lördag 30 januari 2016

Jakobsböckerna

Jag håller en omfångsrik roman i mina händer, drygt 950 sidor. Det ser jag redan från början eftersom det är omvänd paginering. Författaren säger att det syftar på hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster.

Men låt oss ta det från början. Boken har den längsta titel jag sett: Jacobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan.  

Puh, inte illa eller hur? Men blir jag klokare? Jag kollar upp den polska författaren Olga Tokarczuk och blir fortsatt nyfiken. Idag är hon en av Polens mest namnkunniga författare och mycket översatt. Från början psykolog men sedan flera år arbetar hon som universitetslärare i kreativt skrivande och som författare.

Tid och plats för berättelserna är Podolien, det sydöstra hörnet av det dåtida Polen, som på 1700-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta Havets stränder. I det här området kommer Jakob Frank att börja en judisk rörelse, frankismen, därav Jakobsböckerna.

Det är ett finmaskigt nät som växer fram när jag börjar läsa. Landsbygd, byarna är små, många och fattiga, handelsvägarna knyter samman människorna, religionernas förgreningar likaså. Provinsen befolkas av rusier, turkar, armenier och judar med flera.

Jag har, med mina ca tvåhundra sidor bland annat varit i droskor, handelsbodar, judiska skolor, hushåll som rustar för bröllop, samtidigt som en mycket gammal släkting ligger på sitt yttersta vilket ställer till det, även suttit vid ett spelbord och iakttagit en karavan från Smyrna slå läger i Valakiet. (Osmanska väldet är inte långt borta) Det är mycket om andligt sökande med inslag av vidskepelse, kyrkans män vördas, men som läsare vet jag att spelmissbruk kan drabba även dem. 

Det är tydligt att Olga Tokarczuk är intresserad av skärningspunkter mellan språk och kulturer och hur idéer ältas och sakta formas. Polen ligger inte så långt härifrån och jag vet skrämmande lite om dess historia. Nu får jag veta mer i alla fall om Podolien och alla dess folkgrupper. 

En mäktig och mycket rik bok såhär långt. 

För er som vill veta mer om centraleuropeisk litteratur och kultur finns ett intressant föredrag av Olga Tokarczuk när hon besökte Stockholm Literature 2015.

/Annika


onsdag 27 januari 2016

Glaskroppar - början på en trilogi

Glaskroppar – Svart melankoli av Erik Axl Sund
Runt om i landet tar ungdomar livet av sig. Många av dem på väldigt makabra, utstuderade sätt. Ungdomarna bor i de flesta fall vitt åtskilda och verkar inte ha någonting direkt gemensamt, i alla fall inte som det ser ut till att börja med. 
När det inom loppet av bara någon månad skett flera självmord i Stockholmstrakten får kriminalkommissarie Jens Hurtig i uppgift att utreda dessa förbryllande och hemska händelser. Det han upptäcker är att alla dessa ungdomar, från alla delar av landet, har lyssnat på kassettband när de tagit livet av sig.
Någon, som kallar sig för Hunger, skickar dessa kassettband till ungdomarna som sedan tar sina liv medan de lyssnar till musiken på dem.
Vem eller vilka är Hunger, varför skickar Hunger kassetter till dessa ungdomar och varför tar de livet av sig till inspelningarna?

Glaskroppar har ett stort persongalleri som man följer genom berättelsen och tror sig lära känna, till dess att fler hemligheter flyter upp till ytan. Ju längre in i boken man kommer desto tätare blir intrigerna och tillslut litar man inte riktigt på någon utav karaktärerna. En vet inte hur det ska sluta förrän det slutar och jag gillade boken. Den var mörk, otäck, höll ett högt tempo och var väldigt spännande.


Författarna har tidigare skrivit trilogin Viktoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Phytians anvisningar), även Svart melankoli ska tydligen bli en trilogi men än så länge finns bara Glaskroppar. Vilket inte är så bara. 

/Caroline

torsdag 21 januari 2016

Tom, lille Tom

I jul passade jag på att återstifta bekantskapen med författaren Barbara Constantine. Förra boken och sen paulette tyckte jag var en pärla och likadant tycker jag om denna. 

När jag visade boken för en kollega undrade hon vad den egentligen handlade om för utsidan såg lite otäck ut. Och det är klart, en pojke som springer bort från någonting kombinerat med titeln Tom, lille Tom kan ge en onda aningar om innehållet. Men Constantine skriver en bok som blandar allvar och humor. Jag var så säker på att detta var en feelgoodroman att fokuserade på det goda och humorn i boken istället för det eländiga.

Men det är ju mörkt och eländigt. För Tom är en liten pojke på 11 år som bor med sin unga mamma i en husvagn. De lever knapert och Tom stjäl grönsaker i grannarnas trädgårdar för att äta sig mätt (mamman sparar sina pengar till att förverkliga sin dröm, en bröstförminskning). Toms möten med grannens katt riktigt vibrerar av spänning. Under sina strövtåg för att hitta fler trädgårdar med grönsaker råkar Tom på en kvinna som ramlat i sin trädgård och inte kunnat komma upp. Han hjälper henne in men inser snart att hon måste ha hjälp. Han lovar att ta hand om hennes hund och katt. Detta är början till en förändring för både kvinnan och Tom.

/Liselott


onsdag 13 januari 2016

Vakna!

Anna Hopes debut Vakna är en engagerande berättelse som börjar med något som jag tror är ett mysterium som ska lösas. Är det en deckare jag fått tag på? Det är två år sedan kriget tog slut. Platsen är Frankrike och en överste beordrar två soldater att följa med honom. De kör genom natten ut till slagfälten och börjar gå. Med sig har de varsin spade.

Parallellt med den skildringen följer vi tre kvinnor i London.  Alla så klart påverkade av kriget men på väldigt olika sätt. Alla tre fast i sitt. Kan deras liv förändras, vill de ens förändra det. Det är starkt och det är bra. Jag följer bara kvinnorna i fem dagar men jag har större förståelse för krigets verkningar när boken är slut. Det är två unga kvinnor Hettie och Evelyn. Hettie tvingas ta rollen som försörjare för sin mor och bror. Brodern är så påverkad av kriget att han inte kan arbeta. Som dansinstuktris tjänar Hettie inte så mycket att hon kan leva som hon skulle önska. Så träffar hon en man på en nattklubb... Evelyn sörjer sin älskade som dog i kriget. Han finns ständigt med henne. Det mesta i hennes liv går på rutin. Hennes mor tycker hon är bitter och hennes bror att hon ska vara gladare. Vad har de för rätt att säga hur hon ska vara! Slutligen är det Ada som väntar på att hennes son Michel ska komma hem från fronten. Hon kan inte tro att han är borta för alltid. Nu tycker hon sig åter se honom framför sig på gatan. Men hennes förhoppningar tär på äktenskapet. Tre kvinnor fast i sitt – kan de och vill de vakna?

Jag gillade den här boken mycket. Det är ingen feelgood där det blir superbra på slutet utan känns äkta. Det finns gott om utrymme för reflektion och eftertanke.

/Liselott


onsdag 6 januari 2016

Man måste inte alltid tala om det

Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt
känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.

Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.

Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.

Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.
/Annika