måndag 30 september 2013

Expedition Antarktis

Det är allt lite spännande att slå upp den första sidan i en kortare roman. Kommer jag att gilla den? Förra försöket med Lilla smycket av Modiano slutade efter 50 sidor…

Gertrude får sista platsen på en expedition till Antarktis. Hon har sina egna anledningar att åka dit och de är inte helt klara för mig. På gymnasiet väcktes Gertrudes intresset för isen, expeditioner och de som utforskat polerna – Scott, Shackleton och Amundsen. Information om deras liv, resor och anteckningar finns med i boken invävt i Gertrudes historia. Scotts försök att nå Antarktis mittpunkt slutade med att alla dog där ute på isen. Hur ska Gertrudes vandring i Scotts spår sluta? Holmström lyckas i alla fall att genom Gertrude förmedla en bild av hur livet på Antarktis kan vara för de äventyrare och forskare som befinner sig där. Kylan, ljuden, ljuset och vardagslivet. Det fascinerar mig. 

Men två vänner från barndomen är också närvarande under resan. David som ett minne och Jonathan som medlem i expeditionen. Men hur har relationen dessa tre emellan utvecklats under åren? Något har hänt som gör att Gertrude inte haft kontakt med Jonathan på flera år. Ändå hoppas hon att han ska vara med på resan. Där finns ett mysterium att avslöja som får mig att fundera över Jonathans och Gertrudes sätt att förhålla sig till varandra. Ögonkasten, orden, hur de rör och inte rör vid varandra. En spänning dem emellan som nästan går att ta på.

Josefin Holmströms debutroman Antarktis var verkligen en gillabok. En bok att försjunka i, fundera över och sakta ta in. Denna lilla nästan näpna bok i storlek och textmassa gör att mycket är outtalat, överhoppat. Samtidigt förs jag som läsare framåt i historien, nästan accelererar mot de sista sidorna. Det är svårt att sluta läsa. Jo, jag läste ut de sista sidorna samma kväll men det är lätt att fortsätta fundera över Gertruds berättelse liksom om Scotts öden och äventyr.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida

fredag 27 september 2013

Gone Girl

På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Nick Dunnes fru Amy. I parets hus syns tecken på strid, och eftersom Nick inte har några vittnen på att han inte var hemma samma morgon riktas polisens misstankar ganska snart mot honom. När sedan polisens tekniker i köket hittar spår av blod som blivit upptorkat, och den närmsta grannen vittnar om ett högljutt gräl mellan paret kvällen innan, verkar det hela solklart. Men är Nick verkligen skyldig?

I Amys dagbok som hittas efter en tid målas bilden upp av en man som plötsligen tappar humöret och som kan bli våldsam. Men stämmer det med bilden man som läsare får av Nick?
I beskrivningen kan Gone girl låta som en vanlig dussindeckare, men den är mycket mer än så. Trots det omfångsrika formatet, 555 sidor, läser jag ut den på mindre än två dagar. Spänningen vrids hela tiden upp och sympatierna skiftar mellan olika huvudpersoner. På ett mycket effektfullt sätt bjuder Gillian Flynn in läsaren till att spekulera kring den ena teorin efter den andra. ”Gillian Flynn måste vara en av deckarvärldens skickligaste manipulatörer” menar Ulrika Stahre i Aftonbladet, och jag är böjd att hålla med. Det enda som irriterar mig med Gone girl är att jag tycker att det rimligtvis borde gå att hitta en passande svensk titel, men det är en småsak i sammanhanget. Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.

/Jenny
Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 24 september 2013

Tre gubbar





















Bibliotekets bokcirkel har med förnyande krafter återuppstått. För tillfället irrar vi runt i Buenos Aires lugubra skymningsvärld, halvvägs in i Ernesto Sábatos myllrande mästerverk Om hjältar och gravar.

I likhet med tidigare sammankomster kan stora delar av cirkelns första träff kokas ner till följande spörsmål: Vad gör en bok till en god bok?

Enligt Sábato själv kännetecknas bra litteratur av att den tar sikte på det äkta, nakna och universellt sanna. Den ödslar ingen tid på teknisk briljans eller putslustig hobbyfilosofi. Det vill säga – den skrivs inte av landsmannen Jorge Luis Borges.

Borges (1899-1986) är den stora portalgestalten inom 1960-talets latinamerikanska litteraturboom. Allt emanerar i någon grad från honom. Men i Om hjältar och gravar dyker han upp i en föga smickrande cameoroll. I det dammande larmet på Calle Perú sträcker han lite avvaktande fram näven åt romanens huvudperson Martin, som ”fann en liten hand som verkade benlös och kraftlös. Ansiktet såg ut som om någon hade tecknat det och sedan suddat ut det med ett radergummi.”

Det som Sábato dömer ut som blodfattig kvasifilosofi återfinns bland annat i den mästerligt hjärngymnastiserande novellen Pierre Menard, författare till Don Quijote. Borges – som inte utan anledning brukar kallas bibliotekariernas författare – berättar där om sin fiktive kollega Pierre Menard.
 
Menards mest betydande gärning är hans ofullbordade Don Quijote. Alltså inte en ny Don Quijote, betonar Borges, utan Don Quijote. Verket sammanfaller ord för ord och rad för rad med Cervantes Don Quijote. Ändå skiljer oceaner de båda romanerna åt:
 
Menard skriver med en arkaiserat och tillgjort språk, Cervantes slänger sig helt obesvärat med 1600-talsspanskan. Att den senare låter Don Quijote välja vapnen framför vetenskapen är inte så konstigt – Cervantes var ju gammal soldat. ”Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtida med La trahison des clercs och Betrand Russell – återfaller i dessa grumliga sofismer!”…
 
Novellens tankeexperiment pekar på det knepiga i att göra litteraturen till språkrör för universella, tidlösa sanningar. En roman är aldrig mer än ett skyddsöst villebråd för sitt lokala och tidsbundna sammanhang, tycks Borges mena. Och med sin pessimistiskt illusionslösa skildring av den argentinska nationalkänslan föll Sábato förmodligen till föga inför detta relativistiska kontraband. Varför annars släppa in Borges i Om hjältar och gravar, funder jag under den höstruskiga cykelturen hem från cirkeln.
 
En stund senare har jag dragit mig tillbaka med den drygt 1100-sidiga sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Djupt inne i bokens ökända mittenparti, populärt benämnt som Hitler-essän, dyker Borges och Menard upp igen, som en logisk konsekvens av Knausgårds enorma projekt.
 
För ingen har väl som Knausgård tagit Borges på orden, och lika nitiskt och grundläggande utforskat just det lokala och tidsbundna. Och kanske är det ungefär där – den sublimerade smaken av en kallnande kopp kaffe, ljudet av regnvåta galonkläder, spegelbilden i en mörk fönsterruta, ytan på ett köksbord – som det äkta, nakna och universellt sanna trots allt kan anas.

/Martin

Sábato i bibliotekets katalog
Borges i bibliotekets katalog
Knausgård i bibliotekets katalog

fredag 20 september 2013

Mystik och spänning på Den oändliga kärlekens ö

 
Vad härligt med romaner som lär mig något nytt. Daína Chaviano ger mig en inblick i den kubanska kulturen och historien i sin bok Den oändliga kärlekens ö. Kuba visar sig vara en smältdegel av människor från Afrika, Spanien och Kina. Det hade jag nog inte hört förut.

Central i berättelsen är Cecilia, exilkubanska i Miami. Ensam, rotlös och vilsen träffar hon en gammal kvinna på en bar. Kvinnan berättar en historia för Cecilia som tar sin början i slutet av 1800-talet, och där människor från ovan nämnda länder tar plats och interagerar med varandra mer eller mindre motvilligt (ibland väldigt villigt). Tidigt förstår jag att kvinnans berättelse på något sätt hänger samman med Cecilia. Men vägen dit är riktig underhållande och spännande.

Kärlek, förbannelser, spöken och vättar figurerar i denna mystiska och magiska berättelse där även den verkliga historien med bland annat upplopp och motståndsrörelsen på Kuba får plats. Likaså ser jag Kuba ur invandrarnas ögon. Kanske är denna berättelse ett komplement till boken min kollega Annika skrev om för några veckor sedan.

Jag tyckte i alla fall mycket om Den oändliga kärlekens ö. Därhemma väntar en bok om Kubas historia på mig. För jag måste få veta lite mer om invandrarnas Kuba och landets historia.

/Liselott

Reserevera Den oändliga kärlekens ö på biblioteketswebbsida.

tisdag 17 september 2013

Förr eller senare


 
Kan påhittade historier vara viktiga? Kan en berättelse som från första till sista sidan handlar om tonåringar svårt sjuka i cancer vara en bladvändare? Kan en berättelse om cancersjuka vara varm, inkännande och ickedeprimerande?

Det blir ja-svar på dessa frågor. Denna utsaga bevisas dessutom av Sven, 75 år, som tyckte boken var fantastisk. Den ungdomliga jargonen tilltalade honom och han blev minst sagt tagen av handlingen.

Hazel har cancer, hon trodde hon skulle dö men är på benen igen, denna gång drar hon med sej en liten kärra med syrgas. På ett stödgruppsmöte träffar hon Augustus. Sakta och en aning motvilligt blir hon attraherad av honom men vad är det för vits när man vet att man skall dö i förtid? Men det är inte bara en fysisk attraktion, dom har så himla kul ihop. Läsningen av boken Ett storslaget lidande för dem samman och ut på deras livs enda resa. 

Död och unga människor borde vara en fullständigt otänkbar kombination men John Green är en författare som lyckas balansera så att det inte bara blir slisk och övertramp. Hazels historia lockar visserligen fram tårar, konstigt vore det väl annars, men man minns Förr eller senare exploderar jag mest för värmen och för att vi fått ta del av en fin kärlekshistoria, trots alla nedbrytande delar som sjukdomen för med sej.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 12 september 2013

Lasarettet

Det är ett digert persongalleri som inleder Än finns det hopp. 42 namn, hur ska jag kunna hålla reda på alla? Förvånansvärt nog går det hyfsat bra, mycket tack vare att Karin Wahlberg har inkluderat i listan personer som bara skymtar förbi som hastigast, där på sjukhuset i Ekstad där hennes senaste bok utspelar sig.

Det är i början på 1950-talet och polioepidemin härjar som värst i Sverige. På sjukhuset kämpar man för att kunna ta emot alla patienter som söker hjälp. Mitt i kaoset finns sjuksköterskeeleven Ella-Kristin, vars fästman Carl snart är färdig läkare. Här finns också den ärtiga läkarsekreteraren Alice Söder och biträdet Wilhelmina Borg, bland många andra. Vi får också följa flera av läkarnas fruar som på olika sätt hanterar tristessen med att vara hemma och sköta hus och barn. Naturligtvis finns också flera olika patienter med i berättelsen.

Rätt många personer att hålla reda på, som sagt. Ibland tänker jag att även författaren hade tjänat på att hålla nere personantalet lite. Till exempel när jag för tredje gången läser att Ella-Kristin tycker att hennes rumskamrat Stina är för inbunden och mystisk och undrar vad det är hon döljer. Det är kanske menat som en liten spänning i texten, men för mig blir det mest tjatigt och ger en känsla av att Wahlberg inte riktigt har koll på att hon redan ett par gånger tidigare konstaterat att Stina är en tillknäppt typ.

Läsare som hade väntat sig att få återse kriminalkommissarie Claes Claesson från Karin Wahlbergs tidigare böcker lär alltså bli besvikna. Här är det istället relationer och en del sjukvårdshistoria som är i fokus. Jag kanske inte väntar otåligt på nästa del, men kan gott tänka mig att läsa den när den kommer.
 
(Lasarettet är för övrigt serietiteln på denna tilltänkta serie.)
/Jenny

måndag 9 september 2013

Men – vad hände nu då?

Vad är det för böcker jag läser? De börjar vansinnigt bra. Är spännande, intressanta och jag undrar hur det ska gå. Så plötsligt byter berättelsen skepnad. Del två dyker upp. I ena fallet 15 år senare och i senaste boken från 50-tal till nutid. Det är så synd. Det som var så bra blir bara lite halvintressant. Men jag läser båda böckerna till slut för att få reda på hur författarna ska få ihop det.

Boken med tidshoppet på 15 år är Nora Roberts Vittne till mord. Värd att läsas för den mycket spännande inledningen. En ung kvinna blir vittne till mord och får beskydd inför rättegången. Men går det att hålla sig gömd? Sedan vänds den totalt oväntat till en kärleksroman. Inte dålig i sig men den oväntade vändningen gör att delarna inte riktigt hänger ihop. Jag önskar att Nora Roberts hållit sig kvar i spänningsgenren i denna bok.

Den andra boken är Moln över Arcadia av Jojo Moyes. Jag har satt upp hennes böcker otaliga gånger i biblioteket men inte läst någon förrän nu. Den passade mig perfekt just nu. Engelsk småstad, tonvis med fördommar, vänskap, relationer och kärlek. Men vad irriterad jag blev på sidan 175 när helt nya personer presenterades för mig och jag blev förflyttad från den lilla kuststaden till London och dessutom hamnade i nutid. Som att börja läsa en ny bok. Den tog sig lite när jag väl kommit in i andra delen och jag ser fram emot att få läsa hennes nya bok Sophies historia som kommer i höst. Men risken är stor att även den är upplagd i två delar. Kanske klämmer jag Brudskeppet innan dess, för att se hur hon skrivit den.

/Liselott

Jojo Moyes böcker i Ronneby biblioteks katalog.
Vittne till mord i Ronneby biblioteks katalog.

fredag 6 september 2013

Hägring 38



25 juni år 1630. Gustav II Adolf landstiger på Rügen och utbrister entusiastiskt: ”Nu tågar jag in i trettioåriga kriget!”... Eller också inte.

Nyckeln till framgång i historiskt återberättande är att våga gömma undan facit, växla bort från de rätlinjiga spår som tenderar att framträda i backspegeln, och på så sätt inge förtroende hos läsaren. Med nya romanen Hägring 38 excellerar finlandssvenske Kjell Westö inom denna metod.

”När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad.”

Det där var kanske ett övertydligt exempel. Ofta är det med subtilare medel som Westö frambesvärjer 1938 års bara diffusa förnimmelse av stundande katastrof. Jag tänker exempelvis på skildringen av den lite sentimentale och socialt valhänte Helsingforsadvokaten Claes Thune.

Thune är litterär släkting till både Ola Larsmos Charlie Westerholm och Susanne Axmachers Carl Becker, samt tillika – om  krigstrenden håller i sig – en möjlig framtida kliché. Men genom att placera Thune i den så kallade Onsdagskluben kan Westö nyansera denna eventuella stereotyp i högre grad än kollegorna.

I det borgerliga diskussionssällskapet Onsdagsklubben prövas vänskapsbanden av politiska meningsskiljaktigheter. Bland annat beträffande den judiske medlemmen Jary. Thune tar försiktigt ställning på ”rätt” sida, men besväras lika mycket av den homosociala strukturens skörhet som av hotet mot världsfreden. Thune knyter stoiskt näven i fickan, bland annat ställd inför faktumet att klubbmedlemmen Lindemark inlett en relation med Thunes exfru Gabi.  

Framtidens hägringar och klubbens groggmarinerade grabbsämja beskjuts samtidigt i hög grad från ett annat håll – från det förflutna. Matilda Wiik, från citatet ovan, är Thunes nya kontorist, berättelsens andra huvudperson, och – eftersom hon är vänster, arbetarklass och svensktalande – förmodligen ett motargument i dagens finländska, allt hätskare språkdebatt.

När Wiik tidigt i romanen passar upp vid ett av Onsdagsklubbens möten kastas hon skoningslöst tillbaka till år 1918. Hon har känt igen en röst. Den tillhör en vit kapten och våldtäcksman från det finska inbördeskriget, vars fasor hon i högsta grad fått erfara. Innebörden av såväl Wiiks som hela Finlands kvardröjande traumatisering är av Westö mästerligt gestaltad.

Hägring 38 är alltså en oerhört rik roman, full av intressanta sidospår och bipersoner. Om jag inte misstar mig skymtar till och med Tove Jansson förbi i en liten hemlig cameoroll. Framställningen hade lätt kunnat bli gyttrig, men genom det skamlöst enkla greppet att undanhålla vem i Onsdagsklubben som den otäcka rösten tillhör skapar Westö ett effektivt stag åt handlingen.
 
En svåröverträffad inledning på läshösten.

/Martin

Copyright/fotograf: Katja Lösönen

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 2 september 2013

Drömhjärta

Det ligger en juvel i Karabiska havet med sidenmjuka stränder, palmerna vajar lojt och allt är omringat av turskosblått vatten. I detta paradis springer två elvaåriga kusiner tafatt. Här tillbringar de stor del av sina lediga stunder när de inte är på stora släktträffar och äter gudomligt god mat och lyssnar till de vuxnas skvaller. Juvelen är Cuba och vi förstår att det inte handlar om nutid utan tiden precis innan revolutionen 1959, då diktatorn Fulgencio Batista kastades ut ur landet och Fidel Castro tillträde. Det var då landet stängdes mot väst.

Vad som händer på Cuba efter revolutionen skildras genom kusinernas familjer. En familj flyr efter mycken vånda, den andra stannar kvar. Tidigt inser jag att det här inte är en bok för den som stöttat Castros bombastiska retorik om ett mer rättvist samhälle för alla. Vi lär oss förstå hur människors tillit till sitt land, och även till sin nästa, raseras när de mest fundamentala delarna i livet försvinner bit för bit. Människor gör vad som helst för lite mat eller husrum. Den här delen är bra skildrad, hur det verkligen kan vara bakom de tillrättalagda fasaderna och slagorden.

Berättelsen kantas av sorger och avsked men ändå samtidigt av hopp och kärlek. Flickorna Nora och Alicia har växt upp som syskon, deras vänskap är något utöver det vanliga.

Gillar du modern historia och intagande vänskapskildring med gråtfaktor och romantiska inslag, då kan du prova att läsa Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den påminner i tematiken och tonen en del om Tusen strålande solar av Hosseini.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog