fredag 30 mars 2012

Omöjlig att parera


Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.

Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.

När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.

Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.

Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.

Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.

Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?

onsdag 28 mars 2012

Andelen

Har ni läst serien om privatdeckaren Derek Strange och hans medarbetare Terry Quinn? Böckerna var mina favoriter när de kom på svenska i början av 2000-talet. Nu har författaren till dem, George Pelecanos, kommit med en ny serie om utredaren och Irak-veteranen Spero Lucas. Han letar upp stöldgods som folk blivit av med och har gott rykte i branschen. Jag gillar Spero Lucas men han är ingen vanlig Svensson direkt. Uppväxten och erfarenheterna från kriget har format honom. Lucas vet vad han vill med sitt liv och gör något han är bra på som ger tillräckligt med pengar i fickan.

Nu är det en man som blivit av med några paket marijuana. Som ni anar är de värda en del pengar. Snart dras Lucas in i en härva som blir farligare för honom och hans närmaste än han tänkt sig.
Pelecanos skriver så att jag lätt dras in i miljön och intresserar mig för personerna. Jag får reda på mycket om dem, och vad som format dem genom livet, utan att det på något sätt blir tråkigt. Det gäller inte bara Lucas utan alla som har lite utrymme i berättelsen. Men jag känner inte riktigt igen hans sätt att skriva. Språket är ganska avancerat och jag undrar om det är för att spegla Lucas. Det räknas även upp väldigt mycket märken på kläder och bilar, hänvisningar till kändisar, barer, restauranger etc. Lite tråkigt när jag inte känner till dem och det stör flytet i berättelsen.

Platsen är Washington D.C. och Pelecanos skriver ut vilka områden som berättelsen rör sig i. Det får mig att vilja ha en karta jämte mig och faktiskt se vilken gata Lucas sitter och spanar över ,eller hur platsen där brottet begicks ser ut.
Sammantaget är ändå Andelen en bra bok av Pelecanos. Eftersom det är början av en serie vet jag att huvudpersonen kommer att överleva vad som än händer. Men hans närmaste och de han tar hjälp av under utredningen riskerar att stryka med. Jag ser fram emot att få avsluta boken under veckan.
/Liselott

måndag 26 mars 2012

Ingenbarnsland

Så mycket ilska det ryms i henne, Miira, huvudperson i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Ilska över att behöva gå i "finnballeklassen" och styras av Haggan som suckar över henne och ger henne dåliga omdömen. Skam och ilska över föräldrarna. Mamma sliter med trappstädning, pappa jobbar på Volvo. Varje sommar reser de till stugan i Finland. Hon vill aldrig bli som dem.

Miira karatekickar hela världen i Gårdsten i Göteborg. Hon vill göra revolt, men har samtidigt en spärr som säger till när hon är på väg att gå för långt. Vill imponera på kompisen Vera, men vill också rädda henne från allt ont. Förstår att om hon ska ta sig någonstans, bli statsminister eller hjärnkirurg, så måste hon plugga. Hon snattar en psykologibok, tänker att det är en bok för smarta, men förstår inget av den. Super sig full, ångrar sig.

Det är jobbig läsning. För mig är Miira svår att tycka om, hon är för störig. Det är tvära kast mellan känslorna, än hatar hon, än beskyddar hon. Samtidigt förstår jag hennes frustration. Ingen lyssnar och hon är dömd på förhand. Ibland är ilskan så påtaglig i texten att det känns som om man snubblar på orden när man läser. En stark bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 23 mars 2012

Bergmanskt

"The dream of the 90s is alive in Portland", skaldade nyligen ett par skojiga nordamerikaner i ropet. I Ronneby väljer vi istället 20-talet som tröstande estetiskt bollplank. Reservationskön till Pontus Ljunghills En osynlig är under tillväxt, i läsecirkeln svettas vi stärkelsen ur våra kragar över James Joyces Ulysses, och på bloggredaktionen kurar vi annalkande kulturskymning i sällskap med… just det: Hjalmar Bergman.

En nyupptäckt favorit bland kulturens många bergmän, och bland svenska författare överlag. På parnassen i mitt huvud måste han dessvärre trängas med Ivar Lo-Johansson, av vilken han en gång avfärdades med sluggertillmälet ”lösfet och klumpig”.

Hjalmar Bergman stod som symbol för det unket borgerliga berättande som Lo-Johansson och hans proletärförfattarkollegor ansåg sig revoltera emot. Och visst, samhällskritik är väl inte det första som utmärker Bergmans företagare, affärsidkare och tjänstemän, ofta hemmahörande i Wadköping (verklighetens Örebro). Men kanske inte heller det sista.

Bergman var, som son till en bankkamrer, ohjälpligt född in i borgerligheten. Men som konstnärssjäl och homosexuell var han samtidigt dömd till en betraktande position vid sidan om. Ett öde som genererade en osviklig talang för demaskering. Bergmans välbesuttna persongalleri utsätts för samma långsamma avklädning som Marcel Prousts parissocietet i På spaning efter den tid som flytt. Och bakom alla vinkallskålar, blåantilopspälsar och förlägna grin är det tomt, meningslöst och kolsvart.

Chefen fru Ingeborg är Hjalmar Bergman i högform. Ingeborg Balzar chefar över den modeaffär som hon tagit över efter sin makes bortgång. Hennes tryggt inrutade tillvaro befinner sig dock vid en illavarslande brytpunkt. Sonen Kurt står beredd att ta över, trotjänaren Andersson vill pensioneras, och själv har hon ”börjat glida in i den höga ålderns dödvatten”. Dessutom har dottern skaffat en fästman. Han är ”utan fasta linjer, utan prägel, suddig.” Samtidigt lömskt oemotståndlig…

Fru Ingeborg tärs av kampen mellan principfasta klassideal och ett plötsligt uppflammande känsloliv. Det svängigt lakoniska 20-talsspråket förstärker komiken i den stoiska fasaden: ”Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag.”

Fästmannen tillhör Wadköpings-ätten de Lorche, vars olika medlemmar figurerar i de flesta av Bergmans tidiga romaner. Och just hur karaktärerna växelvis får spela huvudroller, biroller och ibland bara skymta förbi som statister är nog det som fascinerar allra mest. Varje roman tycks vara en del av en större helhet; en ny inblick i Bergmans pedantiskt uppbyggda universum. Som jag tänker ägna våren och sommaren åt att gå vilse i.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 21 mars 2012

Med en klump i halsen och tårar i ögonen…

Jag har länge velat läsa Hon går genom tavlan ut ur bilden. Men jag har känt till att den handlar om jobbiga saker, och delvis är självbiografisk, så jag har skjutit på det. Tills nu. Under tiden har jag läst annat av Johanna Nilsson som jag gillat (Jag är leopardpojkens dotter och Landet med de tusen namnen).
Men jag är ändå tveksam. Läser några kapitel. Tycker väl sådär om den. Ingen nöjesläsning direkt. Den blir liggande några dagar och jag tvekar över om det är vad jag vill läsa under helgen. Men när jag väl plockar upp boken igen går den knappt att släppa. Berättelsen liksom äter sig in i mig. Johanna Nilsson beskriver allt så bra. Känslan av att känna sig annorlunda, att inte höra till. Att inte vilja ta de första stegen från barn till ung flicka. Hur det känns när bästisen börjar sminka sig, gör allt för att bli sedd av killarna och börjar hänga med de populära i klassen. Hanna förstår inte, sådan vill inte hon bli. Det har ju alltid varit de två som varit starka mot de andra. Hanna vill vara ett sorglöst barn och fortfarande få krypa upp i pappas knä, inte vara stor.
Flera händelser gör att Hanna drar sig undan och snart står ensam, utfrusen ur klassen, mobbad. Vem ser det? Vem vågar hon berätta det för? Vem har tid "att vänta på de svar som tog lång tid att hitta". Jag har nästan ständigt en klump i halsen och tårar i ögonen när jag fortsätter läsa. Det är så bra beskrivet. Jag kan känna Hannas förtvivlan och ensamhet. Att inte vilja vara till besvär eller att mamma ska oroa sig för henne. Igenkänningsfaktorn i beskrivningarna av 10-12-åringars verklighet är hög för mig. Nilsson är bara två år äldre än mig och beskriver en värld och tid jag väl känner igen.

Parallellt får vi följa Hanna som ung kvinna. Intagen på ”dårhus” försöker hon förstå att hon duger som hon är och betydelsen av ordet lycklig. Hur känns det att vara lycklig? Hur ska hon orka älska livet?
Och nej, allt är inte nattsvart i denna bok. Det finns ljusningar och lyckliga minnen också. Läs gärna och upptäck allt som jag inte fått med här. Förhoppningsvis berör berättelsen om Hanna er lika mycket som mig.
/Liselott         

fredag 16 mars 2012

Allt detta tillhör mig
















Bättre sent än aldrig. Redan 2002 debuterade tjeckiska Petra Hůlová med den massivt hyllade Paměť mojí babičce. Nu – tio år senare – kommer boken i svensk översättning, utgiven av malmöförlaget Rámus. Man kallar den Allt detta tillhör mig, vilket följer den engelska översättningens All This Belongs to Me och inte originaltitelns ordagranna betydelse – Minne av min mormor/farmor. Lite märkligt.

Boken är hur som helst strålande läsning. Den som trängtar efter kafkastämning, Karlsbron i morgondimma, diakritiska tungvrickningar och förrädiskt lättdrucken pilsner lär dock bli besviken. Allt detta tillhör mig utspelar sig nämligen i Mongoliet. Hůlová var där och researchade som utbytesstudent, efter att ha förälskat sig i landet via Nikita Mikhalkovs film Urga.

Hon radar upp en stor mängd systrar, mostrar, mödrar, mormödrar och mormorsmödrar. Deras inbördes relationer är hårt prövade – av trångbodda gerer (se bilden), av oäkta förbindelser med förbipasserande kineser, av bittert missunnade frigörelseförsök. Den mongolska stäppen är ypperlig arena för ambivalensen mellan att stanna kvar eller att sticka i väg; att hembygdsromantiskt stå ut med superi och överraskningssex, eller att ge efter för Stadens frestelser (som lena sjalar, små radioapparater och korvar på burk).

Det är osentimentalt på ett nästan monotont vis. Samtidigt smärtsamt vackert. Särskilt när Hůlová – och det är väl detta som den svenska titeln åsyftar – kontrasterar de storslagna vidderna mot den klaustrofobiskt lilla värld som hennes kvinnor rör sig inom. Lite kafkastämning trots allt. Den samhällspolitiska omgivningen framtonar endast i en akut rasistisk och misogyn skepnad. Vägen bort leder för såväl Nara och Zaja som för deras otaliga medsystrar in under samma solkiga bordellakan.   
    
Intressant i sammanhanget är hur Hůlová tryfferar sidorna med ett flertal mongolska begrepp och uttryck – som sjoroon, deel och chuuchdjin tsetserleg – vilka man först efter hand förstår betydelsen av. Hela romanen kan nog ses som ett skolboksexempel på vad litteraturvetarna plägar kalla främmandegöring. Med det menas litteraturens förmåga att medelst främmande formspråk och scenografier blåsa nytt liv i klichetyngda fenomen. Att öppna upp våra ögon inför det ack så välkända. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 14 mars 2012

Roman eller noveller – vad har jag läst?

Det är morgon och Lloyd hör sin fru äta frukost med älskaren i lägenheten intill… Hon kommer strax därefter in till honom men han låtsas inte om att han lyssnat efter henne. Med ett sådant händelseförlopp på första sidan kunde jag inte motstå boken De imperfekta av Tom Rachman.

Den består egentligen inte av en berättelse utan av flera, där det gemensamma kittet är en engelskspråkig dagstidning i Rom. Flera av de anställda porträtteras och jag får en inblick i deras liv, tankar och känslor vid en viss händelse. Berättelserna speglar vilken typ av människa de blivit, om de är nöjda med det och hur de hanterar händelsen. Det är mycket osäkerhet, smärta, frustration men ibland också förnöjsamhet, eller kanske mer jag-får-vara-nöjd-med-det-här-även-om-jag-längtar-efter-något-mer. Många gånger gör framställningen att de känns som sorgliga personer. Eller är de bara mänskliga?

Vi får i tillbakablickar även följa de personer som startade tidning och hur den överlever genom åren. Likaså hur en tidning fungerar och spelet mellan olika yrkeskategorier.

Rachman skriver med en bra balans mellan dialog, person- och miljöbeskrivningar. Det är känsla i det och läsningen bara flyter på. Även om utgångspunkten är Rom flyttas vi mellan flera länder. När jag nu reflekterar över boken inser jag att om inte alla så flertalet berättelser handlar om relationer. Relationer till familj, vänner eller kollegor.

En liten bok som rymmer mycket mer än jag trodde när jag lånade hem den. Inget att plöja igenom från pärm till pärm. Utan jag stannar upp och funderar efter varje ny människa som jag lärt känna.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 12 mars 2012

Herrskap och tjänstefolk

Under den gångna helgen har jag tagit igen att jag missade den fantastiska TV-serien Downton Abbey när den visades på SVT. Biblioteket har köpt in den första säsongen på DVD.

En domderande kokerska, en vimsig kökspiga, intrigerande syskon och tjänstefolk, en sträng men rättvis butler, en betjänt med ett dunkelt förflutet, ja här finns allt man kan önska sig av en engelsk serie. Lägg till det vackra kläder och vyer och det blir succé.

Första säsongen börjar med nyheten om Titanics förlisning och slutar med första världskrigets början. Vi får följa familjen Crawley och deras tjänstefolk under kampen för att få behålla godset i familjens ägo.

I rollen som änkenåden av Grantham ser vi Maggie Smith, på senare år kanske mest känd som professor McGonagall i Harry Potter. Bara att få höra henne sprida giftiga kommentarer kring sig är halva nöjet med serien. Mitt största problem är nu att jag så snart som möjligt måste få tag på säsong två!

/Jenny

Reservera serien i bibliotekets katalog

fredag 9 mars 2012

Joycerierna


Det här är en fantastisk liten bok, med en lång, trevlig titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Alldeles lagom för tågresan Ronneby-Borås. Man sitter och småler hela vägen.

Dagen som åsyftas är den 16 juni 1904, vilken inleds med att en viss Buck Mulligan traskar ner för trappan till det försvarstorn vari han tillfälligtvis bor. Han gör det stately. Det vill säga värdigt. För det är väl ett adverb?... Nja, inte sedan 1600-talet, om man får tro Oxford English Dictionary. Så troligtvis bör det istället betraktas som ett adjektiv. Värdig, då kanske… Eller ståtlig… Eller värdigt, trots allt.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en inblick i Erik Anderssons översättarlya. En skildring av fyra års tour de force med James Joyces Ulysses. Och redan inför de första radernas djupt sedimenterade språknörderi infinner sig vankelmodet:

"Jag översätter hela första sidan. Avstannande. Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism."

Någon kris är det dock aldrig fråga om. Andersson vet när det är läge att gå vidare. Lugnt resonerande kommunicerar han med Ulysses irländska (19)00-talskontext; kryssar med säker hand mellan översättargebitets Skylla och Karybdis, det vill säga att stirra sig blind på ett verks "bokstav" till förfång för dess "princip", eller tvärtom. Det är oerhört intressant. Jag lovar!

Vad som framförallt gör Dag ut och dag in till så underhållande läsning är emellertid Erik Anderssons storartade berättartalanger. Han odlar en inspirerande fäbless för underfundiga ordvändningar, och besitter ett exakt gehör för vardagslivets dråpliga detaljrikedom.

Dessa egenskaper gick härom året på högvarv i hans underbart lokalhistorieabsurdistiska roman Den larmande hopens dal. Här ger de glans åt – utöver översättarspörsmålen – några resor till den gröna ön, sammankomster i Svensk-finska Joyscesällskapet, liksom stillsamma leråkerskontemplationer vid Anderssons västgötska tjälle.

Oavsett om din vår kommer att gå i den svagt urindoftande frukostnjurens tecken eller ej – missa inte Erik Andersson.

/Martin

Foto: Dick Claesson

Reservera boken i bibliotekets kataog

onsdag 7 mars 2012

En bra bok vinner över sömnen…

Äntligen har Amanda Hellberg kommit med en ny bok om Maja Grå, Tistelblomman. Jag tyckte mycket om den förra, Döden på en blek häst.
Berättelsen utspelar sig i en by belägen på det skotska höglandet, och i ett övergivet hus en bit därifrån. Övergivet för att ingen bybo vill sätta sin fot i närheten av det. Där har hänt hemskheter och händer saker än idag… Men några inflyttade stadsbor köper huset och börjar renovera. Det dröjer inte länge förrän de lämnar huset...

Hit flyttar Maja med pojkvännen Jack. Maja som kan se mer än andra – ser spöken – men som ännu inte tagit mod till sig att berätta det för pojkvännen. Nu ska de bo tillsammans i det hemsökta huset. Jack för att renovera och måla tavlor och Maja för att skriva och illustrera barnböcker. Dagarna går och närvaron av något ont blir allt tydligare för Maja. Men vad är det som har hänt i huset? Vem går igen? Bit för bit nystas mysteriet upp. Med tanke på vad som händer i inledningen av boken (skildringen av en pojkes sista dag av barndom) är det inte alls som jag förväntar mig – härligt!
Boken är otroligt spännande, med spöken, deckargåtan och Majas och Jacks fortsatta relation. Allt är sammanvävt på ett ypperligt sätt av Hellberg. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Dessutom började jag läsa den sent en kväll – tänkte till slut att det var säkrast att läsa klart så att jag visste hur det gick med spökena… Några mardrömmar ville jag inte ha.
/Liselott

fredag 2 mars 2012

Nya norrlänningar

Norrländska romankaraktärer förväntades förr i världen: romantisera vildmarken, prata på dialekt, uttrycka sig naivistiskt kärnfullt och profetiskt, spegla samhällsförändringar, ha gått en härdande match emot tuberklerna, stå för något äkta och ursprungligt, eventuellt vara lite eljest.

Men det var då. Dagens fiktiva norrlänningar har fått en annan schablon att förhålla sig till. Jag syftar på genrebeteckningen country noir, även känd som glesbygd-, landsbygd- och vischan noir. Bloggen har tidigare nosat på fenomenet, bland annat i anmälan av Ola Nilssons roman Hundarna, första delen i vad som lanserats som Nilssons norrlandstrilogi. Den avslutande delen, Kärleken gömmer minnet, utkom i dagarna.

Arvid, Mirjam och Stefan – huvudpersoner i Kärleken gömmer minnet – har inget till övers för vokalknappa, naturlyriska knipslugheter. Likt Hundarnas läshuvud Erik har de lyckats ta sig till ”staden”. De avslitna rottrådarna gör sig dock ständigt påminda. Inte som exotiska tillgångar, utan som hopplöst otympliga fotbojor. Ryktet om att en älg förvillat sig in i en av stadens butiker är en enkel men drabbande bild.

Och så mycket mer än bilder är det egentligen inte fråga om. Från en begravning, ett biobesök och Arvids konstvernissage. Nilsson är extremt snål med bakgrundsinformation. Inte ens hans karaktärer tycks riktigt kunna sätta fingret på sitt förflutna. "Minnena är utplånade och ersatta av det jag skrivit. Det har ätit upp verkligheten bit för bit", resonerar den skrivkrampande författaren Mirjam.

Vi befinner oss alltså långt från Missenträsk, Hjoggböle, Raggsjö och andra outsinliga källor av norrländskt skrönestoff. Allt som återstår är tomheten. Och så flaskan. Precis som i Hundarna och Änglarna är det drickandet som allt kretsar kring. Det tar – och ibland på ett nästan självparodiskt sätt – udden av varje tillstymmelse till intrig.

Samtidigt vilar något så otroligt förföriskt över det korthugget exakta och nästan stillastående språk med vilket Nilsson gestaltar denna uppgivna tillvaro. Och ibland, när det är som allra mest stillastående, kan man kanske ändå ana det där nedärvda, naturromantiska stråket. Som när Stefan – i gränslandet mellan rus och bakrus – fäller en björk åt sin gamla farmor. Visst, det är knappt skönjbart, men just därför så drabbande. För Stefan är det dock fullständigt poänglöst.

"Fingrarna gled över den vita blanka ytan och de skrovliga svarta öarna. Han tittade upp på trädet och gjorde en bedömning av hur det skulle falla. Med ett djupt andetag tog han sågen och drog igång den med ett ryck."

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog