måndag 31 oktober 2011

Kokvinnorna

Ny film på Ronneby bibliotek: Kokvinnorna av Peter Gerdehag. I Sibbalt i Halland bor systrarna Britt och Inger. Britt är äldst och den som tog över gården när fadern gick bort. Hon har valt bort familj och ett annat liv än det på gården. Korna är hennes familj och hon älskar dem högt. Varje dag ska de handmjölkas flera gånger. Yngre systern Inger skaffade man och barn. De två barnbarnen är hennes största skatter. Hon tycker inte om korna och hatar att mjölka, men kommer ändå till gården flera gånger per dag för att hjälpa till. När hon med ålderns rätt får rådet av sin läkare att sluta med kroppsarbetet är det äntligen slut med den förhatliga mjölkningen.

Arbetet på gården är tungt för de två systrarna som båda närmar sig 80-årsåldern. Britt har dessutom en gammal skada som gjort att hon inte kan stå rakt. Stridigheter förekommer mellan systrarna och ibland är de riktigt elaka mot varandra, men när det verkligen gäller ställer de upp för varandra.

Kärleken till djuren genomsyrar hela filmen. Vackra naturbilder på stilla sommarängar. Britt som somnar i stallet mitt under mjölkningen. Det är en fin beskrivning av ett annorlunda liv.

Biblioteket har också köpt in boken som beskriver arbetet med filmen.

/Jenny



fredag 28 oktober 2011

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 26 oktober 2011

Fylld av hemligheter!

Jag har läst Sömngångerskan av Essie Fox, en debutroman som gav mersmak. Den utspelar sig under den viktorianska eran i Londons teaterkvarter och på en herrgård i författarinnans hemtrakt Herefordshire.

Boken är fylld av glittrande teaterljus, mörka skogar, intriger och hemligheter och jag hade svårt att släppa den. Huvudpersonen Phoebe är uppväxt med och uppfostrad av två motpoler. Sin stränga mamma Maud och skådespelande och sjungande moster Cissy, ljuset i Phoebes liv.

Förutom dessa är det ett härligt persongalleri i boken. Här finns skådespelare, teaterdirektörer och påkläderskor som spår i händer, och inte minst Nathaniel Samuels. Han är en mystisk rik (men gift) man som sitter på första raden när Cissy för första gången på länge står på scen. Phoebe som är med på teatern vid detta tillfälle märker att Cissys röst ger vika och att en tår letar sig ner längs hennes kind när hon får syn på mannen. Phoebe själv känner sig som hypotiserad av honom och hon är också säker på att hon sett honom tidigare... 

En tid senare insjuknar moster Cissy och dör. Tillvaron för Phoebe och hennes mamma förändras. När de har det som mest knapert ordnar mr Samuels en plats som sällskapsdam åt Phoebe. Hemma hos hans fru! Phoebe kan inte förstå hur modern kan gå med på detta med tanke på det gräl hennes mor hade med mr Samuels på Cissys begravning. Har han någon baktanke med att erbjuda henne jobbet? Hemligheterna börjar sakta röra sig upp mot ytan och avslöjas.

Besök Essie Fox´s blogg där hon skriver om den viktorianska eran och sin bok.


/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog. 

måndag 24 oktober 2011

Kurortssommar

Vanligtvis läser jag snabbt. Särskilt om det är en bok jag sett fram emot att få läsa. Augustenbad en sommar plockade jag med mig hem eftersom den såg trevlig ut (ja, jag väljer ibland böcker för deras framsidas skull) och för att Anneli Jordahl är en författare jag aldrig tidigare läst.

Poeten Andreas Öman anländer motvilligt till kurorten Augustenbad för att tillbringa sin sommar där. Hustrun och svärföräldrarna har bestämt att han behöver vistelsen. Han dricker för mycket och lever ohälsosamt. Eftersom Andreas inte har medel för vistelsen själv har han inget annat val än att lyda. Doktor Liljedahl som förestår kurorten ordinerar att dricka vatten och bada kallt samt avstå från allt vad alkohol heter. Andreas känner bara förakt för doktorns "reglor" och på midsommarafton blir suget för starkt. I ruset söker han upp den unga glansstrykerska han haft ögonen på sedan sin ankomst. Mötet får allvarliga konsekvenser. Det, blandat med övriga händelser och möten, gör att Andreas är en förändrad människa när vistelsen avslutas.

Oj, så sakta läsningen gick. Ett stycke, eller på sin höjd ett kapitel per dag. Inte för att jag inte tyckte att det var bra, för det gjorde jag. Det gick bara inte att läsa snabbt.

Det märks att journalisten Jordahl är intresserad av klassfrågan, och att förlägga handlingen till en kurort i slutet av 1890-talet ger henne bra uppslag till intrigen.

/Jenny

torsdag 20 oktober 2011

En Augustvinnare?

  




De nominerade till årets Augustpris presenterades i veckan. I den skönlitterära klassen sätter jag några slantar på Amanda Svenssons Välkommen till den här världen:, ett öresundskt triangeldrama i vilt sprakande technicolor.

Greta, typ tjugotre, har fått nog av den vegeterande bohemtillvaron kring Möllevångstorget i Malmö. Hon flyr till den hägrande nöjesparksstaden på andra sidan vattnet, där lamporna är kulörtare, människorna snyggare, känslorna starkare.

Väl över bron träffar hon Simon, som jobbar med ”art works” och blivit killen i ropet. En hipster, som ungdomen plägar säga. På köpet kommer Simons barndomsvän Claus, vars neurotiskt urflippade uppenbarelse tär på både Greta och läsaren. För romanen fyller han dock en viktig funktion. Den triangel som Svensson flaggat för blir i och med Claus komplett. Om än med förödande spänningar...

I Claus gror svartsjukan, även om den tar sig socialt säregna uttryck. Jag kommer att tänka på en spännande helsida i DN från förra veckan. Den presenterade forskning som påstår att det digitala nutidssamhället gör oss kognitivt överbelastade. Det kan innebära att empati och andra särskilt nyansrika känslor och egenskaper, som behöver lugn och ro för att kunna utvecklas, får stå tillbaka.

Jag antar att Amanda Svenssons karaktärer lider av detta symtom. De är till synes oförmögna till mellanmänskligt finlir. Dialoger förs genom uppskruvade monologfragment, och hela romanen känns ibland som ett kaotiskt kollage av förvuxet tonårs-euforiska facebook-uppdateringar. I Gretas partyglittrande Köpenhamns-universum tycks allt bli till popmusik, till poser. Hon förefaller nöjd när Simon verkar älskar henne för den han tror att hon är.

Amanda Svenssons lyckas verkligen fånga det där – den framstressade känslan av att vilja åt något nytt och sprakande, snarare än något äkta. Språket är mer experimentellt här än i debuten Hey Dolly från 2008, men samtidigt mer stilsäkert. Förbannat stilsäkert. Ett av många imponerande grepp är hur hon lyckas skildra Simons upplevelse av Gretas taffliga försök till att prata danska… på svenska! Läs, så fattar ni.

Och trots (eller kanske tack vare) att Välkommen till den här världen: till stor del utspelar sig i Danmark, kan man konstatera att Svensson nu på allvar etablerat sig som en osentimental, oinskränkt och absolut nutida malmöskildrare av rang. Fjärran kockumskranen, gamängerna på Bullen och bitterljuva O-Kvinnan!-utrop.

/Martin

Foto: Andreas Rasmusson

tisdag 18 oktober 2011

En grym Getingsommar

Förutom kriminalfallet som rullas upp i Getingsommar finns ett annat spänningsfält som Denise Mina gärna återkommer till i sina böcker; de sociala skillnaderna i dagens Skottland och Glasgow.

Denise Mina har kvinnliga huvudpersoner i sina böcker och det är hos dem våra sympatier hamnar. De har värme (även om den kan sitta långt inne) och en klar känsla för vad som är rätt och fel. Så även i Getingsommar men här finns också medkänsla för de oälskade och osedda oberoende av klass.

Getingsommar börjar hemskt; en ung kvinna sparkas ihjäl. Alex Morrow är den polis (gravid med tvillingar) som ska utreda. Samtidigt får vi följa hur Kay, en ensamstående mamma, reagerar och tänker när hon förstår att två av hennes söner utpekas som misstänkta. Kay är hyperkänslig för vad andra tänker om hennes liv, hon försöker dölja att hon röker ute och bär sina kläder i plastpåse. Livet handlar om att kämpa på för att få tillvaron att gå ihop och se till att barnen håller sej ifrån de kriminella gängen.

Den övre medelklassen representeras av Thomas, en övergiven femtonårig internatskole-elev, och hans tankar. Och så har vi polisen som utreder; Alex Morrow som är klassresenär och därmed en dubbel blick på allt hon iakttar. Allt beskrivs från; klassmässiga, känslomässiga och psykologiska perspektiv.

Det här är inte i första hand en whodunit-deckare, att klura ända till slutet för att få reda på vem som "gjorde det". Snarare - såhär går det när det ser ut som det gör i samhället. Och det är kanske därför det hela boken igenom finns en ilska som ligger och puttrar. Alla är mer eller mindre frustrerade på något eller någon. Men det finns också en människokärlek inemellan och det är den, och att jag ville veta hur det skulle sluta, som gjorde att jag läste vidare trots att det detta är en bok som gör ont.

Men getingarna då? Ja den uppmärksamme läsaren ges en bild någonstans i mitten av boken som kan ge en vink om tematiken i Getingsommar. Här måste jag nämna att originaltiteln är The End of the Wasp Season och när man vet det blir det lättare se symboliken. Ingen vidare svensk titel tänker jag nu efter läsningen.

Detta är den andra boken med polisen Alex Morrow. Den första heter I midnattens stillhet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Kan människor vara så här?

Min kollega talade sig varm för hennes tidigare bok, Utanmyr. Jag har läst några av hennes barn- och ungdomsböcker. Men Sofia Nordins senaste bok Gå sönder, gå hel är enligt min mening hennes bästa.

Jag följer två parallela berättelser. I den ena berättar Anna som skapar sig ett nytt liv. Den biten är otroligt fascinerande. Anna letar upp en man via kontaktannons som inte berör henne för mycket men som hon kan stå ut att leva med och bilda familj med. Hon iakttar hur andra är, vad de gör och hur de är mot varandra – och härmar. Anna ser våra normala liv på ett analyserande och ifrågasättande vis, utan känslor inblandade. Hon skapar detta liv för att överleva. Alternativet hade varit att bli vansinnig eller dö. Men kan hon i det långa loppet hålla avståndet till sina egna känslor? Aldrig engagera sig utan bara spela sin roll?


Den andra berättelsen är avskyvärd och sorglig. Där berättar Lena. Hon tar sin systers barn (bara några månader gammalt) och sticker. Lyckas hålla sig undan, men kan det gå annat än käpprätt åt skogen? Jag hoppas och hoppas att allt ska lösa sig till det bästa. Samtidigt som jag tar del av Lenas historia och inser vilken trasig människa hon blivit.

Det är inte förrän jag efter läsningen bläddrar i boken igen som jag börjar förstå hur berättelserna hänger ihop. Jag skulle behöva läsa om den för att få alla bitar att falla på plats. Men det hinner jag inte nu för jag måste lämna vidare boken till nästa låntagare.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

torsdag 13 oktober 2011

Bo Widerberg

Mannen på taket, Bo Widerbergs filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle, är full av intressanta detaljer. En av dem återfinns 5 minuter och 18 sekunder in i det här klippet.

Den överjordiskt välspelade dialogen mellan Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck och Carl-Axel Heiknerts Harald Hult förlänas ett extra genidrag. Heiknert tror att tagningen är avslutad och skakar efter ännu en ansträngande insats loss ansiktsmuskulaturen. Widerberg har dock på sedvanligt vis låtit kameran gå och därmed lyckats fånga ännu ett ögonblick av absolut naturalism, ett av de så kallat irrationella tillägg som han under hela sin karriär var på jakt efter.

”Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!”, är en typiskt Widerbergsk skådespelarinstruktion, levererad i syfte att locka fram just dessa tillägg. Ett annat exempel kommer från inspelningen av Mannen från Mallorca. Tomas von Brömssen ska agera i en tunnelbanescen och får följande glasklara anvisning: ”När du går fram till den där vagnen så, ja, du kan tappa påsen. Eller inte. Ja, då tar vi!”  

Dessa ganska harmlösa symptom på Bo Widerbergs excentricitet är hämtade från Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvists tegelstensartade biografi över denne för tidigt bortgångne mästerregissör. Blomkvist är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och råkar även vara gift med Bos dotter Nina Widerberg.

Blomkvist poängterar att Widerberg var djupt beundrad bland skådespelare. Vad de värdesatte var just Widerbergs kompromisslösa känsla för det okonstlade uttrycket. Redan med Kvarteret Korpen från 1963, svensk films få riktigt brännande klasskildringar, blev det tydligt vilka storverk denna känsla kunde åstadkomma, med inspiration från utländska regissörer som Truffaut och Cassavetes. Ingmar Bergman (eller Ingvar Bergman som Widerberg insisterade på att han hette) blev emellertid definierad som absolut motpol. En Bergman-film bygger på finsnickrade solon, en Widerberg-film handlar om samspel.

Fullständigt kaos var den mylla där Widerbergs skaparlust spirade som bäst, och Widerbergs totala ointresse för tid, pengar och praktiska begränsningar gjorde honom tidigt ökänd bland såväl producenter som äkta hälfter. En redogörelse för de uppslitande intrigerna under inspelningen av Kärlek 65 skulle kunna fylla en helt egen tegelsten, och Blomkvist svävar inte på målet när det gäller de mörkare uttrycken av ovan nämnda excentricitet. Höggradigt jävla excentrisk kan, om man så vill, betraktas som en provkarta över den manliga genikulturens mer otrevliga drag.

Mårten Blomkvist har byggt sin framställning på ett åttiotal intervjuer med personer som levt eller arbetat med Widerberg. På det läggs Blomkvist privata minnen, samt hans gedigna erfarenhet av filmanalys. Boken är starkt underhållande, och dessutom ett mycket lärorikt dokument över ett allt mer förstelnat svenskt filmklimat. På bokmässan i Göteborg fick Blomkvist frågan om vad Bo Widerberg hade kunnat åstadkomma om han fått leva ett längre liv. "Förmodligen inte så mycket alls", löd svaret. "Det finns inte längre någon plats för spontanitet av Bos slag."

Slutligen måste jag slänga med det här trevliga klippet, där Thommy Berggren (av Widerberg kallad Tolvan, eftersom han hade hört att 12 var det lägsta IQ som uppmäts på en hjälpligt fungerande människa) gestaltar skillnaden mellan Bergman och Widerberg:




/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 12 oktober 2011

Bitter och ljuv

Jag har återigen lyckats bli intresserad av en bok som utspelar sig under andra världskriget. Denna tipsade en kompis om och om jag inte minns fel så har jag en till liggande där hemma... Hotellet i hörnet av bitter och ljuv utspelar sig i och omkring staden Seattle i USA. Året är 1986 och Henry har förlorat sin fru. Han försöker vänja sig vid ett liv utan henne när fyndet görs. I en källare till ett förfallet hotell hittas tillhörigheter från deporterade japaner. Det väcker minnen till liv. Minnen han försökt tränga undan och ignorerat i 40 år. 


Vi får lära känna Henry Lee och hans familj. Han är född i USA av kinesiska föräldrar och bor i Seattles Chinatown. Fadern är kines in i minsta atom, hatar allt som har med fiendenationen Japan att göra och vill att Henry ska bli amerikan. 1942 förbjuder fadern Henry att tala kinesiska hemma. Följden blir att han inte kan föra ett vettigt samtal med någon av sina föräldrar, för de pratar inte särskilt bra engelska. Till föräldrarnas lycka blir han stipendiat i en skola för vita. För Henrys del handlar det om överleva skoldagen...

Han är väldigt ensam tills den dag en flicka börjar på samma skola, Keiko. Men hon har japanska föräldrar! Henry vet inte hur han ska förhålla sig till henne. Deras familjeförhållanden och uppfostran skiljer sig markant åt. Men snart spirar vänskapen mellan dem. Tyvärr ökar förföljelserna av japaner i USA. Något som spiller över även på människor av kinesiskt ursprung. Keiko och hennes familj (tillsammans med alla japaner i Seattle) skickas till interneringsläger. Henry och Keiko hoppas kunna bevara vänskapen tills kriget är slut och de kan mötas igen. Men så sker inte.


Allt detta och ännu mer handlar boken om, skriven av Jamie Ford. Författaren har lyckats riktigt bra. Trådar hit och dit, händelseförlopp jag inte kan förutse, relationen mellan Henry och hans son, härliga vänskapsförhållanden som trotsar ålder och etniska gränser, och så lite jazz. Allt knyts ihop på slutet. Dessutom får jag ett stycke amerikansk historia jag inte hört särskilt mycket om. En bok väl värd att läsa!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 10 oktober 2011

Lärjungen

Den var otäckare än jag hade väntat mig, Lärjungen. I andra boken om psykologen och sexmissbrukaren Sebastian Bergman sker en rad mord på kvinnor i Stockholm. Tillvägagångssättet är på pricken likt en serie mord på 90-talet där Riksmord också var inkopplat, och gärningsmannen sitter inspärrad bakom lås och bom sedan fallet löstes. Riksmord har alltså att göra med någon som kopierar de gamla morden. När Sebastian Bergman kopplas in på fallet upptäcker han att morden är en personlig vendetta mot honom själv... Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt har fått till en riktigt ruggig historia.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 7 oktober 2011

Pär Rådström om "Pär Rådström"


Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.

1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.

För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:

”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”

Och ett till…

”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”

Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.

Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…

"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.

Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.  

Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 6 oktober 2011

Hemmaseger!

Tomas Tranströmer tilldelas årets nobelpris i litteratur. Sällan har väl utropet ”Äntligen!” känts lika befogat. Precis alla bara älskar ju Tomas Tranströmer, och enligt ständig sekreterare Englund har karln haft sitt namn på den beryktade nomineringslistan sedan 1993.

Beskrivningar av Tranströmers storhet som poet brukar ofta kretsa till begreppet solitär. Även om hans mjukt smekande diktning har få fasta drag är hans metod enastående och omisskännlig. Först några igenkänningsskapande vardagsbetraktelser, sedan en så kallad epifanisk höjning; ett magkittlande gunghopp ut i livets mystiska storslagenhet. Kläder på tvättstreck blir till en palestrinakör, en balkong blir till en regnbåge. Högt över trädgårdens rönnbärsklasar hörs ”stjärnbilderna stampa i sina spiltor”...    

”Men var är alla de koppar kaffe som inte resulterar i en epifanisk höjning?” Frågan ställdes under årets bokmässa i Göteborg, i ett försök att problematisera det, enligt somliga, bekvämt världsfrånvända hos Tranströmer. Frågeställaren var författaren, poeten och Wordfeud-geniet Malte Persson. Han tillhör en av de generationer som mer eller mindre obstruerande tvingats förhålla sig till det av Tranströmer ockuperade Tranströmer-spåret.

Tranströmer kan därvidlag jämföras med rockbandet Nirvana. Nirvana tog rockmusiken till sin vägs ände. Tranströmer har tagit den epifaniska höjningen till sin vägs ände. Ingen av dessa giganter har därför några egentliga efterföljare. Malte Perssons senaste verk är talande nog en strikt sonettsamling om Stockholms tunnelbanesystem.

Men kanske går det att se alla koppar kaffe som epifaniska ögonblick? När jag själv läser Tranströmer är det nog den möjligheten som lockar allra mest. Och Tranströmer verkar ju leva som han lär. När Englund ringde upp i förmiddags satt han enligt uppgift och lyssnade på musik.

/Martin

Foto: Ulla Montan

onsdag 5 oktober 2011

Så lite. Så mycket!

Det var en liten tunn bok jag fick i min hand, inte ens 100 sidor. Kärlekens geografi av Nina Bouraoui. Den skulle skildra relationen mellan en författarinna och en av hennes läsare, en ung man. Men det var inte alls vad jag förväntade mig. Själva texten drabbade mig. Jag kunde inte värja mig. Jag började läsa och fortsatte sida upp och sida ner. Texten bara rullade på utan kapitel, utan stycken. Det var text från kant till kant på sidorna. Lite jobbigt till en början men mer och mer en del av upplevelsen. När jag inte orkade ta in mer bläddrade jag fram några sidor och lyckades hitta en punkt längst ner i högra hörnet på en sida. Det verkade som jag kunde lämna berättelsen där utan att vara mitt i något. Phu!

Vad hade jag då läst. Vid en signering av hennes böcker lämnar den unge mannen P en cd-skiva med musik hon inte kan lyssna på och ett brev. Det är deras första kontakt. Hon följer honom via hans blogg, är fascinerad av honom men vågar först inte skriva något där. Så skickas första mejlet, första telefonsamtalet rings, och så vidare. Sakta förs de närmare varandra, nästan besatta av varandra. Eller är det kanske bara hon som är det av honom? Förväntningar byggs upp, hålls tillbaka, känslorna växer fram, liksom passionen. Det är hela tiden författarinnan som berättar eller mer tänker högt för oss om mannen, relationen, sitt arbete, livet. Hur hon agerar för att orka leva. Det är så bra!

Ni kanske undrar hur jag hittade denna bok? Den eminenta tidskriften Vi läser (som du kan läsa eller låna på biblioteket) hade en intervju med författarinnan i nr 3/2011. Ulla Strängberg som intervjuat Nina Bouraoui tyckte att det var just denna bok man skulle börja med om man ville upptäcka författarinnans storhet – sagt och gjort! När jag nu läste artikeln igen kunde jag inte annat än att le igenkännande åt en av hennes rader: "Att läsa Nina Bouraoui är som att stiga ned i en flod, och låta sig föras med av vågorna i ett ständigt, rytmiskt svall. Det är upslukande och ansträngande. Ibland måste man hämta andan." Det stämmer så bra med hur jag upplevede det. Boken gav verkligen mersmak och jag får nog söka mig ner i biblioteket för att leta upp någon mer bok av henne. Undra om jag ska börja med den först översatta...

/Liselott

Reservera Kärlekens geografi i bibliotekets katalog.
Reservera ett nummer av Vi läser i bibliotekets katalog.

tisdag 4 oktober 2011

Bloggen frågar, Mats Jonsson svarar!

 
  









Inga serier kan beröra mig lika djupt som Mats Jonssons. Hans projekt att – i ett naivistiskt, bitterljuvt manér – skildra hela sitt liv i serieform är lika självutlämnande som igenkänningsskapande. Dessutom träffsäkert samhällskommenterande. Trots temat har hans serier litet gemensamt med dagens navelskådande bloggprosaister. Sun Axelsson och Ivar Lo-Johansson är bättre exempel på jämförelser. Det personliga är här politiskt!

Senaste serieromanen Mats Kamp tar vid ungefär där Hey Princess – den definitiva skildring av 90-talets så kallade indie-era – slutade. Mats är ihop med Victoria, jobbar på Galago, vänder plattor på Zombie bar, blir lite känd, och har det väl egentligen ganska så bra. En känsla av tomhet har emellertid börjat infinna sig. Det är dags att gå vidare, att ta nästa trappsteg; att skaffa familj. Sagt och gjort. Konsten att med hedern i behåll navigera genom föräldraskapets djungel blir snart temat för Mats kamp, en knivskarp uppgörelse med allt från förhudsförtängning till föräldrakooperativ, tidskriften Mama och privatskolereformer.

Nyligen fick jag tillfälle att ställa följande fem frågor till Mats Jonsson:

Mats Kamp beskrivs av många som din mest politiska serieroman hittills. Håller du med om att den är det?
Absolut. Av mina tidigare böcker är det nog bara barndomsskildringen Pojken i skogen som på något plan kan kallas politisk, och där är det snarast mellan raderna, inte så uttalat. Men jag har varit socialist sedan mina tidiga tonår och tyckte helt enkelt att det var dags att låta det ta plats i serierna. Jag är väldigt arg och orolig över de senaste årens politiska utveckling i Sverige, och ville verkligen göra det lilla jag kan för att säga emot, sätta mig på tvären, visa att inte alla i den urbana medelklassen vill ha avregleringar och städhjälp.

Jag tror inte att det är alltför djärvt att tolka titeln som en allusion till Knausgårds Min kamp. Kan man se kopplingen som en (bitter?) påpekan om att seriemediet är föregångare till dagens självutlämnande trend?
Denna påpekan är faktiskt ingenting jag reflekterat över, men det är en så pass bra tolkning att jag funderar på att göra den till sanning! Jag har inte läst Knausgård, eftersom jag anade att det låg nära mitt eget projekt och inte ville bli påverkad, men satt på en förlagssammankomst och gnällde över att jag hade svårt att komma på en titel, och förlagets dåvarande marknadschef Anne Ekberg kläckte idén. Och det är ju onekligen en viss schvung i titeln.

Är det annorlunda att skriva självbiografiska serier i dag, jämfört med när du började?
Om. Jag ritade min första självbiografiska serie 1987, som fjortonåring, och hade ingen aning om att jag verkade i en existerande genre. De amerikanska förebilderna upptäckte jag först senare, och i Sverige var jag bland de första. De socialrealistiska manusen i kombination med de amatörmässiga teckningarna väckte en del ont blod på den tiden, eftersom snygga teckningar och mer fantasieggande historier var normen. Nu är genren etablerad, och har faktiskt funnit sin roll på seriescenen, efter att ha tagit omvägen via läsare och kritiker av den "vanliga" litteraturen.

Vilken Mats har varit svårast/lättast att berätta om, barnet, popsnöret eller småbarnsföräldern?
Bra fråga. Popsnöret [syftar på 90-talsversionen av Mats] var väldigt enkelt, det var liksom bara att köra. Jag hade allt färskt i minnet och han hade inga viktigare relationer att ta hänsyn till. Barnet var knivigare, jag tillbringade några år med att borra mig ned i mina barndomsminnen och försöka att fullt ut identifiera mig med barnet, se världen på hans sätt och tänka hans tankar. Det var roligt, men krävande. Småbarnsföräldern ligger också nära inpå, så nära att jag måste skapa och upprätthålla en distans. Det svåraste har varit att behålla ärligheten i berättandet utan att såra eller lämna ut för mycket av min fru och min dotter. Jag tror att jag har klarat balansgången, men det är nog det svåraste jag gjort.

Vad bör man läsa efter att man läst Mats Kamp?
Om Mats kamp är den första självbiografiska serieroman du läser tycker jag att du först och främst ska leta upp serier av mina svenska kollegor: allt av Åsa Grennvall och Simon Gärdenfors, David Liljemarks Susanna & Bo, Daniela Wilks Banglatown och Marcus Ivarssons Intro. Ett par internationella portalverk är Art Spiegelmans Maus och Marjane Satrapis Persepolis, och sedan kan man gå vidare med nordamerikanska tecknare som Joe Matt, Chester Brown, Seth, Aline Kominsky, Phoebe Gloeckner, Julie Doucet, David Heatley och Jeffrey Brown. Och så tidskriften Galago, förstås!

måndag 3 oktober 2011

Nedkopplad

Jag har hyfsad kontroll över de tekniska prylar som jag äger. Det är fortfarande jag som äger dem och inte tvärt om. Jag kan ibland gå ut på stan utan att ta med mig min mobil och jag stänger av den på natten. Samtidigt känns det ibland som om jag suttit lite för länge framför datorn och kollat om det hänt något på Facebook en eller två gånger för mycket. Men jag har fortfarande kontroll, tycker jag.

Journalisten Susan Maushart upplevde att hennes familj hade tappat kontrollen över tekniken. Hennes döttrar spenderade mer och mer tid på Facebook istället för att träffa sina vänner i verkligheten. Sonen spelade allt som oftast våldsspel på sin monsterdator. Själv verkade hennes iPhone ha klistrats fast i hennes hand, så svårt hade hon att skiljas från den. Kommunikationen inom familjen blev lidande. Så hon bestämde sig för att genomföra ett experiment. Under ett halvår skulle ingen i familjen ha tillgång till datorer, iPhones eller iPods i hemmet. TV var också förbjudet. Barnen, tonåringar alla tre, var inte alls lika entusiastiska som hon, men efter vissa mutor fogade de sig.

Hur gick det då? Vad hade familjen lärt sig efter att experimentet avslutades? Så klart gick det bra, och de lärde sig både ett och annat om sig själva och sina teknik- och medievanor. Men med det är det inte sagt att Maushart fördömer all teknik eller ens menar att det var bättre förr. Men kanske att vi borde tänka lite mer på hur vi använder tekniken, och till vad. Och framför allt inte glömma bort de mänskliga mötena.

Nedkopplad är en intressant och många gånger rolig bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog