fredag 30 december 2011

Den röda öknen

















Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!

Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.

Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.

Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.

Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!

I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.

Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv. 

onsdag 28 december 2011

Vilken bladvändare!

När jag hörde Rikard Wolff läsa Dorian Grays porträtt fascinerades jag av hans röst. Tyvärr har jag inte hittat fler ljudböcker som han läst in. Ingen kunde väl undgå honom i filmen Änglagård. Jag har hört honom sjunga i radio och sett klipp från hans föreställningar. Senast såg jag honom på tv i Vem tror du att du är, där han sökte sin släkts historia. Jag fick en person bakom den offentliga och det var bara positivt.
När nu Rickard Wolffs självbiografi Rikitikitavi kom ut, och jag hörde att den skulle vara bra, lånade jag hem den. Den låg i bokhögen över en vecka. Men när jag började läsa blev den utläst på två dagar! Vid varje bladvädning gladdes jag av bokens lysande röda sidor.
Vill ni veta mer om mannen bakom rösten så måste ni läsa denna bok. Han berättar om sina föräldrar och far-och morföräldrar, om sin uppväxt, svårigheter, kärlekar, möten och slitet som skådespelare. Den går kronologiskt fram till sommaren 2011, med infällda kommentarer från nutidens Rikard lite då och då. Det är så bra.
Vill ni höra honom själv läsa boken så finns den som ljudbok. Att jag inte tänkte på det innan!
/Liselott

tisdag 27 december 2011

Ett angenämt möte med Tranströmer

Jag råkade höra ett utdrag av Tomas Tranströmers självbiografiska bok Minnena ser mig på bilradion. Och jag var fast. Jag ville veta mer. Hur gick det sen?
Som tur var fanns boken inne på biblioteket, så jag kunde börja direkt. Ett angenämt möte.
Tomas Tranströmer ser sina minnen som en kometformad ljustrimma. Starkast och mest förtätat i början, i barndomen. Glesare och bredare senare i livet. Han tar oss med till den mest förtätade delen – till barndomen...
Han skriver själv om sina första centrala minnen:

"Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden."
Vi hör om hans nära vänskap med sin morfar, som gett honom en nära relation till de senaste 150 årens svenska historia. Vi träffar pojken Tomas i skolan, där han av alla krafter söker att dölja att han är annorlunda än de andra barnen. Vi träffar honom efter skolan, på loven då han äntligen kan ägna sig åt någonting ”riktigt”. Han samlar insekter och företar långa expeditioner där trakten kring morföräldrarnas stuga i skärgården förvandlas till det okända Afrika….
Minnena ser mig är en trevlig liten bok som man hinner läsa till en kopp kaffe på eftermiddagen, men som ändå finns kvar i medvetandet. Och som jag gärna tar fram igen och läser om.
/Tine
Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 21 december 2011

Lättsamt men spännande!

Vilken småmysig berättelse hon skrivit, Maria Gustavsdotter. En för mig okänd författare fram till de senaste åren då jag upprepade gånger satt upp hennes böcker på biblioteket. Dessutom har låntagare frågat efter hennes serie Fem pärlor till jungfruns krona.
När hon nu skrivit en deckare, Flickan på kyrkogården, passade jag på att läsa den. Deckare har jag en förkärlek till och den här utspelar sig dessutom i historisk miljö, vilket är ett extra plus. Den var bitvis riktigt nervpirrande och det var länge oklart vem som var skyldig till vad… Men till största del påminner boken mig om Sigge Starks böcker. Det vill säga familjeliv, kärlek, intriger och vardagsliv men med en deckargåta på köpet.
Det hela utspelar sig i Uddevall 1824. En grosshandlarfamilj med tjänstefolk och vänner är i centrum. Jag tror författarinnan ger en ganska sann bild av hur folk levde i Sverige vid denna tid och hur rollerna var mellan olika samhällsskikt.
En del karaktärer är lite väl förutsägbara till en början. Den vackra, lite dumma och bortskämda dottern i huset, den inte fullt så vackra men smartare fattiga släktingen som lever där på nåder, med flera. Men personerna utvecklar sig till det bättre ju längre berättelsen varar.
Med tanke på slutet kommer det säkerligen en fortsättning med förändrade förutsättningar för den fattiga släktingen… För det är den fattiga släktingen Aurora som berättar. Hon hittar en flicka mördad, har troligen sett mördaren och snart sker ännu ett mord. Efter det första fyndet snurrar berättelsen allt närmare Aurora och hennes släktingar.
Behöver ni något lättsamt men spännande att läsa tror jag denna kan passa riktigt bra!
/Liselott

fredag 16 december 2011

Svängig eftertänksamhet































”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

onsdag 14 december 2011

Snart på tv!

Jag läste tio sidor och det skedde ett bankrån och en gisslansituation! Tre sidor till och ett mord begicks! Undra om den nya miniserien börjar på samma sätt?
Arne Dahl (alias Jan Arnald) har skrivit en deckarserie om A-gruppen, en specialenhet inom polisen. Såg i veckan att några av dessa böcker har filmats. Den första, Misterioso, visas på svt1 under mellandagarna. Jag läste några av hans böcker för några år sedan och tyckte om dem. Misterioso hade jag inte läst men det blev av nu. Dock har jag ett litet dilemma. Ska jag läsa ut hela boken och veta hur den slutar innan jag ser den på tv eller vänta tills efter?
Medverkande, och kanske en kommande stjärna (?) på skådespelarhimmlen, är Magnus Samuelsson. Kanske mer bekant som världens starkaste man. Jag såg honom i en liten roll i Göta kanal 3 och undrar hur hans skådespelarinsats kan tänkas vara? Jag tror jag vet vilken av poliserna han ska gestalta. Om det följer boken sjunger han i kör… På svts hemsida kommenterar författaren filmatiseringen: på det stora hela är det oväntat nära böckerna. Boken skrevs 1999 och det har ju hänt en del i samhället sedan dess. Ska bli spännande att se hur mycket boken anpassats till nutiden i filmen.
Om ni vill lyssna på den låt som gett boken sin titel kan ni göra det här. Misterioso beskrivs ingående i boken och jag sitter och lyssnar på den nu när skriver det här. Gillar den mer och mer!
Så långt jag läst hitintills i boken är det bra. Gillar att författaren förutom polisarbete får med personernas tankar och känslor. Än så länge mest Paul Hjelm, som är inblandad i gisslansitutionen.
/Liselott

måndag 12 december 2011

Mord i juletid

I tonåren plöjde jag Agatha Christies böcker om Hercule Poirot och Miss Marple, och det är inte ofta jag stöter på titlar som jag inte har läst. Därför blev jag glad när jag hittade Hercule Poirots jul i magasinet på Bräkne-Hoby bibliotek.

Boken är tillägnad Christies svåger James som önskade att morden i böckerna skulle bli lite våldsammare och blodigare och inte så "anemiska". Han fick som han ville, kan man som läsare konstatera.

Simeon Lee är rik som ett troll och elak som få. Julen närmar sig och han har bjudit in alla sina barn med respektive för att fira. Ingen tycker om honom, stämningen är tryckt och Lee spelar ut alla mot varandra för sitt egna höga nöjes skull. Alla har alltså motiv för att döda den gamle och på julafton hittas han mördad på ett brutalt sätt. Hercule Poirot råkar vara i närheten och kopplas in på fallet.

Även om jag inte längre känner samma fascination för Christies skrivande som i tonåren är det roligt att läsa hennes böcker igen. Fast om man letar efter julstämning ska man nog välja annan läsning.

/Jenny

fredag 9 december 2011

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

torsdag 8 december 2011

Att återse gamla bekanta

Det var med spänning jag började läsa Jed Rubenfelds nya bok Dödsdriften. Hans förra bok skriver jag om här. Det hela börjar med att det den 16 september 1920 exploderar en bomb på Wall Street i New York. En terrorattack! Så mycket är historiskt sant, men vem som låg bakom vet man fortfarande inte. Men Rubenfelds bok leder så småningom fram till en möjlig(?) förklaring. 

På plats finns två gamla bekanta – läkaren Stratham Younger och poliskommissarien James Littlemore. I deras sällskap finns en ung dam som senare samma dag blir kidnappad. Dessutom vet jag som läsare att någon förföljer henne! Hänger dessa tre händelser ihop på något sätt eller är det tre separata gåtor som ska lösas? Herrarna dras på olika sätt in i händelseförloppet.

Som i förra boken blandas verkliga händelser in i denna fiktiva berättelse. Jag gillar det och lockas till att lära mig mer om olika historiska händelser. Visste ni till exempel att lastbilar med röntgenutrustning körde runt bland fältsjukhusen under första världskriget? Som i förra boken är Sigmund Freud med, och får sällskap av Marie Curie. Ni som kan er Freud kan härleda bokens titel till hans upptäckter. Händelser från första världskriget återberättas och har betydelse för bland annat Youngers personlighet. Kanske är det därför jag inte känner igen honom eller så läste jag slutet i förra boken för fort för att minnas alla detaljer… Det senare låter väldigt troligt.

Desto trevligare att få träffa Littelmore och hans familj igen. Synd att det inte är mer fokus på hans liv. Där verkar hända mycket som hade varit kul att läsa mer om. Men helheten är en spännande och väldigt händelserik berättelse. Om än något krånglig emellanåt. Men jag tycker slutet öppnar för en fortsättning.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 5 december 2011

Skräck, säger du?

På utsidan av Hanna von Corswants roman Barnflickan står det att det är en skräckroman. Omslaget ger mystiska vibbar.

Det börjar med att svenska Karin kommer till ett mindre gods på den franska landsbygden för att arbeta som barnflicka. Hon har en jobbig tid med familjeproblem bakom sig, anar man. Resan ska fungera som en nystart. Men när hon är på plats menar familjen att Karin aldrig har varit menad som barnflicka hos dem. Barnet som tidigare fanns i familjen har dött genom en olyckshändelse, och de har letat efter en hushållerska, inget annat. Trots den något förbryllande starten, och Karins aningar om att något inte står rätt till i hushållet, bestämmer hon sig för att stanna.

Halvvägs in i boken väntar jag fortfarande på att det ska komma lite skräck. Allt är lite mystiskt och klaustrofobiskt, ja, men det är knappast så att jag biter på naglarna. Jag funderar mest över när boken utspelar sig. Man kommunicerar via telefon eller brev, inga datorer eller mobiltelefoner nämns. Vissa tidsmarkörer nämns, Karin ser Mandomsprovet på bio och lyssnar på Beatles. Till slut får man det bekräftat, det är 60-tal.

Och visst blir det obehagligt i andra halvan av boken men jag har ändå svårt att kalla det skräck. Rysare kanske? Eller är det jag som har fel uppfattning om vad skräck är? Slutet kommer ganska hastigt och lämnar mig med en hel mängd obesvarade frågor. Barnflickan är von Corswants debut.

/Jenny

fredag 2 december 2011

Sömnlöst på Manhattan

När natten faller, Michael Cunninghams senaste roman, handlar om Peter Harris, fyrtiofyraårig gallerist på Manhattan. Materialistiskt lyckad men existentiellt krisande. Äktenskapet med Rebecca tycks tröttkört och i sin jakt på konstnärliga halleluljaögonblick famlar Peter allt mer i blindo.

Så anländer Missen, Rebeccas struliga och betydligt yngre bror. Han är förvillande lik en skulptur av Rodin, och har den goda smaken att spatsera runt köket i bara födelsedagsdräkten. Särskilt om natten, när Peter är sömnlös och behöver lite vodka…

Ni förstår vartåt det barkar. Tematiken är en uppenbar pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, och romanen ännu ett exempel på Cunninghams fäbless för hämningslöst återbruk av litteraturhistorien. Vid varje bladvändning står någon gammal bekant europé på lur; en Madame Bovary, en Jane Austen-fröken, en Dante, en Hans Castorp, en Galatea. I romanens mest laddade scen får Peter spela både den smyglyssnande Polonius och Hamlets spökfar.

Minns ni när Horace Engdahl, då fortfarande ständig sekreterare, lade ut texten om att amerikansk litteratur är isolerad och trångsynt? Cunningham verkar inte ha glömt. Man föreställer sig att han tagit som livsuppgift att motbevisa denna fördom. Ett företag som dock ter sig allt mer riskabelt. I den pulitzerbelönade och framgångsrikt filmatiserade romanen Timmarna hade återvinningen något av nyhetens behag. Nu riskerar den istället att kännas krystad och övertydlig. Som ett klassiskt fall av kvarglömd byggnadsställning.

Men när boken börjar ta slut har min irritation över detta upphört. Istället betraktar jag det hysteriska namedropandet som kongenialt med Peters krissymtom, med hans desperata sökande efter meningsfullhet. Samtidigt har hans person djupnat och nyanserats. Jag har blivit fäst vid honom, och gått igång på romanens nogsamt utlaggda tanketrådar kring konst, konstmarknad, skönhet och erotik.

I sina bästa stunder framstår Cunningham som en amerikansk, queerare Ian McEwan, tänker jag. Han bemästrar nog ett oerhört subtilt och välavvägt romansnickeri. Liksom i smyg, bakom den där skräpiga byggnadsställningen.

/Martin

P.S. Hur ofta använder ni er av ordet diminutiv? Michael Cunningham gör det, enligt hans översättare, väldigt ofta. Fyra gånger under första hälften av romanen, och sedan flera gånger till. Är detta ett medvetet stilgrepp? Eller rör det sig om provisoriska lösningar; den stressade översättarens tyvärr missade påminnelser till sig själv om att här och var hitta på lämpliga beskrivningar av litenhet (alltså diminutiv)? Kanske ett tecken på översättabranschens allt mer ansträngda arbetsförhållanden.

Reservera boken i bibliotekets katalog