måndag 30 maj 2011

Kvinnan i rummet

Kvinnan i rummet av danske författaren Jussi Adler-Olsen är första delen i serien om kriminalinspektör Carl Mørk. Mørk har precis kommit tillbaka till arbetet efter att ha varit med om ett ingripande som gick snett. En av hans kollegor dog och en annan fick men för livet. Själv klarade han sig undan med endast skrapsår men har väldiga skuldkänslor för det som hänt. Eftersom han även innan olyckan var en ganska obekväm person att arbeta med bestämmer sig polisledningen för att förpassa honom till polishusets källare där han ska basa över den nyinrättade avdelning Q, en avdelning för gamla olösta fall.

Hans första fall att nysta i blir den unga politikern Merete Lynggaards försvinnande. Vintern 2002 försvann hon spårlöst under en båtresa till Tyskland. Ingen kropp återfanns och hennes enda ressällskap, den handikappade brodern Uffe, är inte kontaktbar. Som läsare förstår man snart att tiden är knapp...

Det är svårt att förklara varför jag fastnar för boken. Intrigen är inte så olik från vilken deckare som helst, ändå blir det svårt att lägga den ifrån sig. Jag är fast, och vill läsa mer av Adler-Olsen. Tur att nummer två i serien, Fasanjägarna redan har kommit ut!
Bok nummer fyra i serien om avdelning Q, Flaskpost från P, kom ut redan i februari. Det kan ha att göra med att den fick Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln 2010.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 27 maj 2011

En stilsäker debut

Veronika Malmgrens debutroman Gracie handlar om sextonåriga Klara – svensk utbytesstudent i den lilla sömniga staden Manning i Kansas. I bokens inledning har hon just börjat se slutet på sin drömlika USA-vistelse, en tillvaro som levt upp till hennes förväntningar. Året är 1999 och allt är ganska precis som i de filmer, tv-serier och musikvideor som tidigare utgjort svältkosten i Klaras vanliga, tråksvenska liv.

I Manning heter man saker som Lee, Crystal och Woolf Eye. Man klär sig i flanellskjortor och trasiga jeans, jobbar extra med att sälja flottiga donuts, slår ihjäl fritiden på gräsmattor, verandor och sunkiga biljardcaféer. Allt är djärvt befriat från dramatik, och tycks utspela sig i ett slags matt, dammigt solgass. Sådana där ringar som orsakas av att man filmar i motljus tycks nästan framträda under läsningen. Veronika Malmgren är nämligen fenomenal på att återge denna typiskt nordamerikanska form av filmisk, romantiserad tonårstristess. Den gamla fina tv-serien My so-called life är ett exempel på referenser som dyker upp i mitt huvud. (Någon mer som mot förmodan minns den?)

Klara har fått en nära vän i den utlevande Penelope. Hon äger en bil, en sandfärgad Delta 88 cabriolet, vid namn Gracie. I Klaras ögon är Gracie precis vad det låter som, det vill säga det allra mest arketypiska i den populärkulturella föreställningen av USA. För Penelope är det lite mer på allvar. För henne är Gracie ett lika livsnödvändigt som odefinierat hopp om att en dag kunna bryta sig loss från småstadens bojor; att inte bli den som blev kvar.

Penelopes desperata längtan bort får av Klaras exotiska uppenbarelse ytterligare näring, och genom sofistikerade antydningar kompliceras successivt flickornas vänskap. Med skicklighet låter Malmgren flera mörka stråk anas mellan raderna, och vad som höjer Gracie till ovan ungdomsbokhyllans nivå är just det som viskas vid sidan av Klaras storögda berättarröst. Närmare bestämt författarens vuxet melankoliska erfarenheter kring vänskap, tillhörighet och uppbrott.

En ytterst lovande debut.

/Martin

onsdag 25 maj 2011

Gilla eller inte gilla...

Antingen gillar du Anne B. Ragdes nya bok Nattönskningen från början och läser vidare, eller så slutar du för att den är lite enahanda. Jag tyckte berättelsen stod och stampade länge på samma ställe men läste vidare i förhoppning att den skulle komma upp i samma standard som hennes första serie (som började med Berlinerpopplarna).

Berättare är Ingunn som närmar sig 40-årstrecket. Hon lever sitt liv precis som hon vill. Har ett bra jobb där hon reser mycket. Hemmet ser ut likadant ut när hon kommer tillbaka som när hon lämnade det. Hon har sex med vem hon vill, när hon vill och ofta. Skulle hon påbörja ett förhållande har hon noga koll på om partnern visar tecken på ointresse och ser till att vara den som lämnar.

Vi får veta ganska mycket om detta, lite för mycket kan jag tycka. Ingunn har kontroll och är nöjd med hur hon lever sitt liv, eller? Det kommer till en vändpunkt – hon börjar träna, ändrar sina vanor och möter då en man. En man som ger henne ett äkta leende. Men han lever ett helt annat liv än henne, med barn och hund. Att inleda en relation med honom är otänkbart, men hon inte kan glömma honom.

Den tog sig allt när detta möte skedde men jag tyckte nog Berlinerpopplarna var bättre. Så var den också uppbyggd kring helt andra personer. Men Nattönskningen är ändå helt klart läsvärd och passar bra i hängmattan i sommar.

/Liselott

tisdag 24 maj 2011

Det stormar i bokhyllan!


Den tolfte boken i serien The Wheel of Time är den första som ej skrivits enbart av författaren Robert Jordan. Efter hans bortgång år 2007 tog Brandon Sanderson över detta episka arbete. För er som inte hört talas om serien kan jag tala om att det i skrivande stund finns tretton delar, och dessutom en fristående prolog i bästa Bilbo-anda.

Brandon Sanderson har gjort sitt yttersta för att bevara Jordans melodi och humor, och ofta märker man ingen skillnad emellan de två. Serien blir progressivt mörkare för var bok som går, men det finns fortfarande klara ljusglimtar.

Vad det gäller karaktärerna så kan de beskrivas som mänskliga, i brist på bättre ord. Vissa är fega, andra är modiga, småaktiga, dråpliga eller rent av korkade. Allt som oftast är det en härlig blandning av egenskaper som gör att man lär känna varje karaktär mer eller mindre ingående.

Jordan anspelade rätt friskt på legenden om kung Arthur, och dessa anspelningar finns kvar även när Brandon Sanderson nu har axlat ansvaret för serien, ett tydligt bevis på att han är trogen Robert Jordans minne.

Jag anser att serien bäst avnjuts med lite lågmäld musik i bakgrunden, gärna klassiskt, i en bekväm fåtölj så att man riktigt kan sjunka in i böckerna. Det blir lite problem om man som jag tycker om att läsa innan läggdags, för emellanåt hinner solen gå upp innan jag lyckas släppa boken.

Engelskan är inte helt lätt alla gånger, men serien har översatts till svenska. Dock är inte den tolfte boken översatt än, men det finns ju några böcker att ta sig igenom innan man kommer dit. Personligen föredrar jag att läsa på engelska, men vänner som läst serien på svenska menar att även översättningen håller mycket hög kvalitet.

Så om Du till sommaren letar efter ett mastodontprojekt att ta Dig igenom, testa gärna The Wheel of Time eller som den på svenska heter, Sagan om drakens återkomst.

måndag 23 maj 2011

Kortfattad humor

Nä, nu får det vara nog med ensamma barn, tragiska hemligheter och svårmod tänkte jag och snappade åt mig Sveriges roligaste på 140 tecken från hyllan med nya böcker.

Twitter är en mikroblogg där man kan använda som mest 140 tecken till varje inlägg. 17 kändisar och en okändis har valt ut sina bästa inlägg från Twitter och komikern Mårten Andersson har sammanställt dem i denna bok. Han bidrar även själv till samlingen och har skrivit förordet. Det har verkligen blivit en salig blandning. Somligt är väldigt roligt, annat bara plumpt. Bäst är i mina ögon Kjell Eriksson. Hans inlägg är små vardagsbetraktelser med en twist. Två bra exempel:

"Funderade på att köpa biljett till rymden för 1,4 miljoner men kom på att det är onödigt att köpa en resa till ett ställe vi redan är i."

"Tände en miljövänlig lågenergilampa och det blev mörkare. Hur ska jag nu se Världsnaturfondens postgironummer?"

Några stycken av de medverkande anger att de såg Twitter som en utmaning att kunna förmedla något kul med så få tecken. Överlag har de lyckats. Jag, som tidigare inte riktigt förstått meningen med Twitter, kan nu faktiskt tänka mig att någon gång då och då kolla in flera av de medverkandes twitterflöden.

/Jenny

fredag 20 maj 2011

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 18 maj 2011

I Neapels fattigkvarter

Jag lär mig, så här är det att arbeta, att lugnt och stilla gneta på när en sol som står lågt tittar fram där ute och strax försvinner och kvällen kommer och man fortfarande är instängd i verkstan och har sett den titta fram utan att hälsa på den.

Kloka och vackra ord nedskrivna av en ung snickarlärling i Neapels fattigkvarter Montedidio. Det är inte utan att jag känner igen mig. Höst och vinter är jag inte ute mycket i dagsljus och nu på våren när solen värmer och träden grönskar ute vill jag bara vara ledig. Inte sitta inne och titta på solen genom mitt fönster.

Orden är hämtade från Montedidio av Erri de Luca. En liten tunn bok, men som ändå tog tid att läsa - det var mycket skrivet med få ord. Vi följer den unga snickarlärlingen som slutat skolan vid 13 års ålder för att arbeta. Han skriver ner vad som händer under dagarna; vardagshändelser i kvarteren, tvätten som torkar på taket, pizzan de hämtar en kväll och annat som gör att jag får en känsla för hur det var att leva där, som skapar en känsla av tidlöshet.

Vi möter några av de som bor där, som grannflickan Maria. Vi ser deras relation växa fram. En annan viktig person för berättaren är skomakaren don Rafaniello som hamnat i Neapel som av en slump. På väg mot sitt mål Jerusalem bor han i Montedidio och lagar skor gratis åt de som bor där. Målet är fortfarande att ta sig till Jersualem. Men inte med båt som alla runt honom tror, utan han ska själv flyga dit. Vingarna känner han växa i sin puckel på ryggen. Snickarlärlingen hör dem växa där inne, det knakar och knäpper. Rafaniello är säker på att det kommer att ske, snart.

Berättelsen innehåller mycket smärta men det handlar också om att se möjligheter, att ha hopp om framtiden och tro på mirakel. Men hur ska det då sluta? Ju längre jag läser dessto mer undrar jag om det inte ska sluta med nederlag för alla inblandade. För mirakel sker inte och hur ska det komma lycka ur detta? Hur det går får ni själva läsa.

Detta är den första av författarens böcker som översatts till svenska. På italienska har han skrivit ett tjugotal. Det hade varit intressant att få läsa något längre verk av honom för jag gillar hans sätta att skriva.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

tisdag 17 maj 2011

This is England 86


















En av mina största bioupplevelser någonsin är Shane Meadows This is England från 2006 – brittisk diskbänksrealism när den är som bäst. Ni vet: Sotiga förorter, fläckiga heltäckningsmattor, fallfärdiga tandgarnityrer, nervig dialog på grötig dialekt, smockor som ständigt hänger löst; Thatcher, Falklandskrig och skenande arbetslöshet i fonden.

This is England berikade denna fina gamla film- och tv-tradition med både ett poetiskt bildspråk och en synnerligen gripande historia. Tolvåriga, just faderslösa mobboffret Shaun plockas upp som gullig maskot för det lokala skinheadsgänget. Året är 1983 och skinheadskulturen förknippas med snaggat hår, rutiga button-down-skjortor, hårdför arbetaridentifikation, samt ett hängivet lyssnande på svart ska- och reggaemusik. Invandrarfientlighet är bara sporadiskt förekommande, och när ledargestalten Combo drar kopplingar mellan arbetslösheten och traktens pakistanska näringsidkare skapas en förödande splittring i gänget. Shaun hamnar i mitten.  

Med den fyrdelade tv-serien This is England 86 återvänder Shane Meadows till ungdomarna från filmen. Vilket den kanske inte överdrivet fantasirika titeln indikerar har tre år hunnit passera. Skinheadsmodet har övergått i en så kallad Mod revival; luggarna har vuxit, några gamla 60-talskostymer dammats av, och italienska skotrar blivit färdmedlet att föredra. (Både filmen och tv-serien är förresten en guldgruva för den hågade etnologistudenten.)

Till en början är jag en aning besviken. Gänget driver mest runt och är tokroliga, utan att styras upp av någon direkt intrig. ”Buskis”, menar min luttrade soffgranne, och jag är nästan böjd att hålla med. Men så infinner sig plötsligt den karaktäristiska ”nerven” igen. Slap-sticken ger vika för hudlöst kammarspel och den stora och rakt igenom lysande skådespelarensemblen växlar sedan upprepade gånger mellan dessa båda tonlägen. Man vänjer sig snart.

Tv-serieformatets möjligheter till karaktärsfördjupning tas samtidigt väl tillvara. Shaun är inte lika centralpositionerad som i filmen och istället är det stenhårda Lol som blir något av en berättartrådarnas knutpunkt. På ett av ungdomsårens sista svårbestigna trappsteg tvingas hon konfrontera en skräckinjagande demon från förr. 

När sista avsnittets eftertexter börja rulla vill man genast ha mer. Att skiljas från Shaun, Lol, Woody, Milky, Smell och de andra är smärtsamt. Shane Meadows verkar ha förståelse för detta. Både en This is England 88 och en This is England 90 ska enligt källor vara på gång.

/Martin

måndag 16 maj 2011

Norrländskt svårmod

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Aki Kaurismäkis filmer när jag läser Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende. Egentligen finns det nog inte så mycket gemensamt. Kanske är det tystnaden som finns mellan raderna i boken. Det moltigs, eller svaras enstavigt. Eller så är det morbröderna, de skulle nog platsa i en Kaurismäkifilm.

Karla bor med sin mamma i Staden. Hon är född där, mamman flyttade dit från Byn innan hon föddes. Då och då kommer morbröderna Brynolf och Knut åkandes i sin Ford Taunus till Staden och sitter vid köksbordet "med varsin underarm högtidligt mot bordskanten, som om det var söndag". Morbröderna pratar helst finska, trots att de kan svenska lika bra, eftersom finskan är ett bättre språk. På samma sätt vinner alltid Byn, varifrån Brynolf och Knut kommer, i jämförelse med Staden. Karlas rotlöshet, att inte riktigt höra till vare sig hon är hemma i Staden eller på besök i byn, präglar romanen. Det finns kärlek och ömhet i historien men det är en kärv och outtalad sådan där "Bry dig inte om" är de vanligaste orden för tröst. I en sådan här redogörelse kan det låta stereotypt, men människorna i boken är inga stereotyper, tvärtom.

Boken väcker många tankar om ursprung och hur man formas av var man kommer ifrån. En annan, mer konkret fråga som dyker upp: De där underarmarna mot köksbordet som nämns flera gånger, vad står de för?

Katarina Kieri skriver böcker för både vuxna och barn. Hon är född i Luleå med rötter i Tornedalen. I likhet med Karla i boken talar hon inte meänkieli, tornedalsfinska.

/Jenny

onsdag 11 maj 2011

Mer Murakami


                                                          
Murakami fotograferad av Marion Ettlinger
”Är detta en charlatan eller en riktig författare”, undrade härförleden Lars Gustafsson i radions Bokcirkeln. Frågan gällde mannen här bredvid: Haruki Murakami, vars Fågeln som vrider upp världen just hade börjat ge cirkeldeltagarna huvudbry. Gustafsson lutade åt det senare alternativet. Själv är jag numera lite osäker. 1Q84, Murakamis senaste roman, gör mig än så länge konfunderad.

Som vanligt är jag dock fast direkt. Yrkesmördaren Aomames taxi står still i rusningstrafiken på en motorvägsbro. Ackompanjerad av Janáčeks ”Sinfonietta” (som van Murakami-läsare lägger man sådana detaljer på minnet) beslutar hon sig för att lämna bilen. Hon kryssar sig fram till en nödtrappa, med vilken hon hoppas kunna ta sig ner till en närliggande pendeltågsstation. Ännu en av Murakamis patenterade Alice-i-underlandet-historier kan därmed ta fart.

Om den Salander-inspirerade Aomame känns som ett nytillskott i Murakamis invanda rolluppsättning så är Tengo, 1Q84:s andra huvudperson, mer av en rutinartad återanvändning. Ännu en av dessa försynta och lite ensamma författare in spe, vars öde ideligen faller i händerna på gäckande tonårs-femme-fataler. Hur ofta det än påpekas att Tengo är stor och plufsig så är det alltjämt Haruki Murakami själv som jag ser framför mig.

Tengo får i uppdrag att sammanställa en sjuttonårig flickas märkliga fantasier till en debutroman. Fantasierna uppvisar allt fler likheter med den lätt förskjutna verklighet som Aomame tycks ha hamnat i, och i båda fallen börjar intrigerna snart att kretsa kring en mystisk sekt uppe i Yamanashis bergsmassiv.

Och visst, 1Q84:s lättflytande textmassor rymmer flera inspirerande resonemang. Inte minst kring den kreativa fantasins förhållande till verkligheten, samt (vilket titeln antyder) kring övervakning och kontroll. Men här finns också många ytterst förbryllande inslag och stilgrepp. Som det stundtals utstuderat platta språket, de många upprepningarna, den komiska fixeringen vid bröst i allmänhet och Aomames assymetriska par i synnerhet... Utgör de snillrika nycklar till helhetsförståelsen? Eller är de bara signaler om att Murakami förbrukat lite för mycket energi i löparspåret?

Det har ingen särskild betydelse. Det var bara som jag fick för mig”, ursäktar sig Tengo efter att ha försökt analysera sin älskarinnas drömmar. Tyvärr befarar jag att dessa båda meningar innehåller 1Q84:s allra viktigaste nyckel. Men säker är jag ännu inte. Den tredelade 1Q84:s sista del utkommer först nästa år, och chansen finns att man då sitter med ännu ett kalejdoskopiskt mästerverk framför sig.

måndag 9 maj 2011

Gripande läsning

Psykoanalytikern Philippe Grimbert utkom redan 2004 med sin självbiografiska roman Un secret. Först nu har den svenska översättningen kommit. Hemligheten utspelar sig i efterkrigstidens Paris. Philippe är ett klent och sjukligt ensambarn som mest av allt önskar sig en storebror, precis en sådan som många av kompisarna har. En storebror som är frisk och stark och modig och som bättre än Philippe motsvarar de ivrigt sportande föräldrarnas förväntningar.

Med de få uppgifter han har om hur föräldrarna träffades skapar han sin egen bild av familjen. En bild som rämnar när han vid femton års ålder får höra sanningen av en väninna till föräldrarna. Hon berättar hur de egentligen träffades och vad som hände under andra världskriget. De händelser som föräldrarna har förtigit och förträngt kommer upp till ytan. Och Philippe blir varse att han inte är det förstfödda barnet. Det fanns någon före honom...

På endast 185 sidor lyckas Grimbert skapa en ödesmättad stämning. Han beskriver judarnas situation i Frankrike och hur familjen genom att byta ut två bokstäver i efternamnet försöker glömma det förflutna: "Grinberg kommer att tvättas rent från sitt "n" och sitt "g", dessa båda bokstäver som fört död med sig."

Boken har även filmatiserats.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 6 maj 2011

Svängig bossa med bok





Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

Sju frågor till Malena

(Sist ut att besvara vår enkät, denna inläggsspäckade bloggvecka, är Malena Andersen. Hon är biblioteksassistent på huvudbiblioteket och i Bräkne-Hoby.)

Den bästa bok jag läst senaste året:
Det har mest blivit barn- och ungdomsböcker i år, men om jag räknar från maj 2010 så finns det fler att välja bland. Då är det istället ett problem att välja vilken det var som är bäst… Jag gillade starkt Ann Cleeves böcker från Shetlandsöarna, även om jag tyckte att de tre första var bäst. Jag, som många andra, gillade inte slutet av fjärde boken. Främlingen av Maks Fraj fick jag tips om via bloggen – tyckte att det var en rolig och något skruvad fantasybok. Jag ser fram emot fortsättningen.

Den här boken har jag läst mer än tre gånger:
Förhäxad ö av Mary Stewart. Typisk ”nu börjar min semester-bok” som jag läser i en gammal tummad pocket i hängmattan nästan varje sommar. Jag kan historien utantill, så det är en perfekt bok att varva ner med när sommaren kommer.

Den här boken gör mig glad/ledsen/arg:
Tonåring i Hitlers dödsläger av Benny Grünfeld. Boken gör mig så arg och ledsen. Vad Benny fick uppleva som tonåring ska ingen behöva uppleva. Samtidigt är det en jätteviktig bok att läsa och prata om med tonåringar så att historien inte upprepar sig.

En favoritbok som filmats. Blev filmen bra?
Hur du tränar din drake av Cressida Cowell. Barn- ungdomsbok placerad på humor. Filmen heter Draktränaren. Båda finns på biblioteket så det går att jämföra själv. Jag ser sällan film på bio, men såg denna. Filmen var en katastrof i mitt tycke! Drakarna såg mer ut som Stitch från Disneys Lilo och Stitch och kändes bara så fel. Handlingen följde inte heller böckerna så som jag hade önskat. Jag har läst alla böckerna, och även lyssnat på dem. Robert Gustafsson har läst in dem, något han gör riktigt bra. Det var riktigt roligt att lyssna på böckerna, bättre än att läsa själv. Jag föredrar tryckta böcker, men dessa är nog undantagen som bekräftar regeln.

En favoritbok från min barn- eller ungdomstid:
Jag minns med värme Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Den finns även som ljudbok – och den håller fortfarande att läsa/lyssna på. Enid Blytons fem-böcker slukade jag också under en period, men dem vill jag inte läsa om igen! Med mina kritiska vuxen-ögon håller de varken språkligt eller innehållsmässigt, men oj vad jag tycke de var bra då…

Den här boken har jag velat läsa länge men det har inte blivit av:
Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Boken kom på svenska redan 1982, men har kommit i nya utgåvor och lånas fortfarande. Ni som redan läst den, vet att svaret på frågan varför jag inte har läst den ännu är 42… Jag tror att boken kommer högst upp på min ”att läsa i sommar-lista”.

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av:
Det var en sommar, troligen i början av 80-talet. Jag, min syster och vår pappa brukade segla under några dagar varje sommar, och den här sommaren seglade vi utanför Karlskrona. Pappa brukade läsa högt för oss, trots att vi kunde läsa själva sedan många år. Denna sommar läste han en av Tove Janssons Muminböcker. (Jag tror att vi läste flera under åren, så jag minns inte exakt vilken det var, men det kan ha varit Kometen kommer) Jag kan fortfarande känna doften av kaprifol, höra havet klucka runt båten och känna de solvarma klipporna under mig när jag öppnar Tove Janssons böcker. Det är fina minnen av en sommar för länge sedan.

torsdag 5 maj 2011

Sju frågor till Andreas

(Andreas Kjällgren, något av en alltiallo på huvudbiblioteket, är dagens besvarare av enkäten.)


Den bästa bok jag läst det senaste året:
Det måste nog bli Var är Jane Eyre av Jasper Fforde, då den var bättre än vad jag väntat mig. Man har ju ofta förväntningar på böcker som man får rekommenderade, och efter några nitlotter på det området så hittade jag den här, med hjälp av dig faktiskt (Liselotte, reds anm.).

Den här boken har jag läst mer än ter gånger:
Oj, det är många, men några favoriter är Robert Jordans serie Sagan om Drakens Återkomst, Alexandre Dumas Greven av Monte Christo och J.R.R. Tolkiens Silmarrilion.

Den här boken gör mig glad:
Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen. Jag tror inte den behöver närmare presentation, det är helt enkelt en väldigt underhållande bok.

En Favoritbok som filmats:
C.S. Lewis Narnia. Det finns två olika produktioner av Lewis serie om Narnia. En som gjordes av brittisk TV som en TV-serie och en som gjordes av Hollywood. I mitt tycke är TV-serien den bästa av tolkningarna, välgjord och trogen böckerna. Hollywood-produktionen är inte en bra filmatisering, även om filmen som sådan är välgjord.

En favoritbok från min barndom:
Här måste jag nog säga Bilbo av J.R.R. Tolkien. Den tog mig med på många äventyr i min barndom, med drakar och hjältar, trollkarlar och skurkar. En mycket bra bok helt enkelt.

Den här boken har jag velat läsa länge men det har inte blivit av:
Babels Hus av P.C. Jersild. Hans bok Barnens ö användes i ett skolprojekt som jag var med i, och sedan dess har jag velat läsa andra böcker av honom, men det händer inte särskilt ofta att jag tar mig tid till det. Nästa bok på "Jersild-listan" är Babels Hus.

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av:
Högläsning av Alexandre Dumas Greven av Monte Christo. Jag upptäckte boken när vi hade högläsning på mellanstadiet, och det var rent magiskt varje gång min lärare tog fram boken. Den upplevelsen vill jag att alla ska få känna på.

Huset vid havets slut

Vi befinner oss i Norfolk på Storbritanniens östkust, i en by som sakta äts upp av havet. Nya ras efter tidvattnets härjningar gör att gamla hemligheter kommer i dagen. På stranden finner några arkeologer kvarlämningar av människor, vitnande ben. Ledaren för gruppen Ruth Galloway inser att benen inte legat i jorden så länge enligt arkeologiska mått. Dessutom har människorna inte dött någon naturlig död, så Ruth kontaktar polisen.

Mysteriet med vilka människorna är och storyn kring deras död växer sakta fram. Nutida händelser blandas med skeenden under andra världskriget. Den vindpinade östkusten, havet som äter upp mer och mer av kusten och snön som faller bidrar till den härligt kusliga stämningen i berättelsen.

Jag gillar de här böckerna där arkeologi, mysterier och mordgåtor blandas. Att få en inblick i det arkeologiska arbetet och tankesättet tycker jag är spännande. Det är inte utan att jag skulle vilja gräva lite själv.

Att det är tredje gången jag möter Ruth, hennes kollegor och udda vänner, bidrar till helheten. Det ensliga kustlandskapet, saltängar där havet dundrar in, igenbommade affärer i byarna, allt det här gillar Ruth Galloway. Hon bor själv i en stuga vid saltängarna, där grannhusen är sommarbostad eller övergivna. Hon har i denna bok fött sitt barn och försöker få ihop det så kallade livpusslet med spädbarn, jobbet som lärare på universitet, förväntningarna på sig själv, ekonomi och den något trassliga relationen med Harry Nelson, fadern till barnet. Vad han ser hos Ruth kan hon inte förstå, överviktig och illaklädd som hon är. Dessutom verkar han vara lyckligt gift med en vacker kvinna. Men hans jobb som kriminalkommissarie och mysteriet med de återfunna skeletten för dem samman gång på gång, och det är något som drar honom till henne.

/Liselott

onsdag 4 maj 2011

Sju frågor till Margareta

(Idag är det Margareta Andersson, bibliotekarie i Listerby och på huvudbiblioteket, som besvarar enkäten.)

Den bästa bok jag läst senaste året:
Peter Dickinsons Den ondes barn, Flykten och Regnmakaren. Ungdomsböcker från 70-talet, gränslandet mellan fantastisk berättelse och alternativ historia. Stor närvarokänsla, fin psykologi och filosofi.

Den här boken har jag läst mer än tre gånger:
Många! T ex Thomas Hardys Fjärran från vimlets yra, Almqvists Det går an, Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, alla Muminböcker. Och Full fart i Fiskargatan av Einar Knutsson! Yngve Lyttkens Yngsjömordet, Kerstin Ekmans Dödsklockan, Laurie Lees Cider med Rosie.

Den här boken gör mig glad/ledsen/arg:
Almqvists Det går an gör mig så glad! Vilket gott humör, vilken optimism! Inte en sorg så långt ögat når. Inte ens Widebäckskan den äldres frånfälle sänker stämningen. Hon var ju ändå led vid livet. Ledsen gör mig McEwans På Chesil beach. Så bra, så hemsk.

En favoritbok som filmats. Blev filmen bra?
Stephen Kings Lida. Ja, filmen blev minst lika bra. Gäller för övrigt flera av Kings böcker. Kerstin Ekmans Dödsklockan blev precis lika bra som film.

En favoritbok från min barn- eller ungdomstid.
Anna Maria Roos Sörgården och I Önnemo. De erbjuder en fulländad värld, där harmoni råder, perfekt balans mellan arbete och fritid, sorg och glädje, meningskiljaktigheter och samförstånd. Alla har sin plats, alla får respekt, djur som människor som vårblommor. Och så en vacker liten dikt här och där.

Den här boken har jag velat läsa länge men det har inte blivit av.
Kerstin Ekmans Herrarna i skogen. Hon är underbar men det är ett knog att läsa henne, det tar lång tid och sedan kan jag inte läsa något annat på ett tag. Hon är för bra.

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av.
Laurie Lees Cider med Rosie. En sådan bok som får läsaren att se världen på ett nytt sätt, upptäcka världens alla små glädjeämnen och skrattfrön (lite som Tatis filmer), fylld av människokärlek och kärlek till den miljö Lee växte upp i, det vill säga 1920,-30-talets engelska landsbygd (Cotswolds). Men läsaren inspireras att se sin egen omgivning på samma sätt. En bok som höjer livskänslan.

tisdag 3 maj 2011

Jag kunde inte sluta läsa!

Jag fick hem första boken i en ny fantasyserie i lördags. Sent på kvällen var den slut. Det gick liksom inte att sluta läsa. Serien heter De utvalda skriven av Kristin Cashore, första boken heter Tankeläsaren.

Boken ingår även i en intressant utgivningsmodell där förlaget väljer att ge ut boken med ett omslag som tilltalar vuxna och ett som tilltalar barn. Förlaget skriver att det är för att nå så många läsare som möjligt. Om jag minns rätt gjordes det samma med Harry Potter-böckerna när det kom ut i USA.

Vill du försvinna till en annan värld några timmar? En värld fylld av möten, känslor, kärlek och spänning? Där huvudpersonen ställs inför livsavgörande val i en fascinerande miljö. Då måste du läsa denna bok.

Vi befinner oss i en historisk värld med flera kungariken. De utvalda är människor med varsin speciell gåva, en gåva som kungen har rätt att använda sig av. Katsa är en flicka som fötts med gåvan att vara en slagskämpe som ingen kan besegra. Kungen nyttjar hennes gåva till fullo för att sätta skräck i dem som inte lyder honom. Men genom ett hemligt nätverk försöker Katsa använda sin gåva till att göra goda saker. När hon sedan möter Po ställs hela hennes livsituation på sin spets - vilken väg ska hon välja att gå. Jag väntar med spänning på nästa del i serien. Den finns redan på engelska...

/Liselott

Fem frågor till Benjamin

(Idag är det Benjamin Ängquist, bibliotekarie på huvudbiblioteket i Ronneby, som besvarar vår personalenkät.)

Den bästa bok jag läst senaste året:
Michal Ajvaz En annan stad. Förlagets egen presentation: ”En snöig kväll hittar en man i ett antikvariat en bok skriven med en okänd skrift. När han öppnar den slås portarna upp till en parallell värld, ett Prag som är osynligt för vardagliga betraktare. Han dras obevekligen in i en virvel av mörka och gåtfulla händelser i En annan stad. Michal Ajvaz prosa är unik i den tjeckiska samtidslitteraturen med sitt inslag av lätt absurd, magisk realism. Hans verk har en filosofisk dimension och skildrar ofta ett sökande efter en djupare mening. Den värld som Ajvaz frammanar är hemlighetsfull och lockande på ett sätt som för tankarna till Kafka och Borges."                                                                                 
Personligen blev jag, som synes ovan, helt mållös…! En bländande fantasi- och läsupplevelse! Man blir varm i själen när man upplever att det, trots det mörka tidevarv som vi framhärdar i, ännu finns stora, okända författare med poetisk klang och filosofiskt djup…

Den här boken har jag läst mer än tre gånger:
Samuel Becketts Trilogin (Molloy, Malone dör, Den onämnbare) Begreppet  Le nouveau roman uppstod 1957 som en samlingsbeteckning för författare som ex. Butor, Duras, Robbe-Grillet (hans roman ”I labyrinten” är ett psykotiskt mästerverk!), Sarraute och Simon (jag förnimmer fortfarande Vinden). Skolans gigantiska föregångare är Beckett – samtidigt med hans absurda dramatik (I väntan på Godot) kom romantrilogin ut under tidigt 50-tal.

Molloy är en typisk Beckettfigur: Han sitter i sin döda mors rum och skriver…varje vecka kommer en okänd, hämtar hans manuskript och ger honom pengar. Så berättar han om när han ger sig ut för att leta efter sin döda mor och arresteras för att cykla med kryckor på styret, kör över en hund, blir infångad av en kärlekskrank kvinna, släpar sig bort och sedan förs tillbaka till moderns rum. I hans spår följer polisagent Moran med son som snart är lika vilsna och hjälplösa.

I andra delen – Malone dör – berättas om den den åldrande Malloy som nu är ännu mer reducerad: En människospillra som i molande grådager inväntar sin slutgiltiga förintelse och som med ändlösa monologer försöker bemästra ångesten och den eviga tystnaden.

I tredje delen – Den onämnbare – sitter berättaren i en urna, ur stånd att röra sig och berättar långa historier som gradvis upplöses i en ordström utan skiljetecken… Med obönhörlig konsekvens avslutar Beckett tragikomedin om människan som berövats allt utom minnen, tankar, ord.

Vilken rysare! Allt framfört på ett suggestivt språk fyllt av filosofiska gnistor och som i sin slutpunkt utgör en kvintessens av den absurda tillvaro som, i vissa ödesmättade ögonblick av klarhet, glimmar till som en ödslig stjärna uppe i medvetandet.

Den här boken gör mig glad/ledsen/arg:
Fernando Pessoas Orons bok. Pessoa kan möjligen beskrivas som Portugals Kafka, men med en märkbart större existentiell svärta. Boken har i egentlig mening ingen handling  utan består av 420 fragment, i vilka bokhållaren Soares reflekterar kring sin vardag. Fragmenten saknar kronologisk ordning men bygger på varandra och varieras ungefär som ledmotivet i en klassisk pianosonat. På sin kammare begrundar Soares människans inre, mörka själstillstånd: Ensamheten, sorgen, livsledan, lidelsen och den stora konsten.

Orons bok är  en gastkramande odyssé i det mänskliga lidandet, en hjärtslitande, tröstlös  bok fylld av ångest, tvivel och melankoli…när jag för 20 år sedan,  vid 41 års ålder, upplevde denna artilleribeskjutning med briserande ord blev jag helt förkrossad! Läs…den som vågar! (Om någon känner sig hågad att fortsätta på samma livsbejakande tema, kan jag rekommendera Cioran – ”Om olägenheten i att vara född”).

En favoritbok från min barn- eller ungdomstid:
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas d.ä. Handlingen börjar i Marseille 1815. Styrmannen Dantés ska utnämnas till kapten och gifta sig med sin käraste Mercedes. Dantés har emellertid två rivaler ; den ene vill bli kapten, den andre vill ha Mercedes. De anklagar Dantés för myndigheterna för att vara en farlig bonapartist (anhängare till den störtade Napoleon). Domaren som vet att Dantés är oskyldig men som har privata skäl att röja honom ur vägen, dömer Dantés till fängelse på en ödslig ö. Här hålls Dantés fången i 20 år men lyckas fly. Av en av medfångarna, som sägs vara galen, har han fått veta att en väldig skatt finns gömd på ön Monte Cristo. Dantés finner skatten och som en rik man, under namnet greven av Monte-Cristo, har han bara en enda tanke: Hämnd!

Vintern 1963/64, när jag var 13 år, gick denna roman på söndagskvällarna i radion. Trots att jag hade läst den flera gånger, så uppenbarades en ständig längtan efter söndagskvällen, när man fick krypa ner under täcket och i mörkret lyssna till denna fantastiska berättelse!

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av:
Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Att försöka återge denna romansvit synes mig omöjligt…på ca 3000 sidor fördelade på 7 volymer beskriver Proust med stor detaljrikedom och självrannsakan livet i Paris med omnejd decennierna kring 1900, en tidsepok som man senare efter 1:a världskriget kom att kalla La belle époque. Huvuddelen av innehållet förmedlas genom en jagberättare, med drag av författaren. Hela verket inleds med en återblick på berättarens barndom…de flesta har väl någon gång hört berättelsen om madeleinekakan?

Romansviten karakteriseras till vissa delar av att minnet skjuter något ur det förgångna in i det närvarande på ett omskakande sätt…på gott och ont (Freud uppskattade romansviten). Den innehåller Prousts livsupplevelse i koncentrat och insikten som skapas innebär en plötslig omvandling av hela tillvaron samtidigt som den utstrålar en säregen glädje, en hänförelse som överallt är förenad med desillusionen, musiken och mystiken.

Människans plats i tiden är betydelsefullare än den lilla plats hon upptar i rummet…Tiden får mening först när den återskapas… allt skrivet på ett fullständigt svindlande och mångfacetterat språk. Utan tvekan höjdpunkten inom 1900-talets romankonst… ett litterärt hav att försjunka i…

måndag 2 maj 2011

Fem frågor till Annika

(Vi som skriver bloggen har inför den här veckan ställt några frågor till våra kollegor. Först ut med att svara är Annika Hultén, bibliotekarie på Blekinge folkhögskola.) 

Den bästa bok jag läst senaste året:
Åtta procent av ingenting av Etgar Keret, sanslöst kul, intressant och skruvad novellsamling. Läste tre bra novellsamlingar förra året (2010) och det är svårt att sätta etta, tvåa och trea på dem. Alice Munro, Nam Le och så Keret. Men Keret var nåt i särklass.

Den här boken har jag läst mer än tre gånger.
Hinner tyvärr inte läsa om bra böcker. Men jag tror att upplevelsen är väldigt annorlunda från ungdom till att man är äldre.

Den här boken gör mig glad/ledsen/arg:
Utrensning av Oksanen - gjorde mej indignerad och fick bekräftat att det aldrig går att hemlighålla saker för människor. Det blir bara så fel. Kan inte sätta arg eller ledsen som beskrivning på den boken den är för komplex för det. Men det är en riktigt bra bok!

Den här boken har jag velat läsa länge men det har inte blivit av:
Norwegian wood av Murakami

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av:
Att lyssna på när PO Enqvist läser sin roman Ett annat liv. Själva uppläsningen tror jag gav 80% extra.

Underbarn

För några veckor sedan var det 50 år sedan Jurij Gagarin blev första människan i rymden. Ungefär samtidigt med jubileet började jag läsa Roy Jacobsens skildring av 1960-talet där just Gagarin mycket lämpligt är en av tidsmarkörerna. Troligen påverkade sammanträffandet inte min läsning, men kändes som ett gott tecken.

Underbarn handlar om Finn som bor tillsammans med sin mamma i en lägenhet i Oslo. Föräldrarna är skilda, och en kort tid efter skilsmässan dog pappan i en arbetsplatsolycka. Finn har inget minne av honom. För att kunna finansiera en omtapetsering av lägenheten bestämmer mamman att de ska ta en inneboende. Det blir Kristian, som flyttar in med TV och många spännande tingestar, men som är svår att få grepp om. Livet blir genast lite rörigare.

Inte blir det bättre när de får reda på att Finn har en halvsyster. Sexåriga Linda kommer med sina få ägodelar i en väska och flyttar in. Hon är lite trög och sävlig, men inte är hon väl förståndshandikappad? Finn faller snabbt in i rollen som storebror, trots att Linda tycks komma emellan honom och mamman på ett sätt som han har svårt att förstå. Men snart börjar fjällen falla från hans ögon och han ser plötsligt saker för vad de verkligen är.

Verkligen fint berättat om att tvingas bli vuxen och att plötsligt få insikten att allt inte är vad det verkar vara. Det där ögonblicket, när insikten kommer att vuxna har ett eget språk, att de kanske inte alltid säger allt, och att även de kan vara svaga och tvekande inför stora förändringar, växer fram hos Finn under romanens gång. Mammans kamp för styvdottern är också en kamp för att upprätta sin egen barndom. Det är en berättelse om en vardag som döljer hemligheter och svek.

Detta var den första romanen jag läste av Jacobsen, men säkerligen inte den sista.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog