lördag 17 oktober 2015

En bön för de stulna

En tisdag i somras satt jag och körde runt till våra filialer för att hämta och lämna böcker. På radion har jag nu för tiden P1 och så var också fallet den tisdagen.
Just den tisdagen bestämde jag mig för att lyssna på radioföljetongen istället för att byta till P4, något som visade sig vara ett smart val. Det var nämligen min första kontakt med boken En bön för de stulna och författaren Jennifer Clement.

Eftersom jag bara har tillgång till radion när jag sitter i biblioteksbilen, så var det en något splittrad lyssning av boken, och jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle läsa den.

En bön för de stulna är en roman om en fiktiv flicka i Mexiko, baserad på de intervjuer och samtal som Jennifer Clement haft med kvinnor från olika platser runt om i landet.
Boken handlar om flickan LadyDi Garcia Martinez och vi får följa hennes uppväxt i närheten av Guerrero, när hon gömmer sig för kartellernas kidnappare och försöker leva ett drägligt liv bland skorpioner, leguaner, mördare och en smått galen mamma.

Det som lockade mig med boken är detsamma som gör den lite svår att ta till sig. Som västerlänning är boken en lite obekväm indikation på hur bra vi egentligen har det.
Vi får hela tiden följa berättelsen ur LadyDi’s synvinkel, se det som händer med hennes ögon. Ofta leder detta till en frustration över att hon accepterar saker som vi här i väst antagligen inte ens skulle kunna drömma om. Flickorna smutsar ned sina ansikten med jord, målar tänderna med tusch och gömmer sig i gropar för att inte bli ”stulna” av knarkkartellerna. Den största gåvan en flicka kan få vid födseln på berget är att vara så ful att ingen karl någonsin kommer vilja röra vid henne.
Jag blir än mer upprörd när jag inser att Jennifer Clement baserat boken på sina intervjuer med kvinnor i Mexiko, och att det antagligen finns mer än ett korn av sanning till de hemskheter hon beskriver.

Det som gör den här boken till en riktigt läsvärd upplevelse är att den är ärlig, tydlig och rak. Här lyfts problemen fram med en röst som accepterar det som sin vardag. Det finns en dröm om något bättre, men det är bara en dröm.

Eller?


/Andreas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar