onsdag 30 mars 2016

Avstå den inte för titeln: Alvernas liv

Jag var väldigt förtjust i hennes första bok på svenska som heter Igelkottens elegans. Men den här senaste berättelsen Alvernas liv är verkligen något extra. Muriel Barbery har skapat något unikt. 

Hon skriver mustigt och målande. Nästan invecklat och omständligt men så fascinerande och lockande. Det är en saga där det onda hotar det goda i en häftig och finurlig story djupt nedgrävd i det spanska bondesamhället där byborna smörjer kråset med fulländade maträtter som gör gott för kropp och själ. Enkla men till sinnet starka och goda människor som tagit hand om ett hittebarn och tagit detta lilla väsen till sina hjärtan även om hon är något underlig. Underliga skeenden händer även i byn där allt frodas och vintern i det närmaste försvinner. Vad är på gång? Klimax kommer i slutet av boken där det onda hotar att förgöra allt. 

Ett annat barn är Clara, ett underbarn som växt upp i Italien. Hon kan spela det mest makalösa pianospel man kan tänka sig. Hon målar bilder, ja hela världar och förmedlar känslor med tangenterna. Men hon är inget vanligt barn och de vuxna som finns omkring henne är inga vanliga människor. Hon kanske är menat för något. Hon och Maria kan kanske tillsammans vara avgörande i det krig som troligen kommer. Jag väntar med spänning på del två i denna serie.

/Liselott. 

onsdag 23 mars 2016

Tredje principen


Det finns väldigt många bra ungdomsböcker. Och ingen har väl kunnat undgå dystopiernas framfart i utgivningen både bland vuxen- och barnutgivningen. Jag tycker det är extra roligt när någon serie utspelar sig i Sverige. Tidigare har jag bloggat om Mats Wahls Ryttarna. Nu har jag läst författaren Anna Jakobsson Lund och hennes bok Tredje principen.
Det är en framtid där det mesta kapsejsat och ingen vet vad demokrati är. Istället är kontroll nyckelordet. Tre ungdomar tvingas samarbeta. Levi vars syster tillfångatagits och Ava och Leymah som båda arbetar för samma motståndsrörelse som systern. De båda tjejerna har övernaturliga förmågor som är användbara i kampen. Det handlar inte om att skicka blixtrar och eld utan om att använda sitt sinne för att påverka folk alternativt läsa deras tankar. Dessa tre tvingas ta sig från det som en gång var Danmark, passera Öresund och ta sig norrut i Sverige. Att överleva hela vägen för att kunna genomföra sin plan, söka stöd längs vägen hos bekanta och lita till dem och varandra är nödvändigt. Men de är förföljda och eftersökta av någon som inte vill att de ska komma fram. Vilka kan de egentligen lita på? Kan de ens lita på varandra?
Det är en välkomponerad story och ett scenario som inte känns allt för konstruerat. Spännande hela vägen! Detta är den första i en trilogi och författaren håller på att avsluta den tredje delen nu. Jag ser fram emot att få läsa andra boken i serien som också finns att låna på biblioteket!
/Liselott

torsdag 17 mars 2016

Anna Pigeon - ranger


Jag har gjort mig en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Anna Pigeon som arbetar i diverse nationalparker i USA som parkvakt med viss polisiärt ansvar (och möjligheter) dvs som ranger. Men om det är något Anna är mycket mer än parkvakt så är det nyfiken. Nyfiken på sin omgivning, parkerna hon jobbar i dvs dess natur och djur liksom människorna som jobbar i parkerna och speciellt morden som sker i dem! Hon vill veta vad som hänt. Nyfiken och ibland känns det som hon är väl fördomsfull när hon bedömer människorna runt omkring sig. Ibland har hon helt rätt i sina bedömningar och ibland blir (som tur är) hon överraskad av någon. Anna själv av en ganska ensam person. Hon har svårt att skaffa nära vänner och håller sig gärna för sig själv. En stor trygghet är hennes syster och de för många samtal per telefon.

I de tre böcker jag läst har jag varit i två olika nationalparker och mött olika naturtyper och det gillar jag. Historierna utnyttjar väl de förutsättningar som finns i de olika parkerna. Hettan i Texas, kylan under vintern och i sjön på ön Isle Royale. Den jag läste senast, Vargavinter, utspelade sig i Isle Royal och jag kände igen det hon skrev om älgar och vargar. Jo, så var det. Det visades ett naturprogram från nationalparken på tv förra året som jag sett. 

Det är vinter och rejält kallt. En liten grupp människor är ensamma på ön för att forska och kan inte ta sig därifrån på egen hand. El har de några timmar om dagen, vädret ändras snabbt och de måste lita till varandra och komma överens hopträngda på liten yta. Spänningarna är påtagliga mellan vissa av deltagarna i expeditionen. Så dör en av dem… 

Det är lika andlöst spännande i denna bok som i de andra jag läst och Anna utmanas att övervinna sina begränsningar i varenda bok. Bitvis går det inte att sluta läsa och det är nästan så jag håller andan. Nevada Barr har skrivit många böcker om Anna Pigeon men enbart fyra har översatts hitintills, en femte är på gång (vi har tre). Hoppas Hoodoo förlag översätter fler! 

/Liselott 

torsdag 10 mars 2016

Den röda adressboken

Doris har levt ett långt liv, snart är hon 97. Tanken är klar men kroppen är skral. Där hon sitter vid fönstret har hon
sina käraste ägodelar, en adressbok och en bärbar dator. Hennes enda släkting är systerdottern som bor i Kalifornien. Men trots avståndet ser båda till att prata ofta över nätet. Doris har lärt sig att skypa.

Det händer inte så mycket i Doris liv nu för tiden, de flesta av hennes vänner är döda och det påminns hon om  allt för väl när hon kikar i sin röda adressbok. Den har hon burit med sig hela livet. När någon gått bort skriver hon Död efter namnet.

Efter det att hemtjänsten lämnat henne är det bara ekorren utanför fönstret och väntan på att Jennys familj skall vakna på andra sidan jordklotet som är ljuspunkterna under dagen. Tankarna går till de kära som levt. För varje namn i adressboken finns så många minnen; goda och hemska, kärlek och smärta. Så många öden bakom namnen.

Doris fick tidigt klara sig själv. Familjen hade inte råd att ha henne hemma. Det var inte lätt att utan utbildning ta sig fram i världen, ändå har hon fått uppleva både Paris, New York och England, fast inte alls så glamoröst som man kan lockas att tro. Minnena skriver hon ner. Ocensurerat berättar hon om hemlängtan, svek, övergrepp, stor kärlek och och här sitter hon nu och kan knappt gå. Hon gör ett försök att resa sig men yrseln tar över.

I Los Angeles blir Jenny förtvivlad när hon förstår att något hänt Doris och bestämmer sig för att äntligen resa till Sverige. Mot slutet av boken blir det riktigt dramatiskt och romantiskt.

"Under varje gravsten ryms mycket kärlek". Så står det så fint i slutet av boken och det är det lyckas Sofia Lundberg påminna oss om genom Doris berättelse om Den röda adressboken.
/Annika

Reservera Den röda adressboken i bibliotekets katalog

onsdag 2 mars 2016

The Trip: En film om mat, livskriser och imitationer.

I The Trip får vi äntligen se duon Steve Coogan och Rob Brydon återförenas. För er som inte är insatta i brittisk humor så är de båda komikerna väl kända i sitt hemland, både med stand-up, som programledare i till exempel Would I Lie To You (Brydon) och med TV-serier som Mid Morning Matters with Alan Partridge (Coogan).

Filmen är egentligen bara en nedklippt TV-serie och ska jag vara helt ärlig så är jag glad att jag såg filmen istället för serien. Det är en bra film, men det märks att den innehåller en hel del improvisation.

Framför allt så är den ärlig. Även om filmen inte handlar om Coogans och Brydons egentliga liv, utan snarare är en möjlig alternativ samtidsåskådning, så får i alla fall jag intrycket att de båda komikerna investerat en hel del av sig själva i projektet.

Det finns gott om tillfällen när jag skrattade rakt ut, och vid ett par tillfällen var jag tvungen att gå ifrån filmen (min skäms-kudde är för liten). Men det finns också tillfällen när den nakna desperationen i en livskris gör att man vrider sig obekvämt i fåtöljen och nästan får svårt att fortsätta titta.

Skillnaderna i Brydons kärleksfulla äktenskap och Coogans kraschade förhållande blir alltmer tydligt ju längre filmen går, och det är just detta som verkligen håller mig fast i handlingen. Jag lånade hem filmen för att jag älskar brittisk komedi, men jag tar med mig något helt annat än två timmars skratt från den här föreställningen.

Det måste dock poängteras att filmen blir lite krystad emellanåt, manuset är till stor del improviserat och det märks. Men jag tror också att det är därför som de tunga känslorna lyser igenom så tydligt.
Det är svårt att improvisera reaktioner.


/Andreas