Den unge journalisten Eddie försöker slå sig fram och göra
sig ett namn som kriminalreporter på tidningen Yorkshire Post. Men de nya
kollegorna gör det inte lätt för honom. De ger honom gliringar så ofta de kan.
Särskilt den ”gamle” och prisade kriminalreporten Jack Whitehead som Eddie
tampas med för att få bevaka de kriminalfall som ger de stora rubrikerna. När ett
försvunnet barn hittas mördat försöker båda hitta de bästa vinklingarna för att
få se sin artikel och sitt namn på första sidan. Så börjar Eddie ana kopplingar från mordet till andra försvunna barn. Han söker ledtrådar, intervjuar föräldrarna till barnen och får tips från oväntade håll. Han blir samtidigt varnad för att fortsätta leta, men kan inte sluta. Virveln han sugits in i snurrar bara fortare och fortare. Är han på väg mot toppen eller botten?
David Peace berättarstil känner jag väl igen från förra
boken jag läste (och bloggade om) – Tokyo år noll. Men det dröjde länge innan jag
plockade upp den här. 70-talet kändes inte
så lockande att läsa om av någon anledning – förutfattade meningar troligen.
Först fattar jag ingenting. Vad är det för språk? Vad skriver han egentligen?
Några sidor längre fram så har jag kommit in i jargongen och stilen. Han
ger mig möjligheten att närvara genom det sätt han skriver på. Det är så bra
att jag har svårt att sluta läsa. Samtidigt
är händelserna Peace skriver om så brutalt, rått, grovt och hemskt skildrade och
så långt ifrån idylliska engelska deckare det går att komma. En brutal ärlighet
om hur korrumperade, egoistiska, beräknande och sadistiska folk kan vara. Kan
någon våga stå emot och vad händer då… Samtidigt, lika grovt och ärligt,
skildrar han livet för till synes vanliga människor i Yorkshire i mitten av
70-talet.
1974 är den första i en serie om fyra – Yorkshirekvartetten – och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästa del. Men när jag slog
ihop 1974 undrade jag vad i helsike nästa ska handla om och om vem. Hur ska
författaren fortsätta det här? Vad är det för sorts kvartett han skrivit?
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar