måndag 30 april 2012

Nya danska mord

Jussi Adler-Olsen har kommit med en ny bok om Köpenhamnspolisens avdelning Q, Journal 64. En kvinnas hämnd för gamla kränkningar och övergrepp står i centrum denna gången och medhjälparen Assad blir en allt större gåta för Carl Mörk. Assads handlingar tar honom in på farliga vägar och Mörk får komma till undsättning.

Jag upplevde att den förra boken i serien, Flaskpost från P, var lite seg i början för att sedan ta sig bra på slutet och så är det även med denna del. Den börjar trögt men slutar riktigt bra.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 27 april 2012

Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 24 april 2012

John Cardinal är tillbaka

Varför inte ta en tripp till Kanadas vildmark och den lilla staden Algonquin Bay norr om Toronto? Där mördas ett par pälshandlare. Deras huvuden påträffas någon dag senare på allmän plats… Vem har gjort det?

Äntligen har det kommit en ny bok av Giles Blunt med kriminalpolisen John Cardinal i huvudrollen! Fader död är precis lika bra som jag förväntade mig. Snö, kyla, lömska mördare och konspirationer! Lägg till ett oskyldigt vittne som fruktar för sitt liv så är det komplett. Riktigt bra skrivet och komponerat – den intrigen lyckades jag inte lista ut!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 20 april 2012

Tan

Margareta Lindholms Skogen var en läsupplevelse som dröjde sig kvar, trots sin nästan provocerande lågmäldhet. Förväntningarna var därför höga när jag i förra veckan lånade hem Tan, Lindholms senaste roman.

Redan omslaget känns anonymt och anspråkslöst, helt utan försök till kvalitetssignalering (Agneta Sjödins senaste, var min första skumögda gissning). Och även innehållet går – på ett bokstavligt och nästan självparodiskt vis – i lågmäldhetens tecken. Bokens huvudperson, monsieur Leborgne, har tappat talförmågan.

1840 hamnar han på det fängelseliknande sjukhuset Bicêtre utanför Paris. Han äter, sover, städar, promenerar i trädgården, får besök av sin syster, blir våldtagen, får en vän, skaffar en älskare, undersöks av hjärnforskaren Paul Broca, och utstöter då och då ljudet ”tan”.

Åren går och allt som sker filtreras genom den allt mer nedbrutne Leborgne. Men han snarare registrerar än reagerar, vilket nog får sägas framstå som ett större handikapp än själva stumheten. Leborgne gör ett märkligt liknöjt intryck, till och med efter att några skojfriska vakter spärrat in honom i en mörk källarcell full med avföring. Är Lindholm medveten om hur oerhört lite av Leborgnes känsloliv som kommer läsaren till del? Eller går hennes ”tysta” berättande här på autopilot?

Och så en annan sak: I Skogen lät Lindholm oss ana den stora världen i den lilla. I Tan hamnar vi direkt i den stora. Boken bygger nämligen på riktiga, vetenskapshistoriska händelser. Såväl Leborgne som Paul Broca är hämtade från verklighetens 1800-tal. Men Lindholm tycks vilja arbeta enligt samma metod som i Skogen och måste därför liksom gömma undan denna väldiga kontext. För att sedan åter låta oss ana den, i de sparsmakade små detaljerna. Möjligtvis lägger hon därmed lite krokben för sig själv.  

Hur som helst. Vad jag vill komma fram till är att frustrationen aldrig växer sig större än nyfikenheten. Detta är alltså ännu ett prov på Lindholms makalösa förmåga att suga in läsaren i berättelsen. Precis som i Skogen skärper man sinnena till max, och även Tan lär dröja sig länge kvar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 18 april 2012

Nattens cirkus

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är lika magisk som bokens omslag ger sken av. Den börjar med en utmaning två magiker emellan. En tävling där deras två unga adepter Celia och Marco möts. Det skapas en makalös cirkus fylld med unika upplevelser och fantastiska fenomen, enbart öppen om nätterna. Där äger tävlingen rum i form av utmaningar. Jag skapar det här – överträffa mig!

Men det är något konstigt med cirkusen. De som uppträder slutar att åldras. Alla utom tvillingarna som föds natten då cirkusen öppnar. Åren går och cirkusen uppför sig allt konstigare. Kan det bero på att de tävlande snarare börjar samarbeta än tävla? Cirkusen skevar, krackelerar, magin som hållit den levande och fungerande börjar fallera. Vad är det för mörka krafter som styr det hela? Hur ska tävlingen sluta? Vad händer med den som förlorar? 

Handlingen förs framåt i två parallella spår. Ett som börjar 1873 och berättar om upptakten till tävlingen, skapandet av cirkusen, människorna involverade och hur den fungerar från öppnandet 1886. Det andra börjar 1897, då Bailey smyger sig in på cirkusen och möter en av tvillingarna. Nästa gång cirkusen stannar i närheten av Baileys hem, 1902, får han ett erbjudande om att följa med den. Han har en roll att spela i cirkusens framtid.

Vilken debutroman! Jag gillar berättelsen och världen Morgenstern skapat. Den är så häftig och fantasieggande. Hon har får till en berättelse med en skärva som gör ont, skapar en osäkerhet över hur det hela ska sluta. Jag önskar att det ska sluta lyckligt för Celia, Marco och alla andra men förstår samtidigt att det knappast är möjligt…
/Liselott

måndag 16 april 2012

En isolerad stad

Nästan 1200 sidor med tunt papper. Stephen Kings nya bok Under kupolen är minst sagt omfångsrik. Textstorleken är av lite större typ. Ska jag försöka mig på den? Ja, jag tror faktiskt att jag ska det. Även om jag känner till flera av Kings historier och har sett några av dem filmatiserade, har jag aldrig tidigare läst en bok av honom. Nu är det dags.

Chesters Mill är en småstad i Maine. Under en lugna ytan kan man ana att intrigerna rasar. Här finns en fifflande kommunpamp, ett flertal småkriminella element, tonårsmammor, korrumperade poliser och en snokande journalist. Här finns också Dale Barbara, en utsocknes före detta militär som efter att ha hamnat i bråk bestämt sig för att lämna staden. När han till fots ska bege sig från staden blir han hindrad precis innan stadsgränsen. En vägg, som senare visar sig vara snarare en kupa, faller ner över vägen framför honom. Strax därefter kraschar ett flygplan och en bil in i den osynliga barriären och Dale förstår att det är något extraordinärt som har hänt.

Drygt 300 sidor in i boken har jag inte den minsta aning om hur det ska gå, men tycker att det är riktigt bra läsning. Några övernaturliga inslag har börjat framträda, oroväckande få personer verkar vara att lita på och till råga på att har stadens enda riktiga läkare avlidit. Framtiden ser inte så ljus ut för Chesters Mill...

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 13 april 2012

Ru

Det börjar deprimerande, men också hoppingivande. Flyktingar instängda i lastrummet på en båt. En förlamande väntan på att nå land, rädslan för att råka ut för pirater, hoppet om att överleva och få känna fast mark under fötterna. Det beskrivs som helvetet och paradiset på samma gång. Hopklämd bland många andra finns 10-åriga Nguyen An Tnh och hennes familj. Kanske är hon ett alter ego för författarinnan Kim Thúy.

Det är flickans minnen jag läser, i små korta stycken. De är hämtade från bland annat Saigon i Vietnam, flyktinglägret i Malaysia och från Kanada, drömmarnas land. Berättelsen flyter i tid och rum. Nguyen funderar över barndomens minnen i ett vuxet perspektiv och drar andra slutsatser om det som hände än vad hon gjorde när hon upplevde dem i stunden.
Det handlar om att komma som flykting till Kanada och om att leva i Vietnam. Genom Nguyens ögon inser jag hur lite jag vet om vad som hände under Vietnamkriget. Främst om hur vanligt folk levde och överlevde. Såväl i fredstid som krigstid, ockupation och flykt. Här får jag glimtar av det.

Läsningen av Ru flyter snabbt och lätt. Skrämmande berättelser, otäcka, sorliga, roliga eller absurda situationer, allting skildrat med mycket känsla. Jag skulle gärna läsa boken några gånger till...

På förlaget Sekwas hemsida står att läsa: "Vi är hemskt stolta över att Marianne Tufvessons översättning av Ru är en av finalisterna till priset för Årets översättning 2011. Priset instiftades 2011 av Översättarsektionen i Sveriges Författarförbund och delas ut årligen för att lyfta fram en översättarprestation."
/Liselott

onsdag 11 april 2012

Fyran

Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.

En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.

Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.

Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.

Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.

Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.

Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.

onsdag 4 april 2012

Lång väntan på nytt från Åsa Larsson

Jag har väntat länge på att Åsa Larsson skulle ge ut sin femte bok om åklagare Rebecka Martinsson. Den förra, Till dess din vrede upphör, gavs ut 2008. Men nu kom den, Till offer åt Molok. Jag fick fnissa, känna spänningen fortplanta sig i kroppen och få tårar i ögonen medan boken snabbt lästes ut... Det roliga tog slut alldeles för fort.

Jag gillar att återse människorna på polisstationen och i Rebeckas omgivning. Men samtidigt blandar jag ihop personerna i alla deckare jag läser. Vad var det egentligen som hände i förra boken… Jag blir lite sugen på att läsa om böckerna om Rebecka. Det jag vet är att nyfikna kvinnor alltid råkar illa ut någon gång i deckare. Rebecka är inget undantag…

Vad är då intrigen i boken? Sol-Britt Uusitalo mördas och hennes barnbarn Marcus hittas gömd i lekstugan, vid liv! Allt pekar på ett vansinnesdåd av en försmådd älskare. Kan det vara så enkelt? Sol-Britts far föll offer för en björn och hennes son dog i en smitningsolycka. Är det tillfälligheter eller vill någon utrota hela släkten Uusitalo? Rebecka börjar tvivla på att rätt mördare gripits. Hon kan inte låta bli att undersöka de tidigare dödsfallen lite närmre.
Parallellt med Rebeckas undersökningar och intrigerna hos polis och åklagarmyndigheten löper en annan berättelse. Där följer vi Sol-Britts farmor som kom till Kiruna i början av 1900-talet. Också hon blev mördad…
/Liselott