onsdag 29 juni 2011

Mera Knausgård


Det finns böcker som man läser och det finns böcker som man bosätter sig i. Den första kategorin är tveklöst den vanligaste, men Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett bra exempel på den senare. Anledningen är den totala skärpan. Knausgård kan som ingen annan få en dammsugning av köksgolvet att framstå som... en dammsugning av köksgolvet.

Den svenska litterära radhusrealismen ter sig märkligt forcerad i jämförelse. Dess metod att ladda igenkänningsfaktorer med dråplighet, att liksom gestalta vardag ”with a twist”, saknas helt hos Knausgård. Han vågar i sann mening bottna i vardagligheten, intuitivt frammana alla dess ofta helt poänglösa förlopp. Detta i kombination med ett sanslöst effektivt, hypnotiskt och ibland närmast konstlöst språk.

Karl Ove befinner sig i Min kamp 2 i Malmö, men tar oss snart tillbaka till sin första tid i Sverige; till Stockholm, mötet med den stora kärleken, familjebyggandet och den därmed ständigt hämmade skaparglöden. Precis som hos den uppenbara ledstjärnan Marcel Proust kan en till synes ovidkommande sidoberättelse breda ut sig över flera hundra sidor, och med febrig iver bäddar jag in mig i Knausgårds lager av berättarsjok

Att bosätta sig i ett litterärt verk medför dock en stor risk för hemmablindhet. I Knausgårds fall smyger sig de underliggande tendenserna först på som en svårdefinierbar obehagskänlsa. Inte förrän man lagt ifrån sig boken kan man på allvar reflektera över dess upprinnelse. Typ såhär:

Karl Ove betraktar det svenska medelklassamhället, med dess köande, nyttighetsiver och babyrytmik, med en rakt igenom raljerande ton. Det är träffsäkert och ofta roligt, dock med en spöklikt arkaisk klangbotten. Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid, och flera är de som noterat de rent antidemokratiska inslagen i Min kamp. All politisk korrekthet står i vägen för honom, och han refererar helst till sedan länge döda vita män. Dostojevskij, Hölderlin och Rilke; kärva herrar som i råkalla, svagt vaxljusupplysta rum tänkt de stora, viktiga, rena, äkta tankarna.

Samtidigt kan man märka av en viss självironi, som jag hoppas att Knausgård spinner vidare på i kommande delar. Den återfinns exempelvis i den paradox som hela Min kamp-projektet innebär. För det är ju den högstämda jakten på renhet som till slut sänker ner Karl Ove i vardagligheten. När han mot slutet av den andra delen påbörjar arbetet med den första är det med ambitionen att skriva verkligheten, att nedkämpa vad han kallar fiktionens ockupation. Och vill man undkomma allt distanserat, konstruerat och oäkta, alla litterära formkrumbukter, så hamnar man kanske till slut just här; med en dammsugare och ett smuligt köksgolv.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 27 juni 2011

Oväntad läsning

I kategorin "Bok jag aldrig hade trott att jag skulle läsa" kan jag nu sortera in Jag är Ozzy av Ozzy Osbourne. Den var en "på köpet"-bok och jag tänkte att varför inte.

Ozzy Osbourne föddes 1948 som John Osbourne i Aston, en förort till Birmingham. En smågangster redan i unga år som längtade bort från vardagslivet och ville spela musik. Eller i alla fall göra vad som helst som inte var industriarbete i hemstaden. I boken berättar han, så som han kommer ihåg det, om sitt liv fram till idag, om tiden med Black Sabbath, om solokarriären, om sin fru Sharon och deras speciella relation som hållit trots häftiga bråk och det faktum att han en gång försökte döda henne. Och om det ständiga missbruket av alkohol och droger. Trots att han varit mer eller mindre påverkad varenda dag i kanske ett fyrtiotal år är den enda åkomma han har förhöjt kolesterolvärde.

Jag har aldrig lyssnat på Ozzy Osbourne eller Black Sabbath. För mig var Ozzy Osbourne ett stammande, svärande, darrande vrak som ständigt trampade runt i hundarnas exkrementer i TV-serien The Osbournes. Jag kan inte direkt säga att min bild har ändrats efter att jag läst boken, men den har blivit lite mer nyanserad. För trots sin framgång verkar Ozzy inte ta något för givet. Det nämns bara ett fåtal gånger i texten att det låg hårt arbete bakom framgången. I övrigt framställs det mest som en slump.

Jag är Ozzy är inte en bok man läser för det vackra språkets skull. Det konsekventa användandet av "vart" istället för "varit", "du vet" och "jag menar" som inledning på meningar luktar talspråk. Men det gör inte så mycket. Det är faktiskt ganska intressant trots allt. Även för ett icke-fan.

/Jenny

torsdag 23 juni 2011

Midsommarläsning

Trevlig midsommar på er alla!

Ni har väl lånat hem en hög med böcker om det blir innesittarväder?
Själv har jag ett par P.D. James, en Lesley Pearse och några trädgårdsböcker hemma. Sedan har vi fått in en ny bok från Sekwa förlag: Vända blad av Julie Jézéquel. Den verkar vara läsvärd så jag tror jag lägger beslag på den också!

Annars kan ni skynda er ner och låna den bok jag precis läst... För drygt ett år sedan läste jag En gnista av hopp, en hemlig dröm av Geraldine O´Neill. En mysroman med kärlek, förvecklingar om drömmar som slår in. Åh vad jag tyckte om den. Nu har jag läst en annan bok av samma författare: Tara Flynn.



Båda tar sin början på den irländska landsbygden och utspelar sig kring mitten av 1900-talet. Vi får följa en kvinnas liv och utveckling från byn på landet till vuxenliv och flytt till England. Tara Flynn får vi börja följa tidigare än Kate som var huvudperson i En gnista av hopp, en hemlig dröm. Tara växer upp hos sin farfar och farbror. Föräldralösa Biddy som hela byn ser ner på är hennes bästa vän. När en ny förmögen familj flyttar till byn bli hon även vän med deras dotter Madeleine. Insynen i Madeleines värld och den lockelse den utgör får Tara att drömma om ett annat liv än det hon lever. Hon går sina egna vägar och kämpar för att nå det hon vill uppnå. Men hennes resa blir tuff, bakslagen många och hon måste vara stark för att orka kämpa vidare och nå sitt mål.


Det är en riktigt härlig kärleks- och äventyrsroman. Jag har läst några sådana den sista tiden (ett ganska skönt avbrott i alla de deckare) och jag tror det blir några fler inlägg i den genren under sommaren...


/Liselott
Reservera böcker av Geraldein O´Neill i bibliotekets katalog.

onsdag 22 juni 2011

En femte årstid...

Det var härligt att få öppna Mons Kallentofts femte roman om kriminalinspektör Malin Fors. En deckare jag tycker har med det lilla extra på flera sätt. Först och främst gäller det språket. Korta meningar, fyllda med innehåll, staplade på varandra som poesi varvas med längre stycken och dialoger. Kommer på mig själv flera gånger med att bara landa i texten med en skön suck och njuta. Sedan rösterna från de döda som talar till oss och till Malin och ger ytterligare en dimension till berättelsen. Porträttet av Malin Fors själv bidrar till att jag ständigt längtar till ännu en bok där hon är med. Hennes svagheter och styrkor, hur relationen till dottern och vännerna runt om förändras genom de fem böcker som hitintills kommit ut.

Det är en otäck berättelse han skriver denna gång, Kallentoft. En kvinnokropp hittas. Vem är hon, var kommer hon ifrån och vem har utfört den hemska tortyr hon utsatts för? Malin ser likheter med ett fall hon inte kan släppa och arbetar med i hemlighet. Men finns det kopplingar och kan de få fram bevis? Vad är rätt att göra för att ta reda på vad som hänt och för att finna en gärningsman? Det är inte bara ett otäckt mord som ska lösas eller gärningsmän att letas upp. Boken skildrar även hur olika poliserna hanterar eller snarare reagerar på all ondska de möter i sitt arbete och vad det gör med dem.

De fyra första böckerna om Malin Fors hade alla med en årstid i titeln. Jag undrade om det skulle bli några fler när årstiderna "tagit slut". Men nu när Den femte årstiden givits ut är jag säker på att det måste komma ännu en bok i serien. Undra hur snabbt han skriver - jag längtar redan!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 20 juni 2011

Konungens tal

Att stamma och inte få fram de ord som man så gärna vill få fram måste vara jobbigt, det kan vi nog alla enas om. Att behöva göra sin stämma hörd inför en hel nation kan säkerligen även det vara nog så mödosamt. Att kombinera de två måste vara rena skräcken.

The king's speech bygger på den sanna historien om Englands Georg VI som efter att hans far Georg V dött och hans bror Edward VIII abdikerat, finner sig vara kung. Han har ett problem som gjort att han tidigare fruktat offentliga framträdanden, nämligen en svår stamning. Trots upprepade besök hos olika läkare har kungen inte gjort några framsteg och som en sista utväg söker hans fru, den blivande drottningmodern Elizabeth, upp logopeden Lionel Logue, som har något alternativa metoder. Efter en skakig början på relationen byggs en tillit och vänskap upp mellan kungen och Logue. Kungens stora prov blir talet han måste hålla till nationen efter andra världskrigets utbrott.

En mycket bra film! Den vann Oscars för 2010 års Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanus samt Bästa manliga huvudroll.

/Jenny

fredag 17 juni 2011

Formuleringar av klass


Björn af Kleen är en läbbig jävel. I alla fall enligt redaktören för dokusåpan Paradise Hotel. I höstas fungerade af Kleen som kommentator och intellektuellt alibi för detta spritdränkta tv-spektakel, en uppgift som han naturligtvis tog på största allvar.

Artikeln "Hälsningar från paradiset – stör inte realityn", utgör det avslutande kapitlet i P.S. Boken har lanserats som just ett P.S., en återkoppling till af Kleens unisont och välförtjänt hyllade reportagebok Jorden de ärvde från 2009, men är alltså betydligt mer än ytterligare spring på den svenska lantadelns välkrattade grusgångar. Den kan snarare beskrivas som en vilt spretande klippbok; en samling med det bästa från af Kleens snart decennielånga skriftställarskap. 

af Kleen recenserar Operabaren, intervjuar Siri Hustvedt, fikar med Elin Kling, raljerar över Göran Greider, smyger på Horace Engdahl, och som sagt, medverkar i en dokusåpa. De obekymrade kasten mellan högt och lågt är ett väl inarbetat stildrag, en metod som förmodligen gör af Kleen mer unik nu än om han hade verkat under nittiotalets postmodernistiska yra. Killinggänget, tidskriften Bibel och Sen kväll med Luuk är referenser som ligger nära till hands, och af Kleen antar precis samma självcentrerade men ändå hopplöst undanglidande och distanserade karaktär. En ironisk bordunton är liksom ständigt skönjbar.

Dock – på en avgörande punkt skiljer sig af Kleen från sina föregångare. Jag tänker på den aldrig svikande blicken för klassamhällets typer och markörer. I Jorden de ärvde gav den nytt sprängstoff åt det gamla kostymdrame-ordet fideikommiss. I P.S. applicerar han den på allt från Camilla Läckberg och Ullared-Morgan till Wall Street, Thomas Mann och shortsmode (överklassen och arbetarklassen möts i shortsen).

Och vad som gör det hela så bra är väl just kombinationen av klassmedvetenhet och gäckande distans. af Kleen skyr politiska statements; man vet aldrig riktigt var man har honom, och ”En läbbig jävel” är förmodligen en rimlig reaktion hos den som blir utsatt.

Och så det briljanta språkbruket. I slutändan är det ju ändå där det avgörs, och framförallt i krogrecensionerna går af Kleens formuleringskonst på högvarv. Operabaren är som ”ett monument över Leif GW Persson”, på Glenn Miller Café kan man skåda ”rökrutebohemia, perfekt avvägd, Restaurang Bistro Jarl är ”mondänt på nyduschat åttiotalsvis – kokain, skilsmässa och Johannes Brost”.

onsdag 15 juni 2011

Nytt av Lesley Pearse

Behöver ni en bok för en regnig sommardag så har ni den här! Jag som inte läst något av författarinnan tidigare måste medge att jag är imponerad.

Berättelsen börjar i ett skomakeri i England 1893. Föräldrarna dör och Elizabeth, hennes bror Sam och nyfödda lillasyster förlorar allt i en eldsvåda. Men de har tur som inga andra. Snart är de på väg mot Sams dröm – ett bättre liv i USA. Men det är en tuff resa som väntar dem. Först överresan, en tid i New York, via Philadelphia mot guldruschen i Klondyke. De hankar sig fram i goda och dåliga tider, finner vänner och ovänner, upplever äventyr, glädje, djupaste sorg, kärlek och passion. Om det slutar lyckligt får du veta när du läser Elizabeth av Lesley Pearse.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 13 juni 2011

Den stulna Romneytavlan

Jag hade aldrig hört talas om Edgar Wallace innan jag hittade deckarnovellen Den stulna Romneytavlan som ljudbok. Enligt baksidans text räknas han som "novellkonstens mästare" och i författarlexikonet Alex kan man läsa att han under sin storhetstid på 1920-talet var en av Europas mest lästa författare.

Den stulna Romneytavlan är ett slutet rum-mysterium. Gäckande Jane är en slags kvinnlig Robin Hood-gestalt som tar från de rika och ger till bättre behövande. Ingen har någonsin sett henne, och Scotland Yard står handfallna inför hennes tricks. Peter Daws får chansen att ta fast henne en gång för alla, när han får uppdraget att bevaka en värdefull tavla som det finns stor risk att Jane tänker försöka stjäla. Daws konstaterar att rummet där tavlan förvaras är inbrottssäkert, med förseglade fönster och inga andra flyktmöjligheter. Han går därefter för att äta lunch, och får när han kommer tillbaka meddelandet att tavlan är borta. Hur är det hela möjligt? Eftersom det trots allt är en novell är händelseförloppet förstås snabbare än i en vanlig deckare, men spännande blir det allt i alla fall.

Novellen är uppläst av den förträfflige Helge Skoog och har en speltid på endast 24 minuter.

/Jenny

fredag 10 juni 2011

De små hästarna i Tarquinia


Visst är det en strålande titel? De små hästarna i Tarquinia. Les petits chevaux de Tarquinia. En påminnelse om att den av mina bildningsluckor som stavas Marguerite Duras nu äntligen borde åtgärdas. Sagt och gjort; Lind & Co:s nyutgåva av romanen fick sätta prägel på gångna långhelg.

För prägel sätter hon, Duras. Så mycket hade jag redan på förhand förstått. Många har vittnat om hur man handlöst dras med av en Duras-roman, om hur man fullständigt invaggas i känslostämningar, om hur svårt det då är att hålla analytisk distans. Detta gäller även för ett så tidigt verk som De små hästarna i Tarquinia, ursprungligen publicerad 1953 och av många beskriven som en bagatell. Bland annat av Annina Rabe, som i nyutgåvans intressanta förord menar att detta är ett högst avsiktligt grepp från Duras sida, liksom kongenialt med själva romanens tema.

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till ”livets gilla gång”.

Men det går sådär. I Tarquinia är det hett, nästan outhärdligt hett. Dessutom finns det få skuggande träd i detta dammiga stenlandskap. Camparin klibbar i mungiporna och relationerna lider av obotliga infektioner. Romanen saknar egentlig utveckling; sällskapet kommer aldrig iväg för att titta på de där små hästarna, och en mer påtaglig känsla av olidlig klaustrofobi har jag nog aldrig tidigare stött på. Framför allt är det den kakafoniskt upprepande dialogen som bidrar till detta, och det hela blir till någon sorts djävulsk mix mellan Beckett och Vi hade i alla fall tur med vädret, minus all förlösande slap-stick.

Och så har vi det sorgliga gamla paret, som i romanens utkant vakar över de uppsamlade kvarlevorna efter deras förlorade son. Han arbetade som minröjare, förolyckades i tjänsten. Den chockade modern vägrar att skriva under dödsattesten, och i parets öde konkretiseras den kvalmigt påträngande verkligheten till en nålsudd. Sällskapet kan inte värja sig, och bagatellisera även detta. Eller kan de det? 

Kan man semestra sig bort från verklighetens hemska allvar? Är det ibland till och med tillrådligt att göra det? Duras tog, om jag förstått det rätt, senare ställning i dessa frågor. Här vågar hon nöja sig med att enbart ställa dem. Och jag gillar det starkt. Dock med förhopning om att hinna skaka av mig boken innan sommarens ledighet.  

onsdag 8 juni 2011

Den gav faktiskt mersmak!


Foto: Ulla Montan

Att slå upp första sidan i den inbundna pocketboken från 1999 var ingen höjdare. Pytteliten text, sidorna fyllda med bokstäver, pappret (av sämre kvalitet) var redan gulnat och dessutom följde nästan 300 likadana sidor...  Jag hade tidigare läst P D James senaste deckare om Adam Dalgleish, om han är bekant? Alla utspelar sig det senaste decenniet (om jag minns rätt) och var riktigt bra. De äldre böckerna om honom hade jag varit tveksam till. Men en kollega hade rekomenderat boken jag nu höll i min hand, Oskyldigt blod, som kom på engelska redan 1980 (där Dalgleish inte är med). Jag hoppades verkligen att berättelsen skulle vara bra.

På de första sidorna möter jag Philippa Palfrey. Hon har precis fyllt 18 och utnyttjar då sin rätt att ta reda på vilka hennes biologiska föräldar är. Hon har länge föreställt sig hur de ska vara men verkligheten visar sig vara en helt annan. Hennes far har våldfört sig på en 12-årig flicka och dött i fängelset. Hennes mor ska snart komma ut efter att ha suttit av sitt fängelsestraff, dömd för mord på flickan. Hur ska Philippa fortsätta sitt liv nu när hon fått denna vetskap? Hon väljer att skriva till sin riktiga mamma och erbjuda henne att dela lägenhet under ett par månader, för att de ska lära känna varandra igen.

Boken är ok i början men lyfter än mer när jag märker att det inte bara är Philippa jag får följa. Även hennes adoptivföräldrar får jag veta mer om. Deras liv förändras i och med Philippas val att stå på egna ben. Sist men definitivt inte minst följer jag den mördade flickans far, Scase. När mördaren har avtjänat sitt fängelsestraff har han svurit på att hämnas sin dotter. Förberedelserna är minutiösa och jag får följa dem.

Dessa människors historier berättas till en början i ett lugnt tempo. Men ju längre berättelsen varar ökar tempot. Hemligheter avslöjas och relationer ställs på sin spets. Beslut om framtiden måste fattas och Scase kommer allt närmre sitt mål. Beskrivningarna av flotta villor, sunkiga kvarter, gatorna de går på, sällskapslivet, hur huvudpersonerna lever sina liv, tänker, resonerar och interagerar – allt är riktigt bra. De gulnade sidorna glömde jag snart bort. Bokhögen hemma börjar att sina – jag tror allt det ska följa med en P.D James hem!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

tisdag 7 juni 2011

Rått och gott?

Nyinköpt till biblioteket är boken Raw food på svenska av Erica Palmcrantz. Raw food är enligt boken ”Mat tillredd av frukter, bär, grönsaker, rotsaker, frön, nötter, torkad frukt, alger, skott, groddar, honung, kallpressade oljor och kryddor. Råvarorna hettas inte upp över cirka 40 grader.

Boken verkar vara mycket bra för den som vill börja äta mer raw food. Efter en kort introduktion finns tips på vad nybörjaren kan starta med i form av råvaror samt även vad för redskap som kan vara bra att ha till hands i köket. Är man sedan redo för mer finns två steg till för att bli en riktig fantast.

Därefter följer ett ganska traditionellt kokboksupplägg med olika kapitel för frukost, lunch, middag och desserter. Många fina bilder gör att man blir lite hungrig. Här finns recept på lasagne (med zucchini, svamp och avokado som bas), sushi, och tacos till fredagsmyset (med nöthack istället för köttfärs). Mat efter säsong, och att handla närodlat är en viktig del av raw food-tänket. För mig verkar det dock lite jobbigt med raw food. Många ingredienser ska blötläggas, ibland i flera dagar, eller groddas, och det ska hackas, hackas och hackas lite till. Inget för dem som vill att det ska gå snabbt att tillreda maten alltså. Troligen tar det också ett tag att vänja sig vid att maten inte är varm. Men nyttigt är det säkert. Kanske något för dem som är trötta på att äta djur?

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 3 juni 2011

En sydafrikansk fresk

Någon stor deckarläsare har jag aldrig kunnat betrakta mig som. En lätt snobbistisk ängslighet, parad med en långsam läshastighet, har hindrat mig från att lägga tid på författarskap där litterär kvalitet inte nödvändigtvis är den främsta ambitionen. De gånger jag trots allt doppat tårna i deckarfloden har det sällan varit mordgåtorna som lockat, utan i stället allt runt omkring; miljöerna, karaktärerna, den för Sverige så typiska samhällskritiken. Bland favoriterna återfinns således namn som Sjöwall/Wahlöö, Denise Mina och Kristian Lundberg.

Och så Deon Meyer – hårdkokt sydafrikan med hittills fyra deckare översatta till svenska: Död i gryningen, Jägarens hjärta, Devils Peak och Tretton timmar. Faktum är, måste jag vidgå, att Meyer besitter både samhällsanalysen och en osviklig känsla för sanslöst fängslande mordgåtor.

Platsen är så gott som alltid Kapstaden med omnejd – en smältdegel av språk, kulturer, framtidstro och bottenlös misär. De post-apartheidska problemen är inte entydigt svartvita, varken i bokstavlig eller i överförd bemärkelse. Xhosa, zulu, afrikander, malaysier och engelskättlingar – alla tvingas de bita ihop, varsamt navigera mellan den onda historiens efterhängsna skuggor.

I polisorganisationen är de komplicerade kvoterings-systemen en ständig källa till frustration. Den polisiära moralen är förhandlingsbar; korruption måste tas med i varje beräkning. Som klassisk noir-deckarmiljö är Kapstaden därvidlag perfekt, och kriminalinspektör Benny Griessel, (anti)hjälte i Devils Peak och Tretton timmar, har följdriktigt förlänats med alla de mest typiska attributen. Han är en vit, allmänt nedgången alkoholist i sämre medelåldern, med excentrisk musiksmak och komplicerade förhållande till såväl sina barn som sin exfru. Samtidigt utstrålar han värme och sympatiskt självreflexion, och känns som en mer mångfacetterad vidareutveckling av Zatopek van Heerden, huvudperson i Död i gryningen.

Griessel och van Heerden har båda kopplingar till den före detta ANC-soldaten Tobela Mpayipheli, vars högresta gestalt Jägarens hjärta kretsar kring. Mpayipheli tillhör den svarta folkgruppen Xhosa, Meyer skriver på boerspråket afrikaans. Kombinationen är en litterär pionjärhandling.

Och så själva gåtorna: En antikhandlare avrättas under tortyrliknande former, en eftertraktad hårddisk orsakar vansinnig motorcykeljakt mellan Kapstaden och Lusaka, en assegajbeväpnad hämnare tar lagen i egna händer, en amerikansk turist jagas vettskrämd bland Taffelbergets endemiska buskage. Det hänsynslösa våldet är hela tiden närvarande, men kan aldrig härledas till dussindeckarnas solitära psykopater. Hos Meyer leder trådarna alltid ut i omgivningens politiska gungfly.

Min åsikt är att Meyer blir bättre för varje bok. Hans förmåga att fritt röra sig mellan samhällsskikt och kulturer är i Devils Peak och Tretton timmar finslipad intill mästerskap. Dock bör man börja med Död i Gryningen, för att sedan beta sig igenom kvartetten i hyfsat rask takt. En vad man populärt brukar beskriva som fresk blir då belöningen.

onsdag 1 juni 2011

Döden inpå livet

Jag fick tips om Döden inpå livet, en deckare som inte följer gängse berättargrepp. Det är första boken i en serie om kommissarie John Bright. Istället för att som brukligt följa huvudpersonen i serien och låta denne berätta, har Marueen O´Brien valt ett annat tillvägagångssätt.

Storyn är att Liza, en ung, vacker, omtyckt skådespelerska hittas död. Frågan är vad som egentligen hänt. Är det självmord eller mord. Om det är mord – vem kan det då vara som utfört det, och vad skulle vara motivet bakom? Det är Lizas bästa vänninnna Millie som hittar henne och det är genom Millie vi följer vad som händer. Genom hennes ögon, tankegångar, känslostämningar och agerande följer vi polisens arbete från det Liza hittats till slutet. Hur Lizas sambo Paul rasar ihop av skuldkänslor, Lizas mors agerande gentemot honom och Millie och relationerna mellan dessa tre. Läget blir alltmer spänt på alla plan. Inte blir det lättare av att den envetne kommissarien verkar dyka upp precis överallt.

Millie är en mycket speciell person att lära känna. Det uppdagas nya sidor hos henne hela tiden, ända till de sista sidorna i boken. Hennes speciella avsky för kommissarien och maktkamp mellan dem är både centralt och underhållande i berättelsen. Det är lika mycket en mordgåta som en psykologisk skildring av Millie. Boken kom på svenska redan 2009 men ännu har inte uppföljaren kommit ut. Slutet på denna del får mig verkligen att undra över hur berättelsen fortsätter, och hur nästa bok ska vara skriven. Kommer jag att får höra John Brights röst då?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.