onsdag 27 februari 2013

Brottsplats: Stockholm





















I vinter har jag gjort en djupdykning i Kerstin Ekmans författarskap. Ända ner till hennes allra tidigaste deckarproduktion. Den är så klart spännande, men fram till mästerliga Dödsklockan från 1963 – lite stressig och atmosfärslös.

Som mycket annat i genren, brukar jag tycka. I bra kriminallitteratur behandlas nötter, pussel och gåtor som ett nödvändigt ont. Det är atmosfärerna, miljöerna, samhällsspeglandet och tidsdokumenterandet som motiverar lovarna kring deckarhyllan.

Litteraturvetaren Alexandra Borg tycks vara av samma åsikt, efter att ställföreträdande ha plöjt igenom bortåt två hundra svenska deckare, och sedan författat den hejdlöst intressanta Brottsplats: Stockholm – urban kriminallitteratur 1851 – 2011.

Ämnet är alltså svenska deckare i storstadsmiljö, med utgångspunkt i de äldsta spåren av en svensk kriminallitteratur, bland gulnade kolportagehäften och namn som Carl Fredrik Ridderstad, Fredrik Lindholm och Samuel A. Duse.

Deckarna blev tidigt ett sätt att bearbeta oron inför den snabba urbaniseringen, förklarar Borg, och släpar in Sigmund Freuds teorier om Das Unheimliche. Hon pekar på hur en ständigt föränderlig stadsmiljö fungerat som en verkningsfull spelplan för kuslighet, det vill säga vår kittlande olust inför ofamiljära inslag i det hemtrevligt familjära.

Stölderna från Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle var länge ogenerat frekventa, och det var först med Stieg Trenter som de kriminallitterära Stockholmsskildringarna normerades på allvar. Hos Trenter föregår platsen mordet, menar Borg. Miljön är verkens tyngdpunkt. På bekostnad av psykologiska djup panoreras en idylliserad men storslaget levande efterkrigshuvudstad fram. Den Hjalmar Söderbergska flanören plockas därmed in som ett viktigt deckarelement.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö står såklart för ett steg i utvecklingen – den så kallade magsårsskolan. Samhällskritisk socialrealism hade tidigare initierats av den numera lite sorligt bortglömde Vic Suneson, men tar sig i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott (1965-1975) helt nya dimensioner. Hjältegloriorna hamnar på sned då poliserna själva påverkas av sin omgivning. Den förorenade och rivningsdammiga storstadsluften är mer än bara en stämningsskapande fond. Den ger Martin Beck magsår och kronisk förkylning.

Dock i ett somrigt klibbigt och soldränkt Stockholm. I 80-talsdeckarna, som Olof Svedelids om Roland Hassel, är det istället kallt, rått och stillastående. Hoppet om det trygga folkhemmet har där slutligen gått förlorat.

Viss nytändning anar Borg i 1990-talets lightfeministiska våg, och i 00-talets postmodernistiska experiment, där metareferenser till tidigare Stockholmsdeckare blivit kutym. Arne Dahl är ett exempel. Ett annat är Stieg Larsson, vars kuriösa stavning av sitt förnamn naturligtvis sätter närläsaren på spåret. Med Millenniumsuccén avslutar Borg sin sammanställning, och i en intervju i Uppsala Nya Tidning sammanfattar hon arbetet så här:

[J]ag är rejält trött på intrigerna. Just nu behöver jag en litterär detox. I sommar läser jag Marcel Proust.”    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

lördag 23 februari 2013

Filosofi till vardags


Att vara människa är inte lätt. Valen är många och ibland ser man ingen klar väg ut ur problemen. En del vänder sej då till kuratorer och psykologer. Men det finns fler att samtala med och det är de praktiska filosoferna. Man kan boka tid som gäst och tala om sitt problem, men man fokuserar då inte på det inre utan synar det som skaver. Gästen ombeds formulera om sitt problemområde till en fråga. Till exempel: Kan en människa ändra sig? Den filosofiska praktikern kan då ställa motfrågan varför frågar du det? Ja och sedan är det igång. Filosofisk praktik bygger på Sokrates antika metod att genom frågorna som ställs undersöker man en hypotes och genom svaren fördjupas förståelsen för problemen. Därmed kommer klarheten och förhoppningsvis utvecklas du som människa på kuppen.

En filosofisk praktiker ger inga svar men kan i bästa fall hjälpa andra att klara ut sina tankar. Kan vem som helst ägna sej åt filosofisk praktik? Ja menar författaren Tulsa Jansson. Du kan ställa den här typen av frågor till dej själv, du kan gå på filosofiska kaféer och lära dej metoden. Det går också bra att läsa boken: Du har svaren som Tulsa Jansson skrivit. Boken är mycket lättläst med många exempel ur vardagen. Allt illustrerat med tuschlaveringar av författaren själv.
/Annika
Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 18 februari 2013

Mer om Malmö i Ondskans pris

När jag läser mina kollegors senaste inlägg ser jag att vi kör Malmötema! Vi har rört oss i Malmös udda verklighet och nutid. Själv har jag läst Ondskans pris av Set Mattsson, som utspelar sig med början 1945.

Våren har kommit till Malmö. Båt efter båt med flyktingar lägger till hamnen. Mest är det flyktingar från olika förintelseläger ombord. De är magra, sjuka och nedgångna och tas emot av läkare och Röda korsetpersonal. Därefter registreras de av polisen och slussas slutligen till uppsamlingsläger. På muséerna i Malmöhus har samlingarna packats ned för att ge plats åt alla nyanlända.

Här jobbar Anna. En psykiskt skör kvinna som i detta arbete och i mötet med flyktingar hittar en mening med livet. Hon och maken har inga barn och hon lider mycket av att inte ”följa normen”. Men här på förläggningen är hon behövd och engagerar sig på gränsen till sin förmåga. Maken Douglas oroas över om hon åter ska ramla in i en psykos.

Berättelsen börjar med att vi följer en kvinna ombord på en av båtarna genom landstigning, registrering och ankomst till flyktingförläggningen. Inom ett dygn är hon död, mördad. Annas man, som är kriminalöverkonstapel, är den som ansvarar för utredningen. Men ingen mördare hittas. Istället övergår boken till att följa Douglas arbete och andra fall som hamnar på hans bord. Dessutom träffar vi på journalisten Torsten. En man med smak för kvinnor och som ständigt söker nya uppslag till sina artiklar, gärna kopplade till de brott som sker i Malmö. 

Genom dessa tre, och deras familje- och yrkesliv, djupnar berättelsen. Författaren skildrar om inte hela så stora delar av samhället i Malmö under senare halvan av 1940-talet. Mattsson får med olika yrken från tiden, stadens uppbyggnad, familjeliv och hierarkier. Jag tycker det är intressant. Flera individer från flyktingförläggningen återkommer i ett eller annat sammanhang och kanske kommer det där första mordet att klaras upp. Men så långt jag läst hitintills vet jag inte säkert.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

fredag 15 februari 2013

Siesta hela veckan

För några veckor sedan slank jag en kväll in på Siesta, som är en liten sylta i stadsdelen Gamla Väster i Malmö. Där rådde en dyblöt, gapig och ganska aggressiv stämning. Rosslig medelklassalkoholism i dess mest omysiga skepnad. Minns särskilt en ensam direktörstyp vid ett hörnbord. Håglöst satt han och spydde över tomglasen framför sig.

Det var alltså inte alls som i författaren och pianisten Jan Sigurds nya bok, Siesta hela veckan. Där har den lilla krogen upphöjts till något slags Boccaccios Fiesole; ramen för en otalig mängd skrönor och anekdoter, framförda av enbart charmigt luggslitna original. Författaren själv är naturligtvis en i mängden, lyhört läppjande ett glas husets röda. Som en gubbe på en tavla av Lennart Jirlow.

Jag tänker att Jan Sigurd, precis som kollegan Nene Ormes, skildrar en alternativ Malmöverklighet. Där Ormes frambesvärjer ett övernaturligt fantasygalleri stagar Sigurd upp gamla sköna målarkluddar, med obligatoriska repliker som: "Malmö är en kvinna, en frodig, vild och exotisk kvinna som väntar på mig". Allt i ett jazzigt Jacques Werup-universum som väl egentligen aldrig har existerat.

Men inget fel i det. Dagens Malmö är på gott och ont en stad helt utan identitet. Vilsen och orolig men samtidigt vidöppen för förslag. Exempelvis då Jan Sigurds.

Och ungefär halvvägs i läsningen sänks min raljerande gard. Jag har börjat lystra till de djupa molltoner som ljuder i flera av historierna, upptäcker nyanser och fascineras allt mer av Sigurds fenomenala förmåga till sömlösa associationer. Det är stundtals riktigt bra. Lite som Claes Hylinger. Fast kanske mindre underfundigt, men mer direkt i hjärtat drabbande. Skratta får jag också göra.

Det hela förstärks av att anekdoterna – efter lite googlande – visar sig vara så gott som sanna. Flera av bokens gamänger traskar runt även i verklighetens Gamla Väster. Med på sina sista turnéer släpade soullegenden Solomon Burke faktiskt med sig den kungatron som Sigurds kompis Skruven snickrat ihop åt honom.

Så tänk om det i själva verket är jag som dväljs i en alternativ verklighet!... Efter att ha avslutat bokens sista kapitel (det länkar osökt samman Woody Allen, Sigurds farfar, Hyllie vattentorn och en mardrömslik strapats genom Reeperbahns sämre kvarter) vill jag i vilket fall ge Siesta en chans till.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 8 februari 2013

Särskild

Nu är andra delen i Nene Ormes urban fantasy-serie här!

Vi är fortfarande i Malmö hos tjejen Udda. Hon plågas av mardrömmar och rädsla för att sova, i så stor ursträckning att hon har svårt att sköta sitt jobb. Sitt tråkiga jobb, som hon egentligen avskyr.

Men det visar sig att hon, denna bräckliga person, inte är psykiskt sjuk, som hon själv tror. Hon drömmer sanndrömmar och får därmed inblick i en anternativ verklighet som finns mitt ibland oss, utan att vi ”vanliga” upptäcker den.

I Särskild börjar Udda förlika sig med sina konstiga drömmar och känner även en gemenskap med den verklighet som öppnar sig för henne. Men glädjen är kortvarig. Hon upptäcker att hon blir förföljd och känner sig hotat, var hon än går och står. Särskild under Malmöfestivalen…

Om du tycker att ditt liv är alldeles för ospännande just nu, att Ronneby är grått och tråkigt och att ingenting nytt händer, kan jag rekommendera en dos av Nene Ormes böcker. Men läs Udda verklighet först. Eller läs om den innan du läser Särskild. Det är många trådar att hålla reda på.

Mycket nöje!

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 5 februari 2013

Syntharna



























Punkare eller raggare, Elvis eller Tommy, swingpjatt eller nalensnajdare, hattarna eller mössorna… Förr i tiden var det enklare att välja. Fram till långt in på 1980-talet var det alltid bara antingen-eller. Den sista stora vattendelaren ska ha varit den mellan hårdrockare och synthare*.

Själv tror jag mig ha förträngda minnen av både en Iron Maiden-plansch och ett försök till synthtofs. Så kanske anade jag redan då att motsättningen var en slug konstruktion av den legendariska tidningsentreprenören Hans Hartwig på Okej. Eller så var jag bara på tok för ung (sex-sju år, så ja, troligtvis) för att fatta grejen.

Enligt Bengt Rahms standardverksambitiösa tegelsten Den svenska synthen var aggressionerna hur som helst högst reella. I kapitlet Våld berättas om yxor, motorcykelkedjor och parkbänkar (alltså i funktionen tillhygge). När Depeche Mode spelade i Scandinavium samma kväll som John Norums pudelfrisyr intog Lisebergshallen rådde tydligen ”fullt jävla krig” på Göteborgs gator.

Vittnesmålen om synthens ungdomskulturella brännpunkter är de avgjort intressantaste delarna av Den svenska synthen, i alla fall för den utomstående. I övrigt balanserar bokens plikttrogna rabblande av band, producenter, skivmånglare och klubbarrangörer på gränsen till katalogens monotoni. Trots skojiga bandnamn som Njurmännen, En halvkokt i folie, Börft och Dom dummaste; kändisgubbarna Mauro Scocco, Alexander Bard och Harald Treutiger, samt en av mina gamla kursare från bibliotekshögskolan.

Allt är uppbyggt av intervjucitat och saknar sammanhållande berättarröst. I enlighet med den historieskrivarmetod som initierades med McNeil & McCains punksammanfattning Please Kill me! – och även praktiseras i Mal Peachys bok om The Clash – är det upp till läsaren att lägga märke till mönster och tendenser.

En ytterst hederlig metod, eftersom popkulturella fenomen sällan låter sig paketeras på 524 sidor. Och i synnerhet inte synthen, som efter närmare studie tycks ha varit mångfacetterad intill självutplåning. Med rottrådar i proggen (exempelvis via den ”ärvda” synthpionjären Greg Fitzpatrick) men samtidigt inhysande Lustans Lakejers champagnedekadenta 70-talsuppgörelse. Och så en massa Star Trek, industrinoise och här och var lite slentrianmässig naziestetik.

Mest en massa tröttsamma poser, kan man tycka så här i efterhand, då den gemensamma provokationen ”maskiner i stället för riktiga instrument” förlorat sin forna slagkraft. Ändå kan jag inte sluta att bläddra i Den svenska synthen, och måste bara klicka fram ytterligare ett skakigt youtubeklipp med Page, Twice a Man, Nitzer Ebb eller Throbbing Gristle. Jag tror mig vara något undflyende på spåret, något som inte enbart har med 80-talsnostalgi att göra. Den i boken överallt citerade Eddie Bengtsson tycks veta vad jag far efter:

”Om synthar har man alltid sagt att de är kalla, att de saknar själ. I själva verket är det tvärtom."

/Martin

*Eller syntare, om man så vill. Stavningsdebatten är stundtals hätsk.

Reservera boken i bibliotekets katalog

lördag 2 februari 2013

Stjärnlösa nätter


Något av det bästa Amàr vet är att ligga på rygg och titta upp mot stjärnorna i den kurdiska natten. Han tycker om den hisnande upplevelsen av att helt förlora sig i rymden. Därute i evigheten är allt vackert, fritt och bekymmerslöst. Det kan man lugnt påstå att det inte är i Amàrs liv, just där jag befinner mig efter att ha läst drygt halva Stjärnlösa nätter.

Amàr har lurats in i en fälla som han uppfattar det. Uppvuxen i Sverige, nu 20 år gammal, vill hela hans släkt att han skall resa ner till släktingarna i norra Irak och gifta sig med sin kusin. Amàr som känner sig helsvensk och är fylld av framtidsdrömmar blir helt ställd. Hur ska han göra? Fly och bli totalt utfrusen eller ge efter för tvånget?

Ja, jag anar nog hur det kommer att sluta, men just nu hopas problemen för Amàr i boken.

Ämnet hederskultur har debatterats länge i Sverige och vi minns väl alla Fadime Sahindal som mördades för drygt tio år sedan. Att även de unga männen står under ett starkt tryck på olika sätt behöver också ventileras. Boken är lättläst och en riktig bladvändare.
Arkan Asaad på
 Bokmässan 2011 

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, som bygger på självupplevda händelser, har undertiteln: En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv. Arkan har föreläst om sina upplevelser på många skolor. Filmrättigheter till boken har köpts. Just nu reser Arkan Asaad runt i Sverige med sin teaterföreställning Mitt liv och rätten att få välja.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog