Reklamtexten till En nypa salt får handlingen att i mina
ögon framstå som väldigt underlig. En kollrig mamma berättar de mest osannolika
historier om sin dotters Megs uppväxt. För mamman är de sanning och hon drar
sig inte för att berätta samma historier för Megs akademiske pojkvän.Pojkvännen tycker mamman är mer än lovligt
galen, kanske till och med manipulerande. Dottern skäms samtidigt som hon blir
arg och irriterad på sin mamma.
Meg älskar sin mamma men klarar inte av dessa påhittade
historier som hon fått höra hela sitt liv. Men när hon får veta att mamman är döende gör Meg det
enda hon kan. Flyttar hem för att hjälpa henne i vardagen. Krockarna
blir många och den excentriske trädgårdsmästaren som mamman anställer gör inte
saken lättare för Meg. Mitt i allt det här försöker Meg få reda på om det finns
någon som helst sanning i alla de berättelser mamman drar om hennes liv. Gick
det verkligen till som mamma berättar när hon föddes? Vem är egentligen hennes far?
Hon stöttas ivrigt av sin pojkvän. Mamma svarar inte när Meg frågar och dagarna
rinner iväg. Ska hon någonsin lyckas få fram sanningen är det nu medan hennes
mamma ännu kan berätta.
Jag fick Maria Goodins bok rekommenderad av en kompis, men den har
blivit liggande hemma. När jag läste reklamtexten ville jag knappt öppna
den. Men jag kände att jag måste ge berättelsen en chans. Både mamman och
dottern var svåra att få grepp om. Men ju mer jag lärde känna dem desto bättre
tyckte jag om boken. Från att ha tvivlat och inte förstått deras handlingar
började jag skratta, förundras, gråta en skvätt och till sist förstå. Jag kan
ju tillägga att boken tog slut den natten. Jag var tvungen att få reda på hur
det hela skulle sluta…
Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av
det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne
flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en
specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario.
Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer
John:
”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på
som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så
en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”
Fredsförklaring,
Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till
kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer
med fördel annan lektyr.
Framförallt är
det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och
som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare
tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young
avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta
frånvaro.
Young tillåts associera
fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i
kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt
okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan
avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att
bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största
gåvan till eftervärlden.
Lincvolt
trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans
olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel,
om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således
helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser
man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.
Vi lever i en
tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring
påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället
i en total befrielse från poser, choser, manér
och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.
Den osentimentala hudlösheten
får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade
sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt
berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller
bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.
En läkare har
avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer
i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen.
Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs
berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla
bilar han någonsin kört.
/Martin
* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne
Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna
genre.
** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.
Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny
har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant
grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett
reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte
ifrån sig vad som helst till tryckning.
Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med
en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har
paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar
i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på
jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är
nöjd med och kan inte ta ledigt.
Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena
kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse
dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela
matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske
fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar
ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så
långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet.
Hon lever berättelsen.
Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i
titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en
sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar
är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både
hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i
boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en
omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är
inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas
att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!
Tiden är mogen för Susanna
Alakoski att närma sig sina minnen och för att få ro att skriva åker hon
till sin barndomsstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en
finsk invandrad familj, just i Ystad, som har det oerhört trassligt. Men
Svinalängorna är en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade
om hennes uppväxt. Det gör däremot Oktober i fattigsverige - dagbok.
På kortfattad kärv prosa tar vi
del av både väderobservationer (uteliggarna), notiser från alla resor, journalanteckningar
från sociala myndigheter och mentalvården samt plågsamma minnen bakåt i tiden.
Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten
egentligen var. Det är en mödosam resa vi får ta del av.
Men Oktober i fattigsverige är mer
än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag
och ögonvittnesskildringar visar hon på hur eländigt det är på vår välfärds
bakgård. Inte bara där förresten, vi har väl alla mött tiggarna och
uteliggarna? Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt
politiken, eller kärnan i politiken, det vill säga vår människosyn. De sociala
frågorna är komplexa och kräver kunskap och en vilja att se och förstå.
Fattigdomen är förödande och bör hanteras nu. Behöver jag säga att Alakoski är
förtvivlad och förbannad?
Insprängt i texten finns citat och
referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna:
Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite
Duras, Ernst Wigforss och många många fler.
Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!
Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.
Den chilenska författaren Roberto Bolaño,en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.
Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.
Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet
Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).
Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.
Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.
Det var med stor nyfikenhet jag öppnade När döden kom till
Pemberley. Ni som kan er Jane Austen vet att Pemberley är Mr Darcys hem i Stolthet
och fördom. En bok som kom i ny svensk översättning förra året och som
filmatiserats otaliga gånger. Men var inte orolig om du inte läst Austens verk,
du hänger med ändå. Blir kanske till på köpet nyfiken på att läsa förlagan?
Men
visst, för ett Austen-fan som mig var det lättare att hänga med i de förklaringar
och hänvisningar P D James gör. James kryper långt in i tankarna och
känslorna på några av Austens figurer. De blir än mer nyanserade. Dessutom berörs
sociala orättvisor och hur samhällets utveckling påverkar rika och fattiga i
England i början av 1800-talet. Livet förändras sakteliga för alla och vilken
roll ska familjen på Pemberley ta framöver?
Men som titeln antyder, och med författarinnans tidigare utgivning i åtanke, sker här givetvis också ett brott. En man är död och mordet ska
klaras upp. Störst misstankar faller på Mr Wickham. Han är uppvuxen på Pemberley
tillsammans med Darcy. Men alla som bor på och runt godset vet att Wickham
inte är välkommen dit, trots att han är ingift i familjen. Darcy har sina
skäl att inte befatta sig med Wickham men eftersom dessa inte är allmänt kända gäller
det att sända rätt signaler utåt. Darcy velar
fram och tillbaka i sin roll gentemot Wickham och med sina egentliga åsikter om
sin älskade hustrus lågättade, ibland plumpa och delvis skandalomsusade familj.
Är Wickham oskyldig eller har Darcy en mördare i släkten!
För min del får P.D James gärna ta sig an fler av Austens
böcker på liknande sätt. Hon gör det bra. Här finns även blinkningar till
andra av Austens böcker.
Tror du att det är ditt förståndiga rationella jag som bestämmer? Nej nej nej, hjärnan är den samma idag som när vi samsades och slogs på savannen för 40 000 år sedan. Villkoren för vår överlevnad var annorlunda då men hjärnan har inte förändrats nämnvärt, den styr oss på ungefär samma sätt. Hur går det i ett samhälle där kommunikation är hårdvaluta?
Vi förstår våra reaktioner bättre om vi inser hur delarna i hjärnan jobbar i olika situationer. Till att börja med; visste du att vår starkaste drivkraft är belöning? Bekräftelse är värt mer än pengar för hjärnan. Om belöning är vår starkaste drivkraft kan vi kanske bättre förstå de som inte kan slita sej från dataspel eller är rov för överkonsumtion. Men med bättre koll på hjärnans sätt att funka kan vi iaktta våra beteenden och styra dem med små medel.
I vissa fall slår de primitiva delarna av hjärnan till. Den som inte sovit på natten har en hjärna som fungerar på en ödlas nivå. Men om vi sover bra motionerar mycket och reflekterar då kan vi jobba mer med de delar som är mer utvecklade och samtidigt hjälper vi hjärnan. Låter enkelt eller hur?
Katarina Gospics bok Välj rätt: en guide till bra beslut ger tankeställare och välbehövliga synvändor. Ett hett tips är att börja meditera. Bra för både kroppen och knoppen. Boken ger hela tiden exempel ut senaste hjärnforskningen, litteraturlistan är diger.
Katarina Gospic är läkare, fysiolog och forskar på hjärnan. Boken Välj rätt hittar du på psykologihyllan.
Vad kännetecknar den nordiska romanen av idag? Det är såklart vanskligt att svara på. Men stilren, avklarnad och lågmäld är adjektiv som ligger nära till hands. Ungefär som en stol av Arne Jacobsen, tänker man (för att i nästa ögonblick komma på en drös med undantag).
Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, norska Merethe LindströmsDagar i tystnadens historia, tycks i förstone bekräfta detta slarviga försök till karaktärisering. Jag tänker på titeln, omslaget, det avskalat exakta språket, samt den sällsynt gastkramande inledningen.
Det är morgon någon gång på sextiotalet. Eva är ensam hemma med de tre barnen. Det ringer på dörren. Hon öppnar och möts av en främmande ung man som ber att få låna telefonen. Han kliver in, lyfter luren, men lägger genast tillbaka den igen. ”Han hade inte tänkt ringa. Nu var det tydligt att han inte hade tänkt ringa. Det han såg sig omkring efter kunde ha varit vad som helst.”
Den nutida Eva, som är romanens berättare, har ett långt äktenskap bakom sig. Barnen är vuxna och har skaffat egna familjer. Evas man Simon är på väg in i demenssjukdom, som det verkar. Han har i alla fall slutat att prata. Vilket han i och för sig har gjort förr, uppgiven inför det omöjliga i att formulera minnena från sin barndom, en barndom på flykt undan nazisternas förföljelser. Eva har också tigit, om en bortadopterad son. Och så har de en lettisk städerska, Marija, som plötsligt sägs upp…
Trådarna är många och Evas cirklande återblickar svårsorterade. Ibland får jag känslan av att författaren pressat in sin historia i en alldeles för trång kostym; att vad jag läser egentligen är en bred familjekrönika av närmast nordamerikanska snitt. Som en Oates eller Franzen borde ha tagit sig an.
Men Lindström vet så klart precis vad hon gör. Med inledningens mysterium som en otäckt klingande bordunton kan hon lita på mitt tålamod. Vem var egentligen inkräktaren? Och varför fick Marija så hastigt skickas hem? Att sluta läsa är omöjligt.
Skuld och dåligt samvete är romanens tema, den sträng från vilken borduntonen härstammar. Mot slutet är den spänd intill bristningsgräns. Eva fylls av insikten om att skuld ”knyter oss till andra lika mycket som varje annan känsla. Kanske mer.”
Dystert således. Notera dock att bibliotekets katalogavdelning klistrat ett hjärta på bokpärmen.