fredag 29 april 2011

Den onödige mannen



Till en början misstänker jag att Erik Helmersons Den onödige mannen är en parodi. En drift med den väletablerade populärkulturgenre som i brist på bättre skulle kunna kallas just ”den-onödige-mannen-genren”. Det vill säga böcker, filmer och teveserier om snälla, jämställda, heterosexuella, vita medelklassmän i lägre medelåldern, som försöker vara till lags men ändå ter sig hopplöst tråkiga och passé, utan någon egentlig funktion i det postindustriella 2000-talssamhället. Johan Klings roman Människor helt utan betydelse är ett exempel, den flitigt omdebatterade teveserien Våra vänners liv ett annat.

Den onödige mannen handlar om den runt fyrtioåriga notisskribenten Peter Håkansson. En gång var han nära att vinna Stora journalistpriset, numera går livet på sparlåga. Äktenskapet haltar, den tolvåriga dottern Sofi betraktar honom som en del av vardagsrumsmöblemanget, och det enda som väcker inspiration på jobbet är att ironisera över dess meningslöshet.

Och visst, stereotyperna är en aning uppskruvade, men någon regelrätt genreparodi är det trots allt inte frågan om. Boken finner istället giltighet i Helmersons förmåga att tillföra delvis nya perspektiv. En dag i simhallen utsätts Sofi för ett övergrepp. Peters reaktion är till en början tafatt och ryggradslös men leder så småningom till ett existentiellt ögonöppnande. Peter blir varse en överallt förekommande manlig våldskultur, och börjar metodiskt konfrontera den. I tunnelbanan, i Sofis skolklass, på Norrmalm IF:s derbymatcher.

Jag drar mig till minnes Stephan Mendel-Enks alltjämt lika klargörande debattbok Med uppenbar känsla för stil från 2004 (något av en minor classic på området gubbar som fattat poängen med feminism). Mendel-Enk förklarar hur alla män kan sägas bära ansvar för ojämlikheten. Alla är vi inte huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Men så länge vi förhåller oss passiva drar vi alla nytta av det hot om våld som huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän ingjuter i samhället. Detta ger oss chefspositioner, stryrelseposter och lite högre lön än våra kvinnliga kollegor.

Vad som i slutändan får Den onödige mannen att dröja sig kvar är dock inte några genuspolitiska korrektheter, utan istället ett ganska obehagligt stråk av nedåtriktad klasskamp. För i första hand är det den trygga medelklasstillvaron som Peter förfäktar, rätten till att stillsamt få promenera hem genom natten utan att bli rånad och nedslagen. ”Allt vi ville var att få vara i fred. Men ni kunde inte låta oss vara”, är en typisk formulering. Vi och dom-mentaliteten komplicerar genrens typiska igenkänningsfrossande med en bitter eftersmak.

onsdag 27 april 2011

En fager mö

Hon flyr sitt hem en sommar, flyr moderns alkoholism och ständiga brist på pengar. Systrarna har sagt upp bekantskapen med modern, fadern är försvunnen sedan länge. Ett sommarjobb som barnflicka i en stad vid havet väntar. En helt annan miljö än hemma – där alla vänder sig om med ett leende när de blir tilltalade av en främling. Så också Katya när en äldre herre tilltalar henne. Hon imponeras av hans sätt att föra sig och av hans gammaldags uttryck. Han är gammal, 68 år jämfört med hennes 16. Men det är något som drar henne till honom, bortsett från möjligheten att utnyttja hans ensamhet och rikedom. Men vad kräver han i betalning? Det börjar oskyldigt men han har ett mål med sin uppvaktning – vad svarar hon?

Liselott: För en gångs skull gick det riktigt snabbt att läsa en bok av Joyce Carol Oates. Dels för att den var riktigt bra men också för att den till omfånget var ungefär en tredjedel så tjock som hennes tjockaste verk. Men den skiljde sig från de böcker jag läst av henne tidigare. Den var inte så brutalt verklig och eländig. Inte bara i alla fall, utan med en känsla av att det skulle kunna sluta lyckligt!

Jenny: Precis som JCO:s andra "kortromaner" som jag har läst (Djur, Våld, Mörkt vatten), fångar denna mig på en gång. Jag tycker att hon blir skarpare i det mindre formatet, det blir inte lika många tankespår. Temat för boken är ju igenkännbart från hennes tidigare böcker; flickors/kvinnors utsatthet. Men precis som du säger är undergångsstämningen i En fager mö inte lika påtaglig.

L: Jag håller med om att händelseförloppet blir mer koncentrerat. Är det också färre personer med i de kortare berättelserna? Hon beskriver känslostämningarna Katya (huvudpersonen i boken) upplever väldigt bra. Hennes längtan efter att bli älskad och vad hon gör och hur hon agerar för att bli det, och vad hon tänker om det.

J: Ja, jag tror att det är färre personer med i de kortare romanerna. Katyas pendlande mellan att lockas av Marcus Kidder och att äcklas av honom tycker jag också är trovärdigt. Fast jag själv mest tycker att han är läskig... Boken var bra, men (utan att avslöja någonting) jag hade väldigt svårt för slutet, och nu när jag försöker tänka tillbaka på berättelsen känns det som om den har försvunnit lite grann. Kanske läste jag för fort?

L: Ja Katya känns trovärdig. Så naiv trots sin uppväxt och sociala bakgrund samtidigt så medveten. Men hon verkar ändå inte kunna se konsekvenserna av sitt handlande. Inte förrän det är för sent. Hon verkar drömma och hoppas på en annan framtid men tror ändå inte på möjligheten att förändra sitt liv. Ska hon bli fast i samma hjulspår och värderingar som hon har hemifrån.

Jag minns vissa delar av berättelsen väldigt väl men vad hände egentligen på slutet? Från telefonsamtalet till ”kusinen” gick det väldigt fort, både att läsa och i berättelsen. Som ett crescendo mot katastrofen eller var det ingen katastrof?

J: Det är en bra fråga, som jag inte kan svara på. Trodde inte att boken väckte så många frågor, men det gör den kanske trots allt, i en sådan här diskussion. Bra läsning!

L: Frågorna blir bara fler ju mer jag funderar tillsammans med dig. En omläsning kanske skulle ge några svar. Men fler väntar på att få läsa boken så jag spar det till ett annat tillfälle.

/Jenny och Liselott


torsdag 21 april 2011

Guldvingar

Såg ni Himlen kan vänta när det gick på SVT hösten 2008. Vi fick följa fem människor som mitt i livet drabbats av en livshotande sjukdom. Vi fick bland annat ta del av deras kamp för att överleva, deras tankar om livet och vad som blev viktigt för dem. Det var så fint skildrat och så känslosamt, en underbar dokumentärserie om ett ämne vi nästan aldrig berör.

En av dem som gjorde djupt intryck på mig var Frida Darell. En tjej med otrolig energi, mycket engagemang för andra och stora planer för framtiden. Men allt detta fick stå tillbaka när hon drabbades av cancer. Ett nytt liv tog sin början där målet var att bli frisk. Det innebar operation, cellgiftsbehandlingar, dåliga dagar och bra dagar. Efter åtta månaders sjukdom kom behovet att bearbeta den senaste tiden. Blocket och pennan låg vid sängen, tankar skrevs ner och förvandlades till blogginlägg. Samtidigt filmade hon sig själv vilket resulterade i en dokumentärfilm. Hon ville få familj och vänner och andra att känna hennes värld, förstå hennes situation. Det blev även en biografi som jag nu har läst, Guldvingar. Skriven under hennes sjukdomstid när hon börjar se slutet av sin behandlingsperiod (våren 2007) med tillbakablickar på månaderna innan, och boken avslutas i maj 2008.

Det är riktigt bra skrivet. Jag trodde det skulle bli jobbigt att läsa men det var det inte. Kanske underlättade det att jag visste att hon skulle överleva. Sidorna flöt förbi och jag tycker nog jag lärde känna hennes värld. 

/Liselott

tisdag 19 april 2011

Väntrum

 
Valeria Parrella fotad av Grazia Ippolito


















Hur många nutida italienska författare kan du räkna upp på rak arm? Hur många spanska? Portugisiska?... Har du kommit upp i en handfull än? Det har knappast jag.

Folket bakom det nystartade bokförlaget Astor tillhör den typ av eldsjälar som låter oss konfrontera våra hopplöst inskränkta läsvanor. Astor specialiserar sig på italiensk och spanskspråkig samtidsprosa och först ut i deras utgivning är Valeria Parrellas debutroman Väntrum. Enligt förlaget tillhör Parrella förnyarna inom den italienska litteraturen, och jag är beredd att ta dem på orden. Väntrum är en sann pärla.

Handlingen kretsar kring en ofullgången graviditet. Fyrtiotvååriga napolitanskan Maria har överraskande blivit med barn och sedermera fött en flicka, efter alldeles för få veckor. Hennes tillvaro har stannat upp och plötsligt koncentrerats kring en monitorförsedd kuvös på sjukhusets neonatalavdelning. Parrella tecknar effektivt den kvävande känslan av totalt maktlös väntan, men mest gripande är ändå Marias förmåga att hålla sig ovan vattenytan. Med ett osentimentalt, närmast torrt, men oerhört bildrikt språk intar hon ett lätt distanserat förhållningssätt till sin svåra situation. När hon funderar på sina vänner kan det till exempel låta så här:

”De förstod, och också på avstånd lyckades jag höra att runt mig hade skapats ett undantag, där vi förut anförtrott oss till varandra i strandstolarna, hållit dryckesslag i vinternätterna, stannat vid macken för en sista kopp kaffe innan vi återvände hem. Jag kände att någonstans fortsatte omtänksamheten, även om jag inte kunde utnyttja den.” 

Sjukhusscenerna blandas med bilder från Marias uppväxt, samt från hennes arbete som språklärare på en vuxenutbildning. Marias far var en rättrådig klassresenär (först i sin släkt att inte få armarna uppfrätta av tomatsaft) och betraktandet av livet som en snörrät trappstege tycks länge ha utgjort en viktig del av Marias personlighet. För att uthärda ovissheten kring flickan i kuvösen tvingas hon dock omvärdera denna livssyn. ”Allt vad jag borde göra, nu, var att sluta tro på ren orsak och verkan”, menar hon vid ett tillfälle.

Livet kan då och då leda in oss i syrefattiga väntrum, och dörren ut kanske inte ligger rakt fram, utan snett bakåt åt sidan. Detta verkar vara en av Marias insikter. Möjligen kan den även inge hopp i hennes brokiga komvuxklass, en provkarta över det rörliga men brutalt klasskiktade Europas många sociala problem.    

Sällan har jag blivit så fäst vid en romankaraktär som vid den tappert sakliga Maria. Väntrum tog slut för snabbt och lämnade mig med en smärtsam insikt om hur mycket europeisk kvalitetslitteratur som oöversatt går oss förbi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 18 april 2011

Bladvändare i feel good-genren

Det blev en tuff dag på jobbet för mig i måndags förra veckan. Började på söndagskvällen läsa några sidor i en ny bok: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Tänkte jag skulle se hur den var. När det var 100 sidor kvar och klockan närmade sig ett på natten lyckades jag lägga den ifrån mig. Men det var svårt - den var så mysig!

Rachel, en kvinna i karriären, säger upp sig från jobbet och relationen med den gifte älskaren. Hon ärver sin mosters hem för hemlösa hundar ute på landet (men ska hon behålla det och driva det vidare?) och kontrasten till Londonlivet hon lämnar kan inte bli större. Hon som inte ens är någon hundmänniska.

När jag hade lärt känna Rachel lite närmre trillade fler kvinnor in i historien. Natalie som kämpar för att bli gravid, Zoe som försöker få livet som ensamstående tvåbarnsmor att gå ihop efter skilsmässan, och så några till. Precis när jag tänkte att nu kan jag sluta läsa för ikväll så handlade nästa kapitel om någon av de andra kvinnorna och jag blev tvungen att se hur det gick för henne... Och så den stora frågan: Hur skulle det gå för alla hemlösa hundar som behövde nya hem? Det var så hjärteknipande och jag blev så glad när jag läste boken. Det var en riktig må-brabok!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 15 april 2011

Dagen till ära...


letar jag upp en gammal favorit:


Ur "Elegi", ur 17 dikter (1954)


Skål, grattis och tack, Tomas Tranströmer! (Även om han kanske inte hinner läsa Kvarteret Ängeln just precis idag.)

/Martin

torsdag 14 april 2011

Tillbaka till Yarden

Ni känner kanske till historien: Kristian Lundberg, halvkänd poet och författare med strulig arbetarklassbakgrund, recenserade en bok som ännu inte var skriven (Britt-Marie Mattssons Fruktans makt). Hans kulturella renommé blev med ens devalverat, och samtidigt hade diverse ekonomiska bekymmer påkallat kronofogdens uppmärksamhet. Korthuset rasade och Lundberg såg sig snart vara tillbaka på ruta ett; som timanställd grovarbetare i Malmös hamn. Hans autodidakta skriftställarskap lät sig dock icke kväsas och 2009 utkom Yarden, till en början bara marginellt uppmärksammad, sedermera Ivar-Loprisbelönad och unisont nästan sönderhyllad.

Yarden är en litterär upprättelse av sällan skådat slag. Den är en påminnelse om arbetarlitteraturens funktion som sanningssägare, som lika nödvändigt språkrör för dagens bemanningsföretagsanställda som för familjerna i 30-talets statarlängor. Lundberg var dock inte helt nöjd, och i nyutkomna Och allt ska vara kärlek känner han sig nödgad att återigen älta sitt år som hamnarbetare. Att liksom skriva Yarden en gång till.

Med manisk ärlighet rannsakar Lundberg sin egen livshistoria. Från ständigt nya avstamp berättar han om sin psykiskt sjuka mor, om den frånvarande fadern, om de spritmarinerade ungdomsårens svåra ångest; om de skuggor som envisas med att definiera hans person och jaga honom tillbaka till dit han hör hemma: bland utdefinierade ickemedborgare på en omlastningsplats för skeppade bilar.

Det högstämt melodiösa tonläget är det samma som tidigare. Lundberg har alltid balanserat stabilt mellan, som han själv uttrycker det, ”polerna av disciplin och vansinne”, oavsett om det rört sig om poesi eller om hans underbart dekonstruerade deckarserie om malmöpolisen Nils Forsberg. Ibland tippar det nästan över i klassiskt malmöitiska pretentioner av Ranelidsk eller Werupsk kaliber (Värnhem!… Kockumskranen!… Kvinnan!).

Men verkligen bara nästan. Man slås av Lundbergs fingertoppskänsla för vad som från andras pennor hade uppfattats som tomma floskler. Tydligast blir det när han skriver om kärlek. Ett omvälvande återseende av en gammal ungdomsförälskelse utelämnades i Yarden, och detta tycks vara den primära bevekelsegrunden till Och allt skall vara kärlek. Boken innehåller mycket riktigt några av de enklaste men samtidigt mest gripande formuleringar på det slitna temat kärlek som jag läst på länge. Ett exempel:

”Kan man försonas med det man tvingades bli? Jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar.”

Kristian Lundberg tillhör vår generations absolut främsta förvaltare av det svenska språket. Så missa honom för allt i världen inte.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 12 april 2011

Den vita tigern

Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr och skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män tuggar. Senare förstår Balram att det är en fattigdomsmarkör att tugga paan.

Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma beskrivs som vidrigt. Det är för övrigt mycket snusk och olika slags kroppsvätskor i berättelsen. Snusket fortsätter på det kafé där Balram passar upp. De som serverar har lägst status och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna, de krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa men tjuvlyssnar och snappar upp detaljer för sin framtid.

Balram förstår att om ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. På alla nivåer i samhället finns korruptionen och den följer, trots den allmänna oredan, en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och därför får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare. Men det går snett uppåt, svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller.
Som chaufför hamnar Balram med paret Ashok i Dehli. Även mr Ashok, som försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och tvingas betala mutor till politiker. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från hembyn upp och Balram påminns om hur han svikit sin familj. Han har inte skickat hem pengar till farmor och släkten som han skulle ha gjort. Detta är fullständigt oförlåtligt.

Arvind Adiga är ekonomijournalist och beskriver hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på det sättet bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur.

Den vita tigern går snabbt att läsa, det är schwung, det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men nu förstår jag behovet av den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som döljs under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej. Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad på grund av att han svikit.

måndag 11 april 2011

Åter till Villette

Vad härligt att få försvinna in i ännu en deckare. Som vanligt tar det slut alldeles för fort. Blodröd måne över Villette börjar med ett riktig klassiskt mord. Ett tåg lämnar Istanbul i januari 1995 för vidare färd mot Paris. När det blir stopp på rälsen på grund av snöras upptäcks att en av passagerarna i vagnen är mördad. Det finns bara fyra misstänkta, snön runt vagnen är orörd – vem av dem har gjort det? Den som klarar upp fallet är Martine Poirot undersökningsdomare från den fiktiva staden Villette i Belgien.

Författarinnan bakom serien om Martine Poirot är Ingrid Hedström. Hon bodde under några år i Bryssel och lärde mycket om det belgiska samhället. På hemsidan om serien står: Enligt Ingrid ligger tjusningen i en deckare först och främst i processen att avslöja det fördolda, och Belgien är ett land där det finns mycket fördolt att avslöja.

Det stämmer ypperligt med denna boks handling. Mordet på tåget är en försmak om vad som komma skall. I april 1995 sker nämligen ett grymt och till synes oförklarligt mord i närheten av Villette. Det för mycket fördolt upp till ytan. Det verkar inte finnas något motiv i nutiden. Kan det finns längre tillbaka i tiden? Intrigen är inte alldeles lätt, det finns kopplingar 25 år tillbaka i tiden och längre än så, till Frankrike och Sverige. Mer kan jag inte säga utan att berätta för mycket.

Lite kul är att Poirots man är svensk. Det finns genom hela serien kopplingar till Sverige. Dessutom tar vi del av Poirots privatliv med familj, släktingar och även arbetskamraternas liv genom böckerna. Nog för att boken går att läsa fristående, i slutet finns en lista över de personer som figurerar i boken. Men det underlättar och ger mer om man har läst de tidigare böckerna i serien.

/Liselott

torsdag 7 april 2011

Ut och spring med Murakami!

Det har varit mycket Japan på senare tid. Lite märkligt är hur jordbävningstragedierna sammanfaller med bokvärldens allt mer påtagliga Japan-hausse. Ett exempel är Yoko Ogawa (som Liselott skriver om här), ett annat är den allestädes förkommande Haruki Murakami. I dagarna recenseras Murakamis senaste mastodontverk 1Q84, och radions Bokcirkeln diskuterar som bäst hans Fågeln som vrider upp världen.

Jag gillar också Murakami. Dock finner jag i svaga stunder hans vindlande historier lite väl vindlande, och bland annat därför är det den förhållandevis nätta Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som jag håller som personlig Murakami-favorit.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är klassad som självbiografi. Murakami berättar om sin tid som kedjerökande jazzklubbsägare i Tokyo, samt om sitt beslut att sedermera göra sig av med klubben för att istället börja skriva böcker. En närmast övermänsklig målmedvetenhet tycks ha varit hans nyckel till framgång, och denna egenskap går minst sagt igen i hans främsta hobby, tillika huvudämnet för boken, det vill säga löpning.

Murakami löptränar så gott som dagligen. Han deltar regelbundet i både maraton och ultramaraton, och beskriver träningen som ett asocialiserande vakuum, där det enda som tilldrar sig är ett tålmodigt utforskandet av den egna kroppens möjligheter. Murakami förmedlar något slags asketisk ödmjukhet inför livet, plikten att alltid försöka bli så bra som möjligt, och det helt utanför konsumtionssamhällets hets om ständigt nya kickar. Murakami springer enbart för springandets skull, även om han ibland kan unna sig en svalkande Summer Ale efteråt.

Den underfundige Murakamis prat om löpningens beroendeframkallande monotoni går naturligtvis att applicera på såväl författandet som livet i stort. Men jag misstänker att boken i första hand lockar ut sina läsare i löpspåret. För tillfället finns det ju heller inga yttre faktorer att skylla på. Snön är borta, det är precis lagom varmt och i brunnsparken ackompanjerar hackspetten i ett taktfast tempo. Och när knäna värker, svetten svider i ögonen, skoskaven blir till köttsår och diarren börjar rinna längs benen är det tacksamt att kunna återkalla följande murakamska visdomsord: ”Smärta är oundvikligt, att lida är frivilligt.”

Och glöm inte att morsa på mötande löpare. Det gör det hela än trevligare.

/Martin

tisdag 5 april 2011

Elin Boardys nya

Jag tycker det är hemskt trevligt att följa Elin Boardys författarskap. Dels för att Boardy är bibliotekarie till professionen (Man kan alltså skriva böckerna själv!), och dels för att hon förhåller sig befriande avspänt gentemot rådande litterära trender. Boardy debuterade 2008 med Allt som återstår, en fint och återhållet berättad historia från det tidiga 1900-talets Bohuslän. Och även nyutkomna Mot ljuset skyr såväl fadersuppgörande gillestugsnostalgia som lattesurplande varannan-helg-intriger.

Handlingen tilldrar sig istället i Malaya (nuvarande Västmalaysia), år 1947. Den unga kartritaren och oförlösta konstnären Elly är på äventyr tillsammans med sin lillasyster Annie och dennas danske man Laurids. Den senare gör läkarpraktik och har bekantskaper bland traktens plantageägare. Med på resan är också Laurids gamle vän Niels, i vars vänsterorienterade intellektualism plantageägarna finner ett irritament och Elly en smygande attraktion.

Boardy släpper loss sina allt svettigare karaktärer i en lång rad kammarspelsaktiga scener. I en ohämmad flod av kolonialrekvisita skapas känslomässiga spänningar modell isberg. Trots den rikliga dialogen sker det mesta under ytan, och förmedlas via suckar, antydda leenden, höjda ögonbryn och en otalig mängd blickar.

Jag har svårt att tänka mig att ordet ”blick”, med dess olika böjningsformer, någonsin använts lika frekvent i en svensk roman. Dock känns det hela tiden motiverat. Elly registrerar vaksamt varje ögonkast, och det samma gör jag. Boardy återger inget som inte först har filtrerats genom Ellys behärskade temperament, och avsaknaden av helhetsbild invaggar effektivt läsaren i romanens febriga atmosfär.  

Intensiteten stegras då både triangeldramatik och uppror bland plantagearbetarna är ett faktum, och Boardys ambition att låta handlingens politiska och privata plan korsbefrukta varandra faller väl ut. Elly bevittnar sönderfallet av ett ohållbart västerländskt förhållningssätt gentemot omvärlden. Resan blir samtidigt ett både känslomässigt, yrkesmässigt och en aning feministiskt uppvaknande. När låren klibbar ihop under crêpeklänningen byter hon helt sonika till shorts, och när männen manifesterar sitt hotade maktanspråk genom att nöjesskjuta en elefant, protesterar hon med feber och några tomt stirrande blickar. Inga åthävor alltså, och ännu ett lysande kvinnoporträtt från Boardys penna.

/Martin


måndag 4 april 2011

Nytt av Unni Lindell

Vad härligt att få sätta tänderna i en riktig deckare som Sockerdöden av Unni Lindell. Först hade jag lite svårt att komma ihåg karaktärerna i denna åttonde bok i serien. Men ganska snart började jag få koll på vilka de är och vilka relationer de har sinsemellan. Huvudpersonerna Cato Isaksen och Marian Dahle har inte mycket till övers för varandras arbetssätt och personkemin är lika illa den. Isaksen går efter regelboken medan Dahle ser resultatet som det viktigaste, hur hon tar sig dit är inte så noga. Flera gånger undrar jag om det är nu hon ska råka riktigt illa ut.

Det är en härva med gamla vänner inblandade, egna utredningar, familjemedlemmar som ljuger för varandra och minnen som väcks till liv. Kari Helene känner att hon måste berätta för någon om sina minnen. Den enda hon litar på är polischefen Martin Egge. Han får veta lite men kvällen före deras möte blir han påkörd – av vem? Ska polisen lyckas ta reda på vem som körde på Egge? Kommer Kari Helen att kunna berätta om sina minnen och vart skulle det i så fall leda?

Det var en riktig bladvändare jag fick i min hand och den tog slut alldeles för fort. Undra när fortsättningen kommer?

fredag 1 april 2011

Två veckor räckte inte till

Vi flyttas till 70-talets Småland i en liten by utanför Nässjö. Själv tycker jag inte att tiden spelar så stor roll utan fastnar mer för berättandet. Det är skrönor, resonemang om det lilla och det stora, verkligt men med inslag av sagoväsen. Alltihop är kryddat med det mest osannolika(?) galleri av människor. Det är så härligt. Det som håller samman berättelserna är att man som läsare följer ungdomsgänget i byn. I alla fall är det vad jag hitintills uppfattat. Men jag har halva boken kvar – kanske kommer det att ändras.

En av anledningarna till att jag valde att läsa Kioskvridning 140 grader var språket. Den skulle delvis vara skriven på småländska. Det var inte alldeles lätt att ta sig in i dialekten. Turligt nog är min mamma från Småland så jag kunde plocka fram morfars röst ur minnet och det underlättade. Högläsning för sig själv kan annars vara att rekommendera.

Ett litet smakprov tänkte jag bjuda på. Här handlar det om Steckna Pötta en av personerna som figurerar i berättelsen - De känns som om ho hade rönkepistol, sa Sula. – En blir tvätt genumskinli. Som e räka. – Räker e ju röa, påpekade nån, så smålänning och landkrabba han var. – Jamen ja mena såklart di råe.

Jag gillar det här språket, blandningen mellan dialekt och rikssvenska. Sedan lekar han in liknelser och utsvävningar som sätter fart på min hjärna och fantasi. Det går inte att läsa alltför snabbt utan det behöver mogna till sig emellan åt. Det är en av anledningarna till att de två veckors lånetid jag hade inte räckte till. Han har gjort ett bra jobb Peter Törnqvist. Jag får nog allt låna boken igen, och se hur fortsättningen ter sig.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.