tisdag 30 april 2013

Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

lördag 27 april 2013

Legenden Pendragon

Legenden Pendragon är bok för den som gillar mytomspunna walesiska slott, sällsamma händelser med thrillerinslag, och mystiska herrsällskap från 1600-talet. Sällskap som till exempel Rosencreutzarna möttes i hemlighet under cermoniella former och idkade forskning kring hur man skapade guld eller rent av människoliknande varelser.
 
Men innan vi blir innästlade i fuktiga slottsruiner i Wales med underjordiska gångar och dimhöljda sjöar presenteras vi för dem som skall leda oss in i äventyret. Första världskriget ligger i färskt minne över Europa. En förläst språkvetare, en ungersk gentleman vid namn János Bátky träffar på en bjudning en lord från Wales. Kring lorden av Gwynedd står det en aura av mystik, det är mycket ovanligt att han visar sig ute över huvud taget. Och kan man tänka sig, János Bátky blir bjuden till lordens gods för att forska i hans omfattande bibliotek med urgamla skrifter. Till sällskap har Janos äventyraren Maloney med mytomaniska böjelser, och en nobel ättling till lorden, Osborne.
Ja och sedan bär det av, minst sagt. Läskiga saker sker på nätterna, lorden som har ett helt etage på slottet får inte störas i sin förtegna forskning, koder leder till dolda gravkamrare, svek och kärlek tillkommer och János dras med in i mysterierna trots sin försiktighet. 

Boken utgavs i Ungern 1934 och är översatt till många språk. Den är är ett barn av sin tid, kvinnoskildringarna känns lite nattståndna men kan förlåtas av tidsskäl. Antal Szerbs öde är helt förfärligt. Han var en känd universitetslärare och kulturpersonlighet i Budapest. Szerbs specialitet var engelsk litteraturhistoria och han var något av en anglofil. Född av judiska föräldrar men konverterade till katolicismen. Trots att han kände till att judar deporterades och anklagades för ingenting i Ungern stannande han kvar men fördes 1944 till ett koncentrationsläger där han dödades bara några månader innan befrielsen. Anton Szerb blev 44 år. Legenden Pendragon filmatiserades i Ungern 1974.


/Annika

onsdag 24 april 2013

April – den grymmaste månaden

Jag var väldigt förtjust i Louise Pennys första bok om kommissarie Gamache. Det kan ni läsa om här. Men den andra, Nådastöt, föll mig inte lika väl i smaken. Trots myspysbyn Three Pines, byborna jag lärde känna i första boken (mer eller mindre excentriska) och en massa god mat. Nä, den förde något surt med sig. Jag tänker främst på Gamache godtrogenhet och förkärlek för att ta sig an den polis ingen annan ser något värde i, i Nådastöt personifierad i assistent Yvette Nichol, en totalt osympatisk människa som är lätt att avsky. Hon kan inte riktigt beskrivas. Måste upplevas. 
 
Inför den tredje boken i serien är jag först väldigt tveksam. Överväger för- och nackdelar och tar nästan motvilligt upp boken och börjar läsa. Men vartefter jag vänder sidorna, främlingar anländer till byn, seanser hålls, folk dör och Gamache med sin stab tar plats på scen växer ytterligare en intrig fram. Den tar sin början före dessa tre böcker men det är först nu verkningarna av den når sitt crescendo. Gamache är i centrum och hela hans familj dras in…
 
Plötsligt får den här boken och framför allt den förra sin plats i helheten. Det rör sig inte bara om tre böcker med var sin mordgåta utan om en trilogi som blir komplett i och med Den grymmaste månaden. Jag fick tillbaka myskänslan och ett glatt aha! Så välj inte att läsa en av dessa böcker. Läs alla tre och i rätt ordning. Som en extra knorr utspelar den sig i april - månaden vi snart lämnat bakom oss...
 
/Liselott
 
Reservera sista boken i bibliotekets katalog.

torsdag 18 april 2013

Så gör Malmsten





















Vanligt i en bibliotekaries arbetsvecka är att lägga några sömnlösa småtimmar på oro inför framtiden. Om säg femton år, när min yrkeskår sällats till sumprunkare, parmmätare, lykttändare, Hyland-värdinnor och andra hopplöst avvecklade professioner, vad ska jag då ta mig för?

Skriva en roman kanske. Nja, det finns ju redan så många. I de flesta fall ännu olästa. Robert Musils till exempel. Isaak Babels. Agnes von Krusenstjernas. Att läsa är viktigare än att skriva, och stöd för denna tes får jag paradoxalt nog av Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva.

För som väntat är Så gör jag så mycket annat än vad bokryggens hyllsignum – Aef (redigeringsteknik) – signalerar. Den har mer gemensamt med Malmstens blogg och loggböcker än med fnösketorra hyllgrannar som Rapporter och uppsatser och Ordning på orden.

Hennes unika, helt underbara, och egentligen omöjliga kombination av stilrenhet och ilsken, fragmentarisk pratighet präglar i hög grad framställningen. Som vanligt i tätt samarbete med Lars Sundhs nästan lika karaktäristiska formgivning.

Efter typiska motvalsmaximer som: ”Den här boken är en lärobok i en lära som inte går att lära ut”, resonerar Malmsten kring cliffhangers, dialoger, svåra ord, förstameningar, jaget, skrivskolor, skrivkramper etc. Alltid ur ett personligt och lätt filosofiskt perspektiv, och ofta med pennudden riktad mot varjehanda myter och romantiseringar.

Handfasta tips är sällsynta men dyker upp när man minst anar det: bevaka din förundran, gör inga liknelser, ta en ergonomisk dag, läs som en lärling. Läs, läs läs! Montaigne, Stefan Zweig, Julie Hecht, Martina Lowden. Malmsten sörjer såväl borgar- som arbetarklassens förlorade läsvanor, och uppmanar oss till ett tag i kragen. Med all den text som finns inom räckhåll för oss som lever idag har vi helt enkelt inga ursäkter för att vara obildade.

Inget är svårt, farligt eller särskilt provocerande, förutsatt att man inte är svag för misärmemoarer: (”Misärmemoarerna, det är som med riskkapitalisterna. Plötsligt är det riskkapitalisterna som äger utbildning; universitet och grundskolor, daghem och äldrevård”.)

Bara väldigt inspirerande. Man vill kunna skriva som Bodil Malmsten, men framför allt läsa, bildningstörsta, folkbilda, och vara lika sträng, generös och cool som Bodil Malmsten. Så jag vet nog vad jag ska jobba för, trots allt. Idag och om femton år.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 15 april 2013

Väldigt sällan fin


Noha är en tystlåten ung man med ett rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han kunde slippa. 

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund, och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik, hur man umgås mm mm. Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konverterar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att ha genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått. Denna andra hälft av boken berättas på ett annat sätt. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Jag funderar över vad Väldigt sällan fin är för en slags bok. Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en suck om flykt och hunger och som söker exotism och låtsasutmaningar? Romanen har många kontraster. För att bara ta ett exempel: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det här kan låta tungt allvarligt men det glimtar till av både självironi och humor även i de mörkaste stunder. Jag är glad att jag läst Väldigt sällan fin. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och särpräglade perspektiv.

Väldigt sällan fin av Sami Said fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 11 april 2013

Spänning på hög nivå!

Nu har jag läst de två första av John Verdons böcker som finns översatta till svenska. Titlarna är Tänk på ett tal och Blunda hårt. Ytterligare en finns på engelska, Let the devil sleep. Hoppas den snart översätts! 

En motvillig pensionär har huvudrollen i alla tre böckerna – Dave. Han är en ung pensionär med svenska mått mätt, runt 45 år, och trivs inte riktigt med pensionärslivet. Han kan inte säga nej när en delikat och svårlöst mordgåta presenteras för honom. Detta ser hans fru Madelene inte med blida ögon på.

Förhållandet dem emellan mår inte bra av att Dave engagerar sig i mordgåtor och ständigt har tankarna på annat håll. Hon trivs ypperligt med att de flyttat från storstaden till en enslig gård i det vackraste tänkbara landskap, och njuter av livet. Hon vill att de ska njuta av det tillsammans. Samtidigt är hon otroligt klok och insiktsfull och jag önskar att de snart ska börja lösa mordgåtorna tillsammans...

En del andra sköna eller osympatiska karaktärer kompletterar Dave och Madelene. Men allt är inte så svart eller vitt som jag lätt luras att tro. Lika smart som Dave är som mordutredare, lika svårt har han för relationerna inom familjen. Där finns mycket att reda ut som Dave gärna skjuter på framtiden.

Det här är två ganska tjocka böcker, men hade gärna fått vara längre. Var och en innehåller en mordgåta som verkar peka åt ett håll men tar några rejäla svängar, och riskera att få en ände med förskräckelse. I Blunda hårt mördas en brud mitt under bröllopsfesten. Mordvapnet hittas och en misstänkt mördare söks med ljus och lykta, men är spårlöst försvunnen. Kan Dave hitta honom, och vad ligger egentligen bakom mordet? Har polisen missat något i sin utredning?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

torsdag 4 april 2013

Den räddade tungan


Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin