måndag 21 december 2015

Villette, en återutgiven klassiker

Det är inte så dumt när klassiker blir översatta på nytt. Chansen är då stor att de köps till biblioteket och jag får ögonen på dem. Den här gången var det Charlotte Brontës Villette som det blev av att jag läste. Den bok hon annars är mest känd för är Jane Eyre.

I Villett följer vi den unga kvinnan Lucy som av en händelse använder sina sista slantar för att ta sig över Engelska kanalen. Ännu mer slumpartat står hon en sen kväll framför dörren till en skola där hon söker tjänst. Med början som guvernant blir hon snart lärarinna och det utan att kunna ett ord franska. Lucy är som hon är och omges av spännande människor som lärarna på skolan och andra personer runt henne. Lucy iakttar sin om givning och drar sina slutsatser om människorna hon har omkring sig. Det är roligt, allvarligt spännande och ibland lite skrattretande men jag gillar det. Vi följer Lucy i motgångar och i medvind genom hopp och mörker. Här finns intriger och hemligheter. 

Det är roligt att läsa en bok som ursprungligen är skriven i mitten av 1800-talet. Berättartekniken skiljer sig en hel del från dagens deckare… Nyöversättningen göra att språket flyter lätt och läsningen går snabbt. Den enda jag riskerar att fastna på är alla fotnoter som förklarar både det ena och det andra, men å andra sidan är de inte nödvändiga att läsa.  

/Liselott


onsdag 16 december 2015

Domaren

Fiona Maye är en högt aktad medlem av domarkåren i London, hennes revir inom rättsväsendet är familjerätt. Med åren är det hos Fiona de svåra målen hamnar, de som rör skilsmässor och vårdnadstvister bland annat. Veckornas arbete kräver många timmars intensiv koncentration. Kanske lite väl många för vad Fiona inte visar utåt är att det pågår en djup schism mellan henne och maken Jack. En klyfta har uppenbarats och frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra igen?

Men det som tar mycket energi för Fiona, när vi kommer in i handlingen, är ett mål om den snart 18-årige Adam och hans familj. Adam är svårt cancersjuk och både han och hans föräldrar vägrar behandling med blodtransfusion. Ena parten, sjukhuset, vill pojkens tillfrisknande. Andra parten är en familj som följer Jehovas vittnes tro på att inget främmande får komma in kroppen. Fiona dömer efter mycken vånda till sjukvårdens fördel. Adam får transfusion och tillfrisknar. Den välskrivna domen bygger på genomtänkta avvägningar om människans väl och ve.

Under rannsakningen besökte Fiona Adam på sjukhuset och det blev en omvälvande vändpunkt, i alla fall för Adam. Fiona med sin bakgrund hanterar mötet som en del i arbetet medan det för Adams del blir livsavgörande ur flera aspekter.

Det här är kort om handlingen. Men en bok av Ian McEwan nöjer sig inte med det yttre hur spännande det än kan synas. Han vill mer, han vill få oss att fundera. Några av frågorna han vänder och och vrider på är: Kan man bara ta sin partner för given?
Var går gränsen för vårt ansvar för andra människor?
Kan en handling, en impuls i stunden, någonsin förlåtas av en annan människa?

Relationer och känslor som inte fångats i ord, känslor som missförstås, urstarka viljor som krockar. Den respektabla ytan och vad som döljer sig därunder. Konsekvenserna av att inte förstå varandra. Svåra grejer men allt är så snyggt, så elegant formulerat. Det är det jag tycker är Ian McEwans signum.

Tack vare Domaren är jag glad att få återknyta till en författare som givit mig andra stora läsupplevelser som Chesil Beach och Försoning.
/Annika


Reservera Domaren i Ronnebys katalog

lördag 12 december 2015

På andra sidan Fågelsången

Ett stråk av mystik är det i Stefan Castas nya bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp? Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?

Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott


onsdag 9 december 2015

Nora Webster

Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars, på gott och på ont.

Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är knappt hemma. 

Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det. Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.


Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för honom nu?

/Lislelott

onsdag 2 december 2015

Horn av Joe Hill

Efter en blöt natt vaknar Ignatius ”Ig” Perrish upp bakfull och lätt förvirrad. Han snubblar in i badrummet och gör sitt bästa för att träffa toalettstolen när han får syn på sig själv i spegeln. I pannan på Ig har det börjat växa två horn…

För ett år sedan hade Ig ett bra liv, han hade stora framtidsplaner och han var tillsammans med kvinnan han planerade att leva resten av sitt liv med. För ett år sedan, efter att Ig hade lämnat henne ensam på en krog efter ett bråk, hittades Merrin våldtagen och mördad i en skogsdunge. 
Ig var den ende misstänkte för brottet, och trots att han aldrig åtalades, trots att inga bevis någonsin funnits mot honom, har hela det lilla samhället där han bor dömt honom. Vem skulle annars ha gjort något så fruktansvärt mot Merrin om inte Ig?

Nu, nästan exakt ett år efter det hemska dådet, har alltså Ig vaknat upp med horn i pannan. Det visar sig snart att hornen tvingar alla han möter att avslöja sina mörkaste hemligheter.
Ig beslutar sig för att utnyttja denna fruktansvärda nyvunna talang för att själv försöka ta reda på vad som hände den natten då Merrin på ett så horribelt sätt miste livet. Ig beslutar sig för att själv finna mördaren. Samtidigt som han inte är riktigt säkert på om allt detta händer, eller om han helt enkelt har blivit galen.

Detta är den första bok jag läst av Joe Hill, och jag är glad att jag gjorde det. Det var svårt att lägga ifrån sig boken när jag väl börjat läsa, den var väldigt spännande och på sina ställen ganska rolig. 

Hill är son till Stephen King, och som någon som läst mycket King, märker man likheter i deras sätt att skriva, även om Hill verkligen särskiljer sig och står på sina egna ben.
Boken Horn har även filmatiserats med Daniel Radcliffe (Harry Potter) som Ignatius Perrish.

Tycker man om att läsa spännande böcker med övernaturliga inslag tycker jag verkligen att man ska ge Horn en chans. Själv ska jag se vad för något mer intressant Joe Hill har skrivit.

/Caroline