fredag 30 september 2011

Det våras för tidshjulet

Boken New Spring har funnits ute ganska länge, men eftersom jag tidigare skrivit två bloggtexter om serien ”´The Wheel of Time” så kan jag lika gärna skriva några rader om prologen också.

Boken utspelar sig ungefär tjugo år innan den egentliga serien börjar, så man kan se New Spring lite som Robert Jordans Bilbo. Det är en lättläst och trevlig bok att börja med, och jag ångrar nästan att jag inte läste den innan jag började med resten av serien. Men å andra sidan, den kom ut långt efter The Eye of the World, som är den första boken. Hela fjorton år skiljer dessa böckers publicering åt, men stilen som Robert Jordan skriver på gör att det känns rätt att börja med New Spring, något som jag numera brukar ha för vana att göra när jag läser om mina tummade gamla exemplar.

Vi får följa en ung Moiraine Damored genom hennes sista dagar som Antagen (elev) i det Vita Tornet, där hon får höra om Drakens födelse. Vi följer henne genom hennes prövningar för att äntligen bli antagen in i den mystiska värld som tillhör Aes Sedai, kvinnorna som utövar den mest potenta politiska makten i världen, och även början på hennes resa när hon söker världen över efter Draken Återfödd, en man som enligt profetior och spådomar ska rädda världen ifrån mörker och död.

En annan person vi får stifta bekantskap med, om än något mer flyktigt, är Siuan Sanche. Hon kommer att bli en viktig person i serien och här får vi en inblick i hennes sista dagar som antagen, då hon och Moiraine går näst intill hand i hand. Siuan känns i den här boken mest som en vapendragare, lite som Merry eller Pippin, men det är ändå skönt att hon är med eftersom hennes och Moiraines vänskap är något som senare utvecklas i serien.

Vi möter även för första gången al’Lan Mandragoran, en krigare som kommer att spela en relativt stor roll i serien och får läsa om hans bakgrund, hur han deltog i det så kallade Aiel-kriget och hans första möte med den lilla men ack så intensiva Moiraine. Tro mig när jag säger att det finns en anledning till att han minns den resan, och det är inte för att Moiraine är charmerade och trevlig.

Om du fortfarande inte börjat läsa Robert Jordans böcker så vill jag rekommendera att du först läser New Spring, delvis för att det är en bra och välskriven bok, men också för att man i den får se att även Moiraine och Lan är relativt vanliga människor.

/Andreas

onsdag 28 september 2011

Bladvändare...

Vad jag har väntat på Elias Palms nya bok om rättsläkaren Ella Andersson! Jag skrev om hans första bok här.

Med spänning började jag läsa och upptäckte att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Bara ett kapitel till och ett till – ni kanske känner igen det. Det roliga tog slut alldeles för fort.
Han har lyckats skriva ännu en bra och spännande historia. Ellas släktingar är lika närvarande i denna bok som den förra och relationerna till dem prövas. Det är så mycket som hänger ihop med vartannat. Jag vågar nästan inte skriva någonting om vad som händer i boken. Risken är att jag vecklar in mig i en förklaring och berättar för mycket om hur saker och ting hänger ihop. Men eftersom det handlar om en rättläkare kan ni vara säkrat på att folk dör. Orsaken till dödsfallet är svår att finna och Ella vet inte vem hon ska lita på...

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 26 september 2011

Bokcirkla med P1

På bokmässan i fredags avslöjades att höstens Bokcirkeln i P1 kommer att läsa Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Cirkelledare Marie Lundström har bjudit in författarna Aino Trosell, Klas Östergren och Unni Drougge till diskussion. Hundra sidor i veckan ska läsas, i pocketversionen av boken. Jag tänker läsa och lyssna och upptäcka boken på nytt.
Måndag 10/10 drar det igång. Mer information finns på Bokcirkelns hemsida

/Jenny

Reservera Gösta Berlings saga i bibliotekets katalog

torsdag 22 september 2011

von Zweigbergks nya

Går du i skiljastankar? Inväntar du bara den där allra sista lilla knuffen? Gör då som så ofta annars – konsultera litteraturen! Höstens bokskörd har för detta ändamål mycket att erbjuda. Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy – en bok om skilsmässa är förmodligen en bra början. Lena Einhorns Siri kan komplettera med en dos historisk pep talk. Och eftersom du inte vill riskera att förlora en facebook-vän på kuppen: Du och ditt ex – om relationen efter relationen av Nicolas Jacquemot.

Helena von Zweigbergks böcker bör du kanske ta det lite lugnare med, för att inte göra en onödigt stor grej av det hela. von Zweigbergk lyckas nämligen gestalta precis allt det gnissel som nedmontering av en igenrostad kärlek kan innebära, om jag är korrekt underrättad. Och det är jag. Tack vare Helena von Zweigbergk. Mitt förtroende för henne som auktoritet på området är enormt. Det grundlades med Ur vulkanens mun och fulländas nu med uppföljaren Anna och Mats bor inte här längre.

Boken utspelar sig från januari till juni, några år efter den uppslitande Sicilien-semestern i Ur vulkanens mun. Resans nödtorftiga försoning har gått om intet; Anna och Mats ligger i skilsmässa och har just flyttat isär. Anna har varit den drivande kraften, medan Mats bitit sig fast vid familjedrömmen. Nu, när det hela är så gott som överstökat, är det dock han som går vidare och genast träffar en ny. Anna förhåller sig mer velande. Barnen, som tillåts ta stor plats i romanen, har hunnit bli fjorton och tio år gamla. Sebbe är tonårsgrabbigt tyst och inåtvänd, Molly ängsligt mån om att alla ska ha det bra.

Upplägget följer alltså den könsstereotypa medelklassmallen, och jag tror faktiskt att det är här mycket av von Zweigbergks styrka ligger. Modet i att stanna kvar bland banaliteterna och våga tassa på gränsen till kliché. Ibland träder hon nog till och med över gränsen. Jag tänker på formuleringar som:

”Johanna och han är på bio en tisdagskväll när barnen är hos Anna. De ser en romantisk komedi. Mats hade hellre sett något annat, men Johanna fick bestämma den här gången.”

Men märkligt nog stör det mig inte. Insprängt mellan raderna kan man nämligen ana någon sorts metadiskussion, om vårt beroende av klichéer, speciellt i krissituationer. För det är ju bland filmernas, böckernas och bekantskapskretsens klichéer som vi söker tröst; tydliga riktilinjer för vad som är ett normalt respektive ett skogstokigt krisbeteende.

Samtidigt är det väl just klichéer som man vid en separation försöker undfly. Anna vill inte ”sluta hoppas att det finns ett annat jag som en sorts gisslan därinne.” Men är det möjligt? Är vi inte alla formade efter mallar, oavsett om vi  försöker leva i kärnfamilj eller som frigjorda och lydigt konsumerande singlar?...

Vad vet jag. Helena von Zweigbergk är i alla fall magmans källa på spåret.

/Martin

onsdag 21 september 2011

Vänskap och kärlek i krigstid

Hjärta, smärta, vänskap, uppbrott, krig, elände och lycka. Nattens hjärta av Judith Lennox innehåller allt jag kan begära och lite till! Och det är riktigt bra. Jag har inte läst något av författarinnan tidigare, men skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa något mer av henne.

Vi får följa Kay och Miranda och de vänner de träffar längs livets väg från 1936 till 1948. Två unga flickor från olika samhällsklasser, uppväxta och uppfostrade under vitt skilda förhållanden. De möts då Kay blir anställd som sällskapsdam åt Miranda. De blir bästa vänninor men skiljs snart åt då Kay avskedas för att ha hjälpt Miranda hemlighålla en begynnande kärleksaffär. Hur ska det gå för dem? Hur arg ska Mirandas far bli? Hur ska Kay lyckas överleva utslängd på gatan i Berlin? Kan hon ta sig hem till England igen? Ska vänninorna någonsin mötas igen? Vi rör oss mellan England, Frankrike, Tyskland och Ostpreussen.

Jag gillar att jag aldrig riktigt kan avgöra vad som ska hända här näst. Vissa berättelser är allt för förutsägbara, men inte denna. Dessutom berättade inte baksidestexten på boken allt som skulle hända i boken för en gång skull... Det som förvirrar mig när jag läser är att det inte alltid är tydliga avslut. Från en sida till nästa är det någon annan det handlar om och det tar några rader innan jag inser det. Men helhetsintrycket är helt klart godkänt.

/Liselott

måndag 19 september 2011

En liten smula underbar

Dawn French är en väldigt skojig kvinna. Tillsammans med Jennifer Saunders står hon bakom några av mina favoriter bland engelska komediserier. Skriver böcker gör hon också. Jag har precis läst ut A tiny bit marvellous.

Mo Battle är på väg att fylla femtio och upplever att hon blir gråare och gråare. Arbetet som barnpsykolog går bra och hon håller på att skriva en bok om tonåringar. Sina egna barn förstår hon sig dock inte alls på. Dora, 17 år, ser fram emot att sluta skolan, fylla 18 och söka till TV-programmet X-factor. Helst hänger hon på Facebook och tycker att hennes mamma är den jobbigaste personen i hela världen. Peter, 16 år, vill helst bli kallad Oscar efter sin största idol Oscar Wilde och är förälskad i praktikanten Noel på Mos jobb. Det är förresten Mo också. Livet blir ljust och glittrigt när Noel är i närheten. Mo börjar fundera på sin livssituation.

Det är tur att pappa Battle finns. Han är klippan som familjen vilar på. Medan Mo, Dora och Peter/Oscar får komma till tals kapitelvis boken igenom får pappan endast ett enda kapitel. Trots detta får man en ganska bra uppfattning om hans karaktär, genom de andras ögon.

Boken var inte så rolig som jag hade väntat mig, men ändå klart läsvärd. En del engelsk slang blev jag lite brydd över, men i helhet tycker jag att språket var lättförståeligt.

A tiny bit marvellous kommer snart ut på svenska med titeln En liten smula underbar.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 16 september 2011

Sammelsurium

Ulf Linde fotograferad av Helena Paulin-Strömberg



”Oredig blandning, virrvarr, röra” är SAOL:s definition av begreppet Sammelsurium. Som titel på en bok av Ulf Linde är det därvidlag ganska missvisande. Få svenska stilister kan leverera en lika avklarnad essäistik som denne kulturgigant; konstprofessor, kritiker, jazzmusiker, museiman, husockupant och dubbel akademiledamot. Född 1929.

Jag föreställer mig att det har med inställningen till bildning att göra. En inställning som tycks härröra från en tid då... (hur ska jag uttrycka det... i brist på bättre väljer jag) ”det goda samtalet” fortfarande var en vanligt förekommande sysselsättning. Det kunde utspela sig bland Kungliga bibliotekets dammiga hyllor, på Nalen mellan Dompans sena set, i ett soffhörn med kaffe och avec hemma hos någons moster, under en gatlykta i duggregn... Wikipedia hade ännu inte sett dagens ljus. Vindlande rödvinsdiskussioner kvävdes inte i sin linda av några via smart phone levererade facit.

Vad jag vill få sagt är att Ulf Linde behärskar de utrotningshotade konsterna att resonera och associera, och att dymedelst levandegöra och förmedla sin stora kunskapsbank. I Sammelsurium är det tecknandets väsen som är utgångspunkten. Vad är det egentligen som gjuter liv i en teckning? Ögat, fantasin, modellen? Vad är det som styr en konstnärs handföring?

Linde lyfter fram inlevelsen som en avgörande faktor, förmågan att bli ett med såväl sin teckning som med modellen. ”Cyklisten som skiljer mellan sig själv och cykeln hamnar snart i diket”, förklarar han. ”Se hur Rembrandt tecknat elefantens snabel! – För att skildra rörelsen har han dubblerat konturerna, självfallet utan att tänka på det. Lika litet som en cyklist tänker på hur han bär sig åt när han väjer för en sten på vägen.”

Helst av allt skulle jag vilja citera in extenso, men till det finns varken tidsmässigt eller juridiskt utrymme. Resonemangen spänner i alla fall sömlöst vidare. Över grottmålningarna i Lascaux, över diverse religiösa och alkemistiska tänkare, över Matisse som kröp runt på golvet med ett kattlik för att kunna fånga panterns rörelse, över Carl August Ehrensvärd, från vilken Linde plockat begreppet sammelsurium, betecknande allt det som ögat inte kan uppfatta men som ändå alltid är verksamt i en teckning.

Och med den definitionen känns titeln egentligen synnerligen väl vald. För det så sanslöst inspirerande med den här lilla boken är just det osynliga nätet av spränglärda associationer, verksamt liksom bakom författarens iakttagelser.

onsdag 14 september 2011

Amagansett

Först fanns indianerna, sedan kom engelsmännen senare handelsmännen och fiskarna till den långa sandstranden på Long Island, New York State. 1947 finns den milslånga sandstranden kvar, nu på lagom avstånd från storstaden lockar den nästa grupp till platsen; New Yorks köpstarka societet som vill bygga sommarresidens vid sanddynerna.

Fortfarande finns fiskare kvar i småstäderna längs kusten. Två av dem hittar en morgon en död kvinna, Lillian Wallace, i sitt fiskegarn. Att stadsborna inte förstår faran med strömmarna är en sak men det finns saker med kroppen som förbryllar både polisen Tom Hollis och fiskaren Conrad Labarde.

Conrad Labarde, av baskisk härkomst, är nyligen hemkommen från en konvalescens efter att ha varit med i 2:a världskrigets strider i Italien. Polisen Tom Hollis har blivit förflyttad till landsortsstaden Amagansett efter att han varit för nitisk i att reda upp en korruptionsaffär. De två känner inte varandra men börjar nysta i Lillians död var och en på sitt håll. Lillian Wallace visar sej vara dotter till en känd finansman som har sommarbostad i Amagansett.

Stad möter land, societet möter arbetarklass och landets folk. Mäktiga intressen nafsar på mark som av hävd tillhört valfiskarna. Smygande ställs det invanda på ända för Amagansetts invånare, och politiker och polis känner av den krävande noblessen från New York. Fyndet av Lillian Wallace kropp får samhället i gungning och mörka hemligheter anas bakom det som först såg ut som en olycka.

Skildringen av fiskarnas vedermödor glänser av sorg och stolthet. Man både ser och luktar havet. Landskapets historia är vemodigt och mycket vackert och det är svårt att skiljas från Conrad Labarde och Tom Hollis mot slutet.

Amagansett är en fängslande bok med olika skikt. Dessutom har Mark Mills ett fascinerande sätt att berätta. Lite i taget får man reda på precis så mycket så att man bara måste läsa lite till och lite till. Mark Mills är (lite förvånad blev jag allt) engelsman och har gjort ett gediget researcharbete kring orten Amagansett (som alltså finns på riktigt) och dess människors historia. Han är också filmmanusförfattare och det kan förklara hans förmåga att skapa band till sin läsare.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Finna, förlora, återfinna...

Den Försvunne inleds på en nattklubb i Montreal i Canada i slutet av 70-talet. Anne har smusslats in av sina vänner för att lyssna på när Buddy Guy spelar. Där ser de varandra för första gången, Anne och Serey, och förälskar sig i varandra. Hon går fortfarande på high school, han är musiker och exilstudent från Phnom Penh i Kambodja. När de träffas är gränserna till Sereys hemland stängda och han kan inte återvända. De lever i ett lyckorus och är tillsammans så mycket de kan.

Så kommer den dag när gränsen till Kambodja öppnas. Serey känner att han måste åka tillbaka för att hitta sin familj, han har inte hört något från dem på flera år. Han vägrar ta Anne med sig med motiveringen – du är för ung . Hon är som döv och blind sedan han åkt. Väntar på att han ska höra av sig som han lovat men breven uteblir. En vecka går, en månad, ett år – han hör aldrig av sig. Anne lär sig leva igen, engagerar sig, pluggar khmer, fyller sitt liv men kan inte glömma honom. 

11 år efter att Serey försvann så tycker hon sig skymta honom i ett nyhetsinslag på tv. Hon lämnar allt och reser för att leta efter honom. Vi flyttas från Montreal till virrvarret, larmet och livet i Phnom Penh. En stad i ett land där folk försvunnit, mördats och folk måste vara försiktigta med vad de säger. Det är på barerna och klubbarna hon söker honom – överallt där de spelar musik. Det är på ett av dessa ställen hon återser honom. Men det slutar inte där...

Kim Echlin låter Anne berättar sin och Sereys historia som blir en del av Kambodjas. Människor Anne möter och lär känna när hon söker Serey får berätta som sina liv, om förluster och om att inte veta vart familj och vänner tagit vägen. Det tar inte bort fokus från Anne och Serey, men jag tycker att landet och dess befolkning därigenom blir levande och förankrar huvudpersonernas berättelse i verkligheten.

Jag gillar Kim Echlins sätt att skriva. Längre beskrivande kapitel varvas med korta i det närmaste poetiska där jag följer Annes tankar: "Jag kan fortfarande se ett dammkorn som svävade i en solstråle vid din kind medan du sov." Dessutom byggs berättelsen upp av Vi gjorde, Du sa, Will sa (eller vem det nu är som pratar) och det och språket förmedlar stämningen, distansen till allt som hänt, fast jag samtidigt är i nuet när det händer. Det är lite svårt att förklara men allt stämmer så bra med berättarstilen. Det är en riktig pärla jag läst och jag är så glad att gjort det. Ja hoppas det översätts fler böcker av henne, detta var den första på svenska. Dessutom passade jag på när jag skrev detta inlägg att lyssna på några av de artister som omnämns i boken. Synd jag inte gjorde det när jag läste boken... Men det kan ju ni göra!

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

måndag 12 september 2011

Äntligen!

Så kom då äntligen en av mina favoritförfattare med en ny bok. Jag såg fram emot en lång sittning med Marie Hermansons Himmelsdalen. Men så kom Det Riktiga Livet mellan mig och läsningen och jag har bara hunnit börja på boken.

Daniel och Max är tvillingbröder, uppvuxna med varsin förälder. Medan Daniel som liten var något av ett A-barn halkade Max efter i utvecklingen. Specialister rekommenderade att skilja barnen åt och detta ledde i förlängningen till föräldrarnas skilsmässa. Tvillingarna träffades endast en gång om året, på sin födelsedag, och utvecklades således till två olika individer. Lika som bär, men olika till sinnet. Nu är de vuxna och Daniel ska besöka sin bror som är inlagd på en klinik för människor med psykiska åkommor.

Kliniken ligger i det undersköna Himmelstal i Schweiz och Daniel ser chansen att få en semester på köpet. Besöket hos Max avlöper smidigare än Daniel väntat sig, tills han blir ombedd om en tjänst. Brodern vill ordna upp sina trassliga affärer och ber Daniel att stanna kvar på kliniken och låtsas vara Max. När jag slutade läsa senast hade Daniel nekat att utföra tjänsten, men vaknat upp morgonen efter för att finna att Max var borta, tillsammans med alla hans saker... Mycket spännande! Många frågor kommer upp. Kommer Max alls tillbaka? Upptäcker personalen förväxlingen? Är det inte något som är skumt med kliniken? Och vad är egentligen Himmelsdalen för ställe?

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 9 september 2011

Sfinx

Mitt förhållande till brevromaner var länge tämligen ansträngt. Under en intensiv studieperiod forcerade jag på en vecka igenom två av genrens tungviktare: Jean-Jacques Rousseaus Julie eller den nya Héloïse och Samuel Richardsons Pamela. Två av litteraturhistoriens över huvud taget första romaner, och långtråkiga bortom all rimlig sans. Dock, de skulle läsas.

Även mitt förhållande till Christine Falkenlands författarskap var länge tämligen ansträngt. Jag gick och tänkte på henne som en poet som liksom gett efter och börjat skriva romaner, men som hela tiden måste tala om att hon ju egentligen fortfarande är poet. Dock, hon skulle läsas.

För att riktigt ta tjuren vid hornen valde jag Falkenlands senaste – brevromanen Sfinx. Den handlar om en namnlöst brevskrivare och består av dennas minst sagt självutlämnande brev till sin före detta man Felixs nuvarande fru Claire. Brevskrivaren är besatt av Claires relation med Felix, av deras borgerligt nyrika Solsidan-tillvaro, av den familjeidylls-dröm som gått brevskrivaren om intet.

Avund, snarare än svartsjuka, är det solkiga känsloläge som Falkenland utforskar. Och resultatet är enastående. Tvärt emot mina ogrundade fördomar är Sfinx en påminnelse om hur bra det kan bli när en författare valt exakt det rätta uttrycksmedlet. Med pricksäkra formuleringar vänder och vrider brevskrivaren på sin ångest, och faktumet att hon hela tiden riktar sig till en tänkt adressat belyser effektivt hennes möda med att konkretisera sin desperation.

Samtidigt, genom få och noga utvalda markörer, berikas de psykologiska resonemangen med en knivskarp klassanalys. Korta, undflyende passager om Hisingen, Hovås, och billigt kött med kort datum på Hemköp vid Frölunda torg, placerar brevskrivaren i ett socialt utanförskap. Som misslyckad konstnär är hon uträknad som tillförlitlig konsument, och därmed ingen fullvärdig samhällsmedborgare. (Jag antar att man kan dra smarta paralleller till staden Thebe och dess vaktande sfinx) Den djupt inpräntade driften att bidra till tillväxten tycks emellertid finnas kvar, manifesterad i ett flitigt bruk av gymkortet.

”Jag försöker definiera uttrycket poetisk rättvisa”, förklarar brevskrivaren vid ett tillfälle. Huruvida hon lyckas lösa Sfinxens gåta och därmed även uppnå poetisk rättvisa är högst osäkert. Ett brott mot en av fiktionens gyllene regler är kanske vad man som läsare här får bevittna, vilket jag betraktar som ännu ett mått på Christine Falkenlands högkalibriga författarskap.

/Martin

onsdag 7 september 2011

Äppeltider

Vi besöker äppelodlingar, både på Österlen och i Ungern, både i nutid och under Ungernrevolten 1956. Men det är ändå ovisshet som står i fokus i Anna Bovaller senaste bok om advokaten Petra Wester, Äppelkyrkogården.

Ett uppdrag så hemligt att hon inte får veta allt om det för Petra till Budapest. Med sig har hon en ny kollega Krisztina som hon inte litar riktigt på och sin dotter Martina. Redan andra kvällen är Martina försvunnen – kidnappad. Tar Petra kontakt med polisen får hon inte sin dotter tillbaka. Instruktionerna som följer för henne runt hela Budapest i någon slags katt- och råttalek. Till att börja med för att ge kidnapparna det material som hon har med sig om uppdraget. Men snart finner Petra sig själv, tillsammans med Krisztina, leta efter spår av Martina runt hela Budapest och många mil utanför stan – ska hon någonsin få se sin dotter levande?

Eftersom jag även får följa Martina vet jag att hon först bli kidnappad och sedan befriad av en främling. Han skjuter ihjäl hennes kidnappare men samtidigt känner hon sig trygg med honom. Men är det falsk trygghet? De sitter i en bil på väg någonstans – hon vet inte vart. 

Även Krisztinas föräldrar förs in i berättelsen. De flydde från Ungern i och med revolten 1956. Men vad hände egentligen? Var ligger deras och Krisztinas lojalitet egentligen? Hjälper de Petra i jakten på dottern eller hjälper de sig själva? Vilka är kidnapparna? Vad har egentligen Krisztinas far med det hela att göra? Många frågor väcks när jag läser. Det är bitvis rörigt och en ganska otrolig historia. Men samtidigt så spännande att jag snabbt läser ut den. Perfekt dessa regniga dagar som varit.

/Liselott

Resevera boken i bibliotekets katalog.

måndag 5 september 2011

Finns inte på kartan & Hitta vilse

I ett enormt lässug plockade jag upp Carin Hjulströms Finns inte på kartan. Den handlar om Frida Fors, en skärpt men kanske lite osäker tjej, och hennes första steg i yrket som journalist. Praktikterminen har hon önskat få jobba på någon av kvällstidningarna, men hamnar istället på en liten lokalredaktion på landsbygden i Småland. Kvinnan som skulle varit hennes handledare är sjukskriven för utbrändhet och helt plötsligt vilar hela ansvaret för att lokalsidan ska fyllas på Fridas axlar. När hon får reda på att orten, Bruseryd, ska plockas bort från kartan i telefonkatalogen skriver hon en artikel som får byborna att rasa. Helt plötsligt dras hon motvilligt in i livet på orten och blir både förändrad själv och förändrar flera människors liv i grunden.

Finns inte på kartan gick snabbt att läsa och jag gick vidare med den fristående uppföljaren Hitta vilse. Det har gått ett par år och Frida är på väg till Stockholm för en jobbintervju på kvällstidningen Aftonpressen. Hon lyckas trots stor konkurrens få jobbet och av en slump hittar hon också en lägenhet centralt, men efter bara en månad blir hon av med jobbet. Den nya lägenheten är dyr och hon tvingas att ta beslut för att försörja sig som påverkar hennes framtid som journalist. Samtidigt letar hon efter den stora kärleken. Kanske finns den på nätet?
Båda böckerna är väldigt snabblästa, texten är dialogrik och okomplicerad. Det är läsning som kanske inte stannar kvar särskilt länge, men som för stunden är väldigt underhållande. Alla problem löser sig över tid, och det finns någon att älska för alla.

/Jenny

Reservera Finns inte på kartan i bibliotekets katalog

Reservera Hitta vilse i bibliotekets katalog

torsdag 1 september 2011

Einhorn om Siri

Att ”skriva liv” är ett grannlaga företag. Framförallt om man bygger sin framställning på verklig, biografisk dokumentation. Ju trognare man är gentemot källorna, desto större är risken att det levande går förlorat; att det objektiva redovisandet upplevs torrt och oengagerande. Om man å andra sidan smyckar ut faktauppgifterna med skönlitterära fantasier, av typen ”Försiktigt, nästan sakligt hasade Ingmar upp hennes bastnattlinne” råkar man lätt i luven på folk. Framförallt om biografiföremålet ännu råkar vara i livet.  

I skrivande stund diskuteras huruvida Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings lyckas kryssa mellan dessa gestaltandets Skylla och Karybdis. Citatet ovan är hämtat ur Alexander Ahndorils för några år sedan kraftigt debatterade Regissören.

Till skillnad från Ohlsson och Ahndoril är Lena Einhorn inte någon etablerad romanförfattare. Hon kommer från det mer okonstlat dokumentära hållet, med boken och sedermera filmen Ninas resa som största succé. Enligt efterorden till den nya boken Siri har Einhorn nu emellertid gått över från fackboksgebitet till skönlitteraturen. Siri är således en roman om den fordom högst levande Siri von Essen – skådespelare, fembarnsmor och August Strindbergs första hustru.

I två parallella tidsplan, med start år 1875 respektive 1890, berättar Einhorn dels om Siris första tid med August, dels om parets milt sagt uppslitande skilsmässa. Stoffet torde vara välkänt, och när det gäller de skönlitterära friheterna håller Einhorn tyglarna förhållandevis strama. Boken är fylld av inkännande detaljer, i allt från borgerliga 1800-talsinteriörer till Siris spända registrerande av Augusts kapriciösa kast mellan ömt föräldraskap och paranoid galenskap. Men då och då infinner sig också känslan av att Einhorn drar lite lätt i nödbromsen. En vetenskaplig distans gör sig påmind och formuleringar som ”Man har anledning att anta” eller ”Kanske visste han vad han talade om” dyker upp.

Texten är dock rakt igenom lättflytande och den eventuella torrheten hindras effektivt av Siri von Essens fascinerande levnadsöde. Jag tänker på det djärva uppbrottet från det syrefattiga societetslivet med Carl Gustaf Wrangel, på hur August hjälper henne in i skådespelarbranschen (Siri var ju bland annat den första fröken Julie) men i slutändan bara skapar ännu ett patriarkalt fängelse, samt på hennes relation till den av August så omåttligt hatade Marie David (hans svartsjuka var enligt Einhorn inte helt obefogad).

Siri lämnar mig med känslan av att vilja ha mer, vilket är positivt menat. Såväl P.O. Enquists Tribadernas natt som den över sammanhanget gäckande En dåres försvarstal, lär inom kort göra comeback på nattduksbordet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog