Förmodligen behöver man de senaste åren ha levt med huvudet i en enbuske för att inte tycka att självcentreringen i Karl-Ove Knausgårds Min kamp ligger i tiden. Men samtidigt finns det något så kännbart otidsenligt med dessa ohejdade minnesströmmar. Strängt taget bryter Knausgård mot två grundregler, vilka sedan länge ses som närmast naturgivna inom allt litterärt berättande: ”Kill your darlings” och ”Show it, don’t tell it”.
På bokmässan i Göteborg var Knausgård själv inne på detta, under ett intellektuellt högoktanigt samtal med Aris Fioretos. Den spränglärde eleganten Fioretos bollade tillbaka några jämförelser med barockens konstnärliga ideal. Barocken var bland mycket annat självbespeglingens era. Men också den rika ornamentikens.
Somliga misstänker att livet inte är så mycket mer än ornamentik. Hur det än ligger till med den saken så är det genom att fokusera på just utanpåverkets överdåd som Knausgård försöker ge livet litterär form.
I Min kamp 3 lyser såväl lager-på-lager-experimenterandet som de kontroversiella essäinslagen med sin frånvaro (vilket i och för sig är lite synd). Hyfsat linjärt frambesvärjs författarens barndom – från familjens flytt till småhusområdet på Tromsøya till Karl-Oves första år på högstadiet. Den namnlöse faderns demoniska tyranni skildras med plågsam intensitet, vilket ger en förklarande bakgrund till den första delens rituella utdrivning. Likaså kastar den unge Karl-Oves erfarenheter av att bli kallad ”femi” ljus över den andra delens babyrytmik-förnedring.
Men det är detaljexecesserna i sig, alltså ornamentiken om man så vill, som firar de största triumferna. Gnisslet av regnvåt galon, lukterna hemma hos kompisar, exalteringen kring en ask tändstickor.
Bladvändarkvaliteterna i Min kamp hänger tätt samman med det trösterika i denna metod. Med sina barocka drag visar Knausgård att vi faktiskt kan leva i nuet. Om än retroaktivt.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar