tisdag 31 juli 2012

Mörkt motiv

Mörkt motiv av Louise Penny utmålas som en småmysig deckare skriven i samma anda som Agatha Christies och PD James. Hmm, den måste jag allt läsa. Att den dessutom utspelar sig i en ytterst liten by i Kanada gör inte saken sämre. Fylld av excentriska bybor, antikviteter, god mat och en bys alla intriger uppfyller den mina förväntningar, även om nog ingen riktigt kan skriva som Christie och James…

Kommissarien Gamache och hans kollegor är trevliga bekantskaper. De anländer till byn för att utreda en gammal dams död. Älskad av alla men ändå hittas hon död. Skjuten med en pil genom hjärtat! Vem kan ha gjort det? Tonåringarna hon identifierade när de gjorde busstreck, systerdottern hon är osams med, eller någon annan? Vem har både motiv och färdighet att skjuta med pilbåge? Kommissarien får det inte lätt.

Bara att bläddra lite i boken när jag skriver detta får mig att skrocka nöjt för mig själv. Ser fram emot att möta byborna och kommissarien igen, i en utlovad andra del i denna påbörjade serie. Undra just när den kan tänkas komma… Redan till hösten ser jag på förlagets hemsida. Undra om jag kan beställa den redan nu?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 27 juli 2012

Haren med bärnstensögon


Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

tisdag 24 juli 2012

Vad har hänt min syster?

Bella sitter hos en åklagare. Hennes vittnesmål är av avgörande betydelse, för hon är den enda som känner till hela historien. Bella berättar för oss och åklagaren allt som hänt sedan telefonsamtaletet kom om att hennes syster Tess är försvunnen. Tess ska ha fått mystiska telefonsamtal men har inte sagt ett ord om det till någon. Varför har Tess inte hört av sig om hon hade problem? Har hon försvunnit frivilligt eller har det hänt något? Bella har nystat i vad som hänt hennes syster. Det är något mystisk med det hela…

Berättelsen böljar fram och tillbaka och det är riktigt spännande. Rosamund Lupton har tidigare skrivit filmmanus och kanske är det som gör att berättandet skiljer sig från andra thrillers som jag läst? Min syster är en bra debut som passar alldeles utmärkt i hängmattan. Och bered er på en överraskning i slutet!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 18 juli 2012

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 11 juli 2012

Rapport från cirkelns utsände


Bibliotekets James Joyce-läsecirkel var en höjdare. Ett drygt tiotal stolta och kraftigt omtumlade Ronnebybor gick för några veckor sedan i mål med Ulysses sista fyrtiotre sidor långa mening. Fast färdig med boken blir man aldrig, det var vi rörande överens om. Trots fem kvällar av halsbrytande utforskningar av Ulysses otaliga vinklar och vrår, kommer den 16 juni 1904 att förbli en lika förförisk som gäckande post i våra litterära almanackor.

För att i alla fall tillfälligtvis driva det hela ur blodet kände jag mig nödgad att förlägga en del av min semester till platsen för romanens sinnliga tilldragelser, det vill säga Dublin. Utrustad med paraply och den engelska Wordsworth-utgåvan av klassikern i fråga, kryssade jag mig under tre heldagar fram och tillbaka genom den irländska republikens ytterst gästvänliga huvudstad.

James Joyce Centre på North Great George’s Street kändes som en naturlig utgångspunkt. Bland annat på grund av den närbelägna adressen Eccles Street 7, hem åt Leopold och Molly Bloom, två av Ulysses tre protagonister. Själva kåken finns med i Joseph Stricks heroiska filmatiseringsförsök från 1967, men revs dessvärre strax därefter. Porten räddades dock åt eftervärden, och finns att beskåda på Joycecentret.

På andra sidan floden Liffey, i ett försök att runda Trinity Colleges stora, fridfulla grönområde, råkade jag lätt vilsekommen få syn på skylten för Swenys apotek. Det är på Sweny som Leopold Bloom – i hopp om att blidka en förmodat vänsterprasslande Molly – inhandlar den tvål som sedan gör sig påmind genom hela återstoden av romanen. Lokalen rymmer numera ett antikvariat/kuriosakabinett, vilket regelbundet arrangerar sammankomster kring Joyces författarskap.

Dubliners reading Dubliners var temat för dagen, och bespetsad på en stunds rotiskt välklingande novelluppläsning – av Billy Connolly-lookaliken bakom disken eller kanske någon av de små tweedgubbar som börjat trängas bland de dammiga hyllorna – fattade jag posto i ett av Swenys hörn.

Snart infann sig dock den obehagliga insikten om att diskrepansen mellan högläsare och publik var av ett ytterst postmodernt slag. Det dröjde således inte länge innan det var min egen darrande och i sammanhanget exotiska stämma som fick vara språkrör åt det förra sekelskiftets hungrande Dublinbor. Som att låta Tony Irving läsa Raskens, ungefär.

Spektaklet på Sweny resulterade hur som helst i flera trevliga handskakningar, samt i den oumbärliga upplysningen om att morgondagen var sommarens sista tillfälle att besöka Martello Tower i Sandycove. På grund av förvaltningsstridigheter håller tornet (liksom dess lilla Joyce-museum, initierat av den legendariska förläggaren Sylvia Beach) tills vidare stängt.  

Det är i Martello Tower allt börjar. Stephen Dedalus – Joyces alter ego, och även förekommande i Ett porträtt av konstnären som ung – bor där, tillsammans med den burduse vännen Buck Mulligan och den högdragne folkloristen Haines. Det är Mulligan som i romanens första mening ståtlig och småfet "came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay cross". Ett inte helt enkelt företag, insåg jag på plats i ett soligt Sandycove. En rundlagd amerikansk Joyce-nörd lyckades bokstavligt talat fastna i det trånga trapphuset. Att nedgången för en stund var spärrad störde mig dock föga. Utsikten från bröstvärnet var magnifik, det kulturhistoriska vinddraget ymnigt.

Tillbaka i den södra stadskärnan, hack i häl på Leopold Bloom. Längs Duke Street återfinns två klassiska Joyce-pubar: The Duke och Davy Byrnes. På den sistnämna förtär den grubblande Bloom en gorgonzola-smörgås. Han betalar sju pence, och jag kan konstatera att syltan shapat upp sig några pinnhål sedan 1904. Min nota kan i och för sig ursäktas av att jag kompletterade ostmackan med en smått fantastisk grönsaksoppa, samt en pint draught. 

Mitt emot Davy Byrnes huserar lämpligt nog det anrika antikvariatet Cathack Books. Den bistra uppsynen från bakom disken för tankarna till misantropen Bernard från tv-serien Black Books. Vilket är högst förståeligt. I hyllorna trängs dyrgripar som den bistre knappast vill göra sig av med i första taget.

Få ortsnamn har lika många uttalsmässiga fallgropar per stavelse som Howth. Denna bergiga udde, strax norr om Dublin, är emellertid väl värd en heldag i sig. Man tar sig enkelt dit med hjälp av pendeltåget DART, vilket trots sitt rostiga yttre uppvisar en närmast övernaturlig tidtabellstrogenhet. I alla fall med svenska mått mätt.

Att jogga sig upp för Howth är en hisnande och lätt dödsföraktande naturupplevelse, särskilt om man envisas med att ha Ulysses i handen. Efter noggrant utforskande av uddens alla kuperade små grusstigar beslutade jag mig, fram emot eftermiddagen, för att ha hittat just det ormbunksbuskage bredvid vilket Leopold viker ihop sin rock som huvudkudde åt Molly. I litteraturhistoriens kanske allra vassaste kärleksscen:

[H]ennes hår utslaget, tvestjärtar i ljungen min hand under hennes nacke, du rufsar till det. O du store! Sval och len av salva rörde hon mig med handen, smekte: hennes blick vek inte undan. Hänryckt låg jag ovanpå, fylliga läppar öppna, kysste hennes mun. Mums. Försiktigt gav hon mig i munnen kuminkakan varm och tuggad. Jolmigt mos mumsat av hennes mun sötsurt av hennes spott. Fröjd: jag åt den: fröjd."

Tvestjärtarna finns kvar på Howth, i sällskap av getingar och ilsket blängande getter. Jag var således tacksam när jag hittade ner till byn igen och dessutom släpptes in på den lokala puben, trots svettig löparutstyrsel. Där kunde jag i lugn och ro planera min fortsatta Dublinvistelse.

De gröna läslamporna på nationalbiblioteket skulle ses. Så även korsningen vid Merrion Square, där Joyce förgäves väntade på sin Nora under deras första inställda date, och där även Oscar Wilde ska ha kommit till världen en gång. Och så Writers Museum, och Swift, Yeats, Shaw, Beckett, Seamus Heaney, Eavan Boland, Patrick Kavanagh, Flann O’Brien… Mer om det någon annan gång.

/Martin

Reservera Ulysses i bibliotekets katalog
Eller kanske en reseguide om Dublin

onsdag 4 juli 2012

Den oekonomiska kvinnan

I essäboken Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin skriver Katrine Kielos om hur ekonomiska värderingar kommit att genomsyra inte bara samhällsfrågor utan också mellanmänskliga relationer. 

Ett aktuellt exempel är när ett vårdföretag bestämmer att ett vårdhem skall kalibrera antal blöjbyten per dag. Man väger kissblöjan för att se hur mycket den kan suga upp och räknar ut vårdbehovet därefter. Alltså inte individens totala behov av omsorg. Att detta kan ske beror på att ekonomin har gjort insteg i områden som tidigare vägletts av ansvar, tillit och solidaritet menar författaren.

Det enda könet är en ekonomisk man. Han är en typ och finns inte som reell människa, men är ändå allestädes närvarande. Se på hur samhället runt om oss är organiserat, hur språkbruket är i våra medier. Den ekonomiske mannens synsätt frontalkrockar inte längre med tidigare rådande värderingar som rör utbildning, vård och omsorg. Hur går det när grundläggande incitament i samhället som tidigare byggts på ansvar och omtanke möter den ekonomiske mannen? Han som till och med nationalekonomer liknar vid någon med en femårings eller en sol-och-vårares omdöme. En ansvarslös typ med andra ord.

Nej den internationella ekonomin är inget lugnt tickande urverk, det konstaterar jag efter att ha läst Katrine Keilos schwungfulla text. Vad behövs då för att balansera det kyliga kalkylerandet? En synvända som avslöjar myterna, ett annat sätt att mäta och att inkludera vårdande värden, det skulle förmodligen kunna leda till en mer omtänksam värld menar Katrine Kielos.

David Bowie, Gordon Gecko, Betty Friedan, Woody Allen, Florence Nightingale, Goethe och Aristoteles alla får de bidra med åskådliggörande citat eller exempel som tydliggör ekonomin och dess konsekvenser. Optionshandel, kredithandel, investmentbanker och stagflation är begrepp som för mej innan var höljda i dunkel. Inte nu längre. Nej inte trodde jag att man kunde läsa om ekonomi och samtidigt ha roligt. Du kommer att sätta dej rakt upp i hängmattan - det här är en uppfriskande och upprörande bok.
Du hittar boken på hyllan för nationalekonomi

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog