lördag 10 oktober 2015

Olive Kitteridge

Elizabeth Strout – Olive Kitteridge

Man kan likna denna bok vid en novellsamling, den innehåller tretton historier som binds ihop av en gemensam nämnare: fru Olive Kitteridge. Vi får lära känna henne genom separata berättelser om invånarna i en liten ort vid namn Crosby i den amerikanska delstaten Maine. Crosby är en typisk by där alla känner alla, och genom att vi redan i det första kapitlet exempelvis får följa hennes make Henry som dessutom var byns apotekare får vi direkt några pusselbitar serverade.

Olive är en komplex kvinna. Hon var byns lärarinna under många år varför många har en relation till henne. Både barn som lytt under hennes strikta regi och föräldrar till dessa barn bjuder på sina egna historier. Vi får lära känna mannen som efter nogsamt funderande tänker ta livet av sig men som i sista stund hindras av att Olive knackar på bilens fönsterruta och vill småprata lite. Vi får även vara med om en riktig katastrof när Olive och Henry hamnar mitt i en förödmjukande kidnappningssituation som tvingar dem att omvärdera sina liv och sitt äktenskap. Och vi får stå bakom gardinen när parets son Chris har gift sig och hans nya fru står och ondgör sig över Olives klänning. Hon hämnas för övrigt denna oförrätt på ett väldigt roligt sätt.

Min favorit i det stora persongalleriet är den sorgsna Angie. Angie spelar piano varje kväll på stamhaket Warehouse Bar & Grill, men hon lider av scenskräck så hon tar alltid en liten whisky innan hon promenerar bort. Den lilla whiskyn har förvisso blivit lite större genom åren, men hon är ingen alkoholist utan bara lite nervös. Angie tänker mycket där hon sitter bakom pianot, och det är hennes tankar om livet som fascinerar mig så mycket. En enkel människa som stilla funderar kring stora frågor.

Olive Kitteridge gavs ut i England 2008 men kom inte på svenska då, det är nog så att det var den populära tv-serien med samma namn som kom 2014 som möjliggjorde denna fina och lite varsamma översättning. Jag har inte läst boken på engelska men är nöjd med översättningen som målar fram en stillsam känsla för både personerna och environgerna tack vare det ibland nästan lågmälda språket.


/Alex

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar