lördag 29 december 2012

torsdag 27 december 2012

De obotliga optimisternas klubb

... är Jean-Michel Guenassias debutroman. Guenassia är född 1950 och utbildad advokat.

Boken utspelar sig i Paris 1959 och några år framåt. Berättaren Michel är en 11-årig pojke. Hemmet är lite splittrat – pappan är andra generations invandrare från Italien och mammans familj driver eget företag och har ganska gott ställt. Kalla kriget raser och Michels äldre bror och kompisar flörtar med tanken på en väpnad revolution. I Algeriet raser frihetskriget.

Michel hänger mycket på Paris caféer och spelar spel med en kompis, och hittar av en ren slump en grupp immigranter från Östeuropa som träffas i Café Baltos baklokal och spelar schack. Michel blir snabbt upptagen i kretsen.

De träffas varje dag, spelar schack och diskuterar ALLT, utom det som de lämnat i sina forna hemländer. Michel söker sig ofta hit, särskild när hans morbror med familj flyttar in i deras lägenhet efter att ha flytt från Algeriet och lämnat allt de ägde bakom sig. Hela familjen går varandra på nerverna. Även husdjuren hatar varandra.

Glimtvis får Michel inblick i livsöden bland immigranterna på Café Balto och kommer själv att spela en roll som han först i slutet av boken förstår helt.

Kanske är boken självbiografisk, kanske inte. Det är en utvecklingshistoria med mycket medmänsklig värme och ibland ganska bisarra händelseförlopp, som dock alla kunde ha hänt. En fängslande bok som man på något konstigt sätt blir glad av att läsa.

/Tine

torsdag 20 december 2012

Mördaren i folkhemmet

Är det någon bloggläsare som minns Gerdmordet? Inte helt omöjligt. Jag tror mig veta en och annan som läste tidningen redan i december 1939. Eller i alla fall snappade upp någon radiorapportering. Mediagenomslaget ska hur som helst ha varit totalt. Nyheterna kring det bestialiska bortrövandet av tioåriga Gerd Johansson övertrumfade till och med krigsrubrikerna.

Mordet fick genast digniteten ”hårt slag mot det trygga folkhemmet”. Och det samma kan sägas om avdagatagandet av fru Ruth Lind i Fjugesta, tjugo år senare. En annan gemensam nämnare var Olle Möller, som på indicier dömdes för båda morden, och dessutom länge misstänktes för att ha tagit livet av femåriga Kerstin Blom. Möller var potatishandlare och välkänd stjärnidrottare (flera SM-guld i terränglöpning), vilket kanske säger en del om ovan bemälda folkhem.

Äkta advokat- och författarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en deckare – eller en sannsaga för att välja deras egen genrebeteckning – om Olle Möller, betitlad just Mördaren i folkhemmet. Den bygger enligt uppgift på hela fyra års researcharbete, och rentvår (väl?) Möller från både Gerd- och Fjugestamordet.

Det är inte fråga om någon öppen argumentation från författarnas sida. På behagligt friktionslös prosa berättar de lugnt och detaljrikt initierat om den gladlynte men ibland hopplöst taktlöse och obetänksamme kvinnokarlen Möller. Som skräckslagen upptäcker hur mycket av Gerdmordets gärningsmannaprofil som stämmer in på honom själv. Han har ofta kört runt i den Sundbybergstrakt där kroppen hittats. Bilen är full av samma typ av hundhår och jutesäcksfibrer som den legendariske kriminalteknikern Harry Söderman säkrat på offrets kläder. Och har Möller egentligen något alibi?

Möller slingrar sig, minns fel, och skojar till det vid opassande tillfällen. I panik ljuger han om tidpunkten för avlivandet av sin hund, och i häktet försöker han tubba en cellgranne att vittna falskt. Senare räcker det att ha suttit i samma ortopedväntrum som Ruth Lind för att hans dagar i frihet åter ska vara räknade.

Men Möllers öde kan skyllas på mer än hans egen otur och klantighet. Ebervall och Samuelson upplyser om en högst riskabel samverkan mellan polisläckor, kriminaljournalistik, personlig prestige, förödande inadvertenser och ett skärrat folkdjup. Faktorer som än idag är verksamma i det svenska rättssamhället. Och även om Möller hela tiden blånekade till anklagelserna är fallet Thomas Quick naturligtvis en obligatorisk paralelldragning.

Att författa engagerande deckare utan vare sig upplösning eller försoning måste vara ett grannlaga företag. Särskilt när den tragiska avsaknaden av dessa ingredienser är hyfsat känd på förhand. Men Ebervall och Samuelson har lyckats. Mördaren i folkhemmet är årets bladvändare!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 17 december 2012

Julklappstips: Sju jävligt långa dagar

Relationerna mellan syskonen i familjen Foxman är minst sagt udda. De umgås inte särskilt mycket men har många åsikter om varandras liv. Den som i boken mest utvecklar sina är Judd, berättaren.

Ironi används flitigt familjemedlemmarna emellan men det är ytterst sällan de går till botten med vad de tycker och tänker, eller visar känslor över huvud taget. Men nu ska de samsas hemma hos mamma i Sju jävligt långa dagar medan de håller shiva över pappan (sorgevecka enligt judisk tradition).

Med sig har de sina familjer, tänkte jag skriva. Men sanningen är att Philip kommer hem med Tracy (nyförlovad! han som alltid strulat runt och hon är motsatsen till hans vanliga ”flickvänner”). Paul och hans fru försöker skaffa barn och shivan blir precis under hennes ägglossning.  Wendy kommer med sin ständigt arbetande man och deras tre barn. Judd i sin tur kommer ensam och ganska knäckt eftersom han för några månader sedan kom på sin fru i säng med hans chef.... Ett spännande persongalleri som fylls på med vänner och bekanta. Under veckan ställs mycket på sin spets.

Jag gillar hur Jonathan Tropper skriver. På något sätt påminner det om hur James Frey skriver i Tusen små bitar. Det är välskrivet och målande. Tropper hittar detaljerna som gör det lilla extra. Här ryms tragik, tvivel, humor (även om jag inte gapskrattade) och eftertänksamhet.

Någon kanske har läst Troppers förra roman, Konsten att tala med en änkling? Ser att en ny är under inköp till biblioteket – Boken om Joe. Alla är utgivna av Gilla böcker. Undra om jag hinner läsa en under julhelgen...

/Liselott

Troppers böcker i bibliotekets katalog.

onsdag 12 december 2012

Torsdagsänkorna

”Tre döda kroppar hittas på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag.”

Så mycket av handlingen får man reda på genom att läsa baksidestexten till Claudia Piñeiros Torsdagsänkorna. Kan det vara intressant för oss här i Sverige att läsa om Argentinas överklass/högre medelklass, frågar man sig.

Berättaren är fastighetsmäklare i Altos de la Cascada, bostadsområdet där boken utspelar sig. Hon börjar i yrket lite av en slump, efter att hon och hennes make lyckades köpa ett eget hus till en ganska bra pris. Med tiden blir hon familjens huvudförsörjare, och blir mäklare för de flesta fastighetsaffärer i Altos de la Cascada.

Altos de la Cascada är ett bostadsområde med stängsel och portvakt, ett så kallad gated community. Där finns golfbana och engelskspråkig skola där alla områdets barn bör gå – även om de inte talar engelska från början. Det finns strikta reglar för trädgårdsskötsel och staket mellan tomtarna är banlysta. Det är ett gated community som låtsas att stängslen inte finns.

Och det är mycket annat som heller inte låtsas om. Som arbetslöshet och ekomomiska problem. Och hur går det för barnen? Och de exklusiva semesterresor? Det viktigaste för invånarna blir att upprätthålla fasaden – lugnt och fridfullt, utan allvarliga problem i livet. Men fasaden spricker alltmer. Verkligheten smyger sig även på invånarna i Altos de la Cascada. I slutändan blir det omöjligt att upprätthålla illusionen.

Intressant? Tja, jag slukade Torsdagsänkorna på ett par dagar. Och fann stort nöje i den begåvade avklädning av ett helt samhälles livslögner.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

söndag 9 december 2012

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

tisdag 4 december 2012

Förrädare



Modern informationsteknologi innebär nya möjligheter till berättande: Fan fiction, twitter-romaner, elektroniskt marginalklotter, oändliga intertextualitetskedjor... Vi har bara sett början, brukar det hävdas. Men också begränsningarna, väl? I anslaget till Woody Allens senaste film tappar huvudkaraktären sin smartphone i en brunn – en förutsättning för en sådan där härlig vilsenhet i sydeuropeisk huvudstad som den romantisk förvecklingsintrigen kräver.

I alla fall enligt vår gamla vanliga uppfattning om vad en romantisk förvecklingsintrig kräver. Förmodligen måste en omförhandling snart till. Innan världens fiktiva avloppssystem korkas igen av tappade mobiltelefoner.

Alternativet är såklart det nostalgiska tillbakablickandet, vilket spionthrillergenren sedan länge tvingats resignera till. Le Carré-stämning är ett begrepp i tiden, med Tomas Alfredsons bruntonat regnfuktiga filmatisering av Tinker, tailor, soldier, spy som det mest formfulländade exemplet.

Ola Larsmos senaste roman är enligt många ett annat. Förrädare utspelar sig i andra världskrigets svenska underrättelsetjänst, med Bollhusmötet som utgångspunkt. Den unge Charlie Westerholm är en av de studenter som pläderar för de judiska läkarnas sak, och blir efter mötet approcherad av den enigmatiske Cedergren. Snart är Westerholm djupt innästlad i Byråns diverse finlir, vari neutralitetsbegreppet ständigt tycks vara tänjbart.

Spänningen infinner sig, rekvisiterad av arkivskåp, kortregister, telefonkiosker, ordentliga avringningar, lite osynligt bläck, och annan gammal tryggt fiktionsvänlig informationsteknologi. Och så en massa pullovrar, surrogatkaffe, portvaktsfruar och hysteriska tredjepersonstilltal.

Larsmo har en oerhörd känsla för 40-talsvarian. Ibland tenderar den nästan att skymma karaktärsbeskrivningarna (varför skär det sig egentligen mellan Westerholm och fästmön Nilla?). Ett i och för sig stämningskongenialt grepp.

Westerholm spanar på kommunister, engelska vapentransporter, tysk underrättelsetjänst och norsk motståndsrörelse, tärd av en klaustrofobisk ovetskap om i vems intressen han egentligen arbetar. Handlingen är genretypiskt svåröverblickbar, men koncentreras successivt till socialstyrelsens inrökta kontor. Där dväljs en tyskvänlig mullvad, eller snarare delar av en så kallad ”råttkung”. Gör en bildgoogling om ni vågar. Det kommer garanterat att störa nattsömnen.

Det finns något sant folkbildande över denna mästerligt ihopsnickrade roman. Ola Larsmo påminner om att det inte bara var den tyska permittenttrafiken som satte Sveriges neutralitet mellan citationstecken. Den disiga Le Carré-stämningen kan paradoxalt nog vara just det belysande perspektiv som de svenska krigsåren så länge skrikit efter.
      
/Martin

Copyright/fotograf: Christine Olsson

Reservera boken i bibliotekets katalog