torsdag 30 maj 2013

En litterär fantasi om Karin Boye

Jag sugs snabbt in i Den bästa dagen är en dag av törst. En berättelse som utspelar sig under ett år av en kvinnas liv. Det finns ett före som jag delvis tar del av och det finns definitivt en fortsättning, men den får jag själv fundera över hur den ter sig. Kanske förstärks den här känslan av ett före och en fortsättning av att huvudpersonen baseras på en verklig – Karin Boye. En person som funnits och som nog alla hört talas om. En som levt och dött.

Eftersom jag inte kunde avhålla mig från att läsa lite om Boye så vet jag när och hur hon dog men inte så mycket mer om hennes liv. Jag vet att det i verkligeheten finns en fortsättning på Karins tid i Berlin och efter att jag slagit igen boken är jag nyfiken på den och på den riktiga Karin. Tyvärr skriver inte författaren vad hon byggt sitt porträtt av Karin på, mer än att hon ändrat verkligheten.

Det år i Karin Boyes liv som Jessica Kolterjahn valt att fabulera om befinner sig Karin i Berlin. Hon åkte dit för att gå i psykoterapi och få ordning på sitt liv, sina tankar, känslor och depressioner. Det är en inkännande berättelse och jag tar den och huvudpersonen till mig med en gång. Karin dras mellan sina känslor för olika män och kvinnor. Maken hon lämnat, älskare hon lämnat eller inte kan lämna. Vännerna som bor i Berlin när hon är där och speciellt väninnan Kajsa, som i början av boken är kvar i Sverige, är med i berättelsen.

Samtidligt skriver Kolterjahn om ett Berlin i förändring. 1932 syns brunskjortor allt mer, Göring håller brandtal där åskådarna är i extas och judarna har börjat trakasseras. Här stryker Karin omkring. Tar in vad som sker omkring henne och försöker med sitt sköra sinne relatera till det. Strävar för att få pengarna att räcka till husrum, mat, nöjen och terapisessioner. Hon känner, lider och äcklas. Den stora frågan hon brottas med är hur hon ska kunna veta vad kärlek är. Vad är rätt och vad är fel när normen är man och kvinna. Samtidigt möter hon den andra välden, kvinnoklubbarna där det får vara kvinna och kvinna.

Hon har skrivit bra Kolterjahn. Jag får nog låna hem något mer av henne och se om det är lika bra skrivet och ger mig samma insyn i en människas känslor och tankar.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbplats.

fredag 24 maj 2013

Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 21 maj 2013

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd


Harold har blivit nästan helt tyst sedan han
pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen monotont enahanda. Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart.

När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor. Tiden är inne att möta demonerna.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. En tidning får fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror.

/Annika

Reservera Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd i bibliotekets katalog
Författare är Rachel Joyce

fredag 17 maj 2013

Grymt och brutalt men så bra skrivet av David Peace

Den unge journalisten Eddie försöker slå sig fram och göra sig ett namn som kriminalreporter på tidningen Yorkshire Post. Men de nya kollegorna gör det inte lätt för honom. De ger honom gliringar så ofta de kan. Särskilt den ”gamle” och prisade kriminalreporten Jack Whitehead som Eddie tampas med för att få bevaka de kriminalfall som ger de stora rubrikerna. När ett försvunnet barn hittas mördat försöker båda hitta de bästa vinklingarna för att få se sin artikel och sitt namn på första sidan.

Så börjar Eddie ana kopplingar från mordet till andra försvunna barn. Han söker ledtrådar, intervjuar föräldrarna till barnen och får tips från oväntade håll. Han blir samtidigt varnad för att fortsätta leta, men kan inte sluta. Virveln han sugits in i snurrar bara fortare och fortare. Är han på väg mot toppen eller botten?

David Peace berättarstil känner jag väl igen från förra boken jag läste (och bloggade om) – Tokyo år noll. Men det dröjde länge innan jag plockade upp den här. 70-talet kändes inte så lockande att läsa om av någon anledning – förutfattade meningar troligen. Först fattar jag ingenting. Vad är det för språk? Vad skriver han egentligen? Några sidor längre fram så har jag kommit in i jargongen och stilen. Han ger mig möjligheten att närvara genom det sätt han skriver på. Det är så bra att jag har svårt att sluta läsa. Samtidigt är händelserna Peace skriver om så brutalt, rått, grovt och hemskt skildrade och så långt ifrån idylliska engelska deckare det går att komma. En brutal ärlighet om hur korrumperade, egoistiska, beräknande och sadistiska folk kan vara. Kan någon våga stå emot och vad händer då… Samtidigt, lika grovt och ärligt, skildrar han livet för till synes vanliga människor i Yorkshire i mitten av 70-talet.

1974 är den första i en serie om fyra – Yorkshirekvartetten – och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästa del. Men när jag slog ihop 1974 undrade jag vad i helsike nästa ska handla om och om vem. Hur ska författaren fortsätta det här? Vad är det för sorts kvartett han skrivit?
/Liselott
Reservera böckerna på bibliotekets webbsida.

måndag 13 maj 2013

När duvorna försvann

 

Mycket av det trollbindande i Utrensning, Sofi Oksanens monumentala kritiker- och läsarsuccé från 2010, låg i den nagelbitande utzoomningen. Ni kanske minns syltburkarna, den skrynkliga spetsblomman, spyflugan på köksfönstret. Och så byltet på den vattensjuka gräsplanen utanför; inledningens föraning om den förträngda historia som likt rostiga gamla telefontrådar visade sig löpa genom gumman Aliides ensliga torp.

När nu Oksanen i När duvorna försvann återigen angriper Estlands mörka förflutna förkastas dylika mjukstarter. Omilt slängs läsaren ut på ett av andra världskrigets kaotiska slagfält, och tvingas omedelbart bivackera i Wikipedias krigshistoriaska avdelningar.

Romanen igenom pågår en inre kamp mot lusten till berättartekniskt publikfrieri. Oksanen försöker medvetet dränka framställningen i den rekvisita som hennes sanslöst imponerande researcharbete rotat fram. När hon stundtals släpper efter, och låter karaktärerna nå upp till ytan, blir effekten därmed så mycket starkare.

Som när Juudit 1941 sitter ensam i sin evakuerade mammas lägenhet i Tallinn. Hon minns några vardagsljud; kattens jamande, klirret av skedar, knäppandet från skrinet med hårspännen, ljud som nu överröstas av Luftwaffe och Flakkanonerna. Innan morgonen gryr kommer allt att vara borta, tänker hon.

Men Juudit överlever, i alla fall i rent fysisk mening. Några kapitel senare dyker hon upp som ”tyskbrud”. Hon har en affär med en naziofficer och det är den både svartaste och vackraste kärleksskildring jag läst på länge. Sedan försvinner hon igen, absorberas av omgivningen som vore hon stjärna i en Antonionifilm.

Romanens två övriga huvudpersoner, Juudits man Edgar och dennes kusin Roland, är ännu svårare att komma inpå livet. På olika sätt anpassar de sig till den växlande ockupationsmakten. Först bolsjevikerna, sedan nazisterna och så bolsjevikerna igen. Roland är den envise men allt mer uppgivne motståndsmannen, Edgar den skrupelfrie opportunisten. Han nästlar sig lika geschwint in i den tyska som i den sovjetiska maktapparaten, och häpnaden över hans kameleontiska talanger förstärks av Oksanens ständiga korsklippning mellan 40- och 60-tal.

60-talets Edgar har författarambitioner och åtar sig att frisera historien; att snygga till den sovjetiska ockupationens kamp mot fascismen. Hans linjära hjältehistorieskrivning symboliserar motpolen till vad Oksanen själv vill åstadkomma. I När duvorna försvann överlever ingen heroism, medlöparna är i majoritet och osynliga händer drar i intrigens trådar. Estlands historia får inte låta sig kvävas av melodramatiska eftergifter, tycks Oksanen argumentera.

Men som sagt, ibland kastar hon trots allt ett ben åt publiken. Juudits öde är omöjligt att skaka av sig och mot slutet sveps Tallinn in i en sådan där skönt sepiatonad Tinker tailor soldier spy-stämning som vi så gärna bäddar ner oss i. Kanske för att slippa fundera närmre på transiteringstransporter, baltutlämningar och hur liten Östersjön egentligen är.

Det finns som ni märker gott om tungt metalitterära spörsmål i När duvorna försvann, kanske till och med i själva titeln. Att romanen lyfter – trots att duvorna försvunnit och i konkret mening till och med ätits upp av tyskarna – är det tydligaste beviset på Oksanens oerhörda författarförmåga.

Årets bästa läsning, så här långt.

tisdag 7 maj 2013

Har du läst något av Domingo Villar?


Jag har läst de två böcker som finns översatta av författaren Domingo Villar. Han introducerar i sin tur kommissarie Leo Caldas och regionen Galicien i nordvästra Spanien för mig. Det rör sig om två mysdeckare utan en massa action. Istället söker Caldas och hans assistent Estévez ledtrådar, pratar med folk eller vad som behövs för att lösa de mord som sker. Fokus läggs lika mycket på Caldas vanor, hans vardag och relationer som på polisarbete.

Miljön är staden Vigos gator, saltstänkta stränder, leriga vingårdar, slingrande vägar och vackra vyer. Mycket av polisarbetet bedrivs på diverse barer och matställen där spännande lokala rätter serveras tillsammans med mycket vitt vin. Det känns som att jag är på plats. Extra roligt tycker jag det är att Caldas assistens är från en annan del av Spanien och har mycket svårt för Galiciens invånare. De svarar knappt aldrig rakt ut på en fråga och säger inte vad de tycker och tänker. Raka motsatsen mot Estévez och som gjort för roande kulturkrockar.
När jag på bibliotekets nya webbsida gör en sökning på Domingo Villar får jag förutom vilka titlar biblioteket har även upp lite information om författaren från författarlexikonet Alex. Dessutom kan jag välja att gå vidare och läsa än mer genom att ha bibliotekskortet till hands. I Alex ser jag att författaren medverkar i radio som matexpert. Det förklarar all mat och dryck i boken och ger partierna om kommissariens medverkan i ett radioprogram mer verklighetsanknytning. Jag läser också att Villar är född och uppvuxen i Vigo, och annat intressant.
På det hela taget två bra böcker. Den andra boken, De drunknades strand är nästan tre gånger så tjock, men sidorna rinner som vatten mellan fingrarna. Det finns ett djup i boken som samtidigt gör att jag läser lugnare och med eftertanke. Kanske beror det på den annorlunda miljön och de funderingar Caldas själv har om de han möter. Jag märkte stor skillnad när jag började läsa Griffiths femte deckare om Ruth Galloway. Den läser jag mer för spänningens och nöjets skull och med mindre eftertankens.
Ni kanske är nyfikna på handlingen i böckerna? Nattens mörka toner utspelas i Vigo och innehåller ett grymt mord. Först verkar det omöjligt att lösa men efter mycket vånda och högt spel lyckas Caldas ringa in mördaren. I De drunknades strand tar författarens med oss till ett litet fiskesamhälle utanför Vigo. Där sitter lösningen på mordet minst lika långt inne. Eller är det ett självmord? Många teorier stöts, blöts och förkastat när Caldas hittar nya ledtrådar och lyckas pressa fram svar från de inblandade. In i det sista är mordet en gåta för mig. Ett sant nöje att läsa!
/Liselott