Paksenarrion: Fåraherdens dotter

Paksenarrion Dorthansdotter vill inte gifta sig! Hon vill bli soldat som sin kusin!

Boken börjar med ett gräl mellan Paks (som hon kallas) och hennes far, som slutar med att Paks rymmer hemifrån för att bli legosoldat. Hon söker upp en grupp som håller på och rekryterar frivilliga till hertig Phelans kohorter och påbörjar sitt nya liv som rekryt. I hennes dagdrömmar rider hon runt med ett magiskt svärd på en stridshäst och hjälper de värnlösa.Verkligheten visar henne dock snart att dagdrömmar är just drömmar, fast trots att det är mer slit och mindre ära än vad hon hade hoppats så verkar det som om soldatlivet kan bli ganska trivsamt.

Men det hade ju inte varit någon spännande bok om det inte händer en hel del saker, och redan innan Paks är färdig med sin utbildning har hon fått möta människors mörkare sidor och lärt sig att det finns människor som ljuger, förnedrar och utpressar de som borde vara deras vänner.Fast där finns ju även en hel del riktigt trevliga typer att lära känna, som en av mina personliga favoriter, sergeant Stammel, som stöttar Paks och hennes vapenbröder och systrar genom glädje och sorg. Den första boken Fåraherdens dotter avhandlar Paks’ första tre år i kompaniet och vi får följa henne och hennes kamrater genom framgångar och nederlag, lycka och sorg och redan tidigt i boken blir jag riktigt upprörd, ett tecken på att Elizabeth Moon lyckats fånga mig ordentligt. Sedan följer en veritabel berg-och-dal-bana av deltagande känslor, ibland sitter jag och småskrattar, ibland märker jag att ögonbrynen fallit ner på hakan och att färgskalan har börjat luta mot rött runt omkring mig.

Första gången jag läste Sagan om Paksenarrion (totalt är det tre böcker) var för ett par år sedan och det var kärlek från första kapitlet. Det som är annorlunda med Sagan om Paksenarrion är att hjälten från början inte är någon hjälte, det finns ingen Härskarring som måste förstöras eller någon personlig nemesis att jaga. Paks är en soldat i ett förvisso skickligt, men ändå ganska normalt kompani legosoldater.Vi får följa kaoset i striderna, lida med i smärtorna från blåmärken och skrubbsår vid träningarna och känna att det är väldigt skönt med en fotpall medan de stackars soldaterna är på ännu en marsch. Men det blir aldrig tråkigt, även om det är en hel del vardag så lyckas Elizabeth Moon hålla historien intressant och det blir svårt att lägga ifrån sig boken.

Det är ibland lite väl stora hopp i berättelsen, helt plötsligt kastas man in i situationer där man inte vet något om bakgrunden, men detta bidrar snarare till att man läser vidare med ökad intensitet eftersom förklaringen till vad som hänt ockuperar de nästkommande sidorna i boken. Så man missar egentligen ingenting, det bara känns så i kortare perioder.I skrivande stund är det måndag, jag började läsa om bok 1 i lördags och hoppas få hem bok 2 imorgon, för att det inte ska gå för lång tid emellan dem. Då har jag ändå hunnit med de där ”tråkiga” vardagssysslorna som disk och matlagning, så de här böckerna är inte svårlästa men de är svårsläppta. För alla er som spelat rollspel av fantasy-modell tidigare så kan jag rekommendera den här boken och de efterföljande böckerna i serien som en inspiration till rollspelsäventyr, jag får ett ordentligt sug efter Drakar och Demoner när jag läser de här böckerna.Naturligtvis är det här inte bara böcker för rollspelare, alla som uppskattar fantasy kan nog hitta något de gillar i Sagan om Paksenarrion och jag rekommenderar den även till er som är nyfikna på genren, det finns betydligt mycket svårare böcker man kan börja med.

/AndreasSerien i bibliotekets katalog.