tisdag 19 april 2011

Väntrum

 
Valeria Parrella fotad av Grazia Ippolito


















Hur många nutida italienska författare kan du räkna upp på rak arm? Hur många spanska? Portugisiska?... Har du kommit upp i en handfull än? Det har knappast jag.

Folket bakom det nystartade bokförlaget Astor tillhör den typ av eldsjälar som låter oss konfrontera våra hopplöst inskränkta läsvanor. Astor specialiserar sig på italiensk och spanskspråkig samtidsprosa och först ut i deras utgivning är Valeria Parrellas debutroman Väntrum. Enligt förlaget tillhör Parrella förnyarna inom den italienska litteraturen, och jag är beredd att ta dem på orden. Väntrum är en sann pärla.

Handlingen kretsar kring en ofullgången graviditet. Fyrtiotvååriga napolitanskan Maria har överraskande blivit med barn och sedermera fött en flicka, efter alldeles för få veckor. Hennes tillvaro har stannat upp och plötsligt koncentrerats kring en monitorförsedd kuvös på sjukhusets neonatalavdelning. Parrella tecknar effektivt den kvävande känslan av totalt maktlös väntan, men mest gripande är ändå Marias förmåga att hålla sig ovan vattenytan. Med ett osentimentalt, närmast torrt, men oerhört bildrikt språk intar hon ett lätt distanserat förhållningssätt till sin svåra situation. När hon funderar på sina vänner kan det till exempel låta så här:

”De förstod, och också på avstånd lyckades jag höra att runt mig hade skapats ett undantag, där vi förut anförtrott oss till varandra i strandstolarna, hållit dryckesslag i vinternätterna, stannat vid macken för en sista kopp kaffe innan vi återvände hem. Jag kände att någonstans fortsatte omtänksamheten, även om jag inte kunde utnyttja den.” 

Sjukhusscenerna blandas med bilder från Marias uppväxt, samt från hennes arbete som språklärare på en vuxenutbildning. Marias far var en rättrådig klassresenär (först i sin släkt att inte få armarna uppfrätta av tomatsaft) och betraktandet av livet som en snörrät trappstege tycks länge ha utgjort en viktig del av Marias personlighet. För att uthärda ovissheten kring flickan i kuvösen tvingas hon dock omvärdera denna livssyn. ”Allt vad jag borde göra, nu, var att sluta tro på ren orsak och verkan”, menar hon vid ett tillfälle.

Livet kan då och då leda in oss i syrefattiga väntrum, och dörren ut kanske inte ligger rakt fram, utan snett bakåt åt sidan. Detta verkar vara en av Marias insikter. Möjligen kan den även inge hopp i hennes brokiga komvuxklass, en provkarta över det rörliga men brutalt klasskiktade Europas många sociala problem.    

Sällan har jag blivit så fäst vid en romankaraktär som vid den tappert sakliga Maria. Väntrum tog slut för snabbt och lämnade mig med en smärtsam insikt om hur mycket europeisk kvalitetslitteratur som oöversatt går oss förbi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar