onsdag 27 mars 2013

Boel och Oscar

Jag hade velat läsa Josefin Sundströms första bok Vinteräpplen som kom 2010. Istället blev det av att jag läste hennes senaste bok, Boel och Oscar. Den var mycket bättre skriven än jag väntat mig. Miljön Sundström förlagt berättelsen till är helt i min smak. Ett vackert bankpalats byggt 1876, varsamt renoverat och omgjort till lägenheter efter Oscars ritningar. Som tack fick familjen hyra en lägenhet och han bor kvar än. Men det är ändå det lilla i berättelsen. Viktigare är människorna, relationerna dem emellan och frågor om att förlåta sig själv och andra. Att inte låsa fast sig vid det som skett, utan gå vidare.

Men tillbaka till bokens första sidor. En man och hans son är ute på fisketävling. Pappan lämnar sonen en liten stund och när han kommer tillbaka är pojken försvunnen. Vad som hänt återkommer författaren till här och där i boken.

Nutid. Oscar står som han gör varje dag och tittar ut genom fönstret. Men idag ska något speciellt hända. En ny granne ska flytta in. Precis när en bil stannar på trottoaren (det måste vara hon) ringer det på dörren… Dottern far in som en storm. Suckar, beklagar sig, ger instruktioner och försvinner ut igen. På bordet står kaffe och kakor men hon har inte tid att stanna för fika och Oscar har missat att se hur inflyttaren ser ut…

Hemkommen till Sverige efter månader av utlandsvistelse flyttar Boel in i Oscars hus. Hon har inte hämtat sig efter att hennes blivande man varit otrogen och de gjort slut. Boel försöker tränga undan det men är så oerhört sårad. Kan inte skjuta det ifrån sig och komma igång med ett ”normalt" liv. Inte blir det bättre av att han skickar brev till henne. Brev hon inte öppnar men sparar i en gammal skokartong.

Omständigheterna gör att Oscar och Boel möts om och om igen. Hon som helst skulle slippa allt vad grannar heter tycker han är påstridig och lite för frågvis. Han ser en människa med sorg i blicken och tycker hon verkar bräcklig. Så råkar Oscar få ett av Boels brev från den otrogne mannen. Oscar öppnar och läser det innan han förstår att det inte är skrivet till honom. Vad händer nu?
/Liselott

onsdag 20 mars 2013

Viktor Kasparsson!


Det var ju snack om ett paradigmskifte inom svensk seriekonst. Redan för två år sedan. Den taffligt tecknade satirens och socialrealismens tid skulle snart vara förbi, till förmån för ett mer episkt och verklighetsfrånvänt uttryck. ”I eskapismen kan vi se oss själva i ett nytt ljus”, förklarade de unga bildstormarna i ett manifest på Dagens Nyheters kultursida.

Men hur gick det egentligen? Svängde pendeln? Nja. Efter att krutröken lagt sig satt i alla fall jag kvar och småfnissade åt samma gamla Liv Strömquist-epigoner som tidigare. Den naivistiska sluggersatiren kändes så mycket effektivare än de nya trevande försöken till episk storslagenhet. Kravet att teckna snyggt blir lätt en hämsko, hindrar äventyret att få bäring ovan skissarket.

Dock med i alla fall ett lysande undantag: Dennis Gustafsson. Herregud, vilken talang! I helgen slukade jag samtliga hans skräckserier om Viktor Kasparsson, en dyster ungkarl och fotoassistent i ett lugubert 20- och 30-tals-Helsingborg.

Eller Hälsingborg, för att vara historiskt korrekt. Och det är Gustafsson, så vitt jag (och Dick Harrison, som skrivit ett förord till en av albumutgåvorna) kan se. Serierutorna som Viktor Kasparsson rör sig genom är klassiskt franskbelgiska i sin underbart pedantiska detaljrikedom. Gustafsson har byggt upp ett helt eget sepiatonat universum, fullt av gamla fotogenlyktor, Ernst-Rolfschlagers, unicaboxar och fuktig, slitstark tweed. Man vill ogärna därifrån.

Trots häxor, spöken, Näcken och Belsebub. Det ockulta är ständigt närvarande i detta ännu för-folkhemska Sydsverige. Och frågan är hur det ligger till idag, då vi betraktar 1900-talets välfärdsprojekt från det andra hållet. I linje med manifestets högstämda profetior kan vi törhända med Viktor Kasparsson se oss själva i ett nytt ljus...

/Martin

Reservera serierna i bibliotekets katalog

lördag 16 mars 2013

Weekend - en film


Första flörten gick snett, istället blev det Glen som följde med Russel hem från gay-baren. Skört och läskigt läge dagen efter, kaffe på sängkanten och trevande men nyfiken kontakt. Ska Glen gå med en gång eller vill han lära känna? En stund senare byts de pliktskyldiga telefonnumren. Avskedskyssen får vänta för grannarna står och väntar på hissen. 

Jo både Russel och Glen är intresserade men det finns ett aber. Utanför lägenheten och de närmsta vännerna finns en intolerant värld. En kyss utomhus kan leda till våld. Ett avslöjande i lunchrummet kan leda till utfrysning. Russel lever ett dubbelliv. Om detta kan han och Glen tala, den sköra känslan förflyktigas, bandet stärks. Då dyker nästa tröskel upp...

Det som sker i mötet mellan två människor som inte vet något om varandra måste vara särskilt svårt att gestalta på film. Allt händer ju inom, mycket lite syns utåt; osäkerhet, glädje, försvar och så det som gör oss så sårbara och öppnar; det livsbejakande och glimten av något annat. I Weekend skildras detta mycket trovärdigt.

Se den prisbelönta Weekend, med strålande skådespelarinsatser. Närhet och spirande kärlek har sällan skildrats såhär. Det är ingen kysk film, åtrå skildras rakt och hett.
Miljö: England. Regi: Andrew Haigh. Skådespelare: Tom Cullen och Chris New.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog

onsdag 13 mars 2013

Nina av en slump

Jag stod i rummet där kläderna som Delplat hade haft på sig samma morgon nu låg kastade på stolen och där spetsunderkläderna låg framme på sängen och befann mig ett slags konstig spänd förväntan som inför en föreställning, inför något som ska hända och som gav mig rampfeber, som på skolgården när skådespelarna tog av sig sina vanliga kläder för att dra på sig scenkläderna.
Det var nära att jag satte mig ner. Men i stället blev jag stående mitt i rummet där det doftade något som jag inte kunde sätta ord på. Jag visste inte vad jag väntade på, eller snarare väntade jag på att få modet att gå därifrån…

En ung kvinna berättar. Sin första lediga dag från nya jobbet stöter Nina på Delplat på gatan, en man som av Michèle Lesbres beskrivningar framstår som äcklig. Han innehar en maktpostition i Ninas liv genom att vara hennes mammas arbetesgivare. Dessutom rakar Nina honom varje fredag på hårsalongen där hon arbetar. Han ber henne komma hem till honom senare samma dag. Ber och ber, han räknar med att hon kommer...

Vilja, val, makt, hemligheter, vuxnas liv sett ur ett barns perspektiv och tolkat genom barnet sammanfogas under en till synes vanlig ledig fredag. Sprids vidare till lördag, söndag. Berättelsen avslutas på måndagen. Eller rättare sagt – Nina slutar berätta på måndagen. Vad som händer sedan vet ingen. De intryck Nina fått av vad som hänt henne och hennes mamma under några år får sin yttersta konsekvens denna fredag, Ninas första lediga dag från nya jobbet.

När jag började läsa tänkte jag först att här händer väl inget alls. Men ju mer jag tänker på det jag läst desto mer innehåller berättelsen. Ninas ankomst till Delplats hus, hon går därifrån och dagen är förändrad. Vad som händer i huset berättas parallellt med tillbakablickar på Ninas uppväxt, vad som hänt det senaste året på mammans arbete och i mammans liv. Lite här och lite där som förändrar Ninas liv. Men vad hon gör för val, hur hon handlar och vad det får för konsekvenser får ni läsa i boken Nina av en slump.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

P.S Själv började jag läsa boken för att jag tyckte om Michèle Lesbres förra bok Den röda soffan. Mitt blogginlägg om den kan ni läsa här. D.S

fredag 8 mars 2013

Jag biter i apelsiner

 
 
Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är en sann läsfest, i synnerhet för frukterianer. Det nojsas med hallon, jordgubbar, och blåbärsfläckiga kinder. Klibbig apelsinjuice droppar från hakor eller hälls över solvarma skulderblad.
 
Och så sovs det mycket. ”På nattduksbordet står det juice och smörgåsar. En lapp: Stanna i sängen, jag kommer hem på lunchen”, är en för romanen typisk meningskombination. Det unga, namnlösa berättarjaget dväljs i något slags evigt försomrig teletubbies-värld. Hon löptränar i den sött grönskande skogen, pluggar lite franska, gullar med sin tokige konstnärskille Ödlan, eller ligger och sölar med egenpressade frukter på balkongen.
 
Till synes ekonomiskt obekymrad. Folket bakom debattbocken Skitliv – om driftiga, och inte alls bortskämda, 80- och 90-talister på en hopplöst osäker arbetsmarknad – torde således betrakta Jag biter i apelsiner som fiendens propaganda.
 
Thorburns syfte är dock knappast generationsskildrarens. I berättarjagets infantila hallonsnårstillvaro sker framförallt en psykologisk botanisering. Detta efter att hon förälskat sig i den mystiske halvfransosen Lo.
 
Vad som hade kunnat utveckla sig till en klassisk chick-litintrig (vem ska hon välja, trygga Ödlan eller spännande Lo?) blottar succesivt allt större och svartare densiteter. Affären med Lo river upp obearbetade minnen från ett svek i det förflutna, som tycks hindra berättarjaget från att spränga kokongen och möta livet som fullvuxen människa.
 
Om jag läser rätt, vill säga. Att det naiva berättarperspektivet hålls intakt innebär en intressant osäkerhet på hur Thorburn egentligen vill att vi ska uppfatta hennes protagonist. En osäkerhet som limmar fint med det lite drömskt halvpoetiska men aldrig svårforcerade språket. Jag biter i apelsiner tål en hel del tankeverksamhet, och jag ser fram emot att få följa Thorburns fortsatta författarskap.   

/Martin

Foto: Nora Bencivenni

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 6 mars 2013

Ond skörd

Rysningar får jag av Sharon J Boltons roman Ond skörd. Kittlande, spännande och skrämmande.

Den nya prästen hör röster i kyrkan. Men det är ingen där. Barnen Tom och Joe, som bor granne med kyrkan, hör också röster, känner sig iakttagna, förföljda. Ibland ser de något i ögonvrån. Något som är borta när de tittar åt det hållet. Det är inte vilka röster som helst. Tom hör sin bror Joe ropa på honom eller mamma eller pappa men plötsligt kommer de gående från ett helt annat håll. Någon försöker luras. Vad vill denne någon? Att allt utspelar sig i en by på landet med många gamla och mystiska traditioner gör inte det hela sämre. Höstmörker, skördefest och Alla helgons dag gör sitt till stämningen.

Jag har tidigare läst Boltons bok Rov, som också var bra och spännande, men jag hade missat hennes nyare böcker. Det tar jag igen nu och lånar raskt hem hennes senaste bok Nu ser du mig.

/Liselott

Reservera Boltons böcker i bibliotekets katalog.