tisdag 25 februari 2014

Dublinesk

Dublinesk av den spanska författaren Enrique Vila-Matas är en liten skrattspegel för oss självgoda ivrare för litteratur och läsning.

Därtill rent olämplig för den som tenderar att titta för djupt i glaset. Vilket den förtidspensionerade bokförläggaren Samuel Riba, romanens huvudperson, länge haft som vana. Numera håller han sig nykter, och upplever därmed sin vardag som synnerligen trist och blodfattig. 

Ribas enda drivmedel är hans fortsatt starka engagemang för litteraturen, inför vilken han i digitaliseringens tidevarv hyser allt lägre förhoppningar. Riba genomför en resa till Dublin – idolerna Joyces och Becketts förlovade stad – där han ämnar hålla en begravningsceremoni för den tryckta boken som fenomen. På samma gång är det de begåvade läsarnas tynande tillvaro som sörjs:

”Författare sviker läsare ibland, men det kan också vara tvärt om, att läsare sviker författare om det enda de söker hos dem är bekräftelse på att världen är sådan som de själva ser den…”

…resonerar Riba, utifrån en diskussion om Kafka som han haft med Vilém Vok, en tjeckisk författare som trots sina 1480 träffar på Google är ren hittepå. Och just i detta hejdlöst kärleksfulla refererande till såväl fiktiva som verkliga författare uppstår det så oemotståndligt läsfestliga i Dublinesk (bland annat när Riba tror sig ha häng på mannen i McIntosh – den mest gäckande bifiguren i Joyces Ulysses – går jag fullständigt i spinn).

Samtidigt finns det något desperat, klaustrofobiskt och djupt tragiskt i Ribas tro på att litteraturen och den begåvade läsningen ska fylla livet med mening. Gränsen mellan Ribas verkliga och fiktiva vänner (idel gubbar i båda lägren) ter sig snart en aning otydlig. Det är nog inte främst som förläggare Riba söker efter en ny framstående författare, utan snarare som vilsen romangestalt…

Metalager läggs till metalager och Dublinesk har inga problem med att leva upp till omslagets kalejdoskopbild. För mig blir romanen något av en drömsk fortsättning på bokcirkelns just avslutade läsning av Göran Tunströms Juloratoriet, vari Tunströms alter ego Viktor försöker skapa struktur och mening i sitt liv och i sitt förflutna. Myter, motiv och gestalter från Bibeln, Dante, Homeros och Lagerlöf stor då troget honom bi, vare sig han vill det eller ej.
 
/Martin
 

måndag 17 februari 2014

Schackspel med komplikationer

Island har kanske inte hamnat på löpsedlarna så ofta, men det finns ändå några tillfällen då landet fångat mediernas intresse. I Arnaldur Indridasons bok Den stora matchen finns två av dessa händelser med. 1972 pågick fortfarande det kalla kriget, samtidigt urbaniserades västländerna i rasande fart och tekniken försåg oss med kassettbandspelare och vidfilm på biograferna.

I Reykjavik pågår den sommaren ett remarkabelt schackparti med politiska dimensioner. Ja det är det partiet som givit upphov till musikalen Chess.

Samtidigt som Reykjavik fylls av journalister och tillresande i massor sitter en ung pojke i biomörkret och ser fram emot att få se en amerikansk film. Han kommer inte att lämna biosalongen levande.

Vi har vant oss vid att Indridason, i sina deckare, anknyter till Islands historia tillsammans med polisen Erlendur Sveinsson, så icke denna gång. Erlendur dyker upp, men först på sista sidan. Vi får däremot möta hans mentor, Marion Briem vars bakgrund ges stort utrymme. Marion hade som barn tbc och fick se vänner både lida och försvinna. Han är en ensamvarg med blick för detaljer, av rena tillfälligheter har han hamnat på polisens mordrotel.

Vem som gjorde det? Mordet alltså. Nja det kommer lite i skymundan för Indridason flätar historia med nutid och Marions såriga barndom med pojkens och med schackhändelsen så att det ena går in i det andra.

Det är fina personporträtt mot bakgrund av en märklig världshändelse. Stormakternas spelare Fischer och Spasskij sitter i tv-kamerornas strålkastarljus och i biomörkret sitter en pojke som knappt vet att schackspelarna exitsterar, han vill bara se sin film. Två män slår sig ner framför honom och mörkret sänker sig i salongen.

Den andra nyheten, som också berörs i Den stora matchen, är det så kallade Torskkriget. Island ville utvidga sin havsgränser och hamnade i konflikt med England.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den svenska musikalversionen av Chess kan du reservera här

Böcker om schackspelandets konst hittar du på hylla Rda i biblioteken. I Ronneby finns böckerna på avdelningen för Lek & Spel.

torsdag 13 februari 2014

Aldermanns arvinge

Jag har sneglat på Aldermanns arvinge innan men tyckt den varit lite väl tjock (812 sidor). Men reserverade den efter att ha läst Yukiko Duke´s lovord om boken i tidskriften Vi läser (som du kan låna på biblioteket). Men så lyrisk och lovordande som Duke är blir inte jag över Gabriella Håkanssons berättelse. Det tar ett bra tag innan jag riktigt kommer in i den. Troligen för att jag inte hittar någon person i boken att riktigt sympatisera med. Jag trodde att Aldermanns arvinge William skulle vara den personen, men nä. Dock rymmer berättelse den ene efter den andre av udda personligheter som ingående beskrivs. Det gemensamma draget för flertalet är att de sätter sina egna intressen i främsta rummet. Personerna tillsammans med miljöbeskrivningarna, hus, gränder och gator, de historiska händelser som införlivas och vardagslivet göromål är ändå så pass fascinerande att jag fortsätter läsa.

Men ni kanske behöver veta lite om storyn. Vi börjar i London år 1800. Då modern dör i barnsäng blir fadern ansvarig för Williams uppfostran, vilket kanske inte är det bästa för barnet. Williams far är inte som alla andra och det korta äktenskapet och hustruns död tynger honom. Han vurmar för sina intressen, ideal och ideér om hur huset de bor i ska se ut och inredas, om hur samhället i övrigt borde vara, livet i allmänhet och hur sonen ska uppfostras. Han är dessutom ledare för ett hemligt sällskap som bryter mot gängse trostraditioner och planerar att genomföra något storslaget men väldigt hemligt (dock nedskrivet i ett dokument). Det är så hemlighet att bara ledaren känner till planerna och vet var dokumentet finns. Men när Aldermann den äldre snart dör blir jakten efter dokumentet en mission för vissa medlemmar i sällskapet, medan andra försöker glömma det. Mitt i allt uppfostras William för att axla faderns roll som ledare i det hemliga sällskapet. William är dock ovetande om det mesta som sker runt honom och känner över huvudtaget inte till det hemliga sällskap som fadern lett.

Jag läser sida efter sida i väntan på att det ska bli den bladvändare Duke skriver om och den äventyrsberättelse jag förväntar mig. Jo, bitvis tycker jag berättelsen får fart och jag får min äventyrliga berättelse. Men dessa egoistiska herrar som gör sitt bästa att styra arvingen för att genomföra just sin plan drar ner berättelsen för mig. Men när det närmar sig slutet av boken blir den allt intressantare. Frågan är om den blev så pass bra att jag vill läsa del två i serien, Kättarna tempel. Det är något att fundera över tills den kommer ut i höst.
/Liselott
Reservera boken på bibliotekets webbsida

måndag 3 februari 2014

En rasande eld





















Bryssel crime?... UD-noir?... Nja, Andreas Normans debutroman En rasande eld får nog klara sig utan krystade försök till slagfärdiga genrebeskrivningar, sådana som var kutym för några år sedan. Ni kanske minns dirty crime (Gynning), elegant crime (Rudberg), Stockholm noir (Lapidus), wine crime (Halldén). Inte minst deckarakademin förhöll sig skeptisk till påfunden, och såg ingen anledning till att utöka sin sedan länge etablerade genreflora. ”Det har inte kommit något hållbart som går utanför de här kategorierna på 70-80 år”, menade ordförare K. Arne Blom.

Och den gamla goda kategorin politisk thriller är väl egentligen vad det handlar om här, även om Andreas Normans imponerande sakkunskap ger känslan av att ett helt nytt spänningsfällt har inmutats. Med en gedigen karriär på UD bakom sig kan Norman skildra diplomatvardag som få andra.

En rasande eld handlar om UD-anställda Carina Dymek, som efter ett möte i Bryssel blir approcherad av en främmande man. Han överlämnar under nervösa procedurer ett USB-minne, vilket visar sig innehålla en jättehemlig rapport om ett nytt oerhört jättehemligt europeiskt antiterrorsamarbete. Dymek lämnar rapporten vidare till sina överordnade, och blir sedan omedelbart avstängd från sitt arbete. Anledningen är höljd i ett John Le Carré-artat dunkel, och Dymek står plötsligt inför den oangenäma uppgiften att bevisa sin oskuld till en anklagelse hon inte förstår.

Varken Dymek eller romanens andra huvudperson, säkerhetspolisen Bente Jensen, skildras med några större åthävor. Bakom deras behärskade kjoldräktsfasader är de befriat vanliga, utan dolda agendor och spektakulära bokstavsdiagnoser. Ibland slår det över i anonymitet, vilket å andra sidan känns högst kongenialt med den kansligrå EU-värld som utgör spelplan.

Projektet hade dock fallit platt om det inte varit för Normans förtroendeingivande språkkänsla. Och om sanningen ska fram så är En rasande eld i strikt mening inte någon debut. 1996 utgavs Normans diktsamling I dagarnas lutning, och med den vetskapen i bakhuvudet kan en poetisk stomme anas bakom den effektiva thrillerprosan. Som när Dymek försöker samla tankarna i simhallen, och glider ut i det ”klortorra vattnet”. Lite som hos Arne Dahl kanske?

Eftersom jag inte läst en rad av Dahl så väljer jag att genast klippa av resonemanget. Förhoppningsvis har jag mer på fötterna inför Andreas Normans nästa alster, som jag alltså inte tänker missa.

/Martin

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Reservera boken i bibliotekets katalog