måndag 21 december 2015

Villette, en återutgiven klassiker

Det är inte så dumt när klassiker blir översatta på nytt. Chansen är då stor att de köps till biblioteket och jag får ögonen på dem. Den här gången var det Charlotte Brontës Villette som det blev av att jag läste. Den bok hon annars är mest känd för är Jane Eyre.

I Villett följer vi den unga kvinnan Lucy som av en händelse använder sina sista slantar för att ta sig över Engelska kanalen. Ännu mer slumpartat står hon en sen kväll framför dörren till en skola där hon söker tjänst. Med början som guvernant blir hon snart lärarinna och det utan att kunna ett ord franska. Lucy är som hon är och omges av spännande människor som lärarna på skolan och andra personer runt henne. Lucy iakttar sin om givning och drar sina slutsatser om människorna hon har omkring sig. Det är roligt, allvarligt spännande och ibland lite skrattretande men jag gillar det. Vi följer Lucy i motgångar och i medvind genom hopp och mörker. Här finns intriger och hemligheter. 

Det är roligt att läsa en bok som ursprungligen är skriven i mitten av 1800-talet. Berättartekniken skiljer sig en hel del från dagens deckare… Nyöversättningen göra att språket flyter lätt och läsningen går snabbt. Den enda jag riskerar att fastna på är alla fotnoter som förklarar både det ena och det andra, men å andra sidan är de inte nödvändiga att läsa.  

/Liselott


onsdag 16 december 2015

Domaren

Fiona Maye är en högt aktad medlem av domarkåren i London, hennes revir inom rättsväsendet är familjerätt. Med åren är det hos Fiona de svåra målen hamnar, de som rör skilsmässor och vårdnadstvister bland annat. Veckornas arbete kräver många timmars intensiv koncentration. Kanske lite väl många för vad Fiona inte visar utåt är att det pågår en djup schism mellan henne och maken Jack. En klyfta har uppenbarats och frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra igen?

Men det som tar mycket energi för Fiona, när vi kommer in i handlingen, är ett mål om den snart 18-årige Adam och hans familj. Adam är svårt cancersjuk och både han och hans föräldrar vägrar behandling med blodtransfusion. Ena parten, sjukhuset, vill pojkens tillfrisknande. Andra parten är en familj som följer Jehovas vittnes tro på att inget främmande får komma in kroppen. Fiona dömer efter mycken vånda till sjukvårdens fördel. Adam får transfusion och tillfrisknar. Den välskrivna domen bygger på genomtänkta avvägningar om människans väl och ve.

Under rannsakningen besökte Fiona Adam på sjukhuset och det blev en omvälvande vändpunkt, i alla fall för Adam. Fiona med sin bakgrund hanterar mötet som en del i arbetet medan det för Adams del blir livsavgörande ur flera aspekter.

Det här är kort om handlingen. Men en bok av Ian McEwan nöjer sig inte med det yttre hur spännande det än kan synas. Han vill mer, han vill få oss att fundera. Några av frågorna han vänder och och vrider på är: Kan man bara ta sin partner för given?
Var går gränsen för vårt ansvar för andra människor?
Kan en handling, en impuls i stunden, någonsin förlåtas av en annan människa?

Relationer och känslor som inte fångats i ord, känslor som missförstås, urstarka viljor som krockar. Den respektabla ytan och vad som döljer sig därunder. Konsekvenserna av att inte förstå varandra. Svåra grejer men allt är så snyggt, så elegant formulerat. Det är det jag tycker är Ian McEwans signum.

Tack vare Domaren är jag glad att få återknyta till en författare som givit mig andra stora läsupplevelser som Chesil Beach och Försoning.
/Annika


Reservera Domaren i Ronnebys katalog

lördag 12 december 2015

På andra sidan Fågelsången

Ett stråk av mystik är det i Stefan Castas nya bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp? Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?

Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott


onsdag 9 december 2015

Nora Webster

Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars, på gott och på ont.

Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är knappt hemma. 

Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det. Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.


Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för honom nu?

/Lislelott

onsdag 2 december 2015

Horn av Joe Hill

Efter en blöt natt vaknar Ignatius ”Ig” Perrish upp bakfull och lätt förvirrad. Han snubblar in i badrummet och gör sitt bästa för att träffa toalettstolen när han får syn på sig själv i spegeln. I pannan på Ig har det börjat växa två horn…

För ett år sedan hade Ig ett bra liv, han hade stora framtidsplaner och han var tillsammans med kvinnan han planerade att leva resten av sitt liv med. För ett år sedan, efter att Ig hade lämnat henne ensam på en krog efter ett bråk, hittades Merrin våldtagen och mördad i en skogsdunge. 
Ig var den ende misstänkte för brottet, och trots att han aldrig åtalades, trots att inga bevis någonsin funnits mot honom, har hela det lilla samhället där han bor dömt honom. Vem skulle annars ha gjort något så fruktansvärt mot Merrin om inte Ig?

Nu, nästan exakt ett år efter det hemska dådet, har alltså Ig vaknat upp med horn i pannan. Det visar sig snart att hornen tvingar alla han möter att avslöja sina mörkaste hemligheter.
Ig beslutar sig för att utnyttja denna fruktansvärda nyvunna talang för att själv försöka ta reda på vad som hände den natten då Merrin på ett så horribelt sätt miste livet. Ig beslutar sig för att själv finna mördaren. Samtidigt som han inte är riktigt säkert på om allt detta händer, eller om han helt enkelt har blivit galen.

Detta är den första bok jag läst av Joe Hill, och jag är glad att jag gjorde det. Det var svårt att lägga ifrån sig boken när jag väl börjat läsa, den var väldigt spännande och på sina ställen ganska rolig. 

Hill är son till Stephen King, och som någon som läst mycket King, märker man likheter i deras sätt att skriva, även om Hill verkligen särskiljer sig och står på sina egna ben.
Boken Horn har även filmatiserats med Daniel Radcliffe (Harry Potter) som Ignatius Perrish.

Tycker man om att läsa spännande böcker med övernaturliga inslag tycker jag verkligen att man ska ge Horn en chans. Själv ska jag se vad för något mer intressant Joe Hill har skrivit.

/Caroline




lördag 28 november 2015

En sång från havet

En sång från havet är en bok om förändringar i livet och hur det kan påverka en. Eller snarare hur personer väljer att påverkas av det. I nutid följer vi galleriägaren Zach som står på randen till att lägga ner sin verksamhet. Skild är han och nu flyttar älskade dottern med mamman till USA. Hur ska han orka vara pappa med Atlanten emellan? Ett sätt för Zach att rädda sitt galleri skulle vara att sälja sina högst älskade tavlor av konstnären Aubrey. Men istället ämnar han fullfölja uppdraget att skriva en biografi om Aubrey, ett uppdrag som legat i träda allt för länge. 

I jakten på nya uppslag till biografin söker han en av konstnärens modeller och finner henne. Men vad är det hon berättar. Vad är sant, vad förskönar hon och kan han skriva om det? Platsen är en liten by vid Englands kust och tiden är 1930-talet. Vi erbjuds en berättelse om en flicka, Dimity, som växer upp i ett samhälles utkant. Mamman är byns hora, häxa och läkekvinna och hon behandlar sin dotter allt annat än väl. Här gäller det att kämpa för att få mat på bordet. 

Plötsligt ser en man henne, en konstnär som målar henne och som han ser henne. Fullt fokus och full uppmärksamhet och han tycker hon är vacker. Samtidigt bjuds hon in att bli hon en del i hans familj och får en vän i hans äldsta dotter. Men det är tudelat. Aubreys livskamrat Celeste ser inte med blida ögon på makens modeller och när Dimity tar allt mer plats blir spänningen trion emellan allt påtagligare. Men vad händer med Dimity? Hur formas hon av denna uppmärksamhet? Det är intressant och spännande. Jag måste säga att denna tredje bok av Katherine Webb är den bästa hitintills. 

/Liselott

tisdag 24 november 2015

Effekten av Susan

Högoktanig action bland Köpenhamns traditionstyngda institutioner och välsituerade villaområden kryddat med syrlig svart humor, kan det vara något? Den som tidigare läst Peter Höeg vet att han fångar upp tendenser i vår samtid och blandar friskt mellan berättarstilar. Här en mix av detaljrikedom på molekylnivå till utsvävande framtidsscenarier vilka blir mer och mer skrämmande ju längre jag läser.

Susan Andersen är en hängiven världsberömd fysiker. Hon ser fysiska samband och lagar överallt i sin vardag, även när det gäller relationer. Men nu har hon hamnat i knipa och för att komma loss pressas hon att leta reda på ett dokument, vilket visar sig vara högintressant. En Framtidskommission som förutsåg hot och händelser fick lägga ner sin verksamhet, men protokoll finns gömda någonstans. De som kan tänkas veta något faller som käglor. De dör precis innan Susan och hennes familj hinner söka upp dem. Någon följer tätt i deras spår, starka krafter verkar veta familjens rörelser in i minsta detalj. Och så drar det vidare ut i Öresund, ner i kulvertar och upp i luften.


Effekten undrar ni kanske, vad menas i titeln: Effekten av Susan? Jo Susan har en mycket speciell talang, hon kan få människor att säga det de tänker. Överrumplade och generade blir de rädda för Susan. Denna talang använder sig Susan av som vapen vilket bidrar till att skruva åt thrillern om den hemliga Framtidskommissionen ytterligare.

Stundtals är jag road, ibland rycks jag med i den skruvade handlingen och vad det lider får jag kläm på vad jag tror Peter Höeg vill. Han vill roa oss en stund under galjen.
/Annika

Reservera Effekten av Susan i bibliotekets katalog

torsdag 19 november 2015

Fiskarna har inga fötter

Det är spännande att börja läsa Jón Kalman Stefánsson nyaste bok Fiskarna har inga fötter. Han är en författare jag alltid lånar när han kommer med något nytt. Denna gång tror jag nästan att han överträffar sig själv. Orden och meningarna vindlar fram över sidorna. Jag måste vara fokuserad, koncentrerad för att inte tappa bort mig och för att förstå vad han skriver Stefánsson. Samtidigt sätter hans ord igång tankar i mitt huvud som vindlar iväg på helt andra håll. Det är härligt att läsa en författare som får mig att fundera inte bara försjunka i berättelsen. Men det tar tid att läsa och jag får många gånger återvända och läsa om för att förstå vad som händer.

Det jag läser är en berättelse avbruten av minnen. De flödar om vartannat. Fascinerar och vilseleder mig. Ari är på väg tillbaka till Island, någon väntar på honom. Någon som berättar om sitt liv, Aris liv och deras förfäders. Nutidshistoria blandas med släktens historia. Nutiden är Keflavik, den svartaste platsen på hela Island. Förr blomstrande i och med den amerikanska militärsbasen och rikt fiske men nu finns där inget. Både amerikanarna och fiskekvoterna är borta. Förr-berättelserna skildrar just fisket, männen som fiskade och kvinnorna som blev kvar på land. Men framför allt sinnet på dem, vad som drev människorna åt olika håll och till olika beslut. Kärleken som helar och förstör.

Jag kan inte låta blir att dra en parallell till Arnaldur Indriðason senaste bok Den som glömmer. Jag läste den nyligen och den utspelar sig delvis i samma tid (slutet av 70-talet) och ett mord sker just på militärbasen. Det är alltid intressant att se hur samma plats beskrivs och behandlas av olika författare.

Stefánsson är riktigt duktig på att beskriva. Miljön känns nära och det känns som jag förstår människorna. Allt blir intressant, tydligt och det mesta även vackert.


/Liselott

lördag 14 november 2015

Ett förbud mot mord

Det är så härligt att börja läsa vissa böcker. När jag läser är det som att träffa en kär gammal vän, trots att jag inte läst mer än de första raderna. Louise Penny lyckas förmedla den känslan när hon skriver sina böcker. Den första på svenska kom 2012 och jag bloggade om den. Sedan följde två till i ganska rask takt. Men nu har det varit tyst sedan 2013 så jag blev extra glad när en ny bok översatts till svenska, Ett förbud mot mord

Hon håller kvar vid sin stil. Där persongalleriet och deras egenheter är minst lika viktigt som mordgåtan. Miljön är den mysiga småstaden och dess gilla gång (eller i detta fallet vildmarken) långt ifrån storstadshetsen.


Kommissarie Gamache och hans fru firar bröllopsdagen på det vanliga stället. Ett hotell vid en sjö i vildmarken, med härlig stämning, omtänksam personal och mycket god mat. De laddar batterierna för ytterligare ett år. Denna gång befinner sig även familjen Finney på hotellet. Åldriga modern med sin andra make och för en gång skull alla hennes tre barn med familj (varav paret Gamache känner två i sällskapet väldigt väl). Men det är ingen lycklig familj som återförenas. Snarare tvärtom, de förstår att med några få ord sätta piken där den smärtar mest. Snart är en av dem död… Gamache får avbryta sin semester och utreda vad som hänt. Han gör det på sitt alldeles egna sätt. God hjälp har han av sina kollegor.

/Liselott

onsdag 11 november 2015

Húrins barn

När någon säger J.R.R. Tolkien så tänker nog de flesta på magiska ringar, trollkarlar och fantastiska scenerier. Jag har varit förtjust i Tolkiens böcker sedan första gången jag läste Bilbo hemma hos min mormor och morfar för sisådär 25 år sedan och en av mina absoluta favoriter är Silmarillion, även om den är lite komplicerad med sina många namn och händelser som efter ett tag blir svåra att hålla isär.

Men nu ska vi prata om min senaste Tolkien-upplevelse, nämligen Húrins barn. För er som läst Sagor från Midgård så är det här en lite mer utbroderad version av berättelserna om Thúrin och Nienor. För er andra är detta en mörk och sorglig saga från Midgårds första ålder, när människorna fortfarande var unga och Morgoth regerade i Angband. Språket är fantastiskt, jag uppskattar att man låtit texten vara just så poetisk som den är. Eller vad sägs om följande beskrivning: 

Hennes hår var som de gula liljorna i gräset när hon sprang över ängarna, och hennes skratt var som ljudet av den muntra bäcken som kom sjungande ut ur kullarna och drog förbi väggarna i hennes fars hus. Nen Lalaith kallades den, och efter den började alla i hushållet kalla barnet Lalaith, och deras hjärtan gladdes när hon var bland dem.

Húrins barn lider lite av samma problem som Sagor från Midgård och Silmarillion, språket är vackert men meningarna är inte helt lätta att ta till sig. Ofta slutar det med att jag läser ett eller två kapitel innan jag behöver lägga boken ifrån mig för att smälta det jag läst, och det jag läser tar längre tid än något annat jag tagit mig för det senaste året, oavsett språk.

Men det är en del av charmen med boken, och om du gillar språket i till exempel Silmarillion men letar efter något som inte är lika invecklat så är Húrins barn ett jättebra läsprojekt. Det här är även en trevlig bok att ha på sängbordet, man läser ett kapitel eller två innan det är dags att sova och det är alldeles lagom.

Så om du gillar fantasy och sorgliga ödesäventyr så är Húrins barn definitivt något för dig. Jag själv är ju väldigt förtjust i Tolkiens böcker så det är lite svårt att vara objektiv i min bedömning, men det här är en av hans bästa sagor enligt mig.

/Andreas

onsdag 4 november 2015

Amandas gåta

Gåtan (eller snarare gåtorna) Amanda ska lösa är mord. I vanliga fall funderar hon över fiktiva mordgåtor i ett dimmigt 1800-tals London. Det gör hon tillsammans med vänner spridda över världen i ett rollspel hon leder. Men nu sker det mord på Amandas hemmaplan och en spådam har spått att ett blodbad ska äga rum i stan. Klart att vännerna blir intresserade av att diskutera dessa verkliga fall. Särskilt som Amandas pappa som arbetar på mordkommissionen i San Fransisco delar med sig av uppgifter till sin dotter som han inte borde dela med någon annan än sina kollegor… Amanda och hennes grupp undersöker om morden kan hänga ihop på något sätt. Som hjälp bjuder Amanda in sin morfar i spelet.

Samtidigt följer vi allt annat som händer i Amandas och hennes familjs liv. Morfar och pappa har jag redan nämnt. Den sista i familjen är Amandas mamma som behandlar människor på en holistisk klinik. Som gjort för att författaren, Isabel Allende, ska kunna dra in en fascinerande samling människor och det gör hon inklusive en rik älskare och en förälskad krigsveteran.

Det händer massor i boken. Det känns som händelser och beskrivningar smattrar fram. Men det blir inte för mycket utan känns bra och det är inte långtråkigt en minut av lästiden.
Tidigare har jag läst och skrivit om Mayas dagbok av samma författare om du är nyfiken på den.

/Liselott



lördag 31 oktober 2015

Vi tar oss till en ö vid norska kusten

Jag har läst boken De osynliga av norrmannen Roy Jacobsen. När boken börjar är huvudpersonen Ingrid 3 år. Tillsammans med mamma och pappa, moster (som är lite eljest) och farfar bor hon på en enslig ö utanför Norges kust. Det är dessa fem som ska få livets nödtorft att odlas och samlas in, fiskas upp, jobbas ihop och räcka till sig och djuren. Stillsamt berättar Roy Jacobsen hur deras liv ser ut under 15 år. 

Berättelsen är baserad på verkliga händelser. Ingrid växer upp och vi följer hennes och familjens liv genom glädje och sorg, födelse och död och framför allt vardagen. Jag älskar att följa deras slit och vedermödor. Många gånger förundras jag över hur deras verklighet ser ut. Tänk att leva så, att orka slita – eller orkar de? Hur behöver de vara till sinnet för att orka leva på detta sätt när det inte är mycket som är särskilt lätt. När det social skyddsnät som jag lever med inte fanns.

Naturen är ständigt nära och skildras fint av Jacobsen. Årstiderna följer varandra och sysslorna på ön med dem. Vädrets makter påverkar så att det som gick bra ett år går sämre ett annat. De försöker få det bättre genom slit och investeringar. Ibland går deras arbete om intet, ibland går det bra men det finns alltid bara en väg att vandra och det är den framåt. Berättelsen har ett lugn i sig som väger mot de dramatiska händelser han skildrar. Dramatik som är familjens vardag.


Detta är den första av Roy Jacobsens böcker som jag läser men det är den 13:e som kommit ut på svenska. Jag kommer att titta lite närmare på de han skrivit tidigare, läsa någon och se om jag gillar de lika mycket som denna senaste.

/Liselott

tisdag 27 oktober 2015

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

onsdag 21 oktober 2015

Vänner - vad som än händer?

Kristin Hannah är en produktiv författare och vi har 11 av hennes böcker på svenska. Hon kom med en ny bok i år som heter Flyga vilse. När jag läste om dess handling blev jag lite nyfiken på att läsa den. Men Flyga vilse är en fristående fortsättning på en tidigare roman av Hanna: Vad som än händer. Den kom redan 2009 men jag hade inte läst den, men nu har jag! Fort gick det för Hannah hade skrivit så att jag var tvungen att läsa vidare ett kapitel till och ett till…

Boken handlar om Kate o Tully. Två flickor med sina olika bekymmer som träffas och blir vänner. De följs åt genom åren och jag är med dem igenom alla händelser. Hannah väljer att hoppa över vissa år i tjejernas liv, väljer liksom ut de bästa bitarna där jag kan följa deras vänskaps utveckling i med- och motgång. Hur de interagerar, vilka roller de tar i sin vänskap utifrån sin personlighet. Att det kanske inte alltid är så lätt att berätta allt för sin bästa vän. Jag har svårt att inte engagera mig i deras liv och känslor. Samtidigt förankrar Hannah att åren går genom att redogöra för utmärkande händelser i historien (exempelvis att Lady Di dött, 11 september etc.) Boken spänner från 60-talet fram till början av 2000-talet.
Så vill du läsa en bok som är lätt att försjunka i så rekommenderar jag Vad som än händer. Är nu spänd på att få läsa fortsättningen.

/Liselott


lördag 17 oktober 2015

En bön för de stulna

En tisdag i somras satt jag och körde runt till våra filialer för att hämta och lämna böcker. På radion har jag nu för tiden P1 och så var också fallet den tisdagen.
Just den tisdagen bestämde jag mig för att lyssna på radioföljetongen istället för att byta till P4, något som visade sig vara ett smart val. Det var nämligen min första kontakt med boken En bön för de stulna och författaren Jennifer Clement.

Eftersom jag bara har tillgång till radion när jag sitter i biblioteksbilen, så var det en något splittrad lyssning av boken, och jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle läsa den.

En bön för de stulna är en roman om en fiktiv flicka i Mexiko, baserad på de intervjuer och samtal som Jennifer Clement haft med kvinnor från olika platser runt om i landet.
Boken handlar om flickan LadyDi Garcia Martinez och vi får följa hennes uppväxt i närheten av Guerrero, när hon gömmer sig för kartellernas kidnappare och försöker leva ett drägligt liv bland skorpioner, leguaner, mördare och en smått galen mamma.

Det som lockade mig med boken är detsamma som gör den lite svår att ta till sig. Som västerlänning är boken en lite obekväm indikation på hur bra vi egentligen har det.
Vi får hela tiden följa berättelsen ur LadyDi’s synvinkel, se det som händer med hennes ögon. Ofta leder detta till en frustration över att hon accepterar saker som vi här i väst antagligen inte ens skulle kunna drömma om. Flickorna smutsar ned sina ansikten med jord, målar tänderna med tusch och gömmer sig i gropar för att inte bli ”stulna” av knarkkartellerna. Den största gåvan en flicka kan få vid födseln på berget är att vara så ful att ingen karl någonsin kommer vilja röra vid henne.
Jag blir än mer upprörd när jag inser att Jennifer Clement baserat boken på sina intervjuer med kvinnor i Mexiko, och att det antagligen finns mer än ett korn av sanning till de hemskheter hon beskriver.

Det som gör den här boken till en riktigt läsvärd upplevelse är att den är ärlig, tydlig och rak. Här lyfts problemen fram med en röst som accepterar det som sin vardag. Det finns en dröm om något bättre, men det är bara en dröm.

Eller?


/Andreas

onsdag 14 oktober 2015

En riktig bladvändare

Vilket lyckat drag att jag tog hem Maggie O´Farrells bok Den hand som först höll min. Jag började läsa och det var spännande och engagerande med en gång men också lite tungt. 

Boken innehåller två berättelser. Den ena om en ung kvinna, Lexie, som följer sin ingivelse och flyttar till London för att söka arbete och lycka. Den delen utspelar sig under 50-talet. Lexie lyckas genom kontakter (sin älskare) få jobb på en konsttidskrift. Tidskriften är liten och personalen sliter med att få ihop ekonomi och bra artiklar. Jag är verkligen med i slitet och miljön, O´Farrell fångar det utmärkt. Samtidigt följer jag nästan andäktigt Lexies liv och leverne, vad hon går igenom och hur hon utvecklas i sin yrkesroll och i sig själv.

Det tunga är att i den andra berättelsen följa en ung kvinna som försöker återhämta sig efter en traumatisk förlossning. Hon minns inte vad som hänt. Hon står med sitt nyfödda barn och försöker hantera sin nya tillvaro och dölja för sin man att hon inte återhämtat sig från förlossningen, för vissa saker går inte att säga. Men det liv hon levde innan barnet har verkligen havererat och hennes kropp också. Ska det vara så här frågar hon sig. Men då det blir bättre för henne börjar hennes man att uppföra sig underligt. Vad är det han inte säger?

Så fortsätter berättelsen eller berättelserna och det är vardag och slitigt och O´Farrell beskriver och skriver så jag bara vänder blad efter blad efter blad. Andra kvällen jag tog upp boken så förvånades jag över hur mycket jag hade läst kvällen innan. Det är okonstlat och vackert och i brist på ett bättre ord svårt.  Men det är svårt på ett väldigt bra sätt. Ju fler sidor jag läser desto mer djupnar intrigen, hemligheter anas och bekräftas och jag tänker hur ska hon få ihop det här? Hur ska det gå för kvinnorna hon skriver om? Till slut når jag den underbara känslan av: Aha, det är så det hänger ihop!

Jag vet inte om jag egentligen vill dra paralleller men lite som Jojo Moyes berättelser är det allt, men inte så glättigt och lätt. Lite mindre feelgood men så vansinnigt bra. Kärlek, hjärta och smärta och härlig vardag. Maggie O´Farrell har flera av sin böcker översatta till svenska och dettta är den första jag läser men absolut inte den sista! Den bok av henne som gavs ut förra året var Sommaren utan regn, den efterfrågades då av flera låntagare. Nu ska jag absolut läsa den.

/Liselott 

Reservera Den hand som först höll min eller Sommarenutan regn i bibliotekets katalog.

lördag 10 oktober 2015

Olive Kitteridge

Elizabeth Strout – Olive Kitteridge

Man kan likna denna bok vid en novellsamling, den innehåller tretton historier som binds ihop av en gemensam nämnare: fru Olive Kitteridge. Vi får lära känna henne genom separata berättelser om invånarna i en liten ort vid namn Crosby i den amerikanska delstaten Maine. Crosby är en typisk by där alla känner alla, och genom att vi redan i det första kapitlet exempelvis får följa hennes make Henry som dessutom var byns apotekare får vi direkt några pusselbitar serverade.

Olive är en komplex kvinna. Hon var byns lärarinna under många år varför många har en relation till henne. Både barn som lytt under hennes strikta regi och föräldrar till dessa barn bjuder på sina egna historier. Vi får lära känna mannen som efter nogsamt funderande tänker ta livet av sig men som i sista stund hindras av att Olive knackar på bilens fönsterruta och vill småprata lite. Vi får även vara med om en riktig katastrof när Olive och Henry hamnar mitt i en förödmjukande kidnappningssituation som tvingar dem att omvärdera sina liv och sitt äktenskap. Och vi får stå bakom gardinen när parets son Chris har gift sig och hans nya fru står och ondgör sig över Olives klänning. Hon hämnas för övrigt denna oförrätt på ett väldigt roligt sätt.

Min favorit i det stora persongalleriet är den sorgsna Angie. Angie spelar piano varje kväll på stamhaket Warehouse Bar & Grill, men hon lider av scenskräck så hon tar alltid en liten whisky innan hon promenerar bort. Den lilla whiskyn har förvisso blivit lite större genom åren, men hon är ingen alkoholist utan bara lite nervös. Angie tänker mycket där hon sitter bakom pianot, och det är hennes tankar om livet som fascinerar mig så mycket. En enkel människa som stilla funderar kring stora frågor.

Olive Kitteridge gavs ut i England 2008 men kom inte på svenska då, det är nog så att det var den populära tv-serien med samma namn som kom 2014 som möjliggjorde denna fina och lite varsamma översättning. Jag har inte läst boken på engelska men är nöjd med översättningen som målar fram en stillsam känsla för både personerna och environgerna tack vare det ibland nästan lågmälda språket.


/Alex

onsdag 7 oktober 2015

Istvillingar

Åh så härligt att få läsa en bok med riktigt bra driv i. Berättelsen och språket samverkar så jag bara läser och läser. Boken är Istvillingar av S.K. Tremayne

Sarah och Angus befinner sig i en hemsk situation. Livet de en gång hade faller sönder runt dem. Av tvillingdöttrarna Lydia och Kirstie finns nu bara Kirstie kvar. Lydia dog i en olycka, ett fall från en balkong. Alla tre försöker de hantera sorgen och saknaden. Jag vet inte vem av de tre som har det värst, troligen Kirstie. 

Nu försöker de få till en förändring – Sarah och Angus har bestämt sig för att helt byta miljö. Familjen flyttar från London till en liten ö i Hebriderna utanför Skottlands kust. Huset är i behov av helrenovering och det krävs för det mesta båt för att ta sig till och från ön. Det är en utmaning de själva valt som väntar dem och det borde kännas bra. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. 

Sarah märker att Angus döljer något för henne och när Kirstie sakta förändras och agerar som om hon var Lydia vet Sarah inte vad hon ska tro. Vem av tvillingarna var det som egentligen dog och hur gick det till. Signifikant är att Sarah och Angus inte pratar med varandra. De iakttar och funderar var och en på sitt håll men berättar inget för varandra. Misstankarna växer dem emellan, missförstånd och slitningar blir resultatet. Hur ska det sluta?

Tremayne väver ihop händelser och miljö på ett utmärkt sätt. Jag vet inte om det är en psykologisk thriller, en spökhistoria eller ett relationsdrama jag läser. Men jag vet att det är riktigt bra. 

/Liselott

lördag 3 oktober 2015

Pojken som läste Jules Verne

Han kallas Pyret för att kompisarna är huvudet högre men Nino bär detta med jämnmod för han tänker mycket och inser att om han blir stor och stark kommer han att tvingas bli soldat precis som sin pappa, och soldat vill han inte bli. Soldatlivet kan Nino inifrån för han bor på en civilgardesförläggning i 40-talets Spanien med sin familj. Lägenheterna är trånga och lyhörda och det finns mycket Nino har förstått som hans föräldrar inte har en aning om. Han har insett att livet är ett helvete för pappan som tvingas jaga upprorsmän och vad värre är till och med skada dem. Att sluta skulle vara samma sak som att desertera och då drabbas även familjen. Så soldat vill Nino absolut inte bli.

Då är livet lättare hos Pepe portugisen som bor i en gammal kvarn en bit uppåt bergen. Där kan man fånga kräftor eller bada i bäcken, där kan Nino koppla av och skratta tillsammans med mannen som ingen riktigt vet var han kommer ifrån. En dag får Nino låna en vacker bok av Pepe. Pärmen visar en mystisk ö i ett dramatiskt hav. Så börjar Nino att sluka Jules Verne, en välkommen flykt i det spända läge som alla mer eller mindre befinner sig i Spanien 1948. Andra världskriget är slut men terrorn finns kvar i Spanien mellan nationalisterna och rebellerna som omgrupperat sig och för en gerillakamp mot bland annat civilgardisterna i staden Fuensanta de Martos i Andalusien.

Pojken som läste Jules Verne är en underbar berättelse av Almudena Grandes. Genom Ninos först oskuldsfulla ögon tar vi del av ett inbördeskrig men det inser inte Nino förrän han blivit äldre. Han vet ju inte om något annat än utegångsförbud och att soldaterna bestämmer allt i en hårt reglerad värld. Sakta förstår han orättvisorna och med tiden inser han att ett allvarligt spel sker mitt framför hans ögon. Lägg därtill den stora dos han får av äventyrsberättelserna vilket kryddar Ninos liv och spelar en viss roll senare i boken.

Boken börjar med ett kartavsnitt av Andalusien där allt utspelar sig. Jag hade också velat ha en lista över alla inblandade i berättelsen och deras inbördes relationer. Så ett råd till dig som blir sugen på att läsa boken, jag lovar du blir rikligt belönad, försök att ha koll på alla namnen redan från början.
/Annika

Reservera Pojken som läste Jules Verne i bibliotekets katalog

onsdag 30 september 2015

Dörren till sommaren

Robert A. Heinlein tillhör den gamla skolan av Science Fiction-författare.
Tillsammans med giganter som Isaac Asimov och Clifford D. Simak hjälpte han oss att beskåda en framtid som verkade lika avlägsen som overklig. Nu för tiden är den framtiden samtid, fast det är inte så hemskt mycket som stämmer i profetiorna från Dörren till sommaren. Det finns fortfarande inga tidsresor, vi har inte befolkat några andra planeter och robotar lyser fortfarande med sin frånvaro i hemmen.

Men det är just detta, samt det faktum att Daniel B. Davies lever i vad som endast kan beskrivas som en parallell ”kanske-värld”, snarare än vår egen välkända och ack så vanliga värld som gör att boken är så fängslande, trots att den har nästan 60 år på nacken. Den beskriver det som författaren hoppades skulle bli framtiden.

Det ska kanske tilläggas att konsensusen bland Science Fiction-författare på den här tiden var att framtiden var ljus, vi kommer att ta oss ut i rymden och robotar kommer att bli våra vardagshjälpare. Sjukdomar kommer att hållas i schack med piller och teknologi, människan kommer att få mer och mer tid över till att uppfinna, och till och med åldersdöden kommer vara ett hinder vi överkommer, eller i alla fall håller tillbaka längre och längre.

Men låt oss istället fokusera på den här boken. När vi lär känna herr Davies är han arbetslös, rik som ett troll och fullständigt försupen. Han har blivit fullständigt grundlurad och utmanövrerad. Detta är egentligen inte så konstigt, då han är en lysande ingenjör, men ganska värdelös på juridik.
För att slippa sina problem bestämmer han sig för att ta den så kallade ”kallsömnen”, det vi idag skulle kallat kryostasis, om det funnits. Man fryser helt enkelt ner sovaren i ett antal år, investerar sovarens pengar enligt önskemål och väcker honom eller henne på ett förutbestämt datum, plus/minus en månad.
Vi får följa herr Davies genom en hel massa upptåg, hämndlysten skadeglädje, sorg och lycka, tills vi till slut får följa med honom när han hittar det han kallar ”Dörren till sommaren”. Men det kan jag naturligtvis inte avslöja vad det är, boken är för bra för att jag ska vilja avslöja sådana detaljer. Jag kan dock tala om varifrån han fick idén om Dörren till sommaren.

Herr Davies och hans katt, Petronius (eller Pete som han kallas), bor i början på boken i ett hus med hela elva dörrar. Så när det är snöstorm eller bara riktigt otrevligt väder så drar Pete med sig husse till varenda dörr i huset, för sommaren borde ju finnas bakom någon av dom. Och det är denna metaforiska dörr som herr Davies också letar efter.
Det är mycket trevligt och underhållande att få följa honom på resan och jag rekommenderar varmt att ni som gillar mysiga Science Fiction-historier bekantar er med Dörren till sommaren.


/Andreas

onsdag 23 september 2015

Badhytten

Christina Olséni & Micke Hansen – Badhytten

När det stod klart att Historiska Media skulle ge sig på att ge ut deckare så var jag nog inte ensam om att lägga huvudet på sned. Jag hade dock inte behövt oroa mig, Badhytten är en väldigt rolig bok. Det är en många sätt enkel deckarhistoria som rullas ut, fylld inte bara med humor utan även några fasansfullt pinsamma skämskuddeställen.

Boken börjar med att Egon och Ragnar okynnesspelar på Falsterbos fina golfbana en tidig sommarmorgon. De tillhör inte golfklubben, det har de inte råd med, så de brukar åka ut tidigt om morgnarna och spela lite innan medlemmarna strömmar till. Just denna morgon får Ragnar till ett kanonslag vid det andra hålet, men när han kommer fram till bunkern ser han att klubbens ägare Sven Silfverstolpe ligger där. Stendöd. De blir förskräckta båda två, övertygade om att Ragnar råkat döda Silfverstolpe med sitt fina slag. För att dölja sitt brott lyckas de få upp Silfverstolpes bastanta kropp på hans golfbil som står bredvid, varpå de kör honom till det än så länge nedsläckta klubbhuset. Inne på Silfverstolpes kontor försöker de få dödsfallet att se ut som en olycka genom att kasta honom huvudstupa in i akvariet.
Detta fungerar naturligtvis inte alls, och när de ringt Egons svärson som dessutom är åklagare för att fråga vad de ska göra så råder han dem – mot bättre vetande - att åka därifrån medan han försöker reda ut vad som egentligen hänt. Ganska snart står det klart att Silfverstolpe blivit brutalt mördad, inte av en golfboll utan av en betydligt mer kallsinnig person. Poliserna på orten kliar sig i huvudet eftersom kroppen uppenbarligen blivit flyttad, men varifrån? Och varför? Samtidigt sätter Ragnar obetänksamt upp lappar runtom i Falsterbo där han frågar efter ett borttappat cigarrettfodral som han förlorat på golfbanan samma morgon.

Badhytten är ingen märkvärdig bok, men den är perfekt som eftermiddagsläsning en slö söndag. Persongalleriet är välkomponerat, deckarhistorien är precis så otrolig att man går på det och jag är övertygad om att detta bara är en första del eftersom det i slutet av boken bjuds in till en fortsättning.

/Alex

Boken i bibliotekets katalog.

lördag 19 september 2015

Två serier av Harlan Coben

Fotograf: Beatrice le Grand

Sitter och funderar på om jag läst några böcker av Harlan Coben innan jag läste de ungdomsböcker han skrivit. Han har kommit med flera stycken på svenska sedan 2003. Han skriver både fristående thrillers och en serier. Det känns som jag borde ha gjort det för namnet känns väldigt bekant och inger en positiv känsla. Men det kanske bara är så att jag satt upp dem väldigt många gånger på biblioteket hyllor, läst på baksidan och inget mer. Men efter att jag läst hans tre ungdomsböcker som har Mickey Bolitar som huvudperson läser jag nu i rask takt hans serie om Myron Bolitar (Mickeys farbror). Jag har nu börjat på bok fem.

Men först ungdomsserien där första delen heter Beskyddaren. Mickey Bolitar bor motvilligt hos sin farbror. Mamma är på behandlingshem för att försöka komma till rätta med sitt drogberoende. Hon hanterade inte särskilt bra att hennes make (tillika Mikeys pappa) dog. I stan där Mickey nu bor försöker han passa in och få en plats i skolans basketlag. Han får oväntade och inte de coolaste vännerna i Ema och Spoon. Hur det går till ska jag inte ens försöka redogöra för. Men de blir vänner och hjälps åt att reda ut mystiska händelser och hjälpa ungdomar som hamnat fel. Det är engagerande och vansinnigt spännande. Berättelsen är fylld att action, oväntade vändningar, svek och hemligheter. Tre böcker har det kommit om Mikey (Beskyddaren, Jägaren och Sökaren). De är sammanhållna av ett mysterium. Är Mikeys pappa verkligen död? Men jag hoppas det kommer fler böcker om Mikey Bolitar.

Böckerna om Myron Bolitar har samma driv i sig. Spänning, humor, action och oväntade vändningar men dock mer våld i dessa böcker. Myron har en spännande bakgrund. Riktigt duktig basketspelare som skadas innan proffslivet ens börjat. Han har jobbat för FBI tillsammans med sin bäste vän Win. Vin är ett personporträtt för sig och drivs av sin egen agenda och sina egna åsikter om vad som är rätt och fel. Passar utmärkt i en bok men jag undrar om han finns i verkligheten... Nu driver Myron egentligen en sportagentur och försöker få klienter. Men i varje bok dras han in i ett mysterie kring en idrottare, söker ledtrådar, pratar med folk och träffar på lömska typer och löser mysteriet. Perfekt underhållning (istället för en halvbra serie på tv) och så har jag riktigt kul när jag läser. Första delen heter Spelaren
/Liselott


Övriga böcker av Harlan Coben i olika medier (och flertalet om Myron).
P.S Vill du veta i vilken ordning du ska läsa böckerna om Myron rekomenderar jag ett besök på Harlan Cobens webbsida för FAQ. Sök på den engelska titeln på bibliotekets hemsida så får du upp den svenska översättningen (om vi har den).