Modern
informationsteknologi innebär nya möjligheter till berättande: Fan fiction,
twitter-romaner, elektroniskt marginalklotter, oändliga
intertextualitetskedjor... Vi har bara sett början, brukar det hävdas. Men
också begränsningarna, väl? I anslaget till Woody Allens senaste film tappar huvudkaraktären
sin smartphone i en brunn – en förutsättning för en sådan där härlig vilsenhet i sydeuropeisk huvudstad som den romantisk förvecklingsintrigen kräver.
I alla fall enligt
vår gamla vanliga uppfattning om vad en romantisk förvecklingsintrig kräver.
Förmodligen måste en omförhandling snart till. Innan världens fiktiva
avloppssystem korkas igen av tappade mobiltelefoner.
Alternativet är
såklart det nostalgiska tillbakablickandet, vilket spionthrillergenren sedan
länge tvingats resignera till. Le Carré-stämning är ett begrepp i tiden, med Tomas
Alfredsons bruntonat regnfuktiga filmatisering av
Tinker, tailor, soldier, spy
som det mest formfulländade exemplet.
Ola Larsmos
senaste roman är enligt många ett annat.
Förrädare utspelar sig i andra världskrigets svenska underrättelsetjänst, med
Bollhusmötet som
utgångspunkt. Den unge Charlie Westerholm är en av de studenter som pläderar
för de judiska läkarnas sak, och blir efter mötet approcherad av den enigmatiske
Cedergren. Snart är Westerholm djupt innästlad i Byråns diverse finlir,
vari neutralitetsbegreppet ständigt tycks vara tänjbart.
Spänningen infinner
sig, rekvisiterad av arkivskåp, kortregister, telefonkiosker, ordentliga
avringningar, lite osynligt bläck, och annan gammal tryggt fiktionsvänlig
informationsteknologi. Och så en massa pullovrar, surrogatkaffe, portvaktsfruar
och hysteriska tredjepersonstilltal.
Larsmo har en oerhörd
känsla för 40-talsvarian. Ibland tenderar den nästan att skymma
karaktärsbeskrivningarna (varför skär det sig egentligen mellan Westerholm och
fästmön Nilla?). Ett i och för sig stämningskongenialt grepp.
Westerholm
spanar på kommunister, engelska vapentransporter, tysk
underrättelsetjänst och norsk motståndsrörelse, tärd av en klaustrofobisk
ovetskap om i vems intressen han egentligen arbetar. Handlingen är
genretypiskt svåröverblickbar, men koncentreras successivt till socialstyrelsens
inrökta kontor. Där dväljs en tyskvänlig mullvad, eller snarare delar av en så kallad ”råttkung”.
Gör en bildgoogling om ni vågar. Det kommer garanterat att störa nattsömnen.
Det finns något sant folkbildande över denna mästerligt ihopsnickrade roman. Ola Larsmo påminner om att det inte bara var den tyska permittenttrafiken som satte Sveriges neutralitet
mellan citationstecken. Den disiga
Le Carré-stämningen kan paradoxalt nog vara just det belysande perspektiv som de
svenska krigsåren så länge skrikit efter.
/Martin
Copyright/fotograf: Christine Olsson
Reservera boken i bibliotekets katalog