Till en början misstänker jag att Erik Helmersons Den onödige mannen är en parodi. En drift med den väletablerade populärkulturgenre som i brist på bättre skulle kunna kallas just ”den-onödige-mannen-genren”. Det vill säga böcker, filmer och teveserier om snälla, jämställda, heterosexuella, vita medelklassmän i lägre medelåldern, som försöker vara till lags men ändå ter sig hopplöst tråkiga och passé, utan någon egentlig funktion i det postindustriella 2000-talssamhället. Johan Klings roman Människor helt utan betydelse är ett exempel, den flitigt omdebatterade teveserien Våra vänners liv ett annat.
Den onödige mannen handlar om den runt fyrtioåriga notisskribenten Peter Håkansson. En gång var han nära att vinna Stora journalistpriset, numera går livet på sparlåga. Äktenskapet haltar, den tolvåriga dottern Sofi betraktar honom som en del av vardagsrumsmöblemanget, och det enda som väcker inspiration på jobbet är att ironisera över dess meningslöshet.
Och visst, stereotyperna är en aning uppskruvade, men någon regelrätt genreparodi är det trots allt inte frågan om. Boken finner istället giltighet i Helmersons förmåga att tillföra delvis nya perspektiv. En dag i simhallen utsätts Sofi för ett övergrepp. Peters reaktion är till en början tafatt och ryggradslös men leder så småningom till ett existentiellt ögonöppnande. Peter blir varse en överallt förekommande manlig våldskultur, och börjar metodiskt konfrontera den. I tunnelbanan, i Sofis skolklass, på Norrmalm IF:s derbymatcher.
Jag drar mig till minnes Stephan Mendel-Enks alltjämt lika klargörande debattbok Med uppenbar känsla för stil från 2004 (något av en minor classic på området gubbar som fattat poängen med feminism). Mendel-Enk förklarar hur alla män kan sägas bära ansvar för ojämlikheten. Alla är vi inte huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Men så länge vi förhåller oss passiva drar vi alla nytta av det hot om våld som huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän ingjuter i samhället. Detta ger oss chefspositioner, stryrelseposter och lite högre lön än våra kvinnliga kollegor.
Vad som i slutändan får Den onödige mannen att dröja sig kvar är dock inte några genuspolitiska korrektheter, utan istället ett ganska obehagligt stråk av nedåtriktad klasskamp. För i första hand är det den trygga medelklasstillvaron som Peter förfäktar, rätten till att stillsamt få promenera hem genom natten utan att bli rånad och nedslagen. ”Allt vi ville var att få vara i fred. Men ni kunde inte låta oss vara”, är en typisk formulering. Vi och dom-mentaliteten komplicerar genrens typiska igenkänningsfrossande med en bitter eftersmak.