måndag 23 december 2013

Vansinnigt spännande början på en trilogi

Har avslutat tegelstenen Flickan från ingenstans av Justin Cronin, en framtidsdystopi som lätt skulle kunna omvandlas till en amerikansk först-katastrof-sedan-räddar-någon-världen-film. Det hela börjar i sydamerikanska djungeln där forskare söker något som verkar kunna ge evigt liv. De finner det på ett något brutalare sätt än de tänkt. Dock fortsätter experimenten i ett hemligt laboratorium någonstans i USA och givetvis går allt fel. Försökspersonerna tar sig ut, smittan sprids, människor dör eller förvandlas till viraler (en sorts vampyrer) och snart är i princip hela USA ödelagt och satt i karantän. Militären försöker rädda det som räddas kan. Givetvis undkommer ett par personer från forskningsstationen, den viktigaste av dem är huvudpersonen själv – flickan från ingenstans.

Som läsare får jag följa vissa personer väldigt ingående. Det är lite spännande för jag undrar hela tiden om denne ska vara med en längre tid i berättelsen eller dö redan på nästa sida… De detaljerade beskrivningar återkommer. Någon gång känns det lite segt men samtidigt kan vad som helst hända på nästa sida. Det som kanske främst fick mig att tänka på film är att det blir många cliffhangers, men alla får tyvärr inte någon förklaring. Några personer står inför döden – hur ska de klara detta och nästa gång jag läser om dem är det några timmar eller veckor senare och de lever. Hur gick det till? Känns nästan som att författaren väljer en lätt väg ut.

Men trots denna kritik är boken riktigt bra! Det är spännande, action, vänskap, den väcker frågor och författaren får fram känslan av att vad som helst kan hända. Men det finns även detaljer som får mig att fundera vad som hänt tidigare i det fiktiva USA där allt utspelar sig. Som vid ett tillfälle när de är vid staden New Orelans som förstörts av ovädren Katrina och Vanessa. Nu finns där bara ett oljeraffinaderi omgivet av frätande vatten. Jo, orkanen Katrina känner jag till men Vanessa är okänt för mig. Vilken värld är det Cronin utgår ifrån och vilket år är det? Skulle det vara så omöjligt att det händer något liknande i verkligheten? Men det kanske klarnar i kommande delar i detta som ska bli en triologi.

Ett vet jag och det är att jag slänger en blick uppåt den mörka himlen ibland när jag är ute på kvällen. Både för att fundera över vad som skulle hända om jag och min familj eller kanske Ronneby blev  avskuret från omvärlden och för att det är uppifrån viralerna attackerar.

/Liselott (som spänt väntar på att få del två i trilogin)

fredag 20 december 2013

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

tisdag 17 december 2013

Inte riktigt som alla andra deckare...

Isle of Lewis, platsen Fin Macleod lämnat men tvingas återvända till. Men det är inte stärkt och lugn som han återvänder. Snarare trasig, olycklig och ensam, vilse i livet. När Fin lämnar lägenheten i Edinburgh lämnar han efter sig det nu tomma barnrummet och sin fru. Går du nu finns jag inte kvar när du kommer tillbaka, säger hon. Och han går.

Fin återvänder till den karga vindpinade ö där han växte upp, Yttre Hebriderna. Han återvänder i egenskap av kriminalkommissarie för att ett mord på ön kanske har kopplingar till ett liknande som han utreder i Edinburgh. Men det är inte bara mordet som är i fokus. Fin möter sin barndoms vänner och ovänner, de gamla gubbarna som nu är ännu äldre, huset där han bodde som barn och minnena. I varje kurva, på varje höjd finns det minnen. De som blev kvar, vad hände med dem?
Det är minnena som gör detta till en deckare med det lilla extra. Minnena blir som berättelser i deckarhistorien. Pojkstrecken, skoltiden, första förälskelsen och allt annat som till slut gjorde att han lämnade ön och inte återvände förrän nu, 18 år senare. Först trodde jag dessa återblickar skulle slöa ner berättelsen men de tillför så mycket fniss, medkänsla och kännedom om Fin och de andra att det bara blir bättre. Dessutom säger de en hel del om hur det var att leva där. Allt når sin kulmen på en enslig, stenig fågelö, i ett rasande oväder och med oväntade vändningar. 
Svarthuset är första delen i en trilogi och jag hoppas de följande snart blir översatta till svenska. De finns redan på engelska. Peter May har skrivit ett par serier till och innan dess skrivit och producerat för brittisk tv. Född i Skottland men nu boende i Frankrike och det var även där denna prisade bok först kom ut. Kanske kan den vara något att ge bort i julklapp?
/Liselott

lördag 14 december 2013

Kvinnoliv på 1500-talet

Nu har jag läst Dottern av Maria Gustavsdotter, en författare som gärna skriver böcker i svensk historisk miljö. Dottern är första delen i en trilogi som utspelar sig i Kalmar strax efter att Kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa, tillträtt tronen. Reformationen håller på att införas i landet, skulder skall betalas till Lübeck men av detta märks det inte så mycket i Kalmar. I Dottern rör vi oss i den lilla världen, i hemmet. Det är kvinnornas vardag vi följer och den är mest innanför gårdsporten. Ska man ut i staden bör man som flicka eller kvinna ha en följeslagare, det går inte an att röra sig ute om man är en köpmansdotter, och det är Gertraud. 

Man kan tro att det inte händer så mycket i en köpmansgård där friheten är så pass begränsad, men där tog jag fel. I gården handlar det om det praktiska hushållet men även här kan livsavgörande frågor dyka upp. Relationer skildras med en stilla intensiv närhet och bidrar till att det skapas en viss dramatik. Fram träder rum upplysta med inget annat än ljus från härden och dagsljuset från fönstren, dofterna från människorna och blickarna mellan de vuxna som antyder saker som den unga Gertraud är för liten för att förstå. Religionen är viktig för mamman och Gertraud. Man går till kyrkan varje dag men munkarna har det svårt, det ska bli på ett annat sätt från och med nu. Predikan ska vara på svenska och mässa bara en gång i veckan. De vackra helgonbilderna håller också på att försvinna. I den här första boken är Gertraud en flicka när vi träffar henne första gången och slutar med att hon avspisar en friare. En lagom cliffhanger till nästa bok i serien – Hustrun, som följs av Änkan.

Maria Gustavsdotter är den där typen av författartips som sprids från mun till mun. Hon har en trogen och växande läsarskara bland framför allt kvinnor. Min kollega Liselott verkar ha gjort samma reflektion när hon skriver om en annan av Maria Gustavsdotters böcker här i bloggen; Lättsamt men spännande

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog


tisdag 10 december 2013

När kommunen ska fira jul


Jag gillar Jonas Karlsson. Ganska mycket faktiskt. Detta faktum kan ju möjligen göra att jag har svårt att ha de kritiska glasögonen på när jag läser hans nya bok God Jul. Förväntningarna är höga och jag känner genast igen hans stil. Denna gång är det dock inte noveller utan en kortroman.

Det lackar mot jul och på kommunhuset vill man glädja medborgarna med en speciell julutsmyckning för att på något litet sätt kompensera för nedskärningar och besparingar. På ett möte kommer kommunalrådet Bror fram till att man med adventsljusstakar i noga utvalda fönster ska få en julhälsning att framträda på kommunhusets fasad. Arbetet med utsmyckningen inleds med frenesi, men stöter ganska snart på patrull eftersom bland andra personalen på fritidsförvaltningen är rätt svårflörtade, och projektet visar sig vara svårare att genomföra än någon har trott.

Inte helt oväntat gillar jag boken, även om jag hade önskat mig ännu lite mer av det absurda och skruvade som funnits i de tidigare böckerna. Jag skulle också vilja veta mer om Frida, anställd på HR-avdelningen och den vars ögon vi får följa hela spektaklet genom.

/Jenny

fredag 6 december 2013

Skuggor ur det förflutna


Serien om rättsläkaren Kay Scarpetta började komma ut på svenska 1993. Jag läste dem med stort nöje en efter en, tills jag för några år sedan tröttnade. Men nu stod där en ny bok på hyllan om Scarpetta – Skuggor ur det förflutna. Det är den 18.e i ordningen på svenska men i USA har det kommit ut tre till. En mening på baksidan väckte mitt intresse: "För första gången på flera år berättar den populära kriminalförfattaren Patricia Cornwell en historia helt ur rättsmedicinaren Kay Scrapettas synvinkel." Hmm, tänkte jag, kanske är den skriven som förr, och började läsa.

Först tyckte jag det var urtråkigt. Skrev hon verkligen så här, med detaljer i överflöd, förkortningar hit och dit som jag varken lägger på minnet vad de betyder eller intresserar mig särskilt mycket för. Men vartefter sidorna vändes så blev det bättre. Detaljerna började fascinera istället för irritera mig.

Boken är verkligen skriven ur Scarpettas synvinkel. Hennes funderingar om människorna runt henne, om morden som begåtts etc är vad boken består av. Men det är en bok där Scarpetta hålls lite utanför sina kollegors arbete, där mycket pågår och har pågått utan hennes vetskap, och även jag som läsare hålls ovetande.
Själva storyn är att hon är chef för ett nytt rättsmedicinsk center i Cambridge, Massachusetts, där virtuella obduktioner kan göras. Men hon har inte varit där sedan det öppnade eftersom hon tillfälligt arbetar åt den amerikanska regeringen på en flygvapenbas. Så sker ett mord i Cambridge som är mycket underligt och hon hämtas hem av sina arbetskamrater, systerdottern Lucy och den bufflige och egensinnige polisen Pete Marino. De skulle inte hämtat henne så plötsligt och utan förvarning om inte något speciellt hänt och Scarpetta börjar inse att det skett saker på det rättsmedicinska centret hon inte har en aning om. Medan snön yr utanför fönstren rullas en ordentlig härva upp varvat med obduktioner och letande av ledtrådar för att förklara dödsfall och det är riktigt bra! Inte utan att jag blir sugen på att läsa serien igen från början…
/Liselott

tisdag 3 december 2013

Jean Rhys


 
 
 
 
 
 
 
 






Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog