En deckardebut som slagit igenom stort i Danmark, blivit
prisbelönt, troligen får minst två uppföljare och också kommer att bli filmad.
Dessutom utspelar den sig på norra Fuerteventura - en plats jag tycker oerhört
mycket om - och skildrar livet som levs i skuggan av turismen. Ett mycket
lockande scenario för mig! Dock är detta en deckare av det ovanligare slaget,
något som författaren själv kallar ”slow crime” – det är ett eftertänksamt
tempo som oerhört väl passar platsen den utspelar sig på; vindpinat och öde.
Men tempot passar även karaktären Eremiten, som den tilltufsade, dystra,
67-åriga taxichaffis han är, som tjugo år tidigare flytt sitt danska öde.
Vilket detta öde är låter författaren oss bara ana, men det skall tydligen
klarna i kommande efterföljare.
Eremiten, som egentligen heter Erhard, framlever sitt udda
liv antingen i sin taxibil, stämmandes pianon hos de få rika på ön, eller
läsandes böcker i sitt vindpinade skjul tillsammans med getterna Helan och
Halvan. Dock omkullkastas den spartanska vardagslunken av ett makabert fynd som
bland annat han blir vittne till – en på en surfstrand uppspolad, icke
existerande bil, innehållande en kartong med en ihjälsvulten tremånaders bebis
i - som väcker något djupt liggande hos Erhard, som inte kan glömma fyndet. När
sedan den lokala polisen inte är intresserad av sanningen blir Erhard som
besatt av att ta reda på vad det är för ett barn, vilka föräldrar som kan ha
övergivit det, och hur bilen hamnade där på stranden. Fullständigt olösligt kan
tyckas, en ståndpunkt som även polisen anammar, men när någon välbeställd
betalar en prostituerad för att ta på sig skulden så att ärendet snabbt kan
läggas till handlingarna, ser Erhard bokstavligen rött. Och börjar vända på
varje möjlig och omöjlig sten för att komma sanningen närmare. En sanning vars
väg är både lång och krokig eftersom han är en total novis när det gäller
modern teknologi, en sanning som försätter honom i mer eller mindre livsfara om
och om igen, men framför allt en sanning vars omfattning han aldrig kunnat ana.
Jag tycker om boken trots, eller tack vare, sitt ovanligt
eftertänksamma tempo. Jag kan heller inte låta bli att tycka om Erhard, trots
sina märkliga tillkortakommanden och ibland obegripliga beslut. Han växer med
tiden, ju mer man får följa hans tankegångar och osjälviska handlingar, och jag
tycker om hans (eller egentligen författarens) sätt att beskriva alla övriga,
förekommande karaktärer – poliser, välbärgade, prostituerade, likväl som alla
övriga hårt arbetande små människor, som nyanserade sådana. Absolut läsvärd för
den som önskar en läsupplevelse som sticker ut, utöver det vanliga!
/Tuija