torsdag 28 juli 2011

Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

tisdag 26 juli 2011

Udda verklighet

Nene Ormes debut Udda verklighet är en bok som jag fastnade för. Den såg så annorlunda ut, med sina svarta kanter. Och av baksidestexten framgick det att det är en fantasyroman som utspelar sig i Malmö! Ganska udda.

Jag började läsa, och drogs snabbt in i tjejen Uddas universum av sömnstörningar och svårigheter med att sköta sitt jobb. Uddas ångestladdade drömmar visar sig att vara sanndrömmar, och hon får inblick i en parallell verklighet som finns mitt bland det vanliga alldagliga livet i Malmö stad.

Om man inte har problem med berättelser där dröm och verklighet blandas, kan jag å det varmaste rekommendera Udda verklighet. En spännande och fantasieggande berättelse som är svår att lägga ifrån sig. Och tänk om… det plötsligt finns någonting annat bakom den port du brukar passera varje dag till jobbet? Tänk om vår stad förändrar sig efter vilka ögon som ser den? Om livet känns lite tråkigt ibland kan det hjälpa att krydda vardagen med lite fantasi, och här finns mycket inspiration att hämta!

fredag 22 juli 2011

Försjunken i ett författarskap

Det är inte alldeles lätt för mig att börja läsa något annat än P D James böcker om Dalgleish just nu. Jag vill bara ha mer! Det började med hennes bok Oskyldigt blod som jag skriver om här. Den fick mig att övergå till att läsa böckerna om hennes kriminalpolis Dalgleish ändå från början. Min hjärna har nu ställt in sig på dess berättarstil med fokus på personer, relationer, iakttagelser, funderingar och till sist slutsatser som avslöjar mördare och framför allt dennes motiv! Jag försökte mig på en nutida deckare av Adler-Olsen  men jag kunde inte läsa vidare. Jag föreställde mig vilka hemskheter som skulle pina människorna jag läste om och framför allt hur detaljerat de skulle beskrivas. Det vill jag inte läsa just nu och det har jag sluppit i böckerna om Dalgleish.

Som alltid vill jag veta hur det går för människorna i berättelsen och läser lite för fort för att komma ihåg alla detaljer och njuta av språket. Men det går faktiskt inte att läsa dessa böcker för fort – jag har varit tvungen att dra ner på tempot för att hänga med i beskrivningar och tankegångar.

Efter att ha läst de sex första böckerna om honom och börjat på den sjunde funderade jag en hel del på tidsmarkörer och vilken tid de egentligen utspelar sig i. De första kändes inte så tidbestämda. Men jag märkte en markant skillnad i berättarsättet när jag började läsa den sjunde boken: Smak för döden. Första boken skrevs redan 1962 och den sjätte kom ut 1977. Men denna sjunde bok dröjde det ytterligare nio år innan den publicerades (1986) och nu känns författarens sätt att skriva berättelsen modernare. Kanske börjar jag också känna igen tidsmarkörerna lättare. De börjar utspela sig i "min tid". Bland annat ringer de från sina bilar – är det de första mobiltelefonerna som används? Och en kvinnlig medarbetare till Dalgleish introduceras, tidigare har poliserna bara varit män. När jag nu läser Böjelser och begär (skriven 1989) vet jag definitivt att det hela utspelar sig i "nutid". Där har ett mordoffer anknytning till ett kärnkraftverk och det pratas om Tjernobylolyckan som inträffade 1986. Samtidigt verkar det inte ha gått särskilt lång tid i Dalgleish liv... Jag är något förvirrad.

Det här med att läsa för fort, det borde jag inte göra med hennes böcker. De är för bra. Jag får väl läsa om dem igen om några år – det håller de definitivt för. Att de alla utspelar sig i det engelska landskapet gör inte saken sämre. Naturen beskrivs på ett sådant sätt att jag gärna vill göra en resa dit själv för att uppleva den. Men nu tar jag semester i Sverige och har förhoppningsvis läst alla böcker om Dalgleish när jag kommer tillbaka och hinner läsa någon annan författare!

/Liselott

Reservera de böcker biblioteket har av P D James.

onsdag 20 juli 2011

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

fredag 15 juli 2011

Vända blad

Vände blad gjorde jag i ett allt snabbare tempo för att få reda på vad som skulle hända på nästa sida i denna bok av Julie Jézéquel. Huvudpersonen Clara vänder lite oväntat blad i sin karriär som manusförfattare när hon gör sig ovän med en uppdragsgivare och finner sig utfryst av hela branschen. Hur ska hon fortsätta sitt liv? Hon måste ha en inkomst för att försörja sig och sin tonårige son.

Skriva är det enda hon kan. Med hjälp av sin bror får Clara ut en hemsida där hon erbjuder sina tjänster som spökskrivare. Snart möter hon sin första kund. Han är en intetsägande man i 50-årsåldern, monsieur Rosier, fjärde generationen i familjeföretaget som säljer maskinutrustning och inte det minsta talför. Han vill inte berätta om sina drömmar som barn men lämnar några papper med information om familjen som han hänvisar till. Utöver det är det i princip omöjligt att få honom att bidra med information om sitt liv så att hon kan börja skriva. Du ska skapa menar han. Vad vill han ha av henne egentligen? När han går efter deras andra möte står Clara bakom sin låsta ytterdörr med en papperskniv i bakfickan och tårarna strömmande längs kinderna och undrar vad hon gett sig in på.

Jag gillar Clara. Hon är ingen perfekt hjältinna utan tar ständigt snedsteg i sina försök att leva sitt liv, vara en bra mamma och komma vidare... Vi får följa hennes tankar och samtal med väninnan Agathe medan samarbetet med klienten trots allt fortsätter. Hennes son som jag inte lägger särskilt stor vikt vid i början av boken tar allt mer plats. Snacket dem emellan är en av behållningarna i boken. Clara själv är riktigt rolig fast hon inte vet om det själv och jag kommer på mig själv med att skratta flera gånger. Vända blad var en totalt oväntad bok och oförutsägbar, rolig och tänkvärd.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

onsdag 13 juli 2011

Niceville

Allt börjar i den amerikanska heta och fuktiga södern i början av 1960-talet. De rika medelklasskvinnorna i Jackson, Mississippi ses hos varandra och har bridgeträffar, spelar tennis eller organiserar välgörenhetsauktioner. Deras hus sköts av färgade hushållerskor som inte bara tar hand om mat, tvätt och städning de finns där också för familjens barn. Skeeter som växt upp i den här miljön ser plötsligt på sin hemstad med andra ögon efter sin universitetstid som hon precis återvänt från.

Via ett jobb på lokaltidningen får Skeeter kontakt med Aibileen som hushållar och har uppfostrat sjutton barn hos olika familjer. I all hemlighet börjar Skeeter skriva ner de färgade kvinnornas berättelser om hur de egentligen har det bakom husfasaderna. De får aldrig äta vid samma bord som vita, de måste ha en egen toalett och om de anklagas för stöld finns ingen ände på eländet för då sprids ryktet och ingen vill anställa dem. Ibland behandlas kvinnorna väl men är helt rättslösa när det kommer till kritan.

Det blir allt mer spänt i delstaten efter händelsen med Rosa Park (kvinnan som åkte buss och vägrade lyda busschaufförens order om att ge sin plats till en vit man), medborgarrättsmarschen i Washington med Martin Luther King samt några uppmärksammade rasmord. Men Skeeter, Aibileen och kvinnorna fortsätter trots misstänksamhet och oro att skriva på det som ska bli boken Niceville. Inför bokens utgivande håller kvinnorna andan.

Det här är inte en eländeshistoria även om det kan låta så. Kathryn Stockett skriver med gott humör vilket gör att det är en bok som man längtar efter att få läsa vidare i. Det finns också ett par obetalbara scener i boken som höjer temperaturen samtidigt som det finns ett socialt patos som engagerar och får mej att fundera över värdighet, kränkningar och mod.

Boken som heter The Help i original har precis filmatiserats så passa på att läsa Niceville nu och skapa din alldeles egen film, det brukar bli en rikare upplevelse. 


/Annika


Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 11 juli 2011

Tigermammans stridsrop

Tack och lov att det märks att Amy Chua skriver med en gnutta självironi! Annars hade jag blivit ordentligt skrämd av Tigermammans stridsrop. Chua, professor i juridik vid Yale, beskriver i boken hur hon uppfostrar sina två döttrar på vad hon menar är traditionellt kinesiskt vis. De får inte sova över hos kompisar, inte titta på TV eller välja sina egna fritidsintressen. Hon drillar dem i piano- och fiolövningar i flera timmar per dag för att få dem att bli riktigt framstående och grälar på dem när de inte når upp till den nivå som hon tycker att de borde. Egentillverkade födelsedagskort som hon inte tycker håller måttet lämnas skoningslöst tillbaka. Jag blir helt matt av att läsa vissa stycken.

Äldsta dottern Sophia finner sig snällt i uppfostran och revolterar inte, medan yngre dottern Lulu är krånglig och ofoglig. När allt ställs på sin spets börjar tigermamman att revidera sin syn på hur hon har uppfostrat sina barn och påbörjar arbetet med boken.

I USA har det varit mycket debatt kring Tigermammans stridsrop. Är det verkligen okej att göra som Amy Chua med sina barn? Chua menar att kinesiska föräldrar, i högre utsträckning än västerländska, tar för givet att barnen är starka i psyket och kan ta kritik utan att få dålig självkänsla. Kritiken stärker dem bara och får dem att bli ännu bättre. Även om jag inte håller med författaren är det väldigt intressant läsning.

Amy Chua fanns med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika personerna 2011.

(Bild från amychua.com)

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 8 juli 2011

Grytt om Kajsa

40-talistgubbarnas grepp om den svenska rockmusikens 70-tal är hårt och obevekligt. Så fort något ska minnas och summeras är det en grånad 60-plussare med skrynklig linnekavaj som minns och summerar? Med svårdechiffrerbara diftonger målas super-8-kolorerade scenerier från Gärdet, Victoriateatern eller Sprängkullsgatan upp. Där hade folk snickarbyxor, slöjdlärarskägg och Gustav-Vasa-frisyrer; besjöng älgar, järnverk och Indokina. Inget ont i det. Dock – likt en enorm, fuktig lovikavante hamnar den svenska proggen lätt lite i vägen.

Detta inser man under läsningen av Boken om mig själv, det vill säga punkdrottningen Kajsa Grytts (född 1961) just utkomna självbiografi. Den tar avstamp i det sena 70-talet, i ett musikaliskt klimat som på några avgörande punkter skiljer sig från det välkända och ovan karikerade. 

För även om punken kanske delade proggens samhällsanalys, så valde den ett diametralt väsensskilt förhållningssätt. Då proggaren ville förändra och förena, ville den mer individualistiska punkaren rasera och ställa sig utanför. Och denna diskrepans kan ses som en rimlig förklaring till att förhållandevis få ur den senare grupperingen gjort offentliga promenader längs minnenas allé (med eller utan linnekostymer).

Boken om mig själv känns således som ett pionjärarbete, samtidigt som titeln kan ses som en liten eftergift åt just framlagda tes. Symtomatiskt är också det faktum att Grytt aldrig reflekterar över epitetet punkdrottning, eller ens placerar sig själv i något musikaliskt fack. Hur som helst är det idel genuina tidsbilder som Grytts rastlösa prosa framkallar: Mögliga replokaler, stearinljus i gamla vinbuteljer, bekanta ansikten i dunklet på Sergels torg, madrasser och pianon som kånkas fram och tillbaka över Söders snömoddiga höjder. Och så Joakim Thåström. Likt en skabbig version av Carrie Bradshaws Mr. Big utgör han sammanhangens gäckande nav.

70- blir 80-, 90- och 00-tal. Grytt leder suveräna Tant Strul, bildar duo med Malena Jönsson och startar sedermera solokarriär. Parallellt jobbar hon periodvis som behandlingsassistent, och hinner även med en sejour inom reklambranchen. Ett lätt kaotiskt privatliv, vari bland andra en vitnäst Plura Jonsson snubblar förbi, ger henne ständigt nya törnar, och bokstavskombinationen ADHD dyker upp vid ett flertal tillfällen.

Man blir djupt tagen, av Grytts ärlighet, kreativitet, engagemang och starka tro på både sig själv och på människor i hennes närhet. Samtidigt slås man av den ständiga kamp som kombinationen kvinna och musikutövande har inneburit. Exempelvis Eldkvarn kan haspla ur sig den ena mellanskivan efter den andra, och ändå räknas som orubblig rockinstitution. För Kajsa Grytt handlar det hela tiden om att återlansera sig själv.

Vilket hon i och för sig gör med den äran. Lyssna på den strålande nya skivan En kvinna under påverkan.

onsdag 6 juli 2011

Perfekt semesterbok!

Jag var lite tveksam till inledningen av boken Bröllopsfixaren. Berättarperspektivet tilltalade mig inte. Den som började berätta var Maggie – änka, mor till tre vuxna döttrar och mormor. Hon älskar att para ihop folk. Hennes högsta önskning är att döttrarna ska finna varsin man och gifta sig. Hon gör allt för att hjälpa dem på traven. Ganska så snart kommer fler röster in i berättelsen. Alla tre döttrarna och en ung polska som arbetar hos Maggie får komma till tals. Boken blir genast mycket bättre. Kanske för att jag fick några i min egen ålder att relatera till?

Boken innehåller vardagsliv, relationer som går åt skogen, spirande kärlek, funderingar över livet, umgänge med familj, vänner och grannar. Den var bättre än jag förväntade mig och klart läsvärd. Lyckas då Maggie med sitt mål att få döttrarna gifta? Tja det får du själva läsa men jag var på gott humör när jag slog ihop boken. En riktig feel-good-roman. Författarinnan Marita Conlon-McKenna gav för några år sedan ut boken En liten hattaffär på hörnet. Den finns också att låna från biblioteket.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 4 juli 2011

Helgonet

Det är inte bara Anna Jansson och Mari Jungstedt som kommit med nya deckare nyss, även Carin Gerhardsen har släppt sin nya bok Helgonet. Hammarbypolisen får återigen ett mord att utreda. En man har hittats död på en avlägsen skogsväg, skjuten i ryggen och nacken. I den ena bröstfickan hittas en samling spelkort samt en papperslapp med svårtydda tecken. När Conny Sjöberg och hans kollegor börjar nysta i fallet visar det sig att den mördade var omtyckt av alla. Ingen har något ont att säga om honom. Han var engagerad fotbollstränare, god vän och medarbetare och ägnade sig åt välgörenhet. Ingen kan förstå vem som skulle vilja se honom död. Men som vanligt är inget som det ser ut att vara när polisen skrapar på ytan...

Jag har tyckt om de tidigare delarna i serien om Hammarbypolisen och hade därför ganska höga förväntningar på denna. Men jag blev faktiskt lite besviken. De personliga bitarna av Conny Sjöberg saknas här. Han är väldigt anonym och försvinner nästan i historien. Två nya poliser introduceras också i Helgonet, varav den ena kan sägas vara mer huvudperson i denna boken. För mig blir det lite rörigt. En spännande bok är det helt klart, men den når inte riktigt upp till de tidigare delarnas standard.

/Jenny

söndag 3 juli 2011

När du inte orkar vänta...

Både Anna Jansson och Mari Jungstedt har kommit med nya deckare. Först reserverade jag böckerna men det var lång kö. Istället kom jag på att kolla om de fanns att läsa som e-bok hos E-lib. Jo minnsann! Dessutom fanns det en läsplatta att låna på biblioteket. Ja, vi har några stycken till utlån på biblioteket och på bibliotekets hemsida finns lite mer information om e-böcker. Jag laddade ner båda böckerna plus Anne Holts nya som jag inte ens visste att den kommit! Satt och läste hemma i skuggan med boken i ena handen och en glass i den andra! Ibland är livet allt härligt.

Anna Jansson nya, Alkemins eviga eld, med Maria Wern som huvudperson var minst lika bra som de tidigare. En försvunnen farbror och några mördade personer - har de något samband? Utredningen kommer kittlande nära poliserna och det är riktigt spännande. I denna bok är Marias och hennes kollegors relationer sins emellan och privat en stor del av berättelsen. Det hade varit intressant att få följa dem närmre. Men det kommer kanske fortsättning i nästa bok.

Det fjärde offret är Mari Jungstedts nionde bok om Anders Knutas och hans kollegor på Visbypolisen. I denna bok följer vi lika mycket brottslingarna som poliserna. En värdetransport rånas och förövarna är spårlöst borta. Men snart hittas en av dem mördad. Bråkar de sinsemellan eller vad har hänt? Polisen vet inte vad de ska tro. Vi läsare vet att det är en man som utfört mordet, men inte vem han är eller hans motiv. Parallellt får vi följa Therese berättelse, som tar sin början 1994, och hur hon blir inblandad i rånet. Det blir allt mer spännande ju längre berättelsen fortgår.

/Liselott