onsdag 31 oktober 2012

Tidsresor, förvecklingar, humor och kärlek

Emellan åt är det ganska skönt att läsa en ungdomsbok. Det finns otroligt många bra, och för mig går de oftast snabbt att läsa… Bland de nya böckerna på ungdomshyllan hittade jag en vars utsida lockade, Rubinröd av Kerstin Gier. Kunde den kanske utspela sig i Jane-Austen-tid!

Klumpiga Gwendolyn ingår i en härligt udda och rörig familj med en hel del hemligheter… Det sägs att Gwendolyns kusin Charlotte bär på en gen som gör att hon ofrivilligt kan förflytta sig i tiden. Hela Charlottes liv har gått åt till studier i de mest skilda ämnen, för att vara redo för vilken tid hon än hamnar i.

Men ett tu tre är det Gwendolyn som helt oförberedd reser i tiden. Och inte nog med det. Det finns en vansinnigt snygg kille som också kan resa i tiden. En som dessutom verkar kunna hantera vilken situation han än hamnar i… Han ingår i det hemliga sällskapet Väktarna, som äger den kronograf som kontrollerar och gör resorna säkra. Men Väktarna verkar ha en hemlig agenda. Vad är det egentligen de vill uppnå? 

Det händer nästan extremt mycket i boken. Det ingår både spännig, allvar och en hel del humor. Persongalleriet är av det fascinerande slaget. Dessbättre har jag möjlighet att möta dem igen i seriens två kommande böcker!

/Liselott

Reservera boken ibibliotekets katalog.

fredag 26 oktober 2012

Maktens signaler


















Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

onsdag 24 oktober 2012

En man som heter Ove


Ove är arga gubben i radhusområdet där han bor. Varje morgon går han sin inspektionsrunda på området och antecknar felparkerade bilar, noterar fimpar på marken, ja ni fattar.

Ove har åsikter om allt som rör sig utanför hans fönster. Om hundar som pinkar på fel ställe och om grannar som beter sig, det vill säga joggar eller har stora solglasögon. Listan kan göras hur lång som helst. Men allt eftersom vi sakta lär känna Ove inser vi att han likt en kronärtskocka är vass utanpå men har kvaliteter inuti. Kvaliteter som inte uppenbaras i första taget. 

Men så möter han några nya grannar som sakta bryter Oves isolering. För sedan Oves fru dog för ett halvår sedan har han isolerat sig. Och det är här som jag undrar vad det här är för slags bok. Är den sorglig, en samhällssatir eller är den rolig? Ja om man tycker att det är roligt med fördomar som luftas och kommer på skam, då är den smårolig. Fast jag är mer intresserad av Ove, hur han blev så butter och tvär. Sakta och bit för bit berättas historien om den ärlige, arbetsamme och händige Oves bakgrund och varför han blev den mest oflexible mannen i radhusområdet. Och jag gillar Ove mer och mer.

En man som heter Ove av Fredrik Backman ingår i genren sura gubbar med goda hjärtan. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara: Män som inte vet att de är deprimerade?

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

lördag 20 oktober 2012

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 17 oktober 2012

Mörk jord

Inledningsvis ska jag som vanligt kokettera med mina tillkortakommanden som krimiläsare. Jag befattar mig ju bara sällan med genren, och då alltid med sikte på de absoluta russinen. Som exempelvis Mörk jord, brittiska Belinda Bauers debutroman och första del i en just avslutad trilogi.

Höjd till skyarna av recensenterna, belönad med The Golden Dagger, översatt av Ulla Danielsson och dessutom utgiven på creddiga förlaget Modernista. Av allt att döma ingen högriskinvestering för oss kulturkapitalistiskt ängsliga.

Boken handlar om elvaårige Steven Lamb. Han bor med sin trasigt dysfunktionella familj i en liten by vid den dimmiga Exmoorheden. Och redan här måste jag avbryta referatet för att istället ventilera min… (besvikelse är fel ord, men…) stora häpnad:

Får det vara så här enkelt? Räcker det med en möglig heltäckningsmatta, en grötigt svärande morsa, några urväxta munkjackor och två leriga grabbhalvor som sitter och smular med sina frukost-Kit Kat för att deckare ska upphöjas till det socialrealistiska samhällsengagemangets sista hopp?

Och dimmiga hedar? Den svenska, gravt anglofila deckarkonsumtionen kan så klart inte få nog av dylik kitsch. Men britterna själva? Redan i höjd med Baskervilles hund (1901) borde väl detta ha betraktas som hopplöst upptrampad mark?

Hur som helst. Steven har fått för sig att det mesta i hans kärlekslösa tillvaro ska ordna upp sig om han lyckas med bragden att hitta resterna av morbror Billy, som mördades av pedofilen/psykopaten/seriemördaren Arnold Avery för snart tjugo år sedan. Billy bör finnas någonstans i hedens jordlager, och Steven ägnar första delen av romanen åt att gräva. Efter några år känner han sig dock nödgad att byta taktik, och författar ett brev till den livstidsdömde Avery. Som så klart svarar.

Och då är man hyfsat fast, utan att riktigt förstå hur det gått till. Bauer sysslar knappast med något experimentellt och nyskapande. Allt är rakt och okonstlat berättat, och det kittlande inifrånperspektivet på mördarens jakt på sitt nya offer har väl erbjudits förr (vilket inte förtar obehaget i att man stundtals faktiskt hejar på Avery).

Nej, snarare är det i renodlandet av genrens mest essentiella beståndsdelar som Bauers styrka ligger. Någonstans i dimman, under den skenbart slentrianmässiga diskbänksrealismen, finns ett mycket omsorgsfullt doserande av romanens spänningskurva. Och först när den är färdigböjd – tycks Bauer mena – kan utanpåverket fyllas med liv. Vilket jag hoppas sker på allvar i trilogins följande delar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 12 oktober 2012

Detta borde skrivas i presens

Hon har råd med hyran för en tid men inte mycket mer. Boendet är spartanskt, köksbordet plockas in från ett av uthusen. Huset ligger vid järnvägsspåret och tågen far förbi, vissa stannar. Förevändningen för boendet är att hon ska studera.

Men även om Dorte tar tåget till Köpenhamn går hon inte till skolan. Hon driver mest bara runt. Verkar inte orka ta sig för någonting. Vi ser allt genom hennes ögon, även de hon möter. Paret som missar tåget och sover över hos henne, killen i stationshuset och hans flickvän, mostern med flera. Helt vanliga människor, några lite trasigare än andra. Eller är de kanske helt normala?

Vi får också inblick i Dortes liv innan flytten till huset vid järnvägen. Det hon flyttat till och ifrån.  Föräldrarna som hon gör mycket för att undvika. Vill hon komma bort från deras omsorg? Per som hon flyttar ihop med på hans föräldrars gård. Hon är nog ganska lycklig där eller kanske inte. Det skildras mer som att det bara händer. Hon verkar välja minsta motståndets lag och följa andra. Hur det blivit så, och hur hon hamnade ensam i huset vid järnvägen, kryper fram vart efter sidor vänds. Eller får jag riktigt reda på det? Jag tror det, men kanske du ser en annan förklaring.

Danska Helle Helle skriver inga tjocka böcker men hon skriver på sitt sätt. Denna senaste, Detta borde skrivas i presens, gillar jag bäst. Jag kan gå tillbaka, vända och vrida på det hon skriver och fundera mycket över hur händelserna i Dortes liv hänger ihop. Men jag har inte kommit på vad som borde skrivits i presens…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

tisdag 9 oktober 2012

Springfloden

Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind börjar med ett genomvidrigt mord på Nordkoster 1987. Både lokalpolis och rikskriminalen blir inkopplade men mordet blir aldrig uppklarat.

Drygt tjugo år senare skall polisaspirant Olivia Rönning skriva en uppsats om en oavslutad mordgåta och hon väljer ett fall som hennes avlidne pappa, också polis, försökt att lösa. Olivia är en riktigt terrier, bra väderkorn och envis. Tack vare henne kommer nya pusselbitar i dagen i den oavslutade utredningen.
Under resans gång får vi bland annat stifta bekantskap med uteliggare i Stockholm, förmögna företagare bosatta på Östermalm, stuguthyrare på Koster, barägare i Costa Rica, lyxprostituerade och en fattig ensamstående mamma från förorten. Och så poliser så klart, både de som orkar fortsätta sitt arbete och de som inte mäktat.

Springfloden har otäcka passager men som de dramaturger Börjlinds är får vi vila mellan spänningsmomenten. Då kan det dyka upp karaktärer som vi känner igen från både verklighet och fiktion. Eller vad sägs om en snacksalig granne med märklig halskrage och gulfärgade glasögon? Eller mannen från Utrikesdepartementet som flyger mycket, twittrar gärna och är småarrogant och orädd inför media.

 

Springfloden är den första boken i en tänkt serie om Olivia Rönning och utredaren Tom Stilton. Paret Börjlind har skrivit manus till Beckfilmerna, TV-serierna Graven och Morden. Det märks att det är två filmmanusförfattare som knattrat på tangentborden, jag gissar att man redan nu förbereder filminspelningarna.

/Annika


    Reservera boken i bibliotekets katalog

    fredag 5 oktober 2012

    Femman

    Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

    Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

    Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

    Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

    Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

    "Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

    Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

    tisdag 2 oktober 2012

    Porträttet av dig

    Tänk att bli kär i sin systers blivande man.

    Det är precis vad som händer Ella i boken Porträttet av dig. Hon gillar inte Nate men är i det närmaste tvingad att måla hans porträtt, eftersom hennes syster Chloë beställt det som en bröllopsgåva till Nate. Ella är konstnär och specialiserad på porträtt. Efter några sittningar och samtal på tu man hand ser Ella Nate med helt andra ögon… Hon blir kär! Vad göra med sådana känslor när bröllopet kommer allt närmare. Inte blir det lättare av att systrarnas mamma är helt absorberade av planeringen av bröllopet och gärna engagerar resten av familjen.

    Som om inte detta var nog tar Ellas pappa kontakt med henne. Han övergav henne och hennes mor för en annan kvinna när Ella var liten. Nu ska han till London där hon bor och vill träffa henne. Han vill förklara och försonas med henne. Ella svarar inte på hans mail, men det han skriver stämmer inte överrens med vad hennes mor berättat…

    Isabel Wolff har skrivit en helt underbar roman att mysa med i soffan en kulen regnig höstdag.

    /Liselott

    Reservera boken i bibliotekets katalog.