fredag 28 september 2012

En kulturtidskrift

En bibliotekarie rådbråkas så här års av tidskriftsprenumerationer. Vilka bör tecknas, vilka ska förnyas, vilka kan avslutas? Vilka tappert kämpande, men hopplöst utlåningsstatistiksänkande, små kulturtidskrifter måste offras? Till förmån för glansigt kolorerade livsstilsmagasin. Och tvärt om.

Med risk för att göra ett provocerande ställningstagande i spörsmålet ovan, vill jag uppmana till läsning av litteraturtidskriften Parnass. Den ges ut av DELS, samarbetsnämnd för Sveriges litterära sällskap. Det lär finnas ett 150-tal sådana. Folke Dahlberg-sällskapet – som räknar undertecknad till sin hängivna medlemsskara – är ett av dem.

I senaste numret av Parnass (nr. 2/3 2012) har författaren Jonas Modig bidragit med en trevlig text om just Folke Dahlberg, denne säreget melankoliske skildrare av norra Vätternslandskapens öar, vatten, vikar och ensliga skogsvaktarstugor. Missa ogärna Folke Dahlberg.

I övrigt tillägnas lejonparten av numret kvinnliga författare i Norden. Märta Tikkanen berättar om sitt nära förhållande till Fredrika Runeberg, Siv Hackzell redogör för Ellen Keys nordiska resor, Malin Grände skriver om havet som litterärt huvudmotiv hos tre – eventuellt en smula bortglömda – finlandssvenska författare.

Ebba Witt-Brattström ägnar några sidor åt Sofi Oksanens Utrensning. Med mer än två år sedan utgivningen av denna monumentala romansuccé. Och kanske är det just Parnass avslappnade inställning till aktualitet som man tilltalas så starkt av. Särskilt i kombination med tidskriftens gravt anspråkslösa och genomgående svartvita formgivning. Om det inte varit för Oksanen hade jag knappast reagerat om det i stället stått nr. 2/3 1992 på omslaget.

Och visst är det i långsamheten som kulturtidsskrifterna har sitt framtida existensberättigande. Medan dagstidningarnas kulturbevakning tycks föra en allt ojämnare kamp mot bloggar, podcasts och twitterflöden, kan tidskrifterna ta ett steg åt sidan, fånga upp det som glömts bort, beskriva de större sammanhangen.    

/Martin

Reservera tidskriften i bibliotekets katalog

tisdag 25 september 2012

Inte som väntat men bra!

Vad är detta för pensionärslivsskildring undrade jag till en början av boken Så länge jag minns. Inte våga gå ut för att det är halt, om Asta som bröt lårbenshalsen, hälsa på maken på kyrkogården och den tjatiga dotter som ringer och beklagar sig. Men eftersom boken enligt baksidestexten skulle innehålla en dos av mystik och hemligheter så fortsatte jag att läsa.

Läste och väntade på den sida där Signe skulle möta sin ungdomskärlek i mataffären – utan att han förändrats ett enda dugg! Lika ung, lika vacker och med ett leende som får hela Signes kropp att pirra. Men han känner inte igen henne. Nog för att hon blivit gammal och rynkig men ändå. Så lik kan väl ingen vara. Inte bara till utseende utan även rörelserna. Signe kan inte släppa det hela utan följer efter honom ut ur affären.

Berättelsen artar sig inte som jag trott, men är ändå riktigt bra. Det kan låta som en tråkig skildring av en 82-årings liv. Men Petra Holst har fått med några ingredienser som ger det lilla extra. En är Signes jakt på sanningen om mannen i affären. Den för henne till ställen hon aldrig trodde hon skulle besöka. Hon börjar tänka tillbaka på sommaren 1947, när hon träffade Fabian. Vad som hände och de val hon då gjorde. Skildringen av Malmö och en ung kvinnas liv och arbete på 40-talet är en annan ingrediens som höjer berättelsen.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 21 september 2012

Filmfrossa



Bergmans video
 är en serie på sex avsnitt i SVT om och med några av I
ngmar Bergmans favoritregissörer. För er som gillar film vill jag starkt rekommendera serien som, i vanlig tv, nu hunnit hunnit mot sitt slut. För er som missat serien, eller något avsnitt, så kommer de sex avsnitten att ligga kvar på hemsidan, och du kan titta på dem på datorn eller i mobilen i en hel månad till, minst.

Ingmar Bergman gjorde många filmer men han tittade också på mängder av film av olika slag. En del av de regissörer som finns representerade i hans filmhylla får komma till tals i 
Bergmans video. Men vi får också en rejäl dos filmhistoria och filmkunskap på vägen. Serien är indelad i olika teman: humor, döden, utanförskap, äventyr, rädsla och tystnad och vid vart tillfälle porträtteras några av vår tids största filmsskapare. 

Kika på Bergmans video och gå sedan vidare och låna eller reservera några av alla filmer som nämns i serien på Ronneby bibliotek. Här följer ett urval av de filmer som nämns:

Tomas AlfredsonFyra nyanser av brunt, Låt den rätte komma in, Tinker Tailor
Alejandro González IñárrituBiutiful 
Woody Allen; Midnatt i Paris, Bullets over Broadway, Du kommer att möta en lång mörk främling.
Jane Campion; Pianot
Claire Denis: White material
Michael Haneke; Vita bandet, Funny games
Ang Lee: Lust caution
Alexander Payne: Sideways
Gus van Sant: Milk

Martin Scorsese: The departed

Filmer av Ingmar Bergman: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Jungfrukällan, Saraband, Sommarnattens leende. Reservera filmerna i Ronneby biblioteks katalog

Du kan också hitta serien Bergmans video på SVT Play

Fotot är från filmen Pianot av Jane Campion

/Annika

onsdag 19 september 2012

Kambodja 1955



























Så var vi där igen. Historiska sanningar angripna med riskabelt skönlitterära verktyg. Författaren heter denna gång Peter Fröberg Idling, och boken Sång till den storm som ska komma.

Debatten om verklighet kontra fiktion har dock än så länge lyst med sin frånvaro, trots det ganska spektakulära antagande som Sång till den storm som ska komma kretsar kring: Fröet till de röda khmerernas folkmord i Kambodja var ett svartsjukedrama på femtiotalet!

Det förleds man i alla fall att tro under läsningen av romanens första del. Vi möter den till synes sympatiske idealisten Saloth Sar, djupt engagerad i Kambodjas första stapplande steg som självständig nation från kolonialmakten Frankrike. Året är 1955, val ska försöka hållas och Sar jobbar officiellt som sekreterare åt oppositionspartiets ledare. Inofficiellt organiserar han en hemlig kommunistisk revolution.

Båda dessa livsfarliga företag distraheras dock av hans bryderier med den unga skönheten Somaly, årets Miss Cambodge. Hans farhågor om Somalys otrohet bekräftas i bokens andra del, där Sars politiske motståndare, lyxliraren Sary, plötsligt ställs i centrum. Med Somaly ständigt närvarande i ögonvrån.

Det är otroligt fascinerade hur Förberg Idling lyckas spänna ut sin roman över en bakvänd dramatisk kurva. Den närmast agentromansartade spänningen skruvas sakta men säkert ner, för att i bokens tredje del, där Somaly får vara huvudperson, fullständigt plana ut; förintas av hennes uppfriskande – och för romanens genuskorrekthet oundgängliga – ofördragsamhet med sin egen roll som maktpolitiskt kuttersmycke.

Somaly minns vid ett tillfälle en väns påpekande om att sagorna från hans barndoms hemland alltid inleddes med ”i början var det eller var det inte”. Så mycket vackrare och mer förströstansfullt än franskans ”det var en gång”, tänker Somaly.

Och Fröberg Idling skyr medvetet all förväntad kausalitet; förenklade orsakssamband med den storm som vi vet ska komma. Saloth Sars förvandling till folkmördaren Pol Pot förblir så klart ett mysterium, förpassat till romanens postludium. Till förmån för Fröberg Idlings vackert estetiserade expertkunskaper om kambodjanska banaliteter.

Ett gytter av postkolonial rekvisita. I en gul ljuscirkel kring en fotogenlampa. På låga träpallar under vita lysrör på en enkel uteservering. Vid regnpiskat turkost poolvatten, upplyst underifrån. På ett rakt igenom mästerligt sätt påminns vi om hur skönlitteraturen kan göra sanningens överblickbarhet till en ytterst drabbande upplevelse.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 14 september 2012

Tokyo år noll

En deckare som utspelar sig i Tokyo 1946, Tokyo år noll. Det lät spännande. Deckare är alltid trevligt och lite roligare att den utspelar sig i en för mig ovanlig miljö. Men vad fysiskt människorna och staden drabbade mig. Lukter, stanken, värmen, sjukdomar som härjar och ett ständigt kliande på lössens bett. Människorna tränger sig in i fullpackade tåg och spårvagnar i sin jakt på jobb och något att äta. Det är en raserad stad som japanerna försöker överleva i, medan segrarna glider runt i gräddfilen med exempelvis egna vagnar på tåget som ständigt gapar tomma. 

I centrum befinner sig Minami. En mager kriminalkommissarie som söker efter en mördare. Han är en riktigt eländig man. Säljer information till den spirande maffian, träffar hellre älskarinnan än familjen men försöker försörja dem alla med pengarna från maffian. Han sover inte, äter ytterst lite, dricker för mycket och går runt i någon sorts inre kaos. Ett kaos som försvåras av att han har hemligheter som gnager honom. Hemligheter som kollegor och en journalist i hans omgivning är på spåren.

Det blir inte lättare att få grepp om berättelsen med den kultur som finns i landet. Löser inte Minami och hans mannar mordet inom visst antal dagar hamnar de i vanära. De överordnade skriker ut sina order och fysisk bestraffning verkar vara vardagsmat. Långt ifrån samarbete och utbyte av tankar för att komma närmare en lösning av mordet. Mer var och en för sig själv för att klättra på karriärsstegen och vinna egna fördelar, för att överleva.
David Peace
Det var riktigt jobbigt att läsa det första kapitlet men samtidigt så bra att jag plockade upp boken igen och knappt kunde sluta läsa. David Peace som skrivit berättelsen har gjort det bra. Han blandar händelserna, huvudpersonens tankar, ljuden runt omkring med beskrivningar av miljön och människorna. Dessutom finns fler element som ni kommer att upptäcka när ni läser boken.

Berättelsen väcker många tankar i mitt huvud. Hur har japanerna lyckats bygga upp Tokyo från grus och rasmassor och dessutom lyfta landet till den rikedom och den spetskompetens som finns där idag? Det kan jag knappt förstå när jag läser denna berättelse och tar in folkets lidande och den misär som rådde 1946. Men detta var bara första boken i en tänkt Tokyo-trilogi av författaren. Kanske klarnar det i del två som kommer på svenska nästa år.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 10 september 2012

Jellicoe Road



Från första raderna känner man sig hemma. Det vill säga att Melina Marchetta väver sin väv skickligt. Dock ett gott råd: Håll koll på de olika personerna i Jellicoe Road. Två parallella historier berättas. En i nutid och en från ett manus. Lite rörigt i början, men håll ut!
Vi befinner oss utanför Sydney, Australien, i staden Jellicoe, en av de vackraste platserna på jorden. Här finns stundtals väldigt många ungdomar, många bor på internat. Det är de unga militärerna; kadetterna, Jellisarna; skolungdomar från staden. Och så unga flickor som bor på internat. Bland andra Taylor Markham, 17-årig ledare för sitt elevhem. Det är Taylor som berättar.

Lite om handlingen. Taylor bär på en nästan outsäglig sorg, tilltron till vuxenvärlden är snudd på obefintig. Har man blivit övergiven av sin mamma i en 7-eleven butik vid elva års ålder kanske det inte är så konstigt. Men vuxenlivet pockar på. Taylor har stort anseende på sin internatskola, hon är den som bott där längst hon är äldst och hon är smart. Men mycket ledsen.

Marchetta lyckas skapa en stämning jag blir väldigt förtjust i. När jag väl fått koll på relationerna så vill jag inte skiljas från dem eller boken. Störs inte av att man talar om gränskrig, tänk Röda och Vita Rosen i Kalle Blomkvist-böckerna och du förstår att det inte är så allvarligt.

Jellicoe Road balanserar väl i de känslomässiga riskzoner som övergivenhet, kärlekstrassel och längtan skapar. Det blir stundtals väldigt sentimentalt men aldrig för slipprigt. Taylor, Jonah, Chaz och Raffy. Ni har från och med nu en varm plats i mitt läsarhjärta.

/Annika

fredag 7 september 2012

Pat/Tom

























Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog