fredag 25 februari 2011

Kanadensiska gamla tanter - bäst på noveller!

Den myllrande novellsamlingen Från det femtonde distriktet gavs ursprungligen ut år 1979. Mavis Gallant hade då varit en etablerad novellförfattare i mer än tjugo års tid, men det är först nu, år 2011, som hon kan läsas i svensk översättning.
Detta öde påminner om Alice Munros, och eftersom även Gallant har sitt ursprung i Kanada kan likheterna mellan de båda författarna knappast förbigås. Dock är det snarare de fascinerade olikheterna som motiverar ett blogginlägg. Munro beskriver lugnt och lågmält vardagens dramatik. Gallant beskriver rastlöst och krängande dess stiltje. 

Att Gallant, född 1922, är nästan tio år äldre än sin kollega har förmodligen en viss betydelse. Samtliga noveller i Från det femtonde distriktet utspelar sig i Europa. Tiden är oftast strax efter andra världskrigets slut, mitt under det så kallat "korta 1900-talets” väg mellan första världskrigets utbrott och Sovjetunionens fall. Dylika linjära schablonbilder av historiens gång är dock inget som Gallant låtsas om. Med förmodad utgångspunkt i egna erfarenheter tecknar hon istället åren i krigets skugga som ett brutalt epokskifte. Skoningslöst låter hon sitt rika persongalleri vilset simma omkring i något slags historiens vallgrav, oförmöget till ett samlat räddningsförsök. Det enda européerna vill är ”att låta livet gå sin gilla gång”, förklarar Netta Ashers far då han, i novellen ”Den muslimska hustrun”, lämnar över ansvaret för familjehotellet till sin unga dotter.

Men när världshistorien tvärbromsat kan livets gilla gång vara nog så komplicerat. Och inte blir det bättre av att det förflutna, i form av efterhängsna spöken, ideligen gör sig påmint. I ”Respiten” börjar Barbara Webbs tålamod tryta. Hennes dödssjuke man Alec,”den allra sista i sitt slag”, biter sig envist fast vid jordelivet. Barbara, som vill bota sin ensamhet och inkassera sin utlovade efterkrigsfrihet, inleder en trevande relation med en skådespelare. Denne är symptomatiskt nog inte heller så mycket mer än en spöklig rest från det förgångna. Han kan öppna ett cigarrettui utan att se ut som en gigolo och utan att verka löjlig säga: ”Kors i alla mina dar, var det där inte maharadjans lilla fru?”   

Och när polacken Piotr i ”Potter” försöker klippa alla band och ge sig hän åt friheten går det inte mycket bättre. Hans unga förälskelse Laurie ter sig hopplöst oberäknelig då hon obekymrat far runt mellan Europas metropoler. Piotr kommer slutligen fram till att han nog inte känner så mycket mer än vad han av plikt fortfarande känner för sin fru.

Frihet eller tradition. Individualism eller gemenskap. Fristående noveller eller kapitel i ett övergripande romanbygge. Även Gallants språk sammanfattar denna slitning. Medvetet orytmiskt står det i bjärt kontrast till Munros varsamt böljande satsmelodi. Vad man föredrar är en fråga om dagsform. Att man snart gjort sig beroende av båda dessa damer är det knappast tu tal om. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 24 februari 2011

Analys av ett mord

Jag fick vetskap om boken Analys av ett mord på bloggen Ett hem utan böcker. Den fick ingen vidare bra kritik, men en mordhistoria som utspelar sig i början av 1900-talet intresserar mig alltid. Undra om det är Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs som fått in mig på det spåret? Dessutom fanns boken inne på biblioteket så jag började läsa några rader och fastnade för den.

Vi befinner oss i New York 1909. Miljön som målas upp i boken känns äkta och det bekräftas i författaren Jed Rubenfelds kommentarer i slutet av boken. New York är under uppbyggnad. Skyskrapor skjuter i höjden, broar byggs och automobilerna trängs med hästarna på gatorna. Vi möter sociteten, de fattiga arbetarna och mutbara poliser - klassskillnaderna är stora. 

Huvudperson och berättare är Stratham Younger, lärljunge till Sigmund Freud. Stratham står på kajen och tar emot Freud vid hans första besök i USA.  Med är också Carl Jung, ett annat känt namn. Alla tre verkar de inom psykoanalysen. För er som inte är helt på det klara med vilka Freud och Jung var får liksom jag veta en hel del om deras kontroversiella och ifrågasatta verksamhet, liksom om relationen dem emellan. 


Det hela binds samman av ett mord på en rik socitetsdam, vilket följs av ett mordförsök på den unga Nora. Nora överlever men förmedlar att hon inte minns något och kan inte heller tala. Av en händelse finns de tre herrarna i närheten och Younger får möjlighet att behandla Nora med psykoanalys, för att få henne att minnas. En annan trevliga bekantskap i boken är kriminalkonstapel Jimmy Littlemoore som får i uppdrag att försöka lösa mordet.

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.

tisdag 22 februari 2011

Let the right one in, Let the old dreams die...

Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det?

Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)

Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.

Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.

"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.

Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.  


måndag 21 februari 2011

Är det sant?

Ett och ett halvt år gammal och mamma har redan givit upp att få pli på Eli och hennes något äldre bror. Jag lider med den lilla flickan, hennes uppväxt, syskonen, mamma och pappa. Tur det är skönlitteratur i alla fall. Men efter många sidors läsning börjar jag undra om det verkligen är påhitt allt jag läser... Det hela blir med ens lite jobbigare. För den Eli jag läst om lever ett riktigt tufft liv. 

När boken börjar är hon 39 år. Eli har varit intagen på psykiatriska kliniker stora delar av de senaste 20 åren. Jag undrar hur Eli lever sitt liv när hon är skräckslagen för så mycket, när det finns flera personer i henne som ska bestämma. Hur hanterar hon den vardag som är så självklar för oss... Vi gör nedslag i hennes liv. När hon är 6 år och Espen tar plats i hennes kropp, när hon går i tredje klass och Emil kommer för att hjälpa henne klara av döden och så vidare. Samtidigt följer vi hennes liv som vuxen, kontakten med terapeuten Jonathan och vännerna som finns runt om henne och stöttar. Det är jobbigt att läsa men samtidigt lätt. Texten och berättelsen fångar mig med korta kapitel och skiftet mellan nu och då.

Det är flera månader sedan jag läste boken men jag kan inte glömma den. Jag läser om lite och fångas igen av Elis liv. Omslaget lockade mig först - så vackert men sorgligt på håll. När jag tittade närmare var strecken och mascaran som rinner ner för hennes kinder mer än streck. Det var ord, ord som rinner ur henne ord som finns runt om henne. Orden är viktiga för Eli. Pappa har läst och berättat sagor för henne sedan hon var liten. Hon har fortsatt där han slutar sagan, orden och berättelserna sprutar ur henne. Orden är hennes yrke som vuxen. Beate Grimsruds bok En dåre fri  var mycket omskriven i tidningar när den släpptes i höstas. Frågan var: är det en skönlitterär berättelse eller en biografi. Hur det än är med den saken så tyckte jag väldigt mycket om den.
/Liselott

torsdag 17 februari 2011

Dahlströms comeback

När jag tänker tillbaka på det sena 1980-talets litterära klimat (det händer kanske inte varje dag) brukar jag se typ följande interiör framför mig:

Ett kalt rum med trägolv och vita väggar. Matt, dammigt sensommarljus som faller in genom tunna vita gardiner. I ena hörnet en kakelugn. Mitt på golvet några lillgamla DN-gunstlingar i runda glasögon, vita skjortor och oputsade lågskor. De sitter på flagnande gamla pinnstolar, lågmält konverserande. Konstpauserna är evighetslånga och alla är jätteallvarliga, hela tiden.

En av dem är Magnus Dahlström. För en tjugo år sedan var hans romaner, noveller och teaterpjäser verkligen i ropet. De ansågs utgöra en knivskarp spegling av ett spökligt urholkat välfärdssverige. Men redan efter 1996 års Hem blev det tyst om honom. På senare tid har saknaden blivit påtaglig och årets comeback med romanen Spådom har orsakat superlativ-SM på landets kultursidor.

Jag tror mig förstå varför. Spådom får det senaste decenniets svenska romanproduktion att framstå som Kiviks marknad. Känslan av att Dahlstöm med romanen finjusterar verktygen och sopar bort allt onödigt krimskrams är verkligen slående. Här finns inga slentrianmässigt igenkänningsskapande tidsmarkörer, ingen produktplacering. Och inga personer eller platser nämns vid namn. Det är själva samhället som psykologiskt fenomen Dahlström intresserar sig för, besatt av att testa bäringen på dess lätt krackelerade yta.

Spådom skildrar tre olika män, anställda med vissa maktbefogenheter vid varsin basal samhällsfunktion. Den första är läkare, den andra polis och den tredje någon sorts socialassistent. Männen påminner starkt om varandra, och förhåller sig autistiskt kontrollberoende gentemot sin omvärld. På avskalad kanslisvenska beskrivs vardagslivets transportsträckor, där varje detalj plikttroget inregistreras. Sinnena är på helspänn, men medvetandet dränerat på känsloyttringar.

De tre protagonisterna kontrollbehov tar sig efterhand paranoida uttryck. Man är aldrig riktigt på det klara med vad som händer, men utlösande faktorer tycks vara en svårtydbar viskning från en patients anhörig, en schism med en kvinnlig kollega, samt en mystisk lapp i brevlådan, möjligtvis skriven av en negligerad bidragstagare.

Pinnar sticks underifrån in mellan myndighetsutövandets kugghjul, men allt sker strax utanför bild, mellan raderna. Som läsare pendlar man mellan försiktig medkänsla och djupaste avsky, med förhoppning om att den krampaktiga spänningen snart ska nå sin upplösning. Men någon sådan kommer inte, varken i form av försonande skratt eller förlösande splatterfest. Allt förblir bara jätteallvarligt, och fruktansvärt bra.   



onsdag 16 februari 2011

Jag såg till slut filmen... (LDR1)

Jag tittade på filmen Försoning till slut. Min kompis hade försökt få med mig när den gick på bio men jag ville inte. Förstod inte hur man skulle kunna göra film av denna bok, skriven av Ian McEwan. Dessutom var Keira Knightley med – inte min favoritskådespelerska direkt. Men när vi skulle ha ett Bokcafé Ängeln med tema "läs boken se filmen" valde jag ändå denna film och bok…

Ett tema jag ser i filmen, och funderat mer på, är hur situationer jag ser tolkas utifrån vad jag vet, min ålder, min erfarenhet och mina känslor. Jämfört med hur någon annan skulle se samma situation. Det är sådana scener som filmen inleds med. Perspektiven är 13-åriga Brionys, hennes äldre syster Cecilia och barndomsvännen Robbie.

Först följer vi en händelse med Brinoys ögon, och tar del av vilka slutsatser hon drar utifrån sin referensram. Sedan ser vi det ur Cecilias och Robbies perspektiv, och vi förstår mycket mer. Ett händelseförlopp börjar ju inte i det ögonblick vi får det framför våra ögon. Ändå tolkar vi det just där och då. Men vad ligger egentligen bakom, vad hände före? Inför mig som betraktare av filmen flätas allt ihop till en helhet. Jag inser hur lätt det är att missförstå och i värsta fall förstöra människors liv. Briony ser inte den kärlek vi ser avslöjas för Cecilia och Robbie – en kärlek de hitintills undantryckt. Det hela får för de inblandade olyckliga och långtgående konsekvenser.
Fotot är lysande. Det skapas stämning och känsla med sättet att filma. Jag tycker det är väldigt mycket känsla i filmen. Händelserna utspelar sig åren före och under andra världskriget.

Men följer filmen boken då? Jag minns den inte så väl och fick läsa om den. Tänkte först skumma lite men när jag börjar läsa fastnar jag med en gång. Det går inte att skumläsa denna bok. Sättet Ian McEwan använder språket, beskriver människor, känslor, händelser, natur och omgivningar är oemotståndligt. Detaljerna han tar fasta på. Liksom i filmen skapas i boken så mycket känsla. Det är svårt att beskriva. Det måste upplevas antingen genom att läsa boken eller se filmen eller ännu hellre – både ock.

/Liselott

måndag 14 februari 2011

Mejlkonversation om Kommer aldrig mer igen

Jenny:
Hej Mia!
Nu har jag också läst Hans Koppels Kommer aldrig mer igen. Jag tyckte att den var riktigt bra! Fast den är ganska rå i tonen. Jag får känslan av att han vill ta i lite, göra den lite otäck, för att på allvar skilja den från sina tidigare vuxenböcker som det är lite mer komik i. Samtidigt är den väldigt snabbläst. Vad tycker du?

Mia:
Hej Jenny!
Håller fullständigt med dig om att tonen är rå, och den starka drift som kallas hämnd blir verkligen kännbar, inte minst genom den fascinerande vidriga Gösta. Just när det gäller honom får jag en känsla av att "här ska vi ta i". Däremot tycker jag att Mike är ganska blek och tam i sin framtoning, för att inte tala om stackars lilla Ylva, som tänker så sakta…

Jenny:
Ja, de är båda lite av en kuliss för vidrigheten, Mike kanske allra främst. Ibland hade jag lite svårt med trovärdigheten vad gäller Ylva, men det kan bero på att jag inte vet så mycket om hur man reagerar i sådana situationer som hon hamnar i, tack och lov för det! Hemskheten ligger ju, förutom att vissa beskrivningar är ganska explicita, i att historien i sig inte är osannolik. Liknande saker har ju hänt i verkligheten, menar jag.
Vad tycker du om poliserna då?

Mia:
Okej, när det gäller poliserna så kan man ju inte precis påstå att det handlar om dem, de kommer liksom lite på undantag och accepterar sin egen tanke från första stund: "Mannen är skyldig, det gäller bara att bevisa det". Något egentligt polisarbete sker ju inte, kanske vår vän Koppel inte tycker att det behövs. Polisernas insats tycker jag kan jämföras med Petter Lidbecks ungdomsböcker och dess poliser…var jag kanske lite hård nu?? Men boken som helhet tycker jag är helt klart läsvärd, den är lättläst och det finns ett driv i den som gör att jag vill vända blad och läsa vidare.

Jenny:
Jag uppfattade beskrivningen av poliserna som en ren nidbild rakt upp och ner. De fikar hellre än jobbar och är helt ointresserade av de tips som placeras rakt framför näsan på dem. Fast som du säger, det kanske är för att det inte handlar om polisarbetet i första hand.
Ja, jag gillar också boken som helhet. Den är riktigt spännande, snabb- och lättläst. Ska vi nämna vad boken handlar om också, eller ska de få undra lite?

Mia:
Handlingen är egentligen fruktansvärd, tycker jag, för precis som du skrev så är den säkert inte så långt från mångas verklighet. I alla fall tanken om hämnd finns nog hos många, därför blir den så hemsk. Ylva är som jag ser henne en ganska egoistisk person, hon har ju begått en vidrig handling, må vara i sin ungdom, men ändå. Men jag tycker att man genom Mikes tankegång om försvinnandet förstår att hon gärna lever sitt eget liv också, kanske är hon viktigare än familjen, eller är det en feltolkning? För den skull vill jag inte mena att hon förtjänar detta, men det känns lite som en tanke i boken, tycker jag.

Jenny:
En kidnappningshistoria om hämnd för gamla synder skulle jag nog kalla den, i all korthet. Vi rekommenderar den!

(Hans Koppel är pseudonym för Petter Lidbeck.)

/Jenny & Mia

torsdag 10 februari 2011

En punkare om Pink Floyd

Det här blogginlägget påbörjade jag redan innan jag ens hade öppnat Bengt Liljegrens Pink Floyd –musiken, människorna, myterna. I samma stund som jag hörde talas om boken tyckte jag mig ha den perfekta vinklingen klar: En gammal skånepunkare skriver om sin absoluta antites, den överpretentiösa rockdinosaurien Pink Floyd!

Liljegrens förflutna i punkband som Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern såg jag alltså som en pikant detalj i sammanhanget, en bakgrund som borde göra föreliggande biografi till ett verkligt sprakande möte mellan två populärkulturella motpoler. 

Men redan i bokens förord tar Liljegren udden av denna vinkling. Med självdistans refererar han till Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens tal om att han egentligen alltid har högaktat Pink Floyd, trots ungdomsårens I HATE Pink Floyd-t-shirt. Det slår mig att rockmusik inte längre tycks kunna piska upp några starkare känslosvallningar. Barrikaderna är rivna, skyttegravarna igensopade, gränsdragningarna utsuddade. Bill Haley, Pink Floyd, Sex Pistols och Nirvana hör hemma i samma ofarligt museala musikhistoria, och rockmusik har helt enkelt blivit ett ämne för historiker.

Bengt Liljegren tillhör numera ovan nämnda yrkesgrupp, och har tegelstenar om Alexander den store, Karl XII och Adolf Hitler på meritlistan. Till denna kan nu alltså även en strikt kronologiskt redogörelse för Pink Floyds långa karriär, från starten i Cambridges konstskolekretsar till återföreningen under Liv 8-galan 2005, adderas. Liljegrens bok tillför inte något nytt i ämnet, men historien om Pink Floyd är väl värd att återberättas.

Framförallt är det Roger ”Syd” Barretts öde som aldrig upphör att fascinera. Barrett var Pink Floyds första frontfigur och hjärnan bakom det legendariska debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn från 1967. Ett år senare hade han gjort sig omöjlig som bandmedlem. De märkliga nycker som länge bara avfärdats som LSD-rusiga divalater visade sig då vara symtom på allvarlig psykisk ohälsa. Avsnitten om de knappt tjugoåriga bandkollegornas svårigheter att hantera Barretts successiva insjuknande är gripande läsning. Ingen vågade ge Barrett sparken. Istället ”glömde” man att säga till när det var dags för spelning.

Pink Floyd tog sig nya former, och skapade storsäljande konceptproduktioner som Dark Side of the Moon och The Wall. Barrett hade då sedan länge brutit kontakten, med såväl omvärlden som med sitt gamla jag. Först mot slutet av 90-talet började det att florera foton och korta filmsnuttar på en tunnhårig, lätt överviktig, men hyfsat välklädd engelsk pensionär. Han tog en cykeltur, hämtade tidningen eller rensade ogräs. Farbrorn var enligt rykten ”Syd” Barrett, även om han själv var den siste att kännas vid sitt gamla smeknamn.

Barrett dog 2006. Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare.

/Martin


tisdag 8 februari 2011

Vita rosen och Sophie Scholl

Om jag får skryta så har jag läst denna bok på tyska en gång i tiden. Men det är länge sedan och förklarar kanske varför jag inte minns allt för mycket. Undrar hur mycket jag egentligen förstod. Däremot har själva grundhistorien fastnat, om de hjältemodiga ungdomarna som beslutat sig för att motarbeta Hitler. Boken jag talar om är Vita rosen: ett ädelt förräderi av Richard Hanser.
Boken filmades första gången 1974 och kom i en ny version 2005, nu med titeln  Sophie Scholl – de sista dagarna. När jag såg filmen igen och snabbläste i boken upptäckte jag att man bara använt några kapitel för att göra filmen. Boken berättar bakgrunden till att Sophie och hennes bror Hans gör som de gör. Man får också veta händelseutvecklingen från Hitlers maktövertagande fram till huvudpersonernas avrättning.  Detta finns inte alls med i filmen.
Grunddragen är att Tyskland har förlorat i Stalingrad och en stor mängd tyskar har fått sätta livet till. En grupp vanliga studenter på universitetet i München anser att man bör avsluta kriget och göra en överenskommelse med England och de allierade. De börjar skriva flygblad med protester och kopierar så mycket de kan för att sprida sitt budskap. Efterhand blir de djärvare och Gestapo får upp ögonen för dem. Eftersom Tyskland ligger i krig anhålls syskonen och deras vänner för förräderi.
Det kan tyckas konstigt att en protest i så liten skala lyckas få de stora proportioner som den får. Det är inte ofta jag läser om andra världskriget men denna historien berör mig. Precis som med David mot Goliat inger det hopp när den lilla människan kan uträtta storverk.

/ Anneli
Reservera boken i bibliotekets katalog.
Reservera filmen i bibliotekets katalog.

måndag 7 februari 2011

Har ni sett den på tv?

På Sveriges television visas lite nu och då en helt underbar och makalös serie med titeln Där ingen skulle tro att någon kunde bo. Jag har aldrig lyckats hålla reda på när serien går men sitter som klistrad när jag väl får ett avsnitt framför ögonen. Människor berättar om sitt liv och varför de valt att bo kvar eller bosätta sig på dessa oftast svårttillängliga och öde platser. Deras vardag skildras och blandas med bilder och vyer från naturen runt omkring dem.

Norrmannen bakom tv-serien, Oddgeir Bruaset, har gett ut en bok som presenterar några av de människor han möter i programmet. Nu har den översatts till svenska. Vackra foton varvade med nöjsam läsning om de som gjort valet att lämna vårt vanliga Svenssonstadsliv.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 4 februari 2011

En ironiker botaniserar

Förr i tiden brukade ungdomar förhålla sig revolterande gentemot sina föräldrar. De kallade sig swingpjattar, mods eller punkare. De skaffade långbyxor, bar solglasögon inomhus, eller vägrade hålla i varandra på dansgolvet. Allt till den vuxna generationens (det vill säga folk över tjugofems) ragnaröksmässande förfäran.

Dagens kids förstår ingenting av detta. Sedan länge bortcurlade byter de tacksamt Spotify-listor och Youtube-klipp med sina Odd-Mollyekiperade latteföräldrar. Dessa är i sin tur födda någon gång kring år 1970, och sorterar därmed under beteckningen ”den ironiska generationen”.

Den ironiska generationen stod av allt att döma för det sista riktiga föräldraupproret. De växte upp under det ofta starkt politiserade 1970-talet, där revolutionär kamp var något som de vuxna hade för sig. Upproret mot 68-generations-föräldrarna kunde därför bara bedrivas på ett sätt: genom anti-uppror. Den ironiska generationen vägrade ta ställning, vägrade revoltera och förhöll sig istället distanserat ironisk till alla typer av engagemang. Föräldrarupproret som fenomen hade i och med det slagit en idag ännu oforcerad knut på sig självt.

Den mångsidige kulturarbetaren Kalle Lind är född år 1975. Han tillhör alltså den ironiska generationens allra sista årskullar. Icke desto mindre tycks han vara utsatt för, liksom mycket insatt i, ämnet för sin bok Proggiga barnböcker. Med karaktäristiskt pratig men ack så underhållande jargong botaniserar Kalle Lind i den barnlitteratur som dominerade hans dagis bokhyllor, det vill säga resultatetet av en välmenande, snickarbyxklädd föräldragenerations försök att föra sitt starka samhällsengagemang vidare.

En proggig barnbok är enligt Lind skriven någon gång mellan åren 1968 och 1982. Den innehåller ofta ord som socialgrupp, OBS-klinik, Franco, Leffe, pessar och manschettproletär. Den skildrar inte sällan grådaskiga betongförorter och oproportionerligt stolta fabriksarbetare. Exempel som tas upp är Dahlbergs demonstrerar, Trälarnas framtid, Så här får man barn och Här är Nordvietnam. Många av titlarna tycks Lind ha letat upp med rent arkeologiska metoder, vissa kan även jag som tidig åttiotalist relatera till, och några går än idag att beställa fram från Ronneby biblioteks barnmagasin.

Lind raljerar och ironiserar över de tokpedagogiska anslagen, den tokvänstrigt svartvita världsbilden och de diskbänksrealistiska sexualupplysningsillustrationerna. Dock är det aldrig fråga om förakt eller rutinmässigt Staffan-Westerberg-förstörde-vår-barndom-gnäll. Linds förhållningssätt är ofta ganska kärleksfullt, om än med reservationer:

”Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna på fnösktorr godnattlitteratur”, förklarar Kalle Lind.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 3 februari 2011

Winter´s bone - boken bakom filmen. (LDR1)

Winter´s bone var en prisad film på Stockholms internationella filmfestival. Sverigepremiären var i januari i år, med ypperliga recensioner. Den är även Oscars-nominerad. Men bakom filmen finns en bok…  Boken läste jag i maj förra året efter att ha sett en notis om den bland kommande filmer. Daniel Woodrell har skrivit boken som i Sverige fått titel En helvetes vinter. Eftersom jag inte kunnat glömma berättelsen presenterade jag den på förra veckans Bokcafé Ängeln.

Det är med skräckblandad förtjusning jag påbörjar omläsningen. Jag vet ju vad som väntar av händelser. Men när jag läst den igen är känslan som dröjer sig kvar stark och ljus, men med många brutala och mörka stråk i.

Vi befinner oss i ett USA långt borta från det förlovade landet. Fattigt, eländigt, slitigt, alla är släkt med alla på något sätt. Människorna har en speciell hårdhet för att överleva och en del skapar sina egna lagar. I ett hus i förfall bor Ree 16 år med ansvar för sina småbröder och psykiskt sjuka mamma. Fadern försvann iväg när valnötterna fortfarande föll från träden men lovade att komma tillbaka med en papperpåse kontanter och bakluckan fylld med härligheter. Nu är det vinter och istället kommer polisen och meddelar att om fadern inte infinner sig i rätten inom ett par veckor så förlorar de huset och den lilla mark de äger.

Ree börjar sitt sökande i en värld jag inte förstår hur hon orkar leva i. Hon litar till att väninnan och släktingarna ska hjälpa henne, men vem står man egentligen närmast? Det är hårdhudade människor vi möter, liksom en sorglig verklighet i Ree´s kompis som oplanerat blev gravid och gift. Allt vävs samman med otroligt vackra och kännbara beskrivningar av omgivningarna, naturen och av Ree´s funderingar om sitt liv.

Jag har funderat på om jag vill se filmen men kan inte riktigt bestämma mig. Jag tror det är en film som känns väldigt mycket. Det skulle vara för att få svar på frågan: hur gör de en film av detta? Har någon sett den?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 2 februari 2011

Möte med Max Frei

Det första jag la märke till när Främlingen stod på hyllan var tjockleken. Därefter placeringen av den så kallade baksidestexten – den stod på bokryggen! Nja, lite för tjock och en inte alldeles lockande text på boken. Jag avstod från att försöka mig på den. Men efter att ha läst några andra fantasyböcker från samma förlag, tillika av ryska författare, blev denna bok något intressantare. Jag lånar hem och prövar, tänkte jag. Tur att jag gjorde det. En fascinerande värld öppnade sig.

Huvudpersonen Max Frei, tillika bokens författare, lever i det nutida Ryssland. Max har alltid varit en nattmänniska och har svårt att passa in i vårt sätt att leva. Han har t ex svårt att vara social eftersom han är till sin fördel om nätterna… Dessutom drömmer Max mycket levande. Så levande att när han drömt om Paris pratar han om staden som att han faktiskt varit där. Han ser ingen skillnad mellan dröm och vakenhet. Vissa platser återvänder vi ofta till i våra drömmar, så även Max. Ett återkommande ställe är staden Echo. Där lär han känna sir Juffin Hully. Sir Juffin erbjuder honom ett jobb och ”flytten” till drömmarnas Echo är ett faktum.
Greppet att han skriver sina memoarer är otroligt bra. Max Frei född i vår värld beskriver staden Echo, kejsardömmet, folket, kulturen så att vi förstår den, utifrån hur vi lever.
Där används magi – men mycket begränsat och övervakat. Eftersom de som har makten anser att överdrivet bruk av uppenbar magi kan leda till tragiska konsekvenser. Människor samtalar t ex genom telepati.

Vad är det då för bok kanske du undrar. Jag tycker miljön och tidsandan känns historiskt men med drag av framtid. Där finns inte vår tekniska utveckling men samtidigt kör de runt i något som liknar våra bilar – aumobiler. Ja visst är det en fantasy eller en fantastisk värld vi befinner oss i - men det är även en deckare. För jobbet Max får i Echo (och som passar honom alldeles utmärkt) är nattlig ställföreträdare för den hemliga spaningsstyrkan. Dessa handhar alla magiska lagbrott som sker. Han berättar om flera fall han varit med och löst. Samtidigt presenterar Max sina mycket speciella kollegor i den hemliga spaningsstyrkan. Mer udda samling människor får man leta efter. Gillar du boken lika mycket som jag så kommer del två i serien Echos labyrinter på svenska i februari.

/Liselott