lördag 25 februari 2017

Eremiten av Thomas Rydahl

En deckardebut som slagit igenom stort i Danmark, blivit prisbelönt, troligen får minst två uppföljare och också kommer att bli filmad. Dessutom utspelar den sig på norra Fuerteventura - en plats jag tycker oerhört mycket om - och skildrar livet som levs i skuggan av turismen. Ett mycket lockande scenario för mig! Dock är detta en deckare av det ovanligare slaget, något som författaren själv kallar ”slow crime” – det är ett eftertänksamt tempo som oerhört väl passar platsen den utspelar sig på; vindpinat och öde. Men tempot passar även karaktären Eremiten, som den tilltufsade, dystra, 67-åriga taxichaffis han är, som tjugo år tidigare flytt sitt danska öde. Vilket detta öde är låter författaren oss bara ana, men det skall tydligen klarna i kommande efterföljare.

Eremiten, som egentligen heter Erhard, framlever sitt udda liv antingen i sin taxibil, stämmandes pianon hos de få rika på ön, eller läsandes böcker i sitt vindpinade skjul tillsammans med getterna Helan och Halvan. Dock omkullkastas den spartanska vardagslunken av ett makabert fynd som bland annat han blir vittne till – en på en surfstrand uppspolad, icke existerande bil, innehållande en kartong med en ihjälsvulten tremånaders bebis i - som väcker något djupt liggande hos Erhard, som inte kan glömma fyndet. När sedan den lokala polisen inte är intresserad av sanningen blir Erhard som besatt av att ta reda på vad det är för ett barn, vilka föräldrar som kan ha övergivit det, och hur bilen hamnade där på stranden. Fullständigt olösligt kan tyckas, en ståndpunkt som även polisen anammar, men när någon välbeställd betalar en prostituerad för att ta på sig skulden så att ärendet snabbt kan läggas till handlingarna, ser Erhard bokstavligen rött. Och börjar vända på varje möjlig och omöjlig sten för att komma sanningen närmare. En sanning vars väg är både lång och krokig eftersom han är en total novis när det gäller modern teknologi, en sanning som försätter honom i mer eller mindre livsfara om och om igen, men framför allt en sanning vars omfattning han aldrig kunnat ana.

Jag tycker om boken trots, eller tack vare, sitt ovanligt eftertänksamma tempo. Jag kan heller inte låta bli att tycka om Erhard, trots sina märkliga tillkortakommanden och ibland obegripliga beslut. Han växer med tiden, ju mer man får följa hans tankegångar och osjälviska handlingar, och jag tycker om hans (eller egentligen författarens) sätt att beskriva alla övriga, förekommande karaktärer – poliser, välbärgade, prostituerade, likväl som alla övriga hårt arbetande små människor, som nyanserade sådana. Absolut läsvärd för den som önskar en läsupplevelse som sticker ut, utöver det vanliga!


/Tuija

onsdag 22 februari 2017

En historielektion i fantasytoner i Albions dotter av Ilka Tampke

När jag skulle leta efter mitt nästa projekt till den här bloggen så bestämde jag mig för att leta efter nya fantasyböcker av författare jag inte kände igen. Det blev jackpot när jag hittade Albions Dotter av Ilka Tampke. Utgiven 2016 på svenska och en författare som jag aldrig tidigare hört talas om, och dessutom med Albion som en del av titeln. Kunde det bli bättre?

En kort förklaring: Albion är namnet som användes när man talade om Storbritannien under Roms storhetstid. Det används fortfarande i vissa, mer poetiska sammanhang för att beskriva Skottland och till viss del England (om jag minns rätt).

Boken utspelar sig under det första århundradet i en liten keltisk by vi namn Caer Cad och vi får följa den föräldralösa flickan Ailia under hennes uppväxt och de svårigheter som hennes avsaknad av familj medför. För trots att hon har en kärleksfull adoptivmor och en mycket högre position i samhället än vad en ”hudlös” egentligen kan förvänta sig, så finns det en hel del saker som hon inte är en del av.

Boken tar oss med på en resa in i ett samhälle där trolldom finns överallt och alla ting har ett eget syfte och en egen berättelse. Det är lätt att svepas med och tänka att det handlar om vilken ”vanlig” fantasybok som helst, men här finns mer än ett korn av historia. Rituella offer, heliga dagar med alla tillhörande traditioner och en helt annan syn på omvärlden må kännas påhittat, men det finns mycket som får mig att tänka på druidernas seder. Jag har extremt begränsad kunskap om dessa, men lite har jag läst i min jakt på Artur-legender och annat.
Dessutom, hur annorlunda är det jag precis beskrev från det som Asa-troende höll på med på 700-talet?
Min poäng är att boken lyckas kännas både som en slags studie av livet på 40-talet e.Kr. och som en fantasybok på samma gång.

Mycket intressant läsning och det är till och från väldigt svårt att lägga boken ifrån sig.
Den finns att låna på stadsbiblioteket, fantasy-avdelningen.


/Andreas

lördag 18 februari 2017

Atomer av Sofia Nordin

Sofia Nordin är en både produktiv och intressant författare, med ett alldeles eget sätt att närma sig svårtangerbara ämnen. I sin senaste roman, som är obehaglig samtidigt som den är intressant och fängslande, tar hon sig an att gestalta Alma, som vi får följa omväxlande i hennes vuxna nu, och hennes barndom då alla frön såddes.

Som vuxen kemiforskare möter vi henne på krogen, varifrån hon ibland raggar sängpartners för kortare bruk. Intresserad av ordentliga förhållanden är hon inte – mänskliga relationer är inte hennes starka sida. Och just denna kväll händer det mest oväntade – mannen som påverkat hela hennes tonårs- och vuxna liv står plötsligt framför henne. Samtidigt som Cedrik inte tycks känna igen henne alls, så påverkad han är, så känner hon igen honom ögonblickligen. Hur skulle hon inte kunna?
För han var hennes närmaste barndomsvän – de gjorde allt tillsammans, och planerade att resa jorden runt när de gått ut nian. Vilket han gjorde. Men utan henne. Och nu har hon sig chans att… ja, vad? Hon tar med honom till sin lägenhet, och i ett hastigt, ogenomtänkt ögonblick när han av misstag går in i hennes klädkammare, vrider hon om nyckeln och låser in honom. Utan att riktigt veta vad hon ska göra med den uppkomna situationen…

Dagarna blir till helt bisarra upplevelser för Cedrik, som Alma inte vill släppa ut, och heller inte vill röja sin riktiga identitet för, och medan vi som läsare får följa denna galet uppkomna situation som Alma väljer att inte släppa taget om, så får vi också följa henne genom hennes minnen – från när Cedrik i femårsåldern flyttade in i grannhuset, hur de gjorde allt tillsammans alltid – utom i skolan – och hur sedan sommargästen Cilla, med en alldeles för stor självklarhet ägnar sig åt Cedrik, utan att förstå att hon tar Cedrik ifrån Alma… Och här sås frön av de mest skilda slag, som ingen av de tre varken ser eller inser vidden av. Och inte heller jag som läsare, men jag noterar att Sofia Nordin är en mästare på att skildra osympatiska drag hos en människa, som först inte förefaller så farligt - man känner t o m igen sig i både ett och annat, och det är väl där det skickliga ligger. Men ju mer man lär känna Alma, desto mer inser man hur gränslös, egoistisk och elak hon är. Vilket många av oss har drag utav, men också spärrar som reglerar hur långt vi kan gå… Är hon t o m galen, eller är hon bara en smula tydligare än gemene man, som försöker dölja liknande drag hos sig själv? Kan det vara den uppkomna situationen som skapar den vi blir?
Ja, inte vet jag, men hon känns, konstigt nog, trovärdig i mycket – men han? Hur många skulle agera som Cedrik  - både i ungdomen och nu? Och slutligen kan man inte annat än slås av hur många märkliga saker som kan forma en människas liv…

Som sagt – obehaglig, men väldigt intressant läsning!


/Tuija

onsdag 15 februari 2017

Bara Alice av Maggie O´Farrell

Boken heter Bara Alice och baksidestexten säger att det handlar om henne och hennes liv. Men det stämmer inte. Jag tycker det till lika stor del är en kvinnoskildring av tre generationer där vi följer Alice, Alice mamma och Alice farmor. 

Först undrar jag lite vad det egentligen är jag läser. Känns så där intressant. Men ju mer jag läser desto bättre blir det. Det börjar konstigt. Alice verkar inte må så bra men reser från London till Edinburgh för att träffa familjen. De pratar och skrattar men Alice verkar avskärma sig lite, så går hon iväg till toaletten. Dessa fyra minuter hon är borta förändrar hennes liv. Hon ser något som drabbar henne så fullständigt att kroppen rent fysiskt reagerar. Hon reser genast tillbaka till London men är knappt medveten om vad hon gör. Senare samma dag blir hon påkörd och hamnar i koma. Var det medvetet hon tog steget ut i gatan? Familjen kommer och vakar över henne och berättelsen om Alice utvecklar sig sakta över boksidorna omväxlande i nutid och dåtid.

Jag uppmanar er att läsa den för den innehåller så otroligt mycket. Otroligt vad hon kan skriva Maggie O´Farrell. När jag läst klart är jag dock lite frustrerad för det slutar med en riktig cliffhanger. Tyvärr hittar jag inte att hon fortsatt skriva om Alice så jag får fantisera ihop fortsättningen själv.

Detta är hennes debutroman men hon har skrivit flera efter den. Just nu är hon aktuell med Det måste vara här som jag hunnit läsa och snart bloggar om. Jag har tidigare bloggat om Den hand som först höll min.

/Liselott


lördag 11 februari 2017

Arvet efter dig av Jojo Moyes

Det är väl inte många som missat boken och filmen Livet efter dig! Så pass omtyckt blev boken att författaren inte kunde låta bli att skriva en uppföljare till storsäljaren  – trots att hon absolut inte tänkt göra det! Men efter att läsare i åratal frågat och undrat, så klack det plötsligt till i henne en tidig morgon - helt plötsligt bara visste hon vad som hänt Lou och hennes närmaste, och satte igång att skriva ned det i en hast. Och resultatet, Arvet efter dig,  blev en känslosam resa även denna gång.

Efter att Lou lämnat Will och hans öde bakom sig rent tidsmässigt, försöker hon lappa ihop det som en gång varit hon. Arton månader efter att Will valde att avsluta sitt liv, lever hon ensamt och en smula tröstlöst i sin lägenhet i London, med bara minnen som sällskap. Hon jobbar i en flygplatsbar och vet inte riktigt hur hon ska gå vidare med sitt liv, när hon av misstag ramlar ned från sitt tak. Men överlever, mirakulöst nog. När hon senare, som konvalescent, försöker läka alla sina fysiska och psykiska sår hamnar hon bl a i en samtalsgrupp för efterlevande, som hon inte tycker sig känna något gemensamt med. Men när hon en dag ser vem som hämtar den unge Jake från gruppen, och inser att det är ambulansmannen som bokstavligen räddade livet på henne, så börjar en resa mot ett mer komplicerat liv, där hon mot sin vilja dras till denne Sam, som kanske skulle kunna vara den kärlek i livet hon inte längre har kvar – men är hon mogen för det? Och som om livet inte blir komplicerat nog, så kliver en ung tjej in genom hennes dörr, som dessutom visar sig vara Wills dotter! Hur…??

Ja, allt får sin förklaring, och det är många turer kring det mesta – vilket verkligen kännetecknar Jojo Moyes berättarstil – men det blir, naturligtvis, bladvändare av även denna roman, och det är spännande och småromantiskt precis som det brukar. Hög feelgoodfaktor utlovas!


/Tuija

onsdag 8 februari 2017

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Snygg, karismatisk mördare kontaktar advokat för att bli frikänd. Hamish Wolfe säger han är oskyldig till de tre mord han dömts för. Maggie Rose är advokat och bästsäljande true crime författare. Hon tar sig bara an fall hon anser sig kunna vinna. Ska hon ta sig an detta? För att kunna göra en bra bedömning börjar hon sätta sig in i fallet. Då ingår det att även prata med mördaren. Ska hon som alla andra falla för Hamish Wolfe…

Jag har varit väldigt tveksam inför att börja läsa boken Daisy i kedjor. Trodde den skulle vara alltför förutsägbar. Men då glömde jag fullständigt bort att ta hänsyn till författaren Sharon Bolton. Inget blir förutsägbart när hon är i farten! Jag läste ut boken samma dag – tur det var en söndag och jag var ledig! Den var fullständigt trollbindande. Inget var vad jag trodde. Det har jag upplevt i hennes tidigare böcker också, att allt jag läst får omvärderas när jag får veta ytterligare detaljer. Samtidigt lyckas hon göra bra personporträtt och finna spännande miljöer. Här finns spelet mellan mördaren och advokaten. En polis som verkar tveksam till att fallet är vattentätt. Är det rätt man som dömts. Och om han är skyldig kan hon ändå få ut honom?

När du läst klart den kom gärna och prata med mig om slutet…

/Liselott

lördag 4 februari 2017

Mysteriet i Annex 3

Jag följde aldrig Kommissarie Morse när det gick som serie på tv från slutet av 80-talet till 2000 och jag har heller inte läst böckerna skrivna av Colin Dexter. Men den senaste tv-serien som baseras på Morse har jag följt med nöje: Unge kommissarie Morse. När jag nu skulle ha något att lyssna på i bilen föll ögonen på en av två ljudböcker som vi har om Morse. Jag började lyssna på Mysteriet i Annex 3.

Tomas Bolme läser och han gör det bra. Jag är lite förvirrade i början (kanske mest för att jag oftast bara hinner lyssna tolv minuter i sträck). Vi får följa Tom när han upptäcker (genom en titt i sin frus handväska) att hon har en älskare. Han följer efter henne och ser HONOM. Detta kan han inte tåla. Några månader senare, närmare bestämt på nyårsdagen har vi en död man i ett hotellrum i Annex 3. Morse får ansvar för fallet tillsammans med assistens Levis och utredningen drar igång. 

Det är så skönt att inte behöva läsa om bestialiska mord med hemska detaljer. Istället följer jag deras förhör, dragna slutsatser och hypoteser om hur mordet har skett och av vem. Skrattar åt hur och händelser och personer beskrivs och ordväxlingarna mellan Morse och Lewis.  Så klart lyckas de hitta rätt mördare, tillslut, eller hur gick det egentligen till?


/Liselott

onsdag 1 februari 2017

The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss (finns även på svenska)

Många av mina kompisar har talat om för mig att jag bör läsa Patrick Rothfuss’ böcker om Kvothe och hans äventyr. Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid innan de lyckades övertala mig till det, eftersom jag på senare tid varit mer intresserad av att läsa om böcker som jag läst i min ungdom.

Dessutom är det inte någon nätt liten pocketbok vi talar om här, den andra delen i serien på engelska har över 800 sidor. Den svenska översättningen är uppdelad i två böcker, vilket har både för och nackdelar i min värld.
Det är underbart att ha en riktigt tjock bok i händerna, man vet att det finns möjlighet till oavbruten underhållning i flertalet timmar, ibland dagar, innan man måste plocka upp nästa del. Samtidigt är det otympligt och tungt. Jag tar väldigt sällan med mig tunga, tjocka böcker när jag reser, för att ta ett exempel. Då är det mycket smidigare med en pocketbok.

Men nu ska vi prata om min senaste förälskelse som är Patrick Rothfuss’ berättelse om Kvothe. Jag läste boken på engelska, men den finns även att låna på svenska. Den svenska titeln är ”En Vis Mans Fruktan”

Det hela börjar på ett litet värdshus i en liten by. Ni vet, en sådan by där alla känner alla och sammanhållningen är viktigast. Detta värdshus drivs av en man som inte är född i byn, tillsammans med hans lärling vars ursprung är okänt för allmänheten. Men Kote, som värdshusvärden heter, och Bast, hans lärling, är trevligt och ärligt folk som gärna hjälper till, så det spelar kanske inte så stor roll om dom inte är födda i byn.
På värdshuset bor för tillfället också en skrivare, som mot betalning gärna ställer upp och skriver officiella dokument såsom testamenten och liknande. Så de goda byborna har en bra anledning att hälsa på i värdshuset.

Men det är när värdshuset inte har några andra gäster än skrivaren som vi får ta del av de verkligt underhållande delarna av boken. Kote har nämligen en berättelse som skrivaren hemskt gärna vill ta del av, men det är inget för bybornas öron.

Jag trodde inte att jag skulle kunna fastna i en bok på det här sättet igen, inte sedan den avslutande delen av Robert Jordans serie ”The Wheel of Time” har jag haft så svårt att sluta läsa. Jag tror det kan ha att göra med hur boken är skriven. Det sitter verkligen en sagoberättare och berättar historien.
I normala fall brukar fantasyböcker kännas beskrivande, men här kan jag nästan höra hur Kotes röst går upp och ner i ton och volym, beroende på hur intensiv historien för tillfället är.
Jag kanske bara är lättpåverkad efter många timmars rollspelande i ungdomen, men det kändes som om någon berättade historien för mig medan jag läste den.

The Wise Man’s Fear är som sagt del 2 i serien, men jag klantade mig lite grann och läste den först. I skrivande stund håller jag på med del 1, ”Name of the Wind”, och den verkar vara precis lika bra som del 2.


/Andreas