onsdag 29 februari 2012

En farlig flickas dagbok...

Jag hittar mycket spännande böcker när jag sätter upp det ni lånat hem. En hade en titel och ett omslag som fick mig att slå upp boken och läsa de första raderna.
Pauvla Agrippa hade dött klockan tre på eftermiddagen; nu låg hon med händerna korsade och stilla en bit under den välformade bysten vars transparenta hud blottade vener tunna som gammal spets, lila vener som nu bara var ett kartsystem över de banor i vilka hennes liv en gång hade flutit.
Hon hade inget emot döden och familjen är samlad runt henne. Snart är hon borta för alltid på ett minst sagt udda sätt! Det är den första novellen i samlingen En farlig flickas dagbok av Djuna Barnes. Den får mig att vilja läsa nästa novell och sedan nästa och nästa… Det jag finner tilltalande med noveller är möjligheterna till en mångfald av berättelser på få sidor. Visserligen väldigt korta men oändligt levande. Men sedan beror det på vem som skrivit dem.
Dessa samlade och översatta av Christian Ekvall gillar jag även om de är dystra. Inga muntra levnadsöden alls, mer missnöje och vanmakt, och döden är ständigt närvarande. De tilltalar mig nästan allihop. Relationerna och personerna är det viktiga. Personernas tankar, det de talar om, iakttar och vad de gör. Platsen och tiden är oväsentlig även om tidsmarkörerna finns där. Eller är det kanske det som tilltalar mig? Dessa noveller skrevs mellan 1917 och 1942, en tid jag gärna läser om i skönlitteraturen.
Djuna Barnes hade jag inte hört talas om förrän jag fick denna bok i min hand. Men hon ska visst vara både kultförklarad och queerfeminist (innan ordet fanns) och skrev förutom noveller även drama, lyrik och repotage. Upptäck henne du också!
/Liselott

måndag 27 februari 2012

Filmberätterskan

111 sidor kort är Filmberätterskan av Hernán Rivera Letelier. I tioåriga María Margaritas familj i gruvbyn i Chile är det knappt om pengar. Tiden är 1960-tal och det stora nöjet är att se film på biografen i byn. Pengarna räcker bara för en person och därför anordnar fadern en tävling inom familjen. De fem syskonen får i tur och ordning gå och se en film, därefter ska de komma hem och återberätta den för övriga familjen. Den som lyckas bäst blir den som får jobbet som familjens filmberättare.

María Margarita vinner tävlingen tack vare att hon inte bara återberättar utan också kommer ihåg melodier och sånger ur filmen. Hon är en naturbegåvning och snart börjar ryktet om hennes talanger spridas i byn. När hon är som populärast väljer många att istället för att se filmen höra María Margarita berätta om den. Men trots hennes popularitet är familjelivet inte lätt och en rad händelser som slutar med att den första TV:n kommer till byn, gör att hennes tjänster inte längre blir efterfrågade.

Detta är en bok som rymmer många känslor, det knappa omfånget till trots. María Margarita är en sann artist och dessutom en överlevare som krasst ser på sitt liv. Såväl roliga som tragiska händelser återberättas på ett närmast torrt, konstaterande, sätt. Vad jag förstår är det den första boken av Rivera Letelier som översatts till svenska. Jag hoppas att det kommer fler.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 24 februari 2012

Batuman и старые русские

Så har jag också läst Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Som tillrådigt är när det gäller tokhausser försökte jag först inta en sunt skeptisk hållning. Till stöd tog jag det faktum att bokens svenska omslag tecknats av Henrik Lange. Han brukar ägna sig åt att koka ner litteraturklassiker till fyrarutiga seriestrippar. Ibland blir det skojigt. Oftast rent obehagligt.

Min illvilja kom dock tidigt på skam. Konsumtionsmaximerande snuttifiering är det sista som kan sägas karaktärisera Batumans bok, en helt fantastisk blandning mellan självbiografi, reseskildring och litteraturvetenskaplig essäsamling. Och så är den ganska rolig också. Martina Lowden möter W. G. Sebald möter Borat, kan man kanske dra till med.

Elif Batuman är turkisk-amerikansk journalist, författare och akademiskt underbarn, besatt av centralasiatisk kultur i allmänhet och rysk litteratur i synnerhet. I Besatta får vi följa med henne på Isaac Babel-konferens, på intensivkurs i uzbekiska i Samarkand, på mördarspaning bland relikerna i Tolstojs Jasnaja Poljana. Bland mycket annat.

En friare och på samma gång anspråksfullar syn på språk och litteratur verkar vara vad Batuman lockats av. De gamla ryssarna skulle aldrig ha låtit sig klavbindas av dagens skrivarkurspraxis ”kill your darlings” och ”show it don’t tell it”. Det funkar inte när det bokstavligen gäller liv eller död. Som för Viktor Sjklovskij, i en av röda arméns sprängpatruller:

"Mina armar kastades tillbaka, jag lyftes upp i luften och dråsade brännskadad i marken [...] jag hann knappt tänka mer än en hastig tanke om min bok, Intrig som ett stilistiskt fenomen: Vem skulle nu skriva den?"
      
För att ringa in denna storslaget disciplinerade inställning söker Batuman hela tiden kopplingar mellan liv och litteratur. Likt Don Quijote vill hon föra i bevis att det som står i romanerna är sant. De vetenskapliga resonemangen är enkla men aldrig förenklade. Batuman har vett att klippa av dem i tid, och liksom bara antyda de oceaner av läsäventyr som väntar där ute. Äventyr som knappast låter sig sammanfattas i fyra serierutor. Inte ens mellan två bokpärmar.

/Martin

P.S. På tal om läsäventyr. Missa nu inte bibliotekets läsecirkel om historiens kanske allra mest fruktade tegelsten: James Joyces Ulysses.

Reservera Besatta i bibliotekets katalog

tisdag 21 februari 2012

Den var dålig – eller?

Näe, vad besviken jag blev! En ovärdig dotter engagerade mig inte alls på samma sätt som den första boken om Louise och hennes mamma, som jag skrev om här. Den tog sig lite på slutet men det bar inte upp hela boken.
Det har gått 15 år sedan Justine Lévy skrev förra boken. Louise har blivit ungefär 15 år äldre och ställs inför två omvälvande händelser. Hon är oväntat gravid och hennes mamma är sjuk. När hon väl inser att mamman är allvarligt sjuk är det försent. Louise är fylld av dåligt samvete och försöker hjälpa och stötta sin mamma på de sätt hon kan. "...jag går till sjukhuset som man går till skolan, utan att fundera så mycket på det, för att jag måste, för att jag inte vågar annat och ibland skolkar jag."

Men hon kan inte berätta att hon är gravid. Kan inte ge mamma den glädjen, eller det att kämpa för. Louise är tveksam om mamman ens skulle bli glad för ett barnbarn. Och tänk om hon blir en bättre mormor än mamma… Förhållandet mellan Louise och mamman är ju långt ifrån oproblematiskt. När hon väl berättar är det alldeles för sent.

Louise ter sig för mig närmast neurotisk, väldigt osäker i sin roll som gravid och snart mamma, med sitt konstiga och tragiska förhållande till mamman. Pappan kan hon däremot berätta allt för. Vad hände Louise efter att jag lämnade henne i förra boken. Hur blev det så här? Det känns som det måste finnas ännu en historia att berätta.

Men nu när jag bladat i boken och skumläst lite här och där för att skriva denna text inser jag att den kanske inte var så dålig ändå, snarare lite hoppig. Eftersom jag inte kom in i boken från början läste jag utan större engagemang, och det går nog inte om man vill ha behållning av berättelsen. Så läsa gärna, men ge den lite tid och eftertänksamhet och återkom gärna och berätta hur du upplevde berättelsen.
/Liselott
P.S Boken ska filmas och Levy har själv skrivit manus. Undra just hur den ska bli...

fredag 17 februari 2012

En osynlig

Så har jag också läst en deckare. En osynlig, av debutanten Pontus Ljunghill. Som vanligt var det hägrande miljöexcesser som fick mig att trilla dit. Boken utspelar sig under den fantasieggande sensommaren/hösten 1928.

Den lite träige stockholmskommissarien John Stierna sätts att utreda ett mord på en ung flicka. Liket har påträffats i en övergiven lokal ute vid Djurgårdsvarvet, och spåren är knappa. Några däckavtryck, en teckning av en man i hatt, ett förlorat smycke i form av en märklig, halsduksförsedd sagoboksgris vid namn Piglet.

Via en parallellhandling – tjugofem år senare – blir läsaren tidigt varse att gåtan är av det segdragna slaget. 1953 är en sliten och just pensionerad Stierna på förment rekreerande gotlandsresa. Den gamla mordutredningen tynger alltjämt hans bagage. Såväl bildligt som bokstavligt.

En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.

Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.

Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.

/Martin

onsdag 15 februari 2012

Så gott som död...

Så har jag tillbringat några dagar i London, delvis instängd i en liten tobaksaffär med ett gisslandrama, delvis letande ledtrådar för att hitta ett motiv och en mördare.

Den som söker svaren är kommissarie Tom Thorne och Så gott som död är 10:e boken om honom. Men ska han hinna i tid, innan tålamodet tryter för Akthar, som håller två av sina kunder som gisslan – en av dem är polis… Akthars son tros ha begått självmord på en ungdomsanstalt men hans far är säker på att någon mördat honom. Han kräver att Tom ska hitta mördaren!
Har du inte läst Mark Billinghams deckarserie om Tom Thorne än så gör det. De två första böckerna är nu filmade för tv och den första, Sömntuta, ska visst visas i tv4 under året! Varje gång jag ser den boken i hyllan minns jag hur bra och otäck den var... Här kan ni se trailern för serien och ta er en titt på Tom Thorne.
/Liselott

måndag 13 februari 2012

Italienaren

Oj, oj. Det var länge sedan jag läste en bok som var så gripande som Italienaren av Sven Olov Karlsson. På slutet kan jag inte hålla tårarna borta eftersom sorgen beskrivs så verkligt att man kan känna den. Ibland flikar författaren in små kommentarer om berättelsens natur, där han menar att om det varit en annan sorts berättelse hade allt löst sig som genom ett mirakel och alla hade levt lyckliga därefter. Men nu är det inte en sådan berättelse.

Redan från början får man som läsare veta att Karl Erik Andersson, Italienaren kallad, är sjuk. Han är döende av en cancer som långsamt äter upp honom inifrån. Hans äldste son Peter vet att han måste axla faderns roll och sliter i sin förtvivlan på gården Sveddet i Västmanland där de bor. Längtan efter ett eget liv borta från föräldrarna varvas med ansvarskänslorna. Vartannat kapitel är nutid och vartannat är en exposé över Italienarens liv, med början i hans farmors historia. Känslan att vara menad för någonting annat går igen genom familjens hela historia. Det är en verkligt fin berättelse som berör på så många sätt.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 8 februari 2012

En liten sorgsen pärla – med fortsättning!

En nyutkommen bok av Justine Lévy gjorde mig nyfiken på båda de böcker som översatts till svenska. Jag har nu läst den första Vi ses på Place de la Sorbonne och den var riktigt bra. Jag sögs snabbt in i berättelsen, men riktigt vad den handlade om förstod jag först på slutet. Jag avslutade boken med en skön känsla av förståelse, av en cirkel som sluts.

Louise berättar om sin mor. Kan ju låta så där kul, men det ryms så mycket känsla i berättelsen. En ständig längtan efter att ha en mor, ilska, hat, kärlek, samvetskval och en vilja att förstå. För Louise förstår inte sin mors handlande. Hon ger löften som inte uppfylls, glömmer bort att hämta Louise, följer infall som för henne vart som helst. Hon är en egoist av stora mått. Samtidigt är hon förförisk, förtrollande och behövande.

Vad är det som driver moderns handlingar? Jag kände en genomgående sorgsen ton när jag läste. Den blev allt starkare ju närmare slutet, och berättelsen gav mycket att fundera kring. En sådan uppväxt som Louises skulle jag inte vilja ha. Enligt baksidestexten skulle boken delvis varit en kärleksförklaring till modern. Men jag vet i katten om jag håller med om det…

Foto: Tom Watson
Vi ses på Place de la Sorbonne skrev Lévy när hon var 20 år, och det är den 18-åriga Louises tankar vi följer när hon sitter och väntar på att modern förhoppningsvis, som hon lovat, ska komma. När jag läser om författarinnan får jag veta att hon liksom Louise har en mamma som är fotomodell och att hon delvis skriver om sig själv. Den nya bok som kommit, En ovärdig dotter, handlar också om Louise men 15 år senare… ser fram emot att få möta henne igen!

/Liselott

fredag 3 februari 2012

Under vulkanen

















Spritmarinerad är ett ord som jag lite vårdslöst slängt mig med här på bloggen. Utan att riktigt ha begripit innebörden. Det inser jag nu, efter att ha gått i svettig närkamp med Malcolm Lowrys halvt självbiografiska roman Under vulkanen – historiens främsta skildring av alkoholism.

Marinerad låter å andra sidan futtigt i sammanhanget. Lowrys prosa är formligen dränkt i öl, vin, whiskey, tequila, stryknin och mescal. Likt förbannat är den en av den brittiska 1900-talslitteraturens absoluta höjdare.

Under vulkanen publicerades första gången 1947. Den utspelar sig i den nedgångna mexikanska kurorten Quauhnahuae (Cuernavaca i verkligheten), under De dödas dag 1938. Geoffrey Firmin, brittisk konsul med vaga författarambitioner, får besök. Dels av sin halvbror Hugh, dels av sin exfru Yvonne. Tillsammans äter de middag, går på tjurfäktning, ser en död indian genom bussfönstret, och kommer bort från varandra.

Handlingen är emellertid sekundär, underordnad bokens symbolspäckade undergångsstämning. Under vulkanen är en enda lång mardrömsstrapats, som ständigt löper risk att gå förlorad i konsulns deleriska fyllesvammel. Stundtals är det nästan outhärdligt spretigt, rörigt, upplöst och förvirrat. Underhållandet av fyllan kräver all sansad tankeverksamhet; ett noggrant doserande och kalkylerande vid Quauhnahuaes femtiosju bardiskar. Men vad är det egentligen konsuln flyr ifrån med sitt drickande?

Ensamheten, och antydningarna om att Hugh haft en affär med Yvonne, är det enkla svaret. Det svåra leder in läsaren på svindlande resonemang om konstens friktionsfyllda förhållande till livet, om det brittiska imperiets samvete, om ett Europa i sönderfall, om ett klassiskt bildat von oben-ideal som spelat ut sin roll. Trots sin beläsenhet är konsuln en föredetting, särskilt i jämförelse med den politiskt engagerade Hugh, som ska till Spanien som frivillig.

Mest drabbande är de glimtar av ljus som trots allt tränger igenom. Kanske kan konsuln och Yvonne försöka igen. Kanske kan de flytta norrut, och bygga den där lilla stugan vid sjön som de pratat om. Kanske finns det en skönhet i det stilla, nyktra livet. En skönhet som kan mäta sig med en dammig eftermiddagssolstråle, bruten genom bärnstensfärgad whiskey.

Livet eller flaskan. Malcolm Lowry själv valde dessvärre det senare. Hans roman däremot – synnerligen odödlig.

onsdag 1 februari 2012

Gömda hemligheter...

Jag hann avsluta Svavelvinter i helgen, men den nya deckare jag först började läsa höll inte måttet. Efter att ha kollat min ”att läsa lista” mot vad som fanns inne på biblioteket så lånade jag istället Labyrinten av Kate Mosse. Berättelsen grep tag i mig med en gång.
Alice är med på en arkeologisk utgrävning och hittar en orörd grav. Där finns diverse föremål, bland annat en ring med speciellt mönster på – det känns bekant för henne. Så tar en annan berättelse vid, som utspelar sig på 1200-talet. Där följer vi en annan kvinna, Alaïs. Hon lever i en trakt som snart ska invaderas för att fördriva en kristen sekt. Där finns hemligheter som måste gömmas undan. Snart är Alaïs involverad.
Tillbaka i nutid blir Alice förhörd. En man vill veta vad hon fann i graven. Han är inte den enda… Dessutom introduceras ett hemligt sällskap på jakt efter något. Och de drar sig inte för att mörda!
En underhållande och spännande berättelse som är svår att sluta läsa. Härligt tjock är den till på köpet och räcker länge! Jag har tidigare skrivit om hennes bok Vintervålnader. Även där möter vi en religiös grupp som förföljs. Undra om det temat även återkommer i hennes bok Kryptan. Den som läser får se…
/Liselott