torsdag 28 juni 2012

Går det att förlåta?

Någon gör ett moraliskt felsteg och tiger, en hemlighet har blivit till. Det hemliga gör att familjemedlemmar som som inte alls medverkat eller känner till vad som hänt blir påverkade utan att inse denna märkliga skuldspiral. 

Kan det vara så att om man inte avslöjar och talar om hemligheter, att de ändå verkar inom familjen och förs vidare till nästa generation?

Det är grundidén i Hanne Vibeke Holsts senaste bok Förlåtelsen. Allt börjar i en prästfamilj i Nordjylland i slutet av 1930-talet och vävs så sakta ihop med Berlins Statsoperachef Helena Tholstrups något spända möte med sin dotter Sofie 2011.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen för att inte förstöra läsupplevelsen. Förlåtelsen är bitvis ett rent nöje att läsa, särskilt familjekrönikan från ockupationens och kristidens Danmark. Boken har som sagt även ett annat skikt. Men om du inte vill fundera över moralfilosofiska frågor om lögner och individuella ställningstaganden går det ändå utmärkt att bara läsa en bitvis fängslande roman.

måndag 25 juni 2012

En riktig spökhistoria


Ett ensligt beläget hus på den engelska landsbygden står tomt efter att den gamla dam som bott där dött. En ung advokat får i uppdrag att närvara vid hennes begravning och därefter ordna upp damens papper eftersom ingen närmare familj står att finna. Redan på resan dit början advokaten känna ett visst obehag över uppdraget. Känslan förstärks senare när han förstår att lokalbefolkningen skyr huset som pesten och menar att han borde hålla sig borta därifrån för sin egen hälsas skull. Långsamt börjar han göra kopplingen till den unga kvinna som han skymtade på begravningen, hon som var helt klädd i svart och som sedan plötsligen försvann. Mannen förstår att det finns en historia som kräver att bli berättad och beslutar sig för att övernatta i det stora mörka huset. Något han senare bittert ska ångra...

Redan 1983 skrev Susan Hill rysaren The woman in black. Nu är den åter aktuell eftersom den har blivit film med ingen mindre än Daniel "Harry Potter" Radcliffe i huvudrollen som advokat Arthur Kipps. Jag blir riktigt nyfiken på filmen men jag förstår att den inte följer boken helt kronologiskt. Frågan är bara om jag har nerver som är starka nog för att se den...

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 19 juni 2012

En tid för mirakel?

Julia är mitt i steget från barn till vuxen. Det blir tuffare och betydligt ensammare än hon kunde tänka sig. Julias bästa kompis flyttar, hon får inga nya vänner och mamma och pappa verkar vara på väg att skilja sig. Vänskap sätts på prov, Julia upplever den första förälskelsen och annat som hör tonåren till.

Men den stora behållningen av boken är att det sker något ingen trodde var möjligt – insaktningen. Jordens rotation saktar in, dagar och nätter blir allt längre och det går snabbt! Insaktningen påverkar direkt eller indirekt allt levande. Det är fascinerande att läsa om och lite tankeväckande. Att mina hundar var ovanligt slöa när jag läste denna bok och spisen slutade fungera fick mig än mer i "domedagsstämning". Hur skulle det vara att leva in en värld där solen lyser ett par dygn och natten är lika lång? Skulle det gå överhuvudtaget? Ska klockans 24 timmar följas eller solens upp- och nedgång. Vad händer beroende på vilket en människa väljer? Detta och än mer väver Karen Thompson Walker in i sin debut En tid för mirakel.

Jag gillar hur författarinnan hanterar intrigen. Med Julia som iakttagare av de vuxnas och skolkamraternas reaktioner, handlande i förhållande till insaktningen och över själva insaktningen. Det ger ett perspektiv till det hela som tilltalar mig.

Hela boken igenom ställer jag mig frågan: När ska de mirakel titeln öppnar för ske? För visst måste det ske åtminstone ett mirakel! Jag gillade boken riktigt mycket. Den är dessutom av den utmärkta typen som kommer att dröja sig kvar och poppa upp lite då och då att fundera över. Speciellt soliga heta dagar när solen aldrig verkar gå ner…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 15 juni 2012

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.


I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 13 juni 2012

Det finns skillnader bland deckarna...


Det finns deckare och så finns det deckare. När jag läste två nya svenska deckare inom några dagar slog det mig hur olika de berörde mig. Att en av dem fick mig att fundera så mycket mer. Den första jag läste var Gideons ring. Den femte boken om Hammarbypolisen skriven av Carin Gerhardsen. Otroligt spännande och lite oväntad, jag kunde knappt sluta läsa. Jag gillade berättelsen extra mycket för den kopplade ihop en händelse från en av de tidigare böckerna om poliserna. Dessutom händer det alltid något som jag förstår det ska handla mer om i kommande böcker.

Men sedan började jag läsa Laglöst land av Håkan Östlundh. Det är sjätte boken som följer polisen Fredrik Broman, hans kollegor och familj på Gotland. Men denna rymmer ett helt annat berättande än Gideons ring. Berättelsen är minst lika spännande, om inte mer, men Östlundh skriver så att jag får en relation även till ”bovarna”. Nyanserna mellan svart och vitt är många fler än jag upplever dem i Gideons ring. Det hela blir liksom fylligare.

Det var alltså Östlundhs berättelse som gav mig mest att fundera över. Gerhardsens var mer nöje för stunden. Så att läsa dessa båda böcker efter varandra vägde lätt över till Östlundhs fördel. Så pass att jag väntar ett litet tag innan jag läser en ny deckare.

/Liselott

måndag 11 juni 2012

Det underjordiska biblioteket

Om det beror på att jag i grunden är en nyfiken människa eller om det är en yrkesskada låter jag vara osagt. Men när jag ser människor läsa på tåg blir jag så otroligt nyfiken på vad de läser. Jag bara måste försöka se vad det är. Kanske är det därför jag föll som en fura för bloggen undergroundnewyorkpubliclibrary.com 

Ourit Ben-Haim tar fantastiska bilder på folk som läser i tunnelbanan i New York och publicerar dem med kommentar om vilken bok det är. I de fall boken inte har gått att identifiera får bloggläsarna gärna hjälpa till med svaret. Förutom att det är underhållande att se variationen på det människor läser tycker jag om koncentrationen i myllret. De läsande blir som små öar i rusningstrafiken. Extra fina är också bilderna med människor som går och läser samtidigt.

En blogg väl värd ett besök!

/Jenny

fredag 8 juni 2012

Död kompis




















De infödda akademikerbarnen kan vara ett tålamodsprövande inslag i Lunds demografiska sammansättning. Alldeles för föräldraupproriska för att själva skriva in sig på någon lämplig A-kurs, alldeles för nedrökta för att på annat sätt försöka växa upp.

Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors (son till Peter, och med viss Ronnebykoppling via parhästen Frej Larsson) är ett av gruppens främsta språkrör. Hans serier behandlar ämnen som sex, knark och popkultursnörderi, och som så många andra är han sprungen ur 90-talets mer eller mindre självbiografiskt berättande Galago-generation.

Gärdenfors fick en del uppmärksamhet 2003, då det visade sig att den ”35-åring” som i ett tidigt skede pekades ut som Anna Lindhs mördare figurerat i en av hans serier. Genomslaget kom 2008, med projektet Simons 120 dagar. Gärdenfors soffsurfade sig fram och tillbaka genom Sverige, i syfte att variera drogintaget, ligga med tonåriga fans och på köpet få till en rolig serie.

Gärdenfors seriealterego ser ut som en nioåring med tredagarsstubb och ingen annan svensk tecknare har drivit de rundade hörnens konst till samma perfektion. Den obehagligt underhållande kombinationen gullighet och svineri har alltså varit ett genomgående kännetecken för Gärdenfors manér. 

Tills nu. Hans senaste serieroman, Död kompis, kombinerar gulligheten med något helt nytt, nämligen allvar. Boken handlar om barndomskompisen Kalle, som nitton år gammal drabbas av en synnerligen aggressiv hjärnhinneinflammation och avlider efter bara några timmar. I ett gäng episodiska minnesbilder skildrar Gärdenfors såväl Kalle som det långa komplicerade sorgearbetet.

Gärdenfors handskas oerhört väl med seriemediets berättarrytmiska möjligheter. Det hänger förmodligen tätt samman med albumets rent grafiska triumfer. Varje uppslag är ett färgsprakande konstverk i sig, och sidorna fullständigt sprutar av referenser. I än högre grad än tidigare. Gamla godisförpackningar, gamla C64-spel, gamla utrymningskartor, Disney, Lisa och Sluggo, Joe Matt och Chis Ware... Influenserna ger – tillsammans med ämnesvalet – gulligheten en liksom fylligare klang. 

Simon Gärdenfors har blivit vuxen, menar vissa. Förmodligen är det en för djärv slutsats. Oj-kan-man-göra-serier-om-förintelsen!-effekten har varit ett viktigt verktyg för åtskilliga generationers serieskapare, och får på inga villkor laddas ur. Jag misstänker därför att Gärdenfors snart återgår till sin obscena nybuskis, för att sedan på nytt kunna ta spjärn in i allvaret.

fredag 1 juni 2012

August och Siri





















2012 – det stora Strindbergåret!... Eller är det snarare fråga om det stora August-och-Siriåret? Bokcirklar, tv-serier och varenda jäkla stockholmare – alla tycks hopplöst insnöade på Strindbergs högljudda bryderier med just sitt första stormiga äktenskap.   

Orsakerna satt jag och grunnade på i förra veckan, då jag såg Per Olov Enquists gamla debutpjäs Tribadernas natt på Stockholms stadsteater (jag hade semester, tro inget annat).

Tribadernas natt utspelar sig under en repetitionskväll på Dagmarteatret i Köpenhamn. Året är 1889 och August Strindberg och Siri von Essen ligger i skilsmässa. Likt förbannat är det Augusts pjäs Den starkare som Siri ska skådespela i, och det tillsammans med väninnan Marie David, som enligt August har för ovana att slicka på Siri. Viggo Schiwe – en gång Jean i Fröken Julie (mot just Siri) – ska regissera, ett företag som genast stöter på patrull. August Strindberg själv ämnar nämligen närvara vid repetitionerna.

”Manligheten under lupp” förefaller vara ett nödvändigt alibi för att kunna läsa Strindberg på 2010-talet, och Dagmarteatrets triangedrama vecklar tacksamt ut sig inför detta perspektiv. Grälen i Tribadernas natt grundar sig i Strindbergs komiska behov av att i konstens och rättvisans namn ställa sin kvinnliga omgivning inför skranket. ”Ni ser här … framför era häpna och bedårande ögon … den svenska litteraturens galten Särimner!”, utbrister Siri uppgivet, less på att om och om igen slaktas av Augusts penna.

I Stadsteaterns uppsättning tycks emellertid även författaren en aning trött på diktens skoningslösa dränering av privatlivet. Det är med stor möda som Shanti Roneys August kryper fram ur sin cylinderhatt och nogsamt knäppta ytterrock, för att sedan trippa runt på scengolvet med små, försiktiga steg. Strax bakom den eld som vi är vana att förknippa Strindberg med anas i pjäsen något slags misströstan inför det konstnärliga utanförskapet. I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg en gång: ”Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv”. Raden verkar ha varit en viktig utgångspunkt för Enquist.

Om man som publik lägger facit åt sidan kommer insikten om det både ekonomiskt och mentalt våghalsiga i Strindbergs kamp med att föra den svenska litteraturen in i modernismen. Tydligast blir det i dialogerna mellan August och den lesbiska rivalen Marie David. I förolämpningarnas hagelskurar framträder plötsligt en rörande sympati mellan dessa båda rebeller, som exempelvis den tråksnälle Wiggo Schiwe aldrig kan förstå sig på.

I vilket fall – något decennium senare förklarade Strindberg följande: ”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Han ansåg sig vara färdig med det naturalistiska och självbiografiskt bottnande berättandet. Och med bara två volymer Knausgård kvar att översätta kanske dagens svenska gubb-lit snart kan säga sig vara detsamma. Och kanske är det därför Siri von Essens trötta blick dröjer sig kvar så länge. Just detta Strindbergår.

Så innan det är dags för nästa jubileum – se eller läs gärna Tribadernas natt. Pjäsen har påpassligt nog just återutgivits, tillsammans med Enquists essä Målet mot fröken Julie, samt manuset till den nyligen repriserade tv-serien Strindberg. Ett liv.

/Martin