Det sistnämnda uppdraget visar sig dock vara knivigt, eftersom katten för det mesta är spårlöst försvunnen. Troligtvis är den bra på att gömma sig. Troligtvis har den hela tiden stenkoll på sin låtsasmatte.

Eva upplever tidigt en klaustrofobisk förnimmelse av att ständigt vara iakttagen. Samtidigt drabbar ensamheten henne med full kraft. Människor hon träffar förefaller alla vara märkligt hemlighetsfulla, och hennes desperata försök att återknyta kontakten med den före detta sambon misslyckas kapitalt. Efter ett tag inser Eva dessutom att lägenheten förvandlats till ett fängelse. Hon är fast, som i en glasbur. Insiktens medföljande ångest dövar hon med alkohol, och tillsammans med andra påtvingade källor till berusning börjar gränsen mellan dröm och verklighet snart att suddas ut. Det är uppenbart att hon blir grovt utnyttjad. Av vem och i vilket syfte är dock oklart, och det är bitvis ytterst plågsam läsning.   

Men samtidigt brännande aktuell. Bragi referera till den för Island så hårt drabbande finanskrisen, och Evas klaustrofobi blir en kritik av vår handfallenhet inför det ansiktslösa ekonomiska maskineri som vi sedan länge förlorat insynen i. Desperat försöker vi hitta mening och få kontroll över vår materiella tillvaro. Via Facebook och dokusåpor hoppas vi kunna skapa oss en bild av våra sanna jag, men resultatet blir det motsatta. När gränsen mellan privat och offentligt suddas ut kan människokroppen på allvar bli en handelsvara, tycks Bragi mena.

Dystert så det förslår. Men jag vill inte avskräcka någon från att ta sig an Steinar Bragi. Att varva med lite Bibliotekskatten Dewey, eller annan valfri feelgood-läsning, kan väl dock vara tillrådligt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 21 januari 2011

Läs boken, se filmen! (del 4)

Jag såg dokumentären på tv första gången, Hästmannen. Vilken underbar gubbe. Så många skratt och så mycket att fundera över. Han lever sitt eget liv efter sin egen tid efter eget sinne. Vägrar använda traktor, sliter tillsammans med sina älskade hästar med allt på gården, jordbruk och skogsbruk, som han alltid gjort och njuter av livet.

Filmaren, fotografen och författaren Peter Gerdehag hörde talas om honom när han fotade ett vägarbete. Första mötet skedde sent en kväll 1990 på en skogsåker i Småland och efter det kände Gerdehag att denna man måste fler få uppleva. 2006 är filmen klar för visning, ingen lätt resa. Jag kan inte missa en sekund av denna dokumentär: Stig-Anders själv, hans tankar, gården, djuren, maskinerna, sättet han arbetar på, naturen, händelserna, kontrasterna mot vårt och mitt moderna liv - jag vill veta mer.

När vi köper dokumentären till biblioteket och jag ser den igen ser jag att den innehåller mer material än det som visades på tv, jippi. När jag sedan läser boken som Gerdehag skrivit och fyllt med vackra foton blir det bara bättre. Här får jag reda på allt det som inte får plats i filmen, humoristiska historier blandas med allvar. Så har du sett filmen och tyckt om den måste du läsa boken! Nu har jag läst boken för 3:e gången och sett filmen minst lika många och alltid finns något nytt att upptäcka och fundera över och diskutera med människorna runt om mig.

Men vad hände sedan då? Efter 2006? Väldigt mycket visar det sig. En del tas upp i boken, annat har jag läst om i tidning, sett på tv och på nätet. Så mycket har skett och så många har varit intresserade och delaktiga att det blir en fortsättning på dokumentären. Jag vet inte när den kommer eller vad den kommer att innehålla. Men dessförinnan kommer det i februari en ny film av Peter Gerdehag att njuta av: Kokvinnorna. Undra om den kommer att visas på Centrumbiografen i Ronneby?

/Liselott

torsdag 20 januari 2011

Vampyrer – filmade och ännu ej filmade (del 3)

Vad är det som gör vampyrer så populära? Det svämmar över med böcker, filmer och tv-serier sedan en tid tillbaka. Det är väl ingen som har missat Twilight-serien om Bella och Edward och Jacob som bygger på Stephenie Meyers böcker.
Sedan har vi tv-serierna, True blood, Vampire diaries och föregångaren Buffy vampyrdödaren. Just tv-serierna finns inte att låna på biblioteken men böckerna börjar dyka upp, nu senast nyöversättningar av Charlaine Harris som ligger bakom True blood. Går vi lite tillbaka i tiden har vi Anne Rice böcker och ännu längre tillbaka Dracula av Bram Stoker. Jag vågar inte ens gissa hur många filmversioner han dykt upp i, tyvärr verkar vi inte ha kvar någon av dem hos oss. De senare böckerna är mera av kärlekshistorier och äventyr medan de tidiga verken är mer skräckbetonade. Just vampyren har förvandlats från en skräckinjagande odöd till en romantisk hjälte.
Vad är det då som fascinerar oss, mestadels kvinnliga läsare? Är det den omöjliga kärleken, den eviga ungdomen eller är det bara den vackre mannen med drag av farlighet? Jag kan inte säga vad jag fastnade för, men fastnat har jag. Oavsett vad anledningen är kan jag inte sluta läsa och jag hittar nya böcker och serier hela tiden. Eftersom det går trögt med svenska översättningar har jag precis som flera andra övergått till att läsa böckerna på engelska. Jag måste få reda på hur det ska gå!
Vi får inte glömma bort Sveriges egen vampyrberättare John Ajvide Lindqvist med Låt den rätte komma in. Filmen blev så populär att man har gjort en amerikansk version i Hollywood. Den kommer på bio i vår.
Tar sedan vampyrerna slut finns det varulvar, alver eller annat övernaturligt att fortsätta med. Testa te.x. P C Cast serie om Vampyrens märke, Melissa Marrs serie om alvriket i Mer än ögat ser eller varför inte vargmännen i Maggie Stiefvaters Frost. En lite mer udda variant är vampyrdeckaren Redan död av Charlie Huston och kampen mot änglarna i Angelologi – änglarnas tecken av Danielle Trussoni.
Skyll inte på mig om du sedan tycker att dygnet har för få timmar …
/ Anneli

onsdag 19 januari 2011

Läs boken, se filmen! (del 2)

”Från en liten firma i Tyskland”, brukar vara Hans Alfredsons svar på frågan om varifrån han och Tage Danielsson fick alla sina idéer. En annan, mindre kryptisk förklaring är det djupa samhällsengagemanget, övertygelsen om att en bättre värld är möjlig. Att man kan förändra saker och ting genom kultur var nämligen inte en helt skogstokig åsikt under AB Svenska Ords glansdagar.

Vid en närmare titt på Hans Alfredsons produktion i eget namn nyanseras dock bilden en aning. Komikens ofta påpekade släktskap med tragiken får då ytterligare belägg. En svartare, mer pessimistisk klangbotten gör sig tydligt påmind i filmer som Ägget är löst från 1975 och Den enfaldige mördaren från 1982. Guldbagge- och guldbjörnbelönad brukar den senare lyftas fram som en av såväl Alfredsons som den svenska filmhistoriens stoltaste stunder.

Den enfaldige mördaren kan karaktäriseras som storslagen tragedi. De skånska 30-talsscenerierna andas realism, men den historia som Alfredson berättar är så högstämd att filmen samtidigt kantrar över i rent mytologiska stämningar. Bonddrängen Sven Tosings hämnd på den patologiskt elake fabrikören Höglund skulle likaväl kunna vara författad av Aischylos eller George Lucas.

Huvudrollsinnehavaren Stellan Skarsgårds insats framstår som själva sinnebilden av begreppet överspel, med läppspalt, söndervriden näsa och en enligt den freonsprayade 80-talspubliken groteskt funktionsklippt snaggfrisyr (för 10-talspubliken känns den tvärtom ganska moderiktig). I vilket annat sammanhang som helst hade denna yviga rolltolkning fallit platt. Men tack vare alla inblandades bergfasta tro på filmens melodramatiska anslag upplevs de vida gesterna istället som klockrena. Det samma kan sägas gälla för bildkompositionerna. Med regelbundna intervaller viker realismen undan, till förmån för diverse estetiska effekter. Ett smutsigt fingeravtryck förvandlas till en leråker. En tågstation blir plötsligt scen åt en minimalistisk balett. Skarsgård talar i DVD-utgåvans extramaterial om en ”magisk realism”, förhöjande små detaljer i bildberättandet som verkligen gör filmen värd att se om.

Den enfaldige mördaren bygger på Alfredsons roman En ond man, ett verk som i fråga om tonläge är ganska väsensskilt filmatiseringen. Det mytologiskt storvulna är nedtonat och tyngdpunkten ligger istället på den intressanta romankompositionen. Ett antal novellartade kapitel berättar om en rad olika österlenska livsöden, däribland Sven Tosings. Alla har de en sak gemensamt: den onde fabrikören Höglund. Ofta tonar hans tyranni bara upp sig lite grann vid horisonten, med indirekt påverkan på historien. Men så plötsligt kan han dyka upp helt nära. I cigarröken på hotell Savoy i Malmö, eller bland höbalarna i ett svagt upplyst ladugårdskätte.

Varken filmen eller boken inger några förhoppningar om ondskans närstående utrotning. Snarare tvärtom. I filmens avslutande scener rycks vi plötsligt ur 30-talet in i nutiden (det vill säga 1982). Allt är sig likt. Tyranniet består, och Alfredson och hans kulturarbetarkollegor tycks misströsta om att något går att göra åt saken. Som publik kan man bara hoppas att det ännu dröjer ett tag innan den tyska lilla firman bommar igen för gott.  

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 18 januari 2011

Läs boken, se filmen! (del 1)

Av alla barn- och ungdomsböcker från 2010 som jag har läst (och det är ganska många) är detta min absoluta favorit: Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo. En underbar bok om en flicka och en hund som sprider vänskap i ett litet samhälle i Florida.

India Opal och hennes pappa, predikanten, har just flyttat till Naomi. Opal saknar sina vänner i Watley, och hon börjar mer och mer sakna sin mamma som lämnade familjen när Opal var tre år. Hennes pappa sitter oftast och skriver på sina predikningar, och då tycker Opal att han gömmer sig som i ett sköldpaddsskal. Hon kallar honom ”predikanten” när hon berättar. Det kan verka som ett avståndstagande, ändå märker man att det finns en djup kärlek dem emellan. En kärlek som utvecklas inte minst när Winn-Dixie dyker upp.

Opal har skickats till mataffären för att köpa makaroner, ris och tomater, och kommer hem med en smutsig herrelös hund. Men hunden kan konsten att charma, och inte ens predikanten kan motstå Winn-Dixies leende. Tillsammans med Winn-Dixie hittar Opal nya vänner i det lilla samhället. Hon träffar Miss Franny Block, bibliotekarie på Biblioteket till Herman W. Blocks Minne, Otis som suttit i fängelse men nu jobbar i djuraffären, Gloria Dump som kallas för häxa av de retsamma pojkarna Dewberry. Och många fler.

Det här är en varm bok om vänskap mellan en hund och en flicka, och vänskap som växer fram mellan människor som aldrig mötts förut. Man blir helt enkelt lycklig av att läsa den!

Filmen En vän med fyra tassar följer boken nästan på pricken. Jag rekommenderar ändå att man läser boken först för att skapa sina egna bilder av karaktärerna. Sen kan man se filmen som är precis lika underbar!

/Sara



måndag 17 januari 2011

Mord i grannstaden

När jag hittade en deckare som utspelade sig i grannstaden Karlshamn blev jag nyfiken, deckareläsare som jag är. Boken det gäller heter Böljelek: kyrkoherde Simon Eldfeldsts första fall och är skriven av paret Johanna Limme och Martin Palmqvist. De har tidigare skrivit nutidsdeckare och barnböcker och har nu gett sig på historiska deckare.

Handlingen utspelar sig mestadels år 1897, under några veckor då kungen Oscar II ska komma på besök. De styrande vill naturligtvis visa upp staden från sin bästa sida och alla blir uppmanade att tvätta bort smutsen och ”fattigdomen”. Tyvärr så börjar man hitta lik med siffran 13 skrivet på kroppen två veckor innan kungen ska komma. Det kunde inte inträffa vid en sämre tidpunkt och nu måste alla medel tas till. Man tillkallar kyrkoherden i Asarum att hjälpa polisen, han är ju duktig på siffror och läser detektivromaner…

Mordgåtan går i en stilla lunk med en trovärdig historisk miljö som bakgrund. Jag är inte helt hemma i Karlshamns historia men för mig verkar både geografi och historia stämma. Det är intressant att läsa om hur man löste polisfall innan alla kriminaltekniska möjligheter kom till. Jag förstår också att det kunde gå fel många gånger, när man t. ex. räknade med att brottslingen inte vågar ljuga för en kyrkans man.

Boken är en detektivroman av det snälla slaget i jämförelse med det blodiga och grymma innehåll som de flesta nya deckare har numera. Kan lite grann jämföras med Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, vi får väl se om de kan bli lika populära. Jag väntar i alla fall på nästa del.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 12 januari 2011

Minns Per Oscarsson


Ingen har väl undgått att beröras av Per Oscarssons dramatiska frånfälle. Under sin sextioåriga skådespelarkarriär blev han en inkarnation av begreppet folkkär, och få har på samma utlevande sätt kastat sig mellan högt och lågt, lättsamt och obegripligt, kalkon och världsklass.

Själv är jag som vanligt för ung för att på allvar inse digniteten. Jag missade nakenchocken i Hylands hörna, liksom 50-talets enorma kraftprov på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Jag har i efterhand häpnat inför hans tidlösa prestationer i filmer som Svält och Ole dole doff, men förgäves sökt efter den säregna enmansproduktionen Ebon Lundin (där Oscarsson enligt uppgift smörjer in ansiktet med hundbajs).

För min generation är Per Oscarsson framförallt en ypperlig gestaltare av gemytliga, men lite konstiga, gamla farbröder. En tidig favorit återfinns i Arne Lifmarks filmatiseringar av Gösta Unefäldts böcker om polisen i Strömstad.

Mellan 1982 och 1996 spelades sammanlagt fem teveserier om strömstadspoliserna in, alla numera till utlån på Ronneby bibliotek. Seriernas utdragna tempo kan te sig främmande för en nutida tevepublik. Den successivt växande teveteaterkvaliteten är det dock svårt att ta miste på. De fina gamla göteborgsskådespelarna Alf Nilsson och Evert Lindkvist står båda för stabila insatser, och det samma gäller operasångaren Stefan Ljungqvist. Med vänlig basstämma gjuter han liv i polisman Evald Larsson, seriernas komiska nav och en ganska märklig kontrast till det vardagsrealistiskt skildrade spaningsarbetet. Att Unefäldt i de senare böckerna låtit Larsson växa avsevärt, på bredden såväl som höjden, säger en del om genomslagskraften hos den omfångsrike Ljungqvist.
 
Oscarsson spelar den eftertänksamme och diskret rättrådige polischefen Gustav Jörgensson. Han gör det på ett lysande och förhållandevis återhållet sätt. Bara när det verkligen känns befogat plockas de klassiska manéren fram: Den genomträngande och lätt förvildade blicken, nacken i snett spärrläge och pekfingret krampaktigt höttande.

/Martin

tisdag 11 januari 2011

Mord och irländsk saga i kombination?

Detta är en annorlunda bok som är lite svår att beskriva. Själva handlingen rör sig kring flera mord som har skett i en landsortstad på Irland. Men det är inte frågan om vem som är mördaren som driver historien framåt, utan bakgrunden till att det blev som det blev.

Den danske författaren Christian Mørk har skrivit Darling Jim som utspelar sig på Irland. Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag fastnade för boken, och bitvis är den lite rörig att läsa, men ändå kunde jag inte sluta. Den är uppdelad i fyra delar som berättar samma historia men ur olika synvinklar.

Huvudpersonerna är tre systrar och deras moster som alla blir betagna i den unge, snygge sagoberättaren Jim. Och det är de inte ensamma om, han drar till sig de flesta kvinnorna runt om i byarna med sin karisma och charm. Samtidigt pågår något mörkt bakom, något som man inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det just det som gör Jim så populär, charm med ett drag av farlighet. Han är helt klart annorlunda den vanliga befolkningen och han syns där han drar fram på sin röda motorcykel.

Berättelsen börjar med att man hittar mostern död i sin stuga, och vid närmare undersökning hittar man även två systrar döda i varsitt låst rum. Vem har egentligen dödat vem och vem är den tredje personen som har varit inlåst i källarrummet men lyckats rymma därifrån? Det finns inte många ledtrådar, förrän brevbäraren får ett tjockt brev som inte kan levereras. Hans nyfikenhet tar över och han öppnar det och finner en dagbok som systrarna skrivit.

Darling Jim blandar verklig ondska med ondskan i irländska folksagor och ibland är det svårt att hålla isär vad som är vad. Hela berättelsen ger en krypande känsla av obehag men man måste ändå läsa vidare för att få veta varför. På något konstigt sätt är det spännande och segt samtidigt, men jag rekommenderar er helt klart att läsa den.

/Anneli

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

måndag 10 januari 2011

Brutalnostalgiskt

Svensk ekonomihistoria tycks på senare tid ha fått ett populärvetenskapligt uppsving. Handelshögskoledocenten Jan Jörnmarks fotoböcker Övergivna plaster och Övergivna plaster 2 har funnit en plats i mången biblioteksbesökares hjärta. Sven Olav Karlssons Svenska ödehus är ett annat exempel på samma trend, liksom en otalig mängd bloggar och en och annan teveserie.

En skräckblandad brutalnostalgi är väl vad det är frågan om. Bilderna fyller oss med hisnande insikter om tidens obarmärtighet. Något man tog för givet har plötsligt spelat ut sin roll. En vägkrog har hamnat vid en återvändsgränd, en dansbana vuxit igen. En gammal mekanisk verkstad har förlorat sin konkurrensfördel och hastigt övergivits. De hann varken skruva ner stämpelklockan eller plocka med sig krukväxterna.

Det tycks alltså som om den ekonomiska globaliseringens innebörder nu på allvar har tagit skruv, i alla fall på ett känslomäsigt plan. Kanske känner vi av ett epokskifte, början på ett mer kringflackande levnadssätt, där bopålarna rycks upp redan innan de riktigt hunnit sätta sig. Med en rörligare arbetsmarknad knyts våra liv i allt mindre grad till geografiska platser.

Frågorna hopar sig. I det senaste numret av konst- och litteraturtidskriften 10TAL (tidigare känd som 00TAL, 90TAL och 80TAL) avhandlas ämnet ur en lång rad olika infallsvinklar. Med lite ansträngning kan man se globalisering och rotlöshet som ett tema för samtliga artiklar, författade av folk som Dan Jönsson, Édouard Glissant och Aase Berg. Udden är inte sällan riktad mot Sverigedemokraterna, vilket ju även var fallet under den mycket uppmärksammade Stockholms poesifestival, arrangerad härförleden av just 10TAL.

Senaste numret av 10TAL kan du nu läsa på Ronneby bibliotek. Tidigare nummer kan du dessutom låna hem.

/Martin

fredag 7 januari 2011

Clintan är väl aldrig fel?


Jag har läst ett praktverk om Clint - Retrospektivt. Det är en riktig ”coffee-table-book” med massor av bilder. Jag rekommenderar inte att läsa boken i sängen, den är helt enkelt för tung.

Richard Schickel, vän till Clint Eastwood är den som står bakom boken. Han berättar på ett personligt sätt om hur han upplever Clintan och vad han gillar i hans filmer. I längden kan det bli lite tjatigt men det är ändå Clintan vi pratar om. Jag var i precis rätt ålder när filmerna om Dirty Harry kom, han var ”ascool”. Dessutom har jag alltid älskat västernfilmer och där har ju Clintan gjort en hel del. Överlag verkar jag ha sett de flesta av hans filmer, en gammal favorit är ”Den vilda fighten”.

Som den fåordige, ensamme hjälten finns det ingen som slår honom och den här boken får nog ses som ett idolporträtt. Ett favorittema enligt Schickel är familjer med problem som får hjälp av den mystiske främlingen. Sedan ger han sig iväg lika oförmärkt som han kom.

Bläddra, läs och njut men sitt gärna framför ett bord under tiden, det underlättar.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 5 januari 2011

Mysterier...


Himalayabreven av Kristina Hård var väldigt svår att släppa när jag började läsa. Den är också väldigt svår att beskriva. Den väckte fler och fler frågor ju längre in i berättelsen jag kom och innehåller väldigt många olika trådar.

En kvinnlig huvudperson som byter identitet lite nu och då men som inte verkar veta vem hon egentligen är. Vid mitt första möte kallas hon Julia. Hon verkar söka något utan att finna - trygghet, kärlek, sig själv? En annan vill dödförklara henne för att få ut ett arv. En privatdetektiv söker henne. Hur länge kan Julia hålla sig undan? Vad är hennes mål? Någonstans finns pengar från ett rån – vem vet var de finns? Är Julia inblandad i rånet? En man blir påkörd – av vem? Ska han överleva? Vilken relation har han till henne?

Det finns även kopplingar tillbaka till år 1906. Elias Ersson skriver brev från Indien till Rosa Maria Backe i Sverige. Jag gillar den historiska delen, om män på upptäcktsresa mot Himalaya. Vad ska hända där. Ska de finna det de söker? Det blir två berättelser i en. Men så frågar jag mig: har de med varandra att göra? Kommer de att vävas ihop på något sätt? Jag hoppas på det.

Det är en oväntad berättelse. Ibland undrar jag vad den egentligen handlar om. Det blir inte den avslutade deckarhistoria jag förväntar mig. Det är många sätt väldigt upplyftande. Det är en bok fylld och uppbyggd av mysterier. Jag vet aldrig vad som ska hända näst vilken vändning berättelsen ska ta. Vem är huvudpersonen Julia egentligen? Hur har hennes bakgrund och uppväxt sett ut? Vad har format henne till att bli denna hemlighetsfulla kvinna? Kan hon leva med så många lögner? Är hon nöjd med det liv hon lever? Jag är inte säker på att jag fått svar på alla frågor när jag slutar läsa. Men det var spännande medan jag läste.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 3 januari 2011

När jag fick trädgård

Förra vintern väcktes mitt intresse för att läsa trädgårdsböcker. Vilka böcker jag fick tag på! Här är en av dem.

En som skriver många böcker om trädgårdar i alla former är Lena Israelsson. Hennes bok Klosterträdgårdar – himmelska platser på jorden är dock av ett annat slag. Det är ingen ren ”så-här- odlar-du-i-din-trädgård-bok". Istället tillfredställer hon sin egen och vår nyfikenhet om vad som döljer sig bakom klostermurarna. Hon möter munkar och nunnor som förestår dessa trädgårdar. De talar om livet och hon får odlingstips, som alltid grundar sig på miljövänligt tänkande. Lena Israelsson slås av deras avspända förhållningssätt till trädgårdsarbetet.

Så här nästan ett år senare minns jag bäst avsnittet som heter Syster Christas Humofix. Där får vi läsa om klostrets storsäljare – ett egentillverkat kompostmedel. Det påskyndar nedbrytningen av komposten från 2 år till 6-7 veckor! Låter för bra för att vara sant.

Lena Israelsson är riktigt bra på att skriva. Fakta blandat med funderingar, vackra foton av blommor och växter, inblick i klosterlivet på olika håll i världen och det jag nog gillar bäst 
 möten med människor.


/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.