Urbana livsöden

Jag tror att NW av Zadie Smith är boken för bokcirkeln som vill ha något med tuggmotstånd. En bångstyrig handling med olika formexperiment kan inte det vara något att sätta tänderna i? Utmanande är ordet.

Vi befinner oss i nordvästra delen av London, nutid. Nedslag görs hos fyra personer, Leah, Kisha, Felix och Nathan. Leah och Kisha får vi följa närmre. Det är skarpt iakttaget, drastiskt och humoristisk.

Leah har flörtat med alternativrörelserna och först nu lugnat ned sig. Förväntningarna på barn och familj från mannen och mamman deckar Leah, hon har svårt att göra motstånd, blir apatisk.

Så har vi Nathalie - som först kallas Kisha (mycket förvirrande just när det sker men har att göra med hennes klassresa). Religiöst hem, knappt med pengar. Kisha är extremt ambitiös och sparsam, fullt upptagen har hon ingen tid för frigörelse. Kisha vill satsa på något säkert, det blir juristbanan. Namnbytet hänger ihop med hennes strävan att ta sig bort från Caldwell, och höghusen. (Caldwell finns inte men annars stämmer alla andra londonortnamn)

Felix besöker sin far, en tidigare radikal man som gjort allt det man gjorde i "the swinging London" på 60-talet. Därefter besöker han sin bedagade älskarinna för att göra slut.

Det handlar om medvetna och omedvetna val, att uppväxtmiljön är en barlast för en men blir en katapult för en annan. Så därför kan vi i ena stunden vara i en superlyxig lägenhet som ekar av trendig minimalism för att straxt innan gjort ett besök i en högljudd, trång lägenhet i ett slitet hyreshus. Klass och ras finns med som en varp i väven.

Kronologin står inte i fokus, inte heller att sätta läsaren in i sammanhangen. En hel del i boken är underförstått, det är lite som korsklippt film. Vi får samla på oss information som vi kan ha användning av senare och då blir vi belönade. Speciellt blir det i bokens andra del, den som handlar om framför allt Kishas uppväxt, Vi presenteras en numrerad rubrik, så ett kort stycke som ibland hör ihop med det tidigare ibland inte. Det är som om den allvetande berättaren låter sitt förstoringsglas stanna till en stund, cirkla runt i ögonblicket och flyttar sedan slumpmässigt vidare och vi presenteras en ny rubrik och stycke.

Prova! Jag kände mej förflyttad till en värld som är tio år före oss med sin multikultur och urbanitet. Idag är det storstäderna som blir ännu större - megastäderna. Här kan vi dyka ner och få en glimt.

Hittade en fin intervju på BBC-Radio 4 med Zadie Smith i serien Cast Away. Här berättar Zadie Smith om sin uppväxt i just NW, sitt skrivande och om sina musikfavoriter. Musiken är också ständigt närvarande i boken NW.

/Annika

Reservera NW i bibliotekets katalog

Hem till mig

Jag läser Trude Marsteins Hem till mig, och försöker vara på min vakt. Som i alla bra romaner infinner sig känslan av att var förledd; på väg in i en lömskt gillrad fälla. Förmodligen borde jag ha hajat till redan på sidan ett, vid Oves första lilla otrohetsaffär, för att sedan konstruera förnuftiga analysmodeller om vilsen manlighet och stegrande konsumtionshets.

Men det går dåligt, och mycket har det med språket att göra. Precis som landsmannen Knausgård är Marstein en författare som liksom läses intravenöst. Hennes mjuka, detaljrika, perfekt rytmiserade ordflöde kan bara med stor viljekraft ledas in via hjärnan.

Och även själva historien är behagligt fri från tvära kast. Den spänner alltså över dryga tre decennier i den bildsköne allmänläkaren Oves Hauglis liv, med nedslag vid åren 1978, 1983, 1991, 1994, 2004 och 2010. Sex kapitel, med minst en ny älskarinna i varje. Ove blir pappa igen, måste skilja sig, flytta, kämpa med relationen till sina tonårsdöttrar, ljuga vidare om konferenser och pappershögar som måste jobbas undan.

Vardagsdramatik således, men alltid med betoning på det första ordledet. De sex olika nedslagen skapar med genialisk enkelhet en starkt lusekoftsmakande realism. Slitsamt livspusslande i det snäva perspektivet, medan förändringarna framträder först i det större. Wenche byts till Marion, Åse till Silje till Charlotte. Gång på gång faller Ove för frestelsen att bättra på livets ständigt flagnande förgyllning, medan tomrummen därunder ekar allt mer illavarslande.

Eller gör de det? Kanske finns det inga tomrum, kanske är livet ingenting mer än den där tunna förgyllningen?.. Jag misstänker att det är omoraliskt att sympatisera med den på många sätt naive och gravt egoistiske Ove. Men det är svårt att låta bli. I grund och botten är det två högst mänskliga svagheter som driver honom – kärlek (i överflöd) och dödsångest.

Exempelvis det lilla faktum att Ove är en hängiven långlöpare placerar honom samtidigt bortom den enkelspåriga symbolik över vår tids accelererande jakt på nya, snabba kickar, som Hem till mig hade kunnat stanna vid. Andra indikationer på denna komplexitet är Oves vana att hela tiden minnas och sakna de kvinnor han lämnat bakom sig. Och även om romanen lätt kan kokas ner till allmänmänskliga spörsmål, så måste jag – trots att det känns lite löjligt – informera om att jag aldrig läst en kvinnlig författare som på samma förtroendegivande sätt lyckats skriva drygt fyrahundra sidor ur ett strikt manligt perspektiv.

På tal om saknad så är det ett känsloläge som jag framöver kommer att förknippa Ronneby med. I nästa vecka stämplar jag in på nytt jobb i Skåne, och detta blir mitt sista bidrag till Kvarteret Ängeln. Om du tillhör den exklusiva del av läsekretsen som inte sorterar under spamrobotar, virus eller nätfiskare – ett stort tack för att du tog dig tid!

/Martin

 

Copyright/fotograf: Rolf M. Aagaard

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Jane Austen inspirerar

Ni känner väl till och har kanske läst Jane Austens bok Stolthet och fördom, om familjen Bennet med Elizabeth Bennet och mr Darcy i huvudrollerna? Kanske har ni sett någon filmatisering? Om inte finns en av dem till utlån hos oss. Men det jag skulle komma till är att Austen har inspirerat både amatörer och etablerade författare att skriva om familjen. Några av dem har vi på biblioteket. P.D. James version När döden kom till Pemberley som jag bloggat om, Collen McCullough Miss Mary Bennets självständighet och så nu Jo Bakers Huset Longbourn.

Jo Baker är den enda av ovan nämnda som följer händelseförloppet i ursprungsboken. Hon bygger sin berättelse på det som beskrivs, men eftersom hon valt att lägga fokus på tjänstefolket på Longbourn så får jag som läsare reda lite mer än vad Jane Austen själv valde att berätta... För tjänstefolk hör och ser mer än vad herrskapet kan tro. Bland annat får vi reda på att mr Bennet har en väl dold hemlighet och att mr Wickham verkar vara en än större skitstövel än vad Jane Austen förmedlat!

Vi börjar direkt i veckans tvätt, där tjänsteflickan Sarah är uppe före allt-i-allon Mr Hill och hushållerskan/kokerskan Mrs Hill. Likaså ligger lilla Polly fortfarande och sover men ska snart hjälpa Sarah med tvätten. Det är dessa fyra som ser till att allt blir gjort i huset. Förutom tvätt innebär det städning, matlagning, springa ärenden, passa upp vid herrskapets bord och lugna Mrs Bennet när hon får utbrott och mycket mer. Men de funderar även över sin liv. Vad är tryggheten värd när de får slita från morgon till kväll? När de inte har sin frihet? Vad har de för val?

Så en dag, hastigt och lustigt, har betjänten James anställts. Sarah är mycket misstänksam. Hur kunde han vara lös och ledig och få tjänst? Det måste vara något lurt med honom, och vad ska hon ta reda på.

Det mesta av händelseförloppet får vi ta del av genom Sarahs ögon. Jo Baker gör det bra. Skratt och allvar blandas och jag tycker det är roligt att få återvända till familjen Bennets värld. Tror minsann jag även ska läsa Miss Mary Bennets självständighet som fick god kritik av en låntagare jag pratade med.

/Liselott

Huset Longbourn på biblioteket webbsida.

Psykodrama

Och så bleknar allt annat igen. Psykodrama, sista delen i Magnus Dahlströms löst hållna comebacktrilogi, är vårens bästa läsning. Än mer förtätad än tidigare delar (Spådom och Sken), än mer kammarspelsartad. Lika tömd på liv.

Det sista var en förenkling. Snarare är det vår fiktivt tillrättalagda, snävt individfokuserade samtid som Dahlström dränerar på liv. Det vill säga den samtid som tror starkt på ett förklarande samtal om barndomen, som vill se storytelling i ditt cv, som bereder plats åt "min sanning", och låter politiska representanter bekvämt slå sig ner i mjukt stoppade terapisoffor.

Dramat i Psykodrama spänner mellan tre personer. En patient, en terapeut och terapeutens handledare. Patienten har förlorat sin familj i en brand, och kanske höll hon själv i den tändsticka som pryder omslaget. Hon minns inte, eller minns olika. Terapeuten försöker reda ut resonemangen, tränga igenom skikten av loopar och paradoxer. Handledaren misströstar, och tycks delvis grunda sin skepsis på händelser i terapeutens egen bakgrund.

Som läsare tvingas man till ständiga omvärderingar. Det faktiska händelseförloppet ter sig alltmer oklart. Terapeutens försök till inkännande tycks föra honom på irrvägar, eller så är målet för terapin något helt annat än det förespeglade. Kanske är det terapeuten själv som är patient?

Företaget tycks hur som helst hopplöst, och det mästerliga i Dahlströms dialoger är deras förmåga att blotta sin oförmåga, med en bara skenbar förankring i en objektiv verklighet. Och detta i kombination med Dahlströms patenterade detaljfixering. Det nollställda registrerandet av dofter, texturer och väderförhållanden leder nästan tankarna till Andréexpeditionens loggböcker. Samma tomma saklighet, samma mörka bråddjup mellan raderna, samma förrädiskt tunna golv under en av normer, koder och berättelser konstruerad civilisation.

Märks det då inga ljusglimtar i Psykodramas mörker? Nja, möjligtvis i den helt otroliga inlevelseförmåga som den sammantagna romantrilogin visar prov på. Solidaritet, om man så vill. Poliser, läkare, arkeologer, socialsekreterare och terapeuter – Dahlström tycks ha ägnat en hel yrkeskarriär bland samtliga. Hans beryktade femton tysta år torde knappast ha förslagit.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog