När Sandra parkerat mopeden och söker sig fram genom skog
och snår mot havet för att hitta en strand finner hon något helt annat. Hon
snubblar ut på en äng som visar sig vara en trädgård med fyra personer, tre
ungdomar och en äldre dam, uppställda som i ett stilleben. Ett gammalt trähus i
bakgrunden dränkt i grönska lockar på Sandra, hon vill undersöka det mer. När
damen (farmor) och ungdomarna (Ylva, Rikard, Pierre) börjar prata med henne
fängslas hon är mer. Deras sätt att prata till henne och med varandra,
kläderna, utseendet, hon dras till dem och vill vara en del av deras gemenskap.
Denna första dag är hon med dem och badar, men något händer på väg upp ur
vattnet hon ramlar och skadar sig på knät. Drog någon henne i benet? Omplåstrad
skjutsas hon snabbt tillbaka till mopeden. Abrupt tvingas hon iväg. Men redan
dagen efter är hon tillbaka och lämnar en blomma som tack för hjälpen. Eller
som ursäkt för att komma tillbaka? Hänger sig på dem, vill få höra till. Så fortsätter
sommaren. Sandra återvänder ständigt till huset. Hör till men ändå inte, bjuds
in men inte helt. Alltid lite utanför. Spelet mellan Sandra och ungdomarna är
fascinerande att följa.
Ellen Mattson skriver lockande, vindlande om både
miljön och människorna och relationerna dem emellan. Hela tiden är det något
som skaver, något som inte är bra. Mer vill jag inte skriva. Resten av
berättelsen bör få växa fram när du läser. Men boken är utomordentligt bra.
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar